Berättelser från verkligheten

6.2.1 DEN OTRYGGA PLATSEN

Samtalet vi hade under workshopen (8/4-20) kom till stor del att handla om otrygghet och diskussioner kring hur stadens utformning samt samhällsnormer påverkar hur tjejerna beter sig i offentligheten. Tjejerna beskriver att de känner sig trygga i sitt eget område men ogärna besöker bostadsområden vilka de inte känner till. Detta, berättar dem, handlar om deras kännedom av olika platser samt om vilka rykten dessa har. De betraktar sitt eget område som “stereotypiskt bättre” och “tryggare” eftersom det också bor många barnfamiljer där, vilket associeras med trygghet. Tjejernas ovilja att vistas i områden som känns främmande beskriver dem handlar om vad de hör i media samt vad kompisar har berättat. Ryktet, vad andra berättar och avråder från, tolkar vi därför som grundläggande för hur tjejerna uppfattar en plats som trygg respektive otrygg. Vad som uppfattas som otryggt beskrivs även av tjejerna sammankopplat med vilka människor som sägs befinna sig på platser, där exempelvis missbrukare refereras till som potentiella faror. Vid frågan om vem det egentligen är som tjejerna är rädda för svarar de att det i huvudsak handlar om en känsla, men att det är män som framkallar den.

Det är en rädsla för att potentiellt bli attackerad eller störd, som ständigt känns närvarande

(Gruppintervju workshop, 8/4-20).

Deltagarna kopplar även känslan av otrygghet till mörker, där de menar att det känns läskigare på kvällen än på morgonen, trots att det kan vara lika mörkt vid båda tidpunkter. De menar att de associerar kvällen, eller natten, till risker och till andras vårdslösa beteende. Vidare menar deltagarna att om en plats är tillräckligt belyst kan det kvitta om det är kväll eller natt. Dålig belysning, menar tjejerna, är en otrygghetsfaktor eftersom det ger dålig uppsikt över omgivningen. Dåligt uppsikt kopplas även samman med obehag vid tät vegetation där de mindes tillbaka till ett tidigare besök på platsen Aktivia då vegetationen hindrat uppsikten av vad, och vilka, som rörde sig utanför platsen, vilket var stressande. Betydelsen av att ha god uppsikt över sin omgivning kommer även till uttryck då de beskriver hur det finns artificiella kullar i skateparken där de brukar hänga, där de uppskattar att sitta för att ha god utsikt över platsen och vilka som vistas där.

“

Figur 17. Illustration mörker och belysning. Bild: deltagare workshop (2020). Figur 18. Illustration obehag. Bild: deltagare workshop (2020).

Därutöver beskrivs belysning som något som saknas och det borde satsas mer på specifikt i bostadsområden och mindre gator i staden. Angående vilka platser som upplevs som mest otrygga beskrivs flera olika scenarion. Öppna platser beskrivs både som otrygga och trygga av olika deltagare. Öppenheten beskrivs som negativ på grund av hur exponerad man blir på platsen, men även som positiv kopplat till uppsikten man får över den. På platsbesöket på Aktivia återkom dessa åsikter där den stora öppna platsen, “Arenan”, upplevdes som avskräckande och exponerande medan den mer avskilda delen “Skogen” upplevdes som mest tilltalande. Detta visar på att platsens utformning har konsekvenser för vilka grupper som känner sig bekväma där, i enighet med litteratur från Beebeejaun, (2017), Rose (1993) och Palmgren (2018). Tjejerna berättar även att de upplever bilar och parkerade fordon som obehagliga, dels för att de skymmer sikt, dels för att det råder osäkerhet kring om de är bemannade eller inte. Deltagarna menar att parkerade bilar längst trottoarerna smalnar av gator och inger en klaustrofobisk känsla och orsakar begränsade möjligheter att fly, samt upplevs som potentiella gömställen för förövare (se figur 18).

