BERÄKNING AV OSÄKERHET I KARTA

Osäkerhet bör bedömas för varje ingående ekosystemkomponent. Här ger vi ett förslag på hur detta kan göras. Förslaget behöver dock en djupare bearbetning för att bli ett alltigenom färdigt förslag.

I exemplet nedan används en schablonmässig poängsättning i en femgradig skala:  0 = mätdata finns i cellen

 0,25 = mycket god modell, validerad  0,50 = bra modell

 0,75 = dålig modell/extrapolering

 1 = inga data, ingen egentlig extrapolering möjlig48

För punktdatakartor antas osäkerheten vara 0 för de celler där förekomst är noterad och 1 för alla andra celler. Detta kan givetvis varieras en aning, till exempel kan äldre data få en högre osäkerhet än nya data, då bland annat positionsnoggrannheten kan antas vara bättre i nyare data och det är av vikt att området/cellen som inventeringen är gjord i inte är för stor.

För modellerade, yttäckande kartor antas en osäkerhet på 0,25 som generell

osäkerhet för goda, validerade modeller. Modellen har en inneboende osäkerhet som påverkar hur väl gränsen mellan förekomst och icke-förekomst definieras. Denna osäkerhet kan beskrivas rumsligt i form av ett konfidensintervall för gränsen mellan förekomst och icke-förekomst. De områden i kartan där prediktionen är inom konfidensintervallet betraktas därmed betraktas som osäkra, och får därför värdet 0,50.

Osäkerheten kan summeras för att få fram en sammanlagd osäkerhetskarta (figur 26). Denna är viktig att använda parallellt med kartan över totalt antal

ekosystemkomponenter, då den hjälper till att särskilja områden där kartorna visar överlappande ekosystemkomponenter till följd av osäkerhet i prediktionen, från sådana områden där många ekosystemkomponenter förekommer på grund av att miljön är gynnsam. Osäkerhetskartan behöver antagligen också ge information om hur många kategorier och ekosystemkomponenter som ligger till grund för analysen. Utfallet av den exakta poängsättningen och utformningen av osäkerhetskartan bör testas på reella data innan slutgiltigt beslut tas.

48 _{Den femgradiga skalan följer den skala som är framtagen inom planeringsstödet Symphony. Här beräknar vi} dock osäkerhet i kartan istället för tillförlitlighet i kartan då vi vill kunna addera osäkerheter på varandra. Symphony är ett planeringsstöd för statlig havsplanering och beräknar den kumulativa miljöpåverkan i havet (Havs- och vattenmyndighetens rapport 2018:1).

Figur 26. Den översta vänstra ”kartan” illustrerar hur en osäkerhetskarta skulle kunna se ut för en förekomstkarta (till höger) av en ekosystemkomponent (EK) som har tagits fram med punktdata. Osäkerheten för denna metod är hög där icke-förekomst av EK 1 antagits utanför punktdata. Den mellersta vänstra ”kartan” visar hur en osäkerhetskarta skulle kunna se ut utefter en modellerad förekomstkarta av en annan ekosystemkomponent (EK 2). Osäkerhetskartan visar var prediktionen av både förekomst och icke förekomst är mer eller mindre osäker. Den nedersta vänstra ”kartan” visar hur en sammanslagen osäkerhetskarta av båda de övre skulle kunna se ut.

Innan yttäckande underlag används bör de också bedömas utifall de:  täcker hela området som ska bedömas

 är tillräckligt detaljerade (det vill säga inte har för grov upplösning)  är för gamla eller från fel säsong

 motsvarar behovet (till exempel visar den täckningsgrad av en art som har bedömts relevant).

2.4.3 Identifiering av värdekärnor

Definitionen på en marin värdekärna är: Ett sammanhängande

naturområde som har höga naturvärden vilka bedöms utifrån kriterier som biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Förenklat kan man säga att marina värdekärnor är platser med höga naturvärden.

