Berättaren och händelseförloppet

Berättelsen börjar med att presentera bokens huvudpersoner ”Gubben Pettson satt i

kökssoffan med katten Findus och löste korsord” (s. 1). Resterande text på sidan är ett samtal mellan Pettson och Findus som avslutas med att Pettson ska berätta en historia. När historian börjar tolkar jag som den diegetiska nivån i boken, alltså nollnivån, där personerna och miljöerna i primärberättelsen finns. Denna sekvens innan dialogen känns som när man får en övergripande information av händelsen och tiden för att skapa sammanhang. Jag vill förstå den första sidans berättarperspektiv innan jag går vidare då den utgör den metadiegetiska nivån i boken. Det gör jag tillsammans med bokens sista sida, där vi återkommer till den metadiegetiska nivån efter Pettson berättat sin historia (Se Bild 5). Dessa två sidor är på en nivå där berättaren är heterodiegetisk, alltså att berättaren inte finns med i den fiktiva historien. Det är inte på denna nivån som själva berättelsen berättas i sin helhet. Dessa två sidor är i realtid, och den tiden som gått ifrån den första sidan till den sista är i samma hastighet som verkligheten. Det ser vi också genom några detaljer på bilden: ägget har ätits upp, kossan i ramen sover och den mjuka koppen har åkt längre ner mot golvet. Utifrån Nikolajevas (2004) konstaterande om att alla berättelser har en berättare utgår jag från att dessa två sidor är en typ av dem. Den sista sidan är disponerad på samma sätt som den första. Meningen innan dialogen mellan karaktärerna är ”Gubben Pettson satt i kökssoffan med katten Findus i knät och löste korsord” (s. 23). Den typ av berättare jag identifierar av dessa meningar är en tredjepersons- och allvetande berättare. Berättaren är dold, vilket betyder att man associerar den med författaren (Nikolajeva 2004, s. 159).

28

Bild 5, Sida 1 och 23, När Findus var liten och försvann (2001)

Den diegetiska nivån börjar på sida 2. Med hjälp av den sista meningen på första sidan ”- Då tar vi hela, sa gubben. Så här var det:” (s. 1) får vi hjälp av texten att föra blicken till nästa sida. Det blir också en tydlig ram runt att det är dags för Pettson att berätta sin historia. Det är en spännande aspekt. Rent berättartekniskt är det komplicerat då vi hamnar på olika nivåer i berättelsen, det skapar dock en tydlig ram för vad som är den primära berättelsen, vilket tillochmed kan tydliggöra för barn som så ofta i ung ålder behandlar ett klassiskt

händelseförlopp. De är vana vid att en historia börjar med ”Det var en gång…” vilket denna berättelse gör (s. 2), vilket även det ger tydliga ramar för berättelsen. Pettsons historia blir bokens primärhistoria och som nämnt ovan, den diegetiska nivån på berättelsen. Jag vill dock påpeka att första och sista sidan utgör den yttre ramen för berättelsen, vilket gör så jag

identifierar en del av bokens händelseförlopp som en ramberättelse. Den diegetiska nivån i boken börjar med, som tidigare nämnts, ”Det var en gång” som i en klassisk folksaga. Berättarperspektivet är på ett sätt allvetande från sida 2–22. Nu har dock berättaren blivit öppen, då Pettson blivit berättaren av historien. Då Pettson är en fiktiv karaktär i berättelsen är han också en slags jagberättare i den meningen. Han berättar om sig själv i tredjeperson, vilket känns speciellt. Dessa sidor är skrivna utifrån de premisser som hör till den allvetande berättaren, trots detta skapar det viss förvirring då Pettson ändå är en jagberättare.

Litteraturvetaren Kristin Hallberg har recenserat boken och skriver:

Frågan är om inte Sven Nordqvist också blir alltmer lik gubben Pettson. Identiteterna går in i varandra, när Nordqvist skriver ramberättelsen och Pettson berättar sagan. Pettson håller samma slags allvetande distans till historien som Nordqvist och det är litet störande för den vuxne läsaren. Nordqvist låter inte sagan om lille Findus bli en berättelse i berättelsen. (Kristin Hallberg 2001)

29

Trots identifiering av ramberättelse är majoriteten av handlingen progressiv. Förutom när Pettson letar efter Findus som befinner sig på en annan plats, då den liknar en mer episodisk handling då den flyttar sig från olika episoder, miljöer och personer. Händelseförloppet är alltså ihopsatt med olika typer av handlingar. Den mest dominanta är den progressiva handlingen då Pettsons historia ger oss många typiska klassiska narrativa drag. I stort är historian sammanhållen vilket trots allt gör den bekväm att läsa.