Tjejerna tänker att offentliga rum inte tillåter kvinnor att “bara chilla lite”, det vill säga sitta, vandra planlöst eller hänga, så som män kan. En deltagare berättar att hon inte pausar någonstans när hon är ute och går utan vill ha en plan då “man inte ska ha onödigt häng runt okända människor”, eftersom det innebär en risk för oönskad uppmärksamhet och att någon närmar sig då det kan uppfattas som en “inbjudan för män att ta

kontakt med en” (Haug, 2020)

6.2.2 SJÄLVBEVARELSE I STADEN

När jag skulle hem från Malmö till Lund så väntade jag typ någon timme på bussen istället för att ta tåget, för det

var mer säkert och jag skulle ha snabbare från busshållplatsen hem. För jag vet att stationen är det farligaste

stället att vara på.

I citatet ovan beskriver en deltagare om hur hon påväg hem från Malmö valde ett längre färdalternativ, då både avstånds- och tidsmässigt, för att undvika potentiell fara. Deltagarna beskriver alla en gemensam upplevelse av beteendeanpassning i staden samt av att ta till olika strategier för att säkerställa sin trygghet. Flera deltagare kunde känna igen sig i den upplevelse som citatet återspeglar. En annan tjej beskriver att hon brukar gå mitt i bilvägen i olika bostadskvarter för att undvika att röra sig för nära buskage och parkerade bilar, men också

“

för att utöka sitt rörelseutrymme. Även att byta sida av gatan vid eventuellt möte på trottoaren (se figur 18). Deltagarna beskriver hur de olika strategierna tillämpas för deras egen skull, som ett sätt att gardera sig för eventuella faror, vilket visar exempel på hur kvinnor än idag blir begränsade i sin rörelse i staden på grund av rädsla (Koskela, 1999). En av deltagarna beskriver dock att hon aktivt försöker tänka på att inte anpassa sig efter en upplevd känsla av otrygghet.

Vid frågan gällande var tjejerna tror rädslan kommer från menar deltagarna att det inte är något som deras föräldrar varnat för, utan att “det nog är mer abstrakt”. En tjej säger att det kan vara historier “om läskiga saker som kan hända”, vilket pratas om i kompisgäng. Vidare reflekterar deltagaren om att tjejer och killar uppfostras annorlunda, där tjejer uppmuntras till försiktighet och till att anpassa sitt beteende som ett sätt att undvika fara. Att uppfostran av tjejer respektive killar skiljer sig åt kan bland annat förklaras med hjälp av genussystemet (Hirdman, 2004), vilket ordnar kön och skapar könsföreställningar. Deltagarna beskriver att de upplever att rädslan begränsar dem oproportionerligt mycket, med tanke på att risken inte alltid är så stor som den

känns. Enligt Koskela (1999) samt Palmgren (2018) har strategiska beteenden, likt de tjejerna beskriver, ofta

konsekvensen att de inskränker kvinnors fria rörelse och möjlighet att använda stadens offentliga rum. Genom att tjejer och kvinnor upplever det nödvändigt att beteendeanpassa sig själva i offentligheten reproduceras också en syn på att kvinnor bär ansvar och skuld när de utsätts av män (Koskela, 1999; Pain, 2000; Larsson & Jalakas, 2008; Palmgren, 2018; m.fl).

Det blir tydligt att man ska demonisera en viss grupp. Att ‘den här gruppen är farlig i det offentliga rummet’ och

att unga tjejer används som ett alibi, för att ‘vi kan inte ha de här socialt utslagna grupperna på den här platsen,

därför att unga tjejer tycker det är jobbigt’, utan att man har frågat de här unga tjejerna om de tycker att det är

jobbigt.

Respondenten UK lyfter i intervju (27/3-20) en annan aspekt kring hur planeringen förhåller sig till kvinnors erfarenheter av rädsla genom att påpeka hur kvinnor och särskilt unga tjejers otrygghet i det offentliga rummet kan användas som ett alibi av politiker och planerare, för att legitimera att på olika sätt planera bort vissa typer av människor från staden. Något hon menar pekar ut och drabbar olika utsatta grupper med låg social status i samhället. Detta kopplar an till hur kvinnors erfarenheter kan misstolkas av planerare (och politiker), som istället för att tala med tjejerna direkt och ta reda på deras perspektiv väljer att föra deras talan. Därtill hur rationalisering kan användas av personer i maktpositioner för att få igenom sina egna viljor och åsikter, med ett vinklat underlag och ogrundade argument (Flyvbjerg, 1998).