Romanen tar avstamp i tider långt innan skapelsen och syndafloden, före de tidigaste arkaiska berättelserna. Nilson skriver att i ”begynnelsen var sagorna, myterna och underverken: Gud hade inte funnit någon annan plats för dem”.6 Arkens inledning etablerar ett mytiskt narrativt modus:
Det började med att Gud mindes hur en gammal man offrade en vädur. I minnet såg Gud hur den gamle gick bort för att avla en son åt sig, men sedan försvann han lik-som allt annat. Det var lik-som om tomma intet hade slukat honom. Även världsalltet hade blivit slukat av tomma intet; men det hade ju aldrig bestått av något annat än tomrum. Världsalltet är ett dårhus, tänkte Gud, jag borde aldrig ha skapat det. Man borde aldrig skapa sådana inrättningar som dårhus.
Sedan fanns ingenting alls, och det var egentligen då som äventyret verkligen bör-jade.
Gud (som man också kan kalla för Marduk eller Elohim, och det finns många an-dra namn som han lystrar till) fick se en liten slät och spetsig pil som betedde sig som om den existerade. Synen förbryllade honom, för han kunde inte minnas att han hade skapat pilen.
Han granskade pilen. Kanske var det orätt att kalla den pil: den kunde också vara ett slags farkost. Ett slags skepp som seglade i det tomma som verkligen inte var nå-got annat än tomhet. Gud vände sig bort, för han ville inte göra gåtfullheten i världen större än den redan var: det var underligt nog att det Gudomliga fanns, men nu fanns det också en pil någonstans där det varken hade synts jägare eller villebråd.
Och Gud tänkte: Jag måste skapa en förklaring till att denna pil existerar. Det är orimligt att jag inte kan fatta varifrån den har kommit.
Och Gud sade: ”Varde ljus!”; och det vart ljus. Men han var ännu oerfaren i kon-sten att skapa världar, och han anade inte vilket myller av paradoxer och gåtfullheter som hade blivit till i den stunden.
Där låg pilen mitt i ljuset som ännu inte hade någon källa. Det gick inte att se om den rörde sig genom tomma intet, men i tiden rörde den sig. Nu åldrades den. Den hade fåror och ärr som om tiden redan hade hunnit nöta den länge. Pilen kom ur ett förflutet som Gud ännu inte hade skapat.7
Berättelsen i romanen är skenbart organiserad som ett cirkulärt händelse-förlopp, där finalen framstår som en upprepning av det initiala skeendet med upptäckten av arken. Guds medvetande förändras under berättel-sens gång och det är i texten en möjlighet att han skapade den första arken. Det kan också vara varelser någon annanstans i universum som
haft skäl att bygga en ark: ”Kanske var människan en skeppsbruten va-relse från något obegripligt universum, från någon fallen värld som andra makter hade skapat”.8 I romanens inledande stycke introduceras alltså ef-fektivt teman som minnet, tomma intet och Guds dilemma mellan pre- och refiguration. Gud tvingas förklara det okända för sig själv och en värld uppstår i Nilsons variant av skapelseberättelsen.
Romantiteln är Arkens viktigaste narrativa markör. Den är en infor-mationstät konstant, betraktat i mytologiska, religiösa, historiska, existen-tiella och litterära kontexter. Den räddande arken är i sig en arketypiskt prefigurerande litterär modell, som i romanen framställs som en univer-sell företeelse. Den är genom historien oberoende av sociala, tekniska och vetenskapliga nivåer. Arkentemat varieras sedan och antar olika for-mer genom romanen, där bland annat tidsaspekter och teknologiska möjligheter blir synliggjorda.
En ark är en arkaisk storhet med universell betydelse som innebär räddning från katastrof, något människan skapar för att undkomma sitt öde. Att undkomma en fysisk eller mental verklighet är orsak till de olika arkar som förekommer i mytiska berättelser. Karaktärernas reaktioner på företeelserna i romanen berättar emellertid om flyktens möjlighet, om deras förmåga eller oförmåga att möta det okända och förvandla det till nya insikter. Strategin att under flykten ut i universum göra det främ-made bekant visar sig, på samma sätt som för Gud, vara ett svårhan-terligt alternativ.
Arken fungerar symboliskt och litterärt som en ”konkret universal”, i litteraturvetaren Theodor Wolpers mening och som det beskrivs i ”Motif and Theme as Structural Content Units and Concrete Universals”.9 Den arkaiska arkens roll i berättelsen är att förmedla det Nilson gestaltar som en generell mänsklig erfarenheter och en tidlös problematik. Ut-formningarna av arkarna fungerar i romanen som ett slags initiations-arketyper, där övergångar till nya faser eller tillstånd hos huvudpersonen markeras. Genom arkarnas utformning poängteras också i texten på samma sätt historiska tidsepoker. Tidsaspekten blir synlig genom att oli-ka ”aroli-kar” soli-kapas med utgångspunkt i avvioli-kande kosmologier och tekno-logiska förutsättningar. Tidsmarkören följer den bekanta historien från Noas mytiska resa och därmed arkaisk och erkänd teknik, till framtidens hypotetiska tekniska möjligheter och resan med rymdskeppet Zenon i romanen. Inom fysiken används också liknelsen om tidens riktning som en ”pil”.
