Sökandet efter det jämställda rummet

(1)

SÖKANDET EFTER

DET JÄMSTÄLLDA RUMMET

En studie i feministisk- och genusmedveten stadsplanering

THE SEARCH FOR

A GENDER EQUAL SPACE

A study in feminist- and gender conscious urban planning

Alicia Bååth & Ella Klausen

Kandidatuppsats - Bachelor thesis BY212C (20 HP) Vårterminen 2020

Stadsbyggnad, stadsutveckling och planering Huvudområde: Byggd miljö

Författare: Alicia Bååth och Ella Klausen Handledare: Christina Lindkvist

Institution: Urbana studier Fakultet: Kultur och samhälle

(2)

SÖKANDET

EFTER DET

JÄMSTÄLLDA

RUMMET

En studie i feministisk- och

genusmedveten stadsplanering

(3)

När vi för tre år sedan började denna utbildning hade vi äran att ha Christina Lindkvist, handledare till detta arbete, som lärare i vår inledande kurs kring stadsutveckling. I kursen läste vi för första gången Yvonne Hirdmans bok “Att lägga livet till rätta”. Boken kändes då som en ögonöppnare och har sedan dess varit en snackis mellan oss. Att nu avsluta utbildningen med en uppsats på detta ämne, med Christina som handledare och med Hirdmans bok åter i händerna, har gjort att cirkeln har slutits och upplevelsen blivit hel. Vi vill ägna ett stort tack till dig Christina, som utmanat, väglett och inspirerat oss genom hela arbetsprocessen.

Vi vill även tacka alla som ställt upp på intervju, särskilt vår nyckelinformant vid Umeå kommun för skarpa svar och stor

inspiration inför vår studie. Vi vill också tacka tjejerna som var snälla nog att delta på vår workshop och ägna en hel eftermiddag av sitt påsklov åt att diskutera abstrakta frågor om livet i staden med oss. Men det största tacket vill vi rikta till varandra.

(4)

SAMMANFATTNING

Denna uppsats syftar till att utmana den vedertagna föreställningen om vad ett offentligt rum innebär och ska innehålla enligt manlig tradition, samt till att skapa förståelse för hur föreställningar om kön påverkar kvinnors liv i staden. Uppsatsen undersöker hur kvinnors erfarenheter kan uttryckas i det offentliga rummet samt vilken potential feministisk- och genusmedveten planering kan ha för att stärka kvinnors känsla av ägandeskap i staden. Här används feministiskt- och genusvetenskaplig teori för att diskutera könsförtryck kopplat till den byggda miljön samt som ett analysverktyg för att studera skillnader i kvinnor och mäns villkor att tillträda och befinna sig i det offentliga rummet. Studien undersöker en aktivitetsyta i Lund som syftar till att vara jämställd och välkomnande för alla människor. Studieobjektet används för att diskutera gestaltningens effekter och potential som verktyg för att förbättra kvinnors upplevelser i staden. Studien visar på att stora delar av den fysiska miljön idag är planerad utifrån manliga kriterier och normer, samt att dessa än idag påverkar kvinnors stadsliv. För att minska konsekvenserna av en traditionell patriarkal planering har disciplinen antagit en strategi vilken utgår från könsneutrala kriterier. Detta, menar vi, har misslyckats med att synliggöra kvinnor och icke- cispersoner samt negligerat många av de erfarenheter som dessa grupper delar. Att se på stadsplanering utifrån ett feministiskt perspektiv menar vi möjliggör för att omformulera befintliga planeringsfrågor samt omvärdera för givet tagna stadsideal. Uppsatsens teoretiska ramverk visar att det finns bakomliggande samhällsstrukturer vilka påverkar såväl den fysiska miljön som den sociala och att kvinnor därmed förhåller sig annorlunda till staden än män. Några av de slutsatser uppsatsen presenterar är att könsneutral planering alltid kommer gagna män, såvida vi inte lever i ett postpatriarkalt samhälle, samt att vi måste hitta nya former för det offentliga rummet om vi strävar efter en jämställd byggd miljö. Vidare att kvinnor bär på kunskap och erfarenheter som är relativt outforskade inom planeringsdisciplinen och att dessa har potential till att omdana flera av de planeringsnormer som råder idag.

