Bilderbokens motiv

Analysen har genom text- och bildanalys resulterat i identifiering av motiv. Dessa har framkommit genom ett djupt studium av bild och text. Via text och bild har meningsfullhet skapats vilket gjort det tydligare att identifiera motiven.

6.4.1 Ensamhet

Bokens primärberättelse startar som ovan nämnt när Pettson börjar berätta en saga där han förklarar hur det var innan Pettson träffade Findus. De första två sidorna (s. 2 och 3) skapar en stämning som gör att vi som läser boken känner empati för Pettson (se Bild 2). Han har ett hängigt uttryck som speglar hur man känner sig när man är nedstämd. Detta mönster av ensamhet uttrycks både genom bilden och texten på de första sidorna. När boken fortsätter uppenbarar sig mönstret av ensamhet i texten. Den visar det genom att vi får information om hur det var innan Findus fanns. På sida 7 uttrycker texten att ”Pettson hade fått någon att prata med […] Han pratade som han aldrig hade pratat förr” (s. 7). Det kan tolkas som

sällskapssjuka, men vi förstår också att Pettson varit mycket ensam förr och inte haft någon att prata med. På sida 10 får vi ytterligare antydningar om ensamheten:

De där morgnarna, när gubben mest ville dra täcket över huvudet och försvinna, fanns inte längre. Bara att tänka på att leva alldeles ensam igen gjorde honom ledsen, så det slutande han snabbt med. (s. 10)

Här kan vi nästan se ett uns av depression hos Pettson då han ville försvinna och inte gå upp på morgnarna. Senare i berättelsen när Findus försvunnit ser vi på bilden på sida 11 att Pettson far runt i huset nästintill panikslagen. I texten står det ”Han kände genast igen tystnaden från förr” (s. 11) vilket förstärker ensamheten han haft och rädslan att bli ensam igen.

När Findus försvunnit och Pettson ska gå ut och leta hittar han inte sina kläder. Texten beskriver att ”Han brukade tycka om att tänka att det kanske fanns en tomte i huset. Då kändes det inte så ensamt.” (s.18). Detta skulle vi inte fått förståelse för om vi enbart tittat på bilden.

32

Efter att Findus har hittats, och fått hjälp av mucklorna berättar Findus om mucklornas existens för Pettson. Pettson svarar Findus: ”Då ska jag väl aldrig behöva känna mig ensam mer. När jag har både grannar och hönor och mucklor. Och så den där lille katten.” (s. 22). Denna mening avslutar motivet om ensamhet. De olika citaten är hämtade från Pettsons erfarenheter av att vara ensam. När Pettson berättar om sin ensamhet, gör han det oftast i då- perspektiv. Vilket förstärker medvetenheten att han inte är det nu. Nu har han någon att dela livet med, någon att tillhöra. Detta motiv hänger samman med andra motiv i boken.

6.4.2 Sökande

Sökande är troligtvis det vanligaste motivet inom barnlitteraturen (Nikolajeva 2004, s. 67). Det är inte bara det bokstavliga sökandet efter exempelvis personer som försvunnit, utan det kan även vara sökande efter sig själv. Sökandet sker ofta i sammanhang med att karaktären tar sig hemifrån ut på nya outforskade områden.

Pettson söker sig bort från ensamheten, och det ser vi när han och Beda Andersson för en dialog med varandra. De pratar om att han skulle ha sällskap, då hon märkt att Pettson inte varit glad. Genom hans emotionella uttryck och längtan efter att tillhöra någon säger Beda Andersson ”Du har ju inte ens en katt”. Vilket får Pettson att tänka efter ”Det kanske jag skulle ha…” (s. 3). Mellan raderna förstår Beda Andersson att det är en katt som krävs för att Pettson ska bli glad.

