I Arken skildras en enda fortplantning och det är Benjamins tillblivelse i tidens begynnelse. Inga andra människors tillkomst eller födelse omtalas och en del av tankekomplexet som antyds i romanens final är att Ben-jamin alstrar sig själv med jorden. Det går att tolka berättelsens rörelse som att han är/blir sin egen far. Benjamin uppstår som den första män-niskan ur jorden, avlad av mannen, och ett mytologiskt mönster åter-skapas. Benjamin danas alltså i ett jordiskt sköte, på ett liknande sätt som myternas gudar alstrade avkomma. Genom sin gestaltning av mannen Benjamin reproducerar Nilson en uråldrig idé som i vetenskapsteori och antropologi benämns som manlig pseudoalstring. Det är en tanketradi-tion med långa och djupa rötter där man föreställer sig att mannen ska-par sin egen avkomma och att kvinnan enbart betraktas som en behål-lare. I grekisk tradition alstrar manliga gudar avkomma, vilket var ett argument för modern som enbart en behållare för mannens säd. Före-ställningar om att mannen ensam kan skapa medvetet liv eller en avbild av sig själv finner vi i flera mytologiska skapelser. I enlighet med en urål-drig judisk tradition kunde rabbiner skapa en golem som fick kroppslig gestalt och medvetande när hans skapare använde de fyra grundele-menten och skrev Guds namn på hans panna. Till förståelse av Peter Nilsons androcentriska kliché finns således en stor intertext som vi skall dröja vid.
Den judisk-kristna skaparguden är ett manligt definierat andeväsen som använder sitt Ord för att skapa och organisera världen. Enligt tradi-tionen formade han de första människorna ”av stoft från j o r d e n och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande va-relse”.81 I John Miltons Det förlorade paradiset vaknar Adam och finner att han efter att ha drömt (om) Eva vaknar och finner henne bredvid sig.82 Adam uppstod ur jorden genom Guds tanke och ord och Eva uppstod genom Adams önskan kombinerad med Guds ord.83 Det sägs bland an-nat om Benjamin att ”[o]kunnigt folk trodde att han härstammade från jättarna”, vilket också leder associationerna till den norröna mytologin där flera av de tidiga antropomorfa skapelserna uppstår ur jorden.84 Asa-guden Tors börd och fysiska styrka beskrivs i Gylfaginning som en myto-logisk son som avlas med Jorden: ”Jorden var hans (Allfaders) dotter och hustru. Med henne fick han sin första son, och det är Asator. Han föd-des med kraft och styrka. Därför övervinner han varje levande varelse.”85
En tankemanöver som implicerar att man förnekar eller förringar mo-derns del i skapandet leder i sin mest extrema form till att ”hennes roll huvudsakligen är att vara en slags kuvös för fostret, som skapats antin-gen av fadern eller av en manlig Gudom”.86 Förbindelserna går här även till Gamla Testamentet där kan man läsa att ”[v]id den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå till män-niskornas döttrar och dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väl-diga män, som voro så namnkunniga”.87
Platons term från Timaios är chora, kvinnan betraktas som en behållare, ett kärl som passivt låter mannens säd utvecklas till en människa.88 I Ores-tienär idén om genealogins ordning formulerad och det läggs vikt vid att det är en väsentlig skillnad mellan gudars och gudinnors alstrings-förmåga:
Du skall få svar på tal, i klara ord. /En moder ger ej livet åt det barn/som kallas hennes. Nej, hon vårdar endast/den färska säd som blev i henne sådd. /Och den som sår ger livet. Modern är/en främling blott som skänker skydd åt plantan,/om så är Gudars vilja. Nu skall jag/bevisa sanningen av mina ord. /Man kan bli fader utan moderns hjälp. /Här står beviset framför er: Athena,/en dotter av Olympens herre Zeus,/Hon växte ej i moderlivets mörker,/men se, hon blomstrar som ett härligt skott/vars like aldrig en Gudinna fött.89
I vetenskapens tidigaste visioner om vad som är möjligt att åstadkomma i laboratoriernas experiment och särskilt som detta beskrivs av J. W. von Goethe i Faust del II är manlig pseudoalstring en huvudingrediens. Ett slags preformationsteori ligger till grund för idéen i Goethes dikt.90 Ett av vetenskapens stora projekt var där att skapa liv utan medverkan av en kvinnlig motpart och ett embryo med stor intelligens växer också fram i glaskolven i Fausts laboratorium, Homunculus. I karaktären Benjamin samlas säreget nog flera av de mytiska och förvetenskapliga före-ställningarna om manlig pseudoalstring.