Värdekärnor kan identifieras direkt från punktdata över förekomst av

ekosystemkomponenter (steg 1), från detaljerade naturvärdesinventeringar (steg 2) och från yttäckande kartor över ekosystemkomponenter (steg 3). Syftet är att de olika metoderna ska stödja och balansera varandra. Den ena tillhandahåller viktiga detaljkunskaper om specifika platser och en annan ger ett landskapsperspektiv över vilka områden som utmärker sig.

Kriterierna för att identifiera värdekärnor har utgått från FN:s konvention om biologisk mångfalds (CBD) kriterier för att utse ekologiskt och biologiskt viktiga områden, så kallade EBSA:s (Ecologically or Biologically Significant Marine Areas) (bilaga 1, beslut IX/20, 2008). I Mosaic finns det två tillfällen då EBSA-kriterier ska användas (figur 27). Det ena tillfället är när naturvärden ska kopplas till

ekosystemkomponenter, det vill säga när en grupp experter ska bedöma vilka naturvärden som olika ekosystemkomponenter i allmänhet för med sig till en plats. Eftersom det inte är en regelrätt naturvärdesbedömning som görs av en plats, har vi valt att ha med de kriterier som lämpar sig bäst för ändamålet (se figur 27). När naturvärden ska kopplas till ekosystemkomponenter finns även några kriterier som inte härstammar från CBD. Det gäller framförallt kriterierna för direkta

ekosystemtjänster. Läs mer om detta i avsnitt 2.3.2.

Det andra tillfället när EBSA-kriterier är tänkta att används är vid platsspecifik naturvärdesbedömning (se figur 27) i kommande steg 6 (avsnitt 2.4.3.3). Här ska kriterierna bedömas på information från specifika platser. Riktlinjer för platsspecifik naturvärdesbedömning är dock ännu inte framtagna för Mosaic.

Figur 27. FN:s konvention om biologisk mångfalds (CBD) kriterier för ekologiskt eller biologiskt viktiga områden (så kallade EBSAs) (beslut IX/20, 2008, bilaga 1) är utgångspunkten för att identifiera värdekärnor i Mosaic. Kriterierna har två ingångar i Mosaics flödesschema. Dels i steg 4 och 5 genom bedömningen av vilka naturvärden som är kopplade till olika ekosystemkomponenter (markerat i orange) och dels i steg 6 och den platsspecifika naturvärdesbedömningen (markerat i rött). Riktlinjerna för den senare har ännu inte tagits fram men rekommendationen är att där använda alla kriterier för EBSAs. Eftersom naturvärden kopplade till ekosystemkomponenter inte är en bedömning av en plats utan en bedömning om vilka naturvärden som ekosystemkomponenterna tar med sig till en plats har för ändamålet lämpliga och viktiga EBSA-kriterier valts ut. Dessa är biologisk mångfald, livshistoriskt viktigt och hotstatus. De två senare är förkortningar av CBD:s 2:a och 3:e EBSA-kriterium. I Mosaic går det också – om så önskas – att inkludera hänsyn till ekosystemtjänster.

Steg 4: Översiktliga naturvärdeskartor

Figur 28. Den röda markeringen i flödesschemat visar vilket steg som avsnittet behandlar.

I det fjärde steget i Mosaics genomförandedel ska värdekärnor49 _{identifieras via}

översiktliga naturvärdeskartor (figur 28). Det görs genom en generell

naturvärdesbedömning på yttäckande kartor över ekosystemkomponenter. Syftet med att ta fram översiktliga och yttäckande naturvärdeskartor är att identifiera var naturvärden ansamlas i landskapet. Kartorna kan tas fram på olika sätt med olika fördelar och nackdelar och här följer en beskrivning på det vi funnit lämpligt. I avsnitt 2.4.3.1.1 nedan diskuterar vi vårt förslag.

49 _{Se definition på begreppet i avsnitt 5.}