Bokens mest explicita motiv blir letandet/sökandet. Här måste vi ta i beaktande att bokens titel berör detta motiv. Det är alltså enligt författaren en viktig aspekt att förstå innan man öppnar boken, då bokens titel är den väg att visa för läsaren vad den ska handla om. När Findus är borta söker Pettson efter Findus. Detta sökande är bokstavligt och bidrar till

motivets mönster. Både text och bild visar att han söker. ”Findus! Var är du? Ropade han och han letade under täcket, under kudden, under sängen, i skorna. Ut i hallen, in i köket!” (s. 11). Bilderna där Pettson söker efter Findus har stor rörelse då Pettson på en sida syns letande på nio olika ställen i huset med ett uttryck att han är stressad. Bilden får ögonen att röra sig i en viss riktning, då detta är den enda sidan som har sin text centrerad i mitten. Trots att

sökandemönster inte är explicit på fler ställen vill jag ändå motivera att detta motiv är värt att ta upp då bokens centrala del handlar om att Findus är försvunnen och är någon försvunnen, så letar man, särskilt om man är vänner.

33

6.4.3 Vänskap

Vänskap är ytterligare ett motiv som är vanligt inom barnlitteraturen (Nikolajeva 2004, s. 68). Då Pettson och Findusböckerna ofta bygger på samspelet emellan dem kan vi inte undgå att vänskapen är ett motiv.

Bokens första sida visar Pettson och Findus i deras kök. Findus drar Pettson i skägget och vi får känslan av att de är vänner. Deras dialog indikerar på respekt och samspel där det finns respons och bekräftelse. När Findus frågar om Pettson kan berätta en berättelse säger gubben indirekt nej. Men genom vänskapen vänds det till ett ja, implicit. Tack vare

berättarperspektivet jag redogjort för ovan kan vi också se genom Pettsons då-perspektiv att han mådde dåligt när han var ensam och inte hade en vän. Resultatet blir att man är glad om man har vänner. Vänner hjälper varandra och tröstar varandra från att gå från ledsen till glad. Beda Andersson är grannen som kommer över på fika, och upptäcker att Pettson är ledsen. Hon vill lösa Pettsons problem, är lyhörd och handlar därefter. Det är Beda Andersson som köper katten Findus åt Pettson, och gör därmed en vänskaplig handling av omsorg gentemot honom.

Boken målar upp vänskapen i Pettson och Findus nyfunna relation. Pettson berättar om sin barndom och Findus lyssnar. Findus vill ha grönrandiga byxor och Pettson syr dem åt honom. De är tillsammans i de olika miljöerna runt gården. Findus väcker Pettson varje morgon och säger ”Vakna Pettson! Vi ska leka!” (s. 10). Barn kan säkerligen identifiera sig med hur det känns när någon vill leka. Pettson är glad igen tack vare att Beda Andersson och Findus är hans vänner.

När Findus försvunnit interagerar han med de två mucklorna. På bilden (se Bild 7) ser vi hur en av mucklorna lagt en tröstande hand på Findus. De beslutar sig för att hjälpa honom. ”Var inte lessen. Vi fixar det här” (s. 17). Mucklorna hjälper sedan Pettson och Findus att hitta varandra. De handlar så som en vän gör när man är ledsen, de tröstar och hjälper. Här kan barn identifiera sig med Findus eller med mucklorna då det är en stor del i samspelet kompisar emellan.

34

Bild 7 - Sida 17, När Findus var liten och försvann (2001)

När Pettson och Findus sitter i köket efter att Findus har hittats berättar Findus om mucklorna och att de är kompisar. Dialogen i texten på sista sidan sker mellan Pettson och Findus. Den har en kärleksfull klang och ger information att Findus faktiskt är vän med ”odjuret”, alltså grävlingen nu. Pettson säger ”- Du kan visst bli kompis med alla, du. - Jaa …, sa katten och tänkte efter. Men du är i alla fall min bästa kompis. - Mmm, sa gubben och log. Så är det” (s. 23).

Många av motiven speglas genom hur karaktärerna känner. Bilderna är fyllda med känslouttryck som nedan presenteras.

6.4.4 Känslor

Det sista identifierade motivet som genomsyrar de andra är affekt, alltså känslor. Det finns en stor variation av känslor i boken och de är både basala och sociala. De basala känslorna som boken behandlar är glädje, sorg, överraskning, nyfikenhet och rädsla. De basala känslorna är de första man upptäcker när man utvecklar sin empati (Nikolajeva 2013, s. 251). Det finns också sociala känslor som behandlas i boken. De sociala känslorna är inte grundläggande hos alla människor, utan kan se olika ut beroende på vilken kultur man har. Det kan handla om kärlek, tacksamhet och ensamhet, vilket denna bok behandlar. Dessa visar sig på både

handlingsplanet och konstruktionsplanet, då vissa känslor är direkta och andra är känslor som inte syns, som vi genom berättaren får syn på.