Berättelsen om en ark som räddar några människor undan ”den stora floden” är i sig en arkaisk berättelse som återfinns inom många kulturer.
Versionen som tillhör Peter Nilsons västerländska religiösa och litterära arv har kommit in i berättartraditionen från Gilgamesheposet och ursprun-get till myten om arken har av allt att döma sumeriskt ursprung. I den
sumeriska myten finns Atrahasis, ”den övermåttan vise” som är förlagan till Utnapisthim och gamla testamentets Noa. I det syriska berättararvet finns Ziusudra som överlever Floden och blir mänsklighetens nya an-fader. I grekisk mytologi heter den överlevande stamfadern Deukalion och i indisk mytologi Manu. Gemensamt för de mytologiska överlevarna är att hjälten får en varning från gudarna och anbefalls bygga en båt. I Gilgamesheposet berättas det att ”Gudarna som bodde där/fick lust att ställa till med en stormflod”.10 Utnaphistim får veta att han skall bygga ett skepp och söka livet. ”Ta frön från allt levande ombord på båten./
Skeppet som du skall bygga,/skall ha sina mått,/bredden och längden skall vara lika långa./Dess tak skall likna Apsus tak.’/Jag förstod och sade till Ea, min herre:/’Jag har lyssnat på orden som du talade på detta sätt/och jag skall göra det som du uppmanar mig att göra’”.11 Utnapist-him väljer på samma sätt som Noa att ta gudarnas varning på allvar och utför uppdraget från gudarna och räddar sig själv, sin släkt och många djurarter från den kommande katastrofen.
Det är alltså idéer och insikter som är de viktigaste verktygen för överlevnad. Huvudpersonen måste ta gudarnas varning på allvar och föreställa sig ett hypotetiskt framtidsscenario. Han måste använda hant-verksmässig och teknisk skicklighet för att konstruera skeppet, tåla hån och förmodligen negligera sin egen skepticism. Några väsentliga egen-skaper grundläggs i myten: Lyhördhet inför det oförutsägbara, förmåga att tänka sig framtida skeenden, vilja att göra en extrem insats innan fakta ligger på bordet samt yrkesskicklighet är nödvändigt för att åstadkomma genomgripande förändring ställd inför en förändrad och hotfull verk-lighet.
Berättartraditionen som följer dessa arketypiska myter har framför allt koncentrerats på resan och det osannolika okända. Upptäckten av värl-den, underverk och hemligheter som återstår att avslöja och gåtor som skall lösas är element som vidareutvecklats, ett arketypiskt spår som följt sina egna vägar i en kontinuerlig berättartradition. Huvudtemat som är en utgångspunkt och förutsättning för sf-litteraturen är att den stora, kosmiska katastrofen är inom synhåll och frågan som aktiveras är hur man gör för att överleva.
Berättartekniska konsekvenser som Nilson och andra sf-författare ge-staltar med utgångspunkt i syndaflodsmyterna är en huvudperson teck-nad efter en arkaisk mall som tvingas leva i en omvärld som är genuint skeptisk. Hans sociala status genomgår en drastisk försämring och han blir förlöjligad av sin omvärld. Den som arbetar för ett obegripligt mål som han inte kan motivera utifrån den konkreta verkligheten bedöms som otillräknelig och riskerar att frysas ut ur en social gemenskap. Den stora massan ser inte tecknen eller tar dem inte på allvar. Den vise huvudpersonen, som enligt myten både räddas och räddar, ställer sig
över sociala trakasserier, visar fysisk och mental styrka samt den uthål-lighet som är nödvändig för att lyckas. Personuthål-lighetsdrag från dessa my-tologiska båtbyggare är grundläggande hos sf-litteraturens protagonister.
De befinner sig ofta utanför systemet beroende på särskilda insikter och kunskaper och har mål som skiljer sig avsevärt från omgivningens.
Sf-litteraturen har sina särlingar. Vetenskapsmannens utanförskap och den kringströvande ensamma upptäckaren har i många fall modellerats efter en prototyp som finns i traditionen från dessa arkaiska överlevare.
Individen med den unika visionen har på så sätt ofta återskapats och samhällsvetaren och författaren Paul Christopher Manuel skriver i en analys av sf-genren med fokus på Star Trek att ”in every revolution, there is one man with a vision”.12 De galaktiska rymdkaptenerna i litteraturen är Utnapisthims, Deukalions, Ziusudras och Noaks söner.