Benjamin lever förutom detta hela sin existens utan bindningar till kvinnor, på sätt som liknar filosofiska mönster för manlig pseudo-alstring. Föreställningarna om manlig pseudoalstring har också formu-lerats av flera filosofer. I den moderna moralfilosofins början var ”män-sklighetens naturliga tillstånd” en återkommande fras som bland andra filosofen John Locke använde i sitt filosofiska tankebygge.91 Man sökte neutrala eller objektiva positioner som kunde vara giltiga för moraliska agenter, dvs män. Filosofen Adam Smith beskriver den ”ideala obser-vatören” för att konstruera en agent som kunde fatta korrekta moraliska beslut.92 Filosofen Jean-Jacques Rousseau beskriver hur den ädle vilden uppstår ”som svampar ur jorden”, i sitt försök att konstruera en mora-liskt objektiv agent.93 Denna vilde föds inte heller av en kvinna utan är fri från biologiska, känslomässiga och sociala band.
Nödvändiga ramar för en mans referenskriterier är att han skall vara en man bland män och bröder, utan de bindningar ”mödrar” eller ”sys-trar” representerar. Den ädle vilden antas exempelvis att uppnå objektiva referensramar och bedömningsförmåga genom frihet från kvinnliga band. Filosofen John Rawls talar så sent som 1971 om en ”slöja av okun-nighet”. Tankemodellen bygger på samma sätt som Rousseaus idéer på aktörens okunnighet om sitt ursprung.94 Den ”kunnighetens slöja” Rawls tänker sig implicerar nödvändigheten att vara avskuren från mödrar och systrar. Ett huvudkriterium för nämnda filosofiska traditioner är näm-ligen att en objektiv och rationell agent inte har kunskap om släkt, per-sonliga resurser eller möjligheter. Samtliga tanketraditioner är försök att beskriva generella moralfilosofiska ramar som är giltiga för alla männi-skor.
Sättet att generalisera etiken för att komma fram till välgrundade stra-tegier när det gäller moralfilosofiska frågor kritiseras av feministiskt ori-enterade filosofer.95 Filosofen Seyla Benhabib menar att ”contractarian theories from Hobbes to Rawls, leads to a privatization of woman’s expe-rience and to the exclusion of its considerations from a moral point of view. In this tradition, the moral self is viewed as a disembedded and disem-bodied being. This conception of the self reflects aspects of male expe-rience; the ‘relevant other’ in this theory is never his sister but always his brother”.96 Genom sitt ursprung, en son av sin far, sprungen från jorden och utan bindningar till andra människor, befinner sig Nilsons prota-gonist Benjamin inom modellen för moraliskt objektiva agenter, i enlig-het med traditionen som beskrivs ovan. I Arkens protagonist samlas grundläggande patriarkala föreställningar och traditioner. Dessa konser-veras i berättelsens final i begreppet gud som en mänsklighetens repre-sentant. Myterna om manlig pseudoalstring inte bara återskapas utan för-stärks alltså till och med i romanen.
Nilson är här i själva verket inte utan jämförelsepunkter. Litteratur-historikern Margaret Clunies Ross beskriver i Hedniska ekon: Myt och sam-hälle i fornnordisk litteratur hur idén om manlig pseudoalstring överförts till moderna föreställningar.97 I sena tider, i vår samtid när man inte längre kan bortse från kvinnans del i fortplantningsprocessen överförs pseudo-alstringens princip till sociala och mentala mönster.