35

Som jag tidigare nämnt kände sig Pettson ensam. ”Det var ingenting som var roligt längre” (s. 2). Känslorna visar sig både texten och i bilden. Men hela tiden förstärker bilden vad texten säger och fyller vissa tomrum där känslorna inte explicit visar sig. När Beda Andersson kom på besök pratade inte Pettson så mycket. ”Beda förstod att han inte var glad” (s. 3).

Ensamheten resulterade alltså i att han inte pratade och att ingenting var roligt längre. Ensamheten gjorde således Pettson ledsen. När Pettson sedan får Findus har han ett tydligt uttryck av överraskning i ansiktet. (se Bild 3) När texten säger ”Det kändes i honom som när man drar upp rullgardinen en sommarmorgon och det varma solljuset strömmar in.” (s. 4) förstår vi att denna överraskande känsla var positiv. Den gjorde Pettson glad. På denna bild hjälper även mucklor och hönor till att skapa nyfikenhet. Mucklorna dinglar i

skomakarlampan för att se vad som är i kartongen och de pekar på Findus. Hönorna har sprungit in från sida 3 och sträcker sig upp för att försöka se vad som finns i kartongen. Pettson uttrycker sedan sin oro till Beda Andersson ”Så såg han oroligt på gumman

Andersson. – Kommer han inte sakna sin mamma?” (s. 5). Denna oro får vi endast syn på i texten och jag kopplar oron till omsorg och kärlek. Han vill inte att Findus ska må dåligt. Som tidigare analyserats märker vi oro i texten på sida 6 när Pettson är mycket inomhus och

dricker kaffe (Se Bild 4). I bilden visar mucklorna oro för att Findus ska ramla, det sker på handlingsplanet. Men på konstruktionsplanet har Nordqvist, genom att skapa tomrum, gett uttryck för Pettsons oro att lämna katten ensam. Det visar sig som sagt inte i bilden. Vidare blir Pettson väldigt förvånad när Findus säger sina första ord, det råder inga tvivel om den saken när man ser på bilden. Findus fortsätter att utvecklas och får följa med till snickarboden. Som tidigare nämnt far han runt vilket indikerar på att han är nyfiken. Varje morgon väcker Findus Pettson i iver. På bilden skrattar Pettson så hela ansiktet blir hoptryckt (se Bild 8). Det förstärks genom texten som beskriver motsatsen ”Bara att tänka på att leva alldeles ensam igen gjorde honom ledsen, så det slutade han snabbt med.”.

36

Bild 8 - Sida 10, När Findus var liten och försvann (2001)

Det skapas en ytterligare dimension när Nordqvist väljer att Pettson ska prata i ett slags då- perspektiv. Det hänger sedan ihop med rädslan som infinner sig hos Pettson när Findus försvunnit. Han letar överallt. Texten uttrycker att han springer runt barfota och det gör händelsen mer intensiv. Nu är det rädsla som genomsyrar stämningen. Men när vi bläddrar har inte Findus ”försvunnit” än. Han är på äventyr och går nyfiket igenom husväggen och interagerar med mucklorna. Det är först när han kommer ut ur huset som han får se odjuret. ”Varenda hårstrå på Findus reste sig av fasa. Som en stålfjäder tog han ett skutt in i

skräphögen och ner i en gammal låda” (s. 14) När han sitter i lådan hör han Pettson längre bort. ”Han vågade inte ropa tillbaka, för då kanske odjuret skulle se honom” Findus började gråta”. Här kompletteras rädslan med gråten. Bilderna när Findus är ledsen är otroligt starka. Han har röda och svullna ögon som det rinner tårar ur. Texten på denna sida består av en dialog mellan Findus och två mucklor. Det skulle vi inte förstått av bilden (se Bild 6). Den visar att mucklorna tittar ut genom kvisthålet, men inte att de för en dialog och interagerar med Findus. ”- Det är mycket gråt här inne, sa en röst. - Det måste vara en lessen katt som sitter här, sa en annan röst” När de skulle hjälpa Findus ”Då kändes det redan bättre” (s. 16). När Pettson sedan fått hjälp av mucklorna (utan att veta om det) ser han en grävling. Denna grävling blir skrämd av Pettson och springer till skogs. Han ropar sedan igen och Findus svarar. Här ändras stämningen. ”Den lille Findusen hoppade av glädje”. Bilden uttrycker Pettson och Findus kärlek till varandra (se Bild 9). Lilla Findus kramar om Pettson med utsträckta armar och Pettson håller om Findus omsorgsfullt. Detta scenario leder till att Findus är fortsatt rädd för utomhusmiljön. Pettson bestämmer sig då, av kärlek, att Findus ska få upptäcka dessa för Findus okända delar av gården. ”Här finns inget att vara rädd för” (s. 21).