(5)

ABSTRACT

This thesis aims to challenge the accepted notion of what a public space means and should contain

according to male tradition, as well as to create an understanding of how gender perceptions affect women’s opportunities in the city. The paper examines how women’s experiences can be expressed in public spaces and what potential feminist- and gender conscious planning have to strengthen women’s sense of ownership in the city. Here, feminist and gender theory is used to discuss the built environments role in gender oppression as well as an analytical tool for studying differences in women’s and men’s conditions of access and being in public spaces. The thesis examines an area of activity in Lund, Sweden, which aims to be gender equal and welcoming to all citizens. The object of study is used to discuss how design can affect and be used as a tool to improve women’s experiences in the city. We have found that large parts of the physical environment are planned based on male criteria and norms, and that these affect women’s urban life to this day. In order to reduce the consequences of traditional patriarchal planning, the discipline has adopted a strategy based on gender-neutral criteria. This, we believe, has failed to make women and non-cis people visible in planning. Therefore, many of the experiences that these groups share has been neglected. Looking at urban planning from a feminist perspective, we believe, enables to reformulate existing planning issues and re-evaluate the given urban ideals. The theoretical framework of the thesis shows that there are underlying social structures that affect both the physical environment as well as the social, and that women thus experience the city differently than men. Some of the conclusions this paper presents are that gender-neutral planning will always benefit men, unless we live in a post-patriarchal society, and that we must find new forms for public space if we strive for a gender equal built environment. Furthermore, women carry knowledge and experiences that are relatively unexplored in the planning discipline, and that these have the potential to change many of the planning standards that prevail today.

(6)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1: INLEDNING

1 1.1 Syfte och frågeställningar...2

1.2 Avgränsning...2

1.3 Litteraturöversikt...3

1.4 Disposition...4

DEL I

2: BAKGRUND 6

2.1 Utopier av män

...6

2.2 Betydelsen av dikotomier...7

2.3 Feministisk stadsplanering...7

2.4 Könsneutral planering och jämställdhetsintegrering...8

2.5 Kunskapslucka...9

3: VETENSKAPLIG UTGÅNGSPUNKT 10

3.1 Feministisk teori...10

3.1.1 Kunskap är makt

...10

3.2 Genusvetenskap...10

3.2.1 Genussystemet...11

3.3 Feminismens och genusvetenskapens dilemma...11

3.4 Rum och genus...13

4: TEORI 14

4.1 Det genuskodade rummet...14

4.2 Kvinnor i den manliga staden...15

4.2.1 Den manliga stadens exkludering...15

4.2.2 Bygga bort problemen...16

4.3 Kvinnors kunskap och erfarenheter...17

4.4 Makt är kunskap...17

4.4.1 Kvinnors aktiva roll

...18

4.5 Stadens paradox...19

DEL II

5: METOD OCH MATERIAL 21

5.1 Kvalitativ metod...21

5.2 Kvalitativ intervju...21

5.2.1 Intervjuernas upplägg...21

5.2.2 Analysmetoder...22

5.3 Workshop och platsbesök...23

(7)