Idén om arken gestaltas i Nilsons roman som en universell idé, kan-ske som ett minne från den allra första arken som kom inför Guds syn-fält. Berättelsen utspelar sig som framhävts i en tidsperiod som sträcker sig över hela den kända kulturhistorien. Ett mänskligt medvetande fun-gerar hela tiden som en slags katalysator som minns och försöker förstå och förklara världen. Det sista kapitlet heter ”Hur det slutade i univer-sum och hur Arken landar på ett nytt Ararat” och följande meningar av-slutar boken:
Man såg också en mycket gammal man som gick ut på jorden och byggde sig ett altare: och han tände en eld och offrade en vädur, för även eld och vädurar fanns redan i världsalltet. Han gjorde något som man alltid bör göra när en värld har blivit skapad eller när man har blivit räddad undan en syndaflod. […] Han kom ihåg att även det som inte finns ibland kan veta av att det inte finns, men han kunde inte förstå vad detta var för minne eller varifrån det hade kommit.
Jag måste avla en son, tänkte han. Även detta är något att minnas när ett världsallt har blivit skapat eller när en syndaflod har sjunkit undan: att man först och främst måste avla söner för att släktet skall leva. Man måste se till att människan överlever tiden. Någon skall kunna bygga en ark den dag när en ark behöver byggas. Han vän-tade till dess elden hade slocknat, och sedan gick han bort för att avla en son åt sig.13
Berättelsen återkopplar till början och sluter sig till synes i en cirkel. En ark landar på ett ”nytt Ararat” efter många händelser och oändliga tide-varv. En gammal man stiger i land på en ny värld med prefigurerande minnen som är formgivande i bestämningen av den nya värld som upp-står.
Romanen är organiserad kring fyra tidsliga och rumsliga rubriker: ”I Myten”, ”I Världen”, ”I Dödsriket” och ”I Tomheten”. Detta kan bin-das till en stark intertext – Bibeln är en viktig grund i Nilsons berättande.
För att utreda detta kan vi ta hjälp av litteraturhistorikern Northrop Fryes The Great Code: The Bible and Literature. Denna tillhandahåller intres-santa aspekter både i analyserna av Arken och Projekt Nyaga. De
kate-gorier som organiserar berättelsen i Arken motsvarar Fryes fyra delar i Bibelns organisation.14 Den mytiska fasen motsvarar den epok Frye be-nämner language, vilken kännetecknas av olika former av uppenbarelser. I Arken upprepas symboliska mönster samt bibliska epoker och Benjamins agerande i och förståelse av världen motsvarar de språkliga kategorier lit-teraturhistorikern Frye använder sig av.15 Perioden som kallas den hiero-glyfiska epoken motsvarar den del i romanen som utspelar sig ”i världen”.
Språkligt kännetecknas epoken enligt Frye av fysiska, konkreta beskriv-ningar utan senare tiders mer abstrakta beskrivbeskriv-ningar och termer där objekt och subjekt sammanfaller.16 Man kan tänka sig att orden fortfa-rande var skapande i meningen att vara magiska, att de kunde påverka skeenden enbart genom att uttalas och genom olika ritualer.
Den tredje och hierarkiska epoken inleds enligt Frye med Platon och ett mer abstrakt tänkande börjar finnas i texterna.17 Denna epok mot-svarar Benjamins period i det han tänker sig är ”dödsriket”. Subjekt och objekt skiljs från varandra, orden kan vara yttre uttryck för inre ske-enden. Dialoger mellan människor är viktiga. Inte som uppenbarelser, utan som frågor och sökande efter lösningar. Dialogen startar mellan människorna och det man benämner idévärlden, ett sökande efter per-sonlig visdom och insikt. I och med att en uppdelning skett har man på-börjat processen att uttrycka sig i abstrakta termer. Den fjärde epoken hos Frye är den demotiska som motsvarar den avslutande delen i Arken som kallas ”i tomheten”. Denna senare inleds i och med att en ny världs-bild börjar ta form under den vetenskapliga revolution som skedde paral-lellt med, eller i symbios med, den industriella revolutionen.18
Objekt och subjekt separeras än mer även i Nilsons berättelse, sam-tidigt som perspektivet blir dubbelt; det observerande subjektet blir även ett observerat objekt. Vetenskap, poesi och mytologi skiljs än mer ifrån varandra. Här är vi i romanens sista fas och avstampet till en ny berät-telse, ett nytt språk. De tematiska figurer som organiserar berättelsen kan därmed härledas till mentala mönster och kunskapsmässiga kategorier som Benjamin förhåller sig till och som motsvaras av språkets och berät-tandets arketyper. Vidare är romanens olika namngivna faser också tids-markörer som till viss del beskriver samhällsstruktur och samhällsut-veckling, teknologisk nivå och mänsklighetens tillstånd.
Slutfasen är att protagonisten tillsammans med den mäktiga tekniska konstruktionen Melissos uppgår som en viktig del i ett gudomligt med-vetande som är i vardande. Detta får konsekvenser för en ny värld som skapas – men efter romanens handling – då ny kunskap och insikt faktiskt kan uppstå.