37

Från början är Findus rädd, men det övergår till en känsla av nyfikenhet och glädje. När vi sedan får syn på en annan känsla är det när Pettson får reda på att det var mucklor som hjälpt till. Pettson är förvånad över detta och ser överraskad ut på bilden där Findus ser ut att prata med Pettson och han säger ”Då ska jag aldrig behöva känna mig ensam mer”. Det avslutas med ”Sen levde de lyckliga i alla sina dar, avslutade Pettson sin saga” (s. 23).

Bild 9 - Sida 20, När Findus var liten och försvann (2001)

Vi får ett lyckligt slut i denna bok. Övergripande är boken fylld med känslor och stämningar. Som jag redogjort för ovan är det mycket som finns både i texten och i bilden. Dessa

växelverkar på ett fint sätt. Ibland skapar det emotioner hos mig, där jag känner empati för Pettson och Findus. När de är ledsna förstår jag dem, men jag blir också glad är de hittar varandra. Dessa detaljerade bilder som Nordqvist är känd för kan uppfattas som röriga. Men enligt min mening får han skickligt ihop emotionerna och stämningarna så det blir tydligt hur vi ska känna. När vi får syn på deras personligheter lär vi känna dem. Det är både genom konstruktionsplanet och handlingsplanet detta märks. Nordqvist är skicklig i sitt kreativa konstnärliga sätt att berätta sin historia, även om motiven i sig ofta är implicita.

6.4.5 Tema

Flera av dessa motiv pekar åt samma håll. Genom Pettson och Findus vänskap de har idag beskriver Pettson den ensamhet han förr känt. Denna ensamhet märker vi är någonting som har varit väldigt jobbigt för Pettson. Det blir då särskilt jobbigt för Pettson när hans enda nära vän försvinner, då det påminner honom om känslan att vara ensam. När Findus försvinner letar Pettson efter honom. När man är vänner bryr man sig om varandra och vill hjälpa till.

38

Men Pettson letar inte bara efter Findus av det skälet, han letar för sin egen skull. Sökandet handlar således om hur värdefull Findus är för Pettson. Han söker sig bort från ensamheten och blir rädd för att hamna där igen. När Findus kommer blir han positivt överraskad. Pettson och Findus samspel syns direkt genom text och bild. När sedan Findus bestämmer sig för att nyfiket försvinna resulterar det i att Findus som annars är livlig och glad blir osäker, rädd och ledsen. Den han då vill ska komma och ”rädda honom” är Pettson. Det är han som är Findus stora trygghet i livet som i de flesta vuxen- och barn relationer. För det är just det som deras relation speglar. Findus är barnet, och Pettson är den vuxne. Vänskapsmotivet blir alltså tydligt både genom de känslor som uttrycks, men också genom de handlingar som utförs. Beda Andersson vill inte att Pettson ska vara ensam, vilket bidrar till att hon införskaffar Findus till Pettson. Det som boken genomsyras av är Pettson och Findus känslomässiga samspel. Det finns någonting speciellt som de har, en samhörighet som man som läsare känner kärlek till. De har bara varandra där ute på gården, vilket blir skört i detta läge då man tydligare märker hur viktiga de är för varandra. Temat går således inte att sammanfatta i ett övergripande ord men det kan sammanfattas i att det handlar om samhörighet, kärlek och gemenskap.