6: RESULTAT & ANALYS 25

6.1 Studieobjekt Aktivia...25

6.1.1 Referensobjekt...29

6.2 Berättelser från verkligheten...32

6.2.1 Den otrygga platsen...32

6.2.2 Självbevarelse i staden...33

6.3 Den jämställda platsen...34

6.3.1 Gestalta jämställdhet...36

6.3.2 Hinder och verktyg...37

6.3.3 Pengar och politik...37

6.4 Könsmedvetenhet eller könsneutralitet...38

6.5 Att planera feministiskt...39

6.5.1 Kvinnoseparatism som arbetsmetod...40

6.5.2 Ägandeskap...41

DEL III

7: DISKUSSION 45

7.1 Könade kroppar i det offentliga rummet...45

7.1.1 Offentliga kvinnors verkligheter...45

7.1.2 Patriarkala referensramar...46

7.2 Genusglasögon på planering...47

7.2.1 Hederliga kvinnliga aktiviteter...48

7.2.2 Separatistiska dialoger...49

7.3 Den könsblinda planeringen...49

8: SLUTSATS 51

Vidare forskning...52

KÄLLHÄNVISNING...53

ARBETSFÖRDELNING...58

BILAGOR 59

A: Folkhemmet och det Myrdalska kollektivhuset...59

B: De sex principerna för CPTED...60

C: Intervjuguider...61

(8)

TERMINOLOGI

Jämställdhet:

Innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Begreppet är påminnande om jämlikhet, men

reserverar sig förhållandet mellan könen. Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt, inflytande och frihet i alla aspekter i livet. (Nationalencyklopedin, 2020).

Feminism:

Avser en social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män. Feminism är dels en teori, dels en politisk eller aktivistisk rörelse. Feminismen kan inte talas om i termer av en sammanhållen

ideologi utan består i själva verket av flera feminismer som har en gemensam målsättning och vision om ett jämställt samhälle. De olika feminismerna kan tolka strukturer, förtryck och utövning på varierande sätt (Nationalencyklopedin, 2020).

Genus:

Termen används huvudsakligen i

samhällsvetenskapliga sammanhang och benämner de sociala processer som tillskriver människor kollektiva könsegenskaper. Genus betonar även att kön skapas relationellt vilket utgör en förståelse för hur föreställningar kan tolkas, urskiljas och sammantaget forma människans sociala kön. Genus innebär alltså inte det samma som biologiskt kön (Nationalencyklopedin, 2020).

Jämlikhet:

Ett begrepp som avser alla individers lika värde oavsett kön, etnicitet, religion, sexualitet, klass och dylikt. (Nationalencyklopedin, 2020).

Patriarkat:

En djupt liggande samhällsstruktur inom vilket kvinnor är underordnade män. Patriarkatet kan betraktas som ett samhällssystem där makten, dels inom hushållet, dels i offentligheten innehas av män och genererar förtryckande effekter för kvinnor (Nationalencyklopedin, 2020).

Normkritik:

Hänvisar till metoder och strategier för att motarbeta diskriminering och exkludering. Med ett normkritiskt perspektiv erkänns att ett samhälle utan normer inte är uppnåeligt, men att normer trots det inte är oföränderliga. Utgångspunkten för ett normkritiskt arbete är att problematisera de normer som föreställer regler om hur en människa bör leva eller bete sig (Nationalencyklopedin, 2020).

(9)

1: INLEDNING

Planering och beslutsfattande har historiskt sett varit de vita medelklass-männens område att kontrollera och argumentet att planering utgår från manliga kriterier har drivits inom feministiska kretsar i ett halvt århundrade (Molina, 2007). Det var inte förrän i slutet på 1970-talet som forskare började ifrågasätta de föreställningar och försummelser som orsakades av bristen på ett könsperspektiv i planeringen. Den feministiska kritiken av stadsteori och planering som utvecklades vid denna tid synliggjorde hur stadsplanerare har skapat miljöer som övervägande passar behoven hos män och den heteronormativa familjen (Beebeejaun, 2017). Då erkändes att det fanns utdömda grupper inom staden samt att stadsplaneringen verkade inom ett fält av makt och ojämlikhet (Fainstein & Servon, 2005). Rose (1993) hävdar att synen på planering och geografi som kunskapsområde bygger på dolda antaganden om vad kvinnor och män gör samt att disciplinen koncentrerar sig på platser och miljöer som anses vara mäns. Vidare menar hon att tänka geografiskt är att ockupera ett maskulinistiskt tänkande och att geografin därför är maskulin. Termen beskrivs som “work which, while claiming to be exhaustive, forgets about women’s existence and concerns itself only with the position of men”. Det är svårt att argumentera för att detta fortfarande är fallet, däremot är genusforskningens engagemang i planeringen begränsad. Det saknas tillräckliga verktyg och förståelser för hur vi bättre kan integrera kvinnors intressen och ta tillvara på kvinnors erfarenheter i planeringen. Larsson (2006) menar att de verktyg planerare har för att producera jämställda samhällen är alldeles för generella och saknar analyser om underordningens mekanismer. Detta kan tänkas vara en av anledningarna till varför idéer om könens naturliga plats lever kvar och