Det spekuleras i romanen av Peter Nilsons hand vid flera tillfällen om vem eller vad Benjamin är. Ett förslag är att han är en golem, vilket är ytterligare ett idéhistoriskt och litterärt exempel på hur man långt innan preformationsteoriernas tid föreställde sig möjligheten för manlig fort-plantning utan medverkan av en kvinnlig aktör: ”Men judarna började viska om honom och misstänkte att han var en golem, och en natt utan måne drev de iväg honom”.98 En konsekvens av den slutsats männis-korna i berättelsen drar är att Benjamin är en konstgjord skapelse. En
go-lem är inte en av Guds skapelser utan en syntetisk existens utan själ som man kan ta bort utan att det är ett brott. 99 Kabbalan beskriver hur en go-lem kan frambringas och vilka tecken som skall användas för att ”akti-vera” varelsen. Syftet var att skapa en varelse som kunde skydda judarna från pogromerna. En golem kunde inte tala och hade ingen själ och det är framförallt bristen på själ som skiljer honom från Guds skapelser. Av-görande för golems betydelse i föreställningsvärlden är att människan till-verkar en hjälpare åt sig som blir mäktigare än sin skapare, den blir ett allvarligt hot och gör uppror.
Detta är också ett konservativt och modernitetskritiskt mönster som upprepas i föreställningar om framsteg och tekniska förändringar.
Grundritningen till en golem följer alltså med som en grundmodell för utformningen av senare tiders robotar och cyborgar i sf-genren.
Allteftersom Nilsons berättelse framskrider beskrivs Benjamin frek-vent som en individ som sägs kunna representera ett stort antal män-skliga öden. Han framställs som människans urminne, ett kollektivt, arkaiskt undermedvetet. ”Jag är kanske trots allt en skugga som jorden har skapat, tänkte han. Jag är något som jorden vill minnas: hon har gjort mig till handelsfursten Benjamin, men på samma gång har hon gjort mig till många andra människor”.100 Nilsons utformande av Benjamin är ett försök att beskriva mänsklighetens samlade existentiella erfarenhet och en Kristusgestalt: ”Kanske är jag alla människor som har levat, kanske har jag dem inne i mig, liksom det i alla människors blod finns en droppe av alla hennes förfäders blod. Då är jag både den ene och den andre: och om Gudarna vill bestraffa människorna för deras synder kan de bestraffa mig ensam”. Här alluderar Nilson till Jesus som i den bibliska versionen har ett komplicerat ursprung och är ytterligare ett exempel på manlig/
gudomlig alstringsförmåga.Maria blir havande på ett unikt eller ”ona-turligt” sätt och är en orörd jungfru, en ren och kysk behållare mannen/
guden kan så sin säd i.
Den fortsatta historien är manlig pseudoalstring som social struktur.
Det finns nästan inga berättelser om Jesu uppväxt, men evangelisten Lukas berättar hur Jesus omskärs och att föräldrarna förde honom ”upp till Jerusalem för att bära honom fram inför Herren”.101 Evangelisten berättar om den tolvårige pojken i templet där en socialiseringsprocess pågår, in i männens religiösa och sociala värld. Jesus är utan bindningar till mödrar och/eller systrar och de fyra synoptiska evangelierna be-skriver identiska historier om ett möte mellan Jesus och Maria där sonen förnekar någon särskild tillhörighet med sin mor.102
Ett enda ”föräldraskap” gestaltas i Arken, som symptomatiskt nog förstärker idén om manlig pseudoalstring. Benjamin blir ”far” till en
”son” under processen som tar honom bort från jorden och ut ur tiden.
Han har under lång tid använt siffran 101 år som en lämplig ålder. På
grund av romandatorernas oförmåga att behandla en ålder som över-skrider 100 år får han en virtuell son, och det är Benjamins hypotetiska avkomma som tilldelas ett av de attraktiva passerkorten till rymdskeppet Zenon. Barnet antas vara ett år gammalt, vilket resulterar i att också fa-dern beviljas ett passerkort. Benjamin väntar tills avresan närmar sig in-nan han meddelar administrationen att hans son inte längre finns i livet men att han själv följer med Zenon. Denna fiktiva datorskapade son ger protagonisten möjlighet att följa med rymdskeppet. Benjamin sörjer en tid bortgången av sonen, som aldrig existerat annat än som kod i admini-strationens datanätverk. Manlig pseudoalstring är på detta sätt den enda fruktbara funktion som gestaltas. Generationers växlingar är en abstrak-tion som Benjamin registrerar på samma likgiltiga sätt som han obser-verar geologiska och klimatrelaterade förändringar. Ibland är han på det klara med att nya människor lever där han går förbi, att många gene-rationer har gått. Hans ointresse för människors liv och brist på emotio-nella band till levande varelser liknar gudarnas.