6.5 Sammanfattning

Analysen visar på att När Findus var liten och försvann (2001) har ett omslag där det konstnärliga uttrycket fått ta plats som en helhet från baksida pärm till framsidan. I titeln ser vi en av huvudkaraktärernas namn och även en central handling vilket gör att vi som läsare får en förförståelse av vad boken kommer handla om. Det får vi även genom den cirkulära bilden på framsidan som samlat ihop bokens miljöer och karaktärer. Dessa två aspekter var tydliga för att identifiera ett av bokens motiv: sökande. Omslaget är i linje med vad Rhedin (2001) påpekar om det genuina konceptet då den används fullt ut och sammanfattar narrationen på ett konstnärligt sätt. Nordqvist har valt att använda sig av hela omslaget för att berätta sin

historia. Rhedin förklarar att när ett ”enmansbolag” skapar bilderboken finns det ofta ett djupare syfte med den. Det visade sig i analysen. Det gavs sedan mer redogörande exempel från boken där text och bildrelationen tillsammans bidrog till meningsfullhet. Detta gjordes med inspiration från Rhedins bilderbokskoncept och behandlade teorin om bilderboksanalys. Det jag kan fastställa nu är att boken text går att läsa utan bilderna, men att den då inte skulle vara i närheten av de stämningar och djup som boken har i sin helhet. Både Olsson (2014, s. 28) och Peter (2019, s. 35) kom fram till liknande resultat om då de båda uttrycker att texten går att stå för sig själv, men att den således skulle bli platt. Olsson talade direkt om När

39

Findus var liten och försvann till skillnad från Peter som talade om Pettson och

Findusböckerna generellt. Bilderna tillför lekfullhet, stämning och förståelse för karaktärerna som blir i relation till texten, meningsfull. Att sätta den i ett av koncepten ser jag således som svårt. Den har tendenser att vara en modern genuin bilderbok då jag genom text och bilds samspel fick syn på tomrum och mening som jag inte annars skulle fått. Men tomrum menar jag ”hål” som fylls i när text och bild får samspela, alltså att det inte är explicit varken i text eller bild. Det blir således explicit i samverkan med varandra. Boken finns även på ljudbok, som jag lyssnade på för att skapa distans. Det gav mig insikt om att vi enbart genom texten inte är i närheten av att förstå Pettsons personlighet och känslor. Det var förhållandet mellan bild och text som tydligt fick mig att identifiera motiven ensamhet och känslor. När jag identifierat berättarperspektivet kunde vi se Pettsons personlighet, då han var berättaren. Det var en intressant upptäckt. Genom det sista exemplet fick vi se en växelverkan där bild och text tillsammans berättade historien där det implicita i texten tillsammans med bilden gav oss förståelse för Pettsons inre tankar.

Berättarperspektivet och handlingsförloppet hade vissa förvirrande aspekter då

huvudkaraktären i berättelsen även utgjorde en komplex berättare. Pettson berättar en saga, vilket identifierades som en ramberättelse. Han är på ett sätt en speciell jagberättare, som också är en personligt allvetande. Han blir således både en simultan och retrospektiv berättare, då han berättar allt som i en ram, men att han samtidigt är en karaktär i berättelsen. Jag som vuxen blir något förlägen. Å ena sidan kan det anses rörigt och oplanerat, men å andra sidan känns boken komplett och välgjord. Kanske är det först när vi börjar analysera

berättartekniskt som det blir förvirrande, då historien i sig inte är det. Den historia som

Pettson berättade hade en progressiv handling. Den innefattade grundmönstret hem – uppbrott från familj – äventyr – hemkomst. Det känner de flesta av oss igen och kanske var det just den progressiva berättelsen som gjorde att vi förstod ramberättelsen.

De motiv som identifierades var ensamhet, sökande, vänskap och känslor – vilket både syntes implicit och explicit i både text och bild. Alla dessa känslor skulle inte kunnat ha identifierats med enbart text eller enbart bild. Deras samspel skapade genom tolkande således en förståelse för känslorna. Bokens tema var svårt att definiera med ett ord då man såg temat genom de olika motiven. Temat är på det sättet fortfarande implicit, men på det sättet boken pratade med läsaren på förstår vi ändå temat utan ett specifikt ord.

40

7. Didaktisk diskussion

Analysen har visat att när text och bild får växelverka och förstärka varandra bildas en annan förståelse som är djupare än om var och en skulle stå för sig själv. Den tidigare forskningen