manifesteras i den byggda miljön än idag. Larsson & Jalakas (2014) framför att den moderna staden handlar till mångt och mycket om de gränser som finns mellan könen samt de effekter dessa får för kvinnor och män. Föreställningar om manligt och kvinnligt har således påverkat sättet städer och offentliga rum har konstruerats och kodats. Den gängse synen på män som hemmahörande i det offentliga och kvinnor som passiva och hänvisade till det privata har därmed fått konsekvenser för kvinnor i staden. Stereotypa föreställningar om kvinnor och män har gett män och killar fritt spelrum att skapa traditioner och erövra platser1_{, dessa har} emellertid fostrat kvinnor och tjejer till behärskning och försiktighet. Att utpeka förhållandet mellan könen innebär att synliggöra genusordningen och systematiskt problematisera det självklara och givna. Kvinnor har oavbrutet funnits och ständigt krävt plats, och alltid bråkat om gränserna. Att kvinnor betraktats som ett objekt i planeringen, som de andra, och att dessa andra historiskt sett haft deras plats kan tolkas som den tysta maktrelationen mellan könen vilken haft en väsentlig betydelse för planeringens utveckling. “Kvinnors lägre genusvärde har varit och är det kollektivt förträngda” (Hirdman, 2004).

I Sverige har jämställdhet mellan kvinnor och män varit ett tydligt politiskt mål sedan tidigt 1970-tal då frågorna formade ett eget politiskt område. Sedan dess har jämställdhetsfrågor varit högt prioriterade och haft en central ställning i samhällsdebatten. Sverige var också tidiga med att, redan 1994, anta

jämställdhetsintegrering som huvudsaklig strategi för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Vad gäller jämställdhet som politiskt mål avser det att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Detta beslutades med bred politisk enighet först 2006, då den Europeiska deklarationen för jämställdhet presenterades på EU-nivå (Jämställdhetsmyndigheten, 2019). Deklarationen ställer upp fyra grundläggande principer för jämställdhet, dessa behandlar att jämställdhet är en grundläggande rättighet, att flerfaldig diskriminering måste bekämpas, att en jämställd representation i beslutsprocesser är avgörande samt att stereotypa föreställningar om kön ska avskaffas. Därtill har Sveriges riksdag år 2013 antagit en förordning om ekonomiskt stöd för utvecklandet av jämställda offentliga miljöer, vilket alltså avser “miljöer vars utformning inte är begränsad till det ena könets intressen och behov” (Sveriges Riksdag, 2013).

(10)

Denna uppsats studerar projektet Aktivia som genomfördes i Lund 2016. Projektet avser en aktivitetsyta vilken byggdes med ekonomiskt stöd från Boverket och som syftade till att skapa en jämställd plats i staden. Projektet genomfördes även med en kvinnoseparatistisk arbetsmetod. Aktivitetsytan beviljades stöd som i ett led att försöka bekämpa statistiken om att det främst är killar som använder sådana ytor och att tjejer därför inte känner sig bekväma och välkomna att delta i offentliga aktiviteter. Projekt likt Aktivia har initierats på flera platser i landet genom åren och är inte det första, eller enda projektet av sitt slag. Att arbetet innehåller ett studieobjekt ska inte förstås i termer av ett fall. Studieobjektet fungerar i denna uppsats som en utgångspunkt för att diskutera kvinnoseparatistisk arbetsmetod och för att studera feministisk- och genusmedveten planering.