I romanens sista del skriver Nilson återigen att ”först och sist var han människan som är avlad av människa och av jordens stoft. Och nu gick han in i Arken”.103 Som strukturell förståelse av karaktären förstärks där-med Benjamins mytiska härkomst genom anspelningar på en annan genealogi än den mänskliga. Samtidigt urholkar detta läsarens möjligheter till identifikation med och igenkännande av karaktären. Det är typiskt nog en individ utan en mänsklig mor som romanen kretsar kring och Nilsons anslag är att ”man först och främst måste avla söner för att släktet skall leva. Man måste se till att människan överlever tiden”104 I romanens final går återigen en gammal man ut på jorden och bygger sig ett altare för att offra till gudarna. När elden har slocknat går ”han bort för att avla en son åt sig”.105 Läsaren har all anledning att förstå detta som att en ”ny” människa, en ny man, kommer att uppstå ur jorden.
Karaktären Benjamin sällar sig som androcentrisk protagonist till en omfattande mytisk, religiös och filosofisk tanketradition där modern är frånvarande som fysisk/mental aktör och framställs som en mental och moralisk belastning för sonen/mannen.106 Modern, ett kvinnligt ur-sprung för det mänskliga livet, är reducerad till chora. Nilson tar bort mo-derskapet som ”är det ’andra könets’ enda funktion som med säkerhet kan tillskrivas en existens”, som lingvisten och filosofen Julia Kristeva formulerar det.107 Kristeva förklarar för sin del de obsoleta försöken att avskriva kvinnans del i fortplantningen – ”mänsklighetens inneboende skräck för sin egen urtid är ett kulturellt arv som gör sig påmint i den moderna skönlitterära texten”.108 Om det är Benjamins släktskap med gudarna som fastställs genom hans särskilda härstamning, vad har det för betydelse för hans position som mänsklighetens representant hos Gud?
Kan han överhuvudtaget representera ”människan”? Hans unika
gene-alogi har betydelse med tanke på hans framtid som prefigurerande be-ståndsdel hos den nya världens skaparkraft.
Det ensidigt manliga perspektivet i sf-romanen försvårar förståelsen av Benjamin som meningsfull representant för mänskligheten.
Benjamins fysiska gestalt, rikedomar och makt beskriver en över-mänsklig individ. Tältet han bodde i ”var välvt och kupat som himla-valvet, det hade en beläggning av guldplåtar och lystes upp av två kar-bunklar liksom sol och måne lyser upp världsalltet. Från detta tält styrde han världen med större makt än många kungar i den tiden”.109 I enlighet med beskrivningen av Benjamins fysiska gestalt blir det rimligt att män-niskor drar slutsatsen att han härstammar från ett jättesläkte. Om hans uppväxt sägs det att han hade ”växt upp vid Mari, i en liten by nära det ställe där Khabur rinner ut i Eufrat. Han var oerhört storväxt…”110 Till och med myternas gudar och halvgudar hade relationer med andra; de hade kärleksbestyr, fick avkomma, var svartsjuka och hämndlystna. Men Benjamins relation till andra människor är enbart som härskare.111
Här finns också en förklaring till hans speciella form för minne och glömska. Efter syndafloden är hela den värld Benjamin känner till borta och han finner sig aldrig mer tillrätta i tillvaron. Hans första tanke efter Floden lämnar honom sedan aldrig någon ro: ”Det finns en annan syndaflod som ingen överlever. Det är tidens flöde i vilken vi drunknar, tidens obarm-härtiga flod som till slut utplånar oss alla, som även utplånar minnena av oss alla. Dessa floder av vatten var bara påminnelser om denna slutgiltiga flod där vi alla är dömda att försvinna”.112 Benjamin interagerar samman-fattningsvis enbart på ett ytligt sätt med andra människor och har inga nära relationer med någon. Genom återkoppling till det föregående mö-ter han det nuvarande, söker det kända och lider därför nederlag i möten med det nya som förblir obegripligt.