Bild 6 - Sida 16, När Findus var liten och försvann (2001)

Jag har valt att titta närmre på en händelse i boken där mucklorna för första gången får en betydande roll i primärhistorien och för första gången gör entré i Pettson och Findusböckerna med den funktionen (Se Bild 6). Som tidigare nämnt har de varit figurer som hållit sig i bakgrunden som mer eller mindre bidragit till bildens stämning, riktning och till att förstärka Findus personlighet. Aldrig tidigare har de skildrats i texten. Denna del kan tolkas som en kort hypodiegetisk nivå. Alltså en ytterligare ram som framträder när mucklorna försöker trösta Findus genom att berätta en saga.

Det var en gång en muckla … - som var väldigt snäll och trevlig … - Stor och stark var han också … - och klok och vacker! … - Han var nog den bäste som fanns … - Han var det! Han Hette Plums … - Nej, han hette Kuling … (s. 16)

Dessa mucklor framställs som att de är väldigt ivriga, dels av texten ”De små figurerna trängdes för att kika ut genom kvisthålet” (s. 16) och dels av bilden där vi ser att de står på varsin pall som ser ut att vingla. Meningarna när mucklorna talar är korta och följer varann ”Du kan bo här. Här är bra. Var inte ledsen.” (s. 16). Meningarna ger också känslan att de inte

30

är så smarta, då vissa meningar inte är fullständiga. Berättarperspektivet blir här något

förvirrat. Pettson ger indikationer på mucklornas personlighet och han presenterar deras saga. Vi får ändå på många ställen i boken veta att Pettson inte vet någonting om deras existens. Vi får till och med berättat för oss av Pettson att han inte har någon aning om vad som händer med hans saker:

Sådär var det jämt! Skruvar, pennor, verktyg, allt möjligt bara försvann, fast han visste ungefär vart han lagt dem. Och så hittade han dem långt senare någon annanstans. Som om det fanns någon annan i huset som lånade hans saker. (s. 18)

Den allvetande berättaren av öppen karaktär skapar förvirring. Pettson är jagberättare i en allvetande form. Han berättar om vad som hänt, så i den meningen vet han om hur det slutade. Vi ser dock på flera ställen i berättelsen att Pettson inte har en aning om mucklornas existens. Ändå är han allvetande om deras personlighet och dess sätt att interagera. Trots att Pettson berättar mycket i då-perspektiv har han aldrig sett mucklorna. Trots att berättelsen kan verka förvirrande för den vuxne behöver det inte vara förvirrande för barnet, då deras läskompetens inte är på samma plan som en vuxens. Strukturen kanske till och med bidrar till tydlighet och inlevelse. De kanske ser Pettson som en slags retrospektiv jagberättare vilket gör att de får en djupare förståelse för Pettsons tankar och känslor, vilket jag genom komplexiteten kan hålla med om.

När Findus var liten och försvann (2001) har alltså både en diegetisk, metadiegetisk och

hypodiegetisk nivå, då den har, bland några, ett handlingsförlopp som är av ramberättelsers karaktär (Nikolajeva 2004, s. 162-163). Det som gör att jag slår fast vid att det är till dels en ramberättelse är för att den tydligt inramas av den första och sista sidan som är på en annan narrativ nivå än den som Pettson berättar. Pettson på ett annorlunda sätt allvetande men det skapas förvirring när jag analyserar det boktekniskt i och med att Pettson även är en öppen jagberättare som delaktig i den fiktiva världen. Det blir en slags jagberättare med allvetande förankring då Pettson finns med både den diegetiska och metadiegetiska nivån. Nordqvist låter Pettson berätta vad som hänt tidigare på ett inlevelsefullt sätt. Han verkar alltså i någon mening vara allvetande, men det är inte en ”vanlig” sådan.

Vidare kommer jag avsluta analysen med att presentera de motiv som identifierats av tidigare analys och slutligen i analysen diskuterar jag bokens huvudmotiv alltså temat.

31