1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Studiens bakomliggande problematik grundas i att den byggda miljön utgår från en manlig norm vilket leder till att kvinnor på olika sätt missgynnas i staden. Denna uppsats utgår följaktligen från en problemformulering kring att det saknas feministiska perspektiv och en genusmedvetenhet i planeringen vilken tar hänsyn till kvinnors underordning i staden samt motverkar underrepresentationen av kvinnors perspektiv i den byggda miljön.

Jämställdhetsintegrering är utbredd inom planeringspraktiken men tonvikten ligger på generiska

tillvägagångssätt och på sociala frågor, såsom kvotering i planeringskåren, snarare än materiella och rumsliga överväganden (Greed, 2005). Samtidigt har det visat sig att denna form av integrering orsakat stor osäkerhet kring hur jämställdhetsmål ska implementeras på ett sätt som gagnar långsiktiga förändringar av relationen mellan kvinnor och män i riktning mot större jämställdhet (Larsson, 2006).

I uppsatsen avser vi att utmana den vedertagna föreställningen om vad ett offentligt rum innebär och ska innehålla enligt manlig tradition. Vårt arbete eftersträvar att skapa förståelse för hur föreställningar om kvinnor och män påverkat kvinnors utrymme i det offentliga. Vidare hur könsmaktsordningen inverkar på kvinnors känsla av ägandeskap i det publika och hur kvinnors erfarenheter kan översättas till den fysiska miljön. Syftet med studien är således att undersöka alternativa sätt att arbeta med gestaltning och dialog för att skapa offentliga rum som bättre bemöter kvinnors erfarenheter. Mer specifikt syftar vi till att undersöka kvinnoseparatistiska deltagandeprocesser och vilka möjligheter arbetssättet har för att ta till vara på kvinnors perspektiv, för att skapa mer jämställda rum. I sökandet efter det jämställda rummet uppstår även frågor kring vad ett jämställt rum innebär och huruvida det verkligen är möjligt att uppnå.

Med avstamp i uppsatsens syfte har följande frågeställningar författats: • På vilka sätt kan kvinnors erfarenheter uttryckas i stadsrummet?

• På vilka sätt påverkar feministisk- och genusmedveten planering kvinnors känsla av ägandeskap i det offentliga rummet?

1.2 AVGRÄNSNING

För att säkerställa uppsatsens kvalitet har en del avgränsningar ansetts nödvändiga. Uppsatsen positionerar sig särskilt inom fältet för feministisk- och genusvetenskaplig teori, något som både avgränsar dess inriktning samt vetenskapliga omfång. Det feministiska perspektivet fungerar här som ett analysverktyg för att studera skillnader i kvinnor och mäns villkor att tillträda och befinna sig i det offentliga rummet. Anledningen till att feministisk teori varit bärande för arbetet är eftersom denna ofta fokuserar på genus som orsak till

(11)

maktobalans. Enligt Gemzöe (2002) är det viktigt att identifiera orsakerna bakom skillnaderna mellan könen och inte bara skillnaderna i sig. Därför har genusperspektivet också varit grundläggande för arbetet.

I studien görs en binär2_{könsuppdelning. Att se på könen som binära, det vill säga tudelade, innebär ett sätt} att tänka på könen som att det endast finns två kategorier av könsidentiteter, alltså kvinnor och män. När en binär könsuppdelning görs faller exempelvis ickebinära personer utanför eller mellan den tankestrukturen. Vi vill därmed vara noga med att poängtera att vi inte förnekar de individer som inte identifierar sig med det ena eller det andra, och erkänna att det upplevda könet kan vara annat än det tillskrivna biologiska eller juridiska. För studien har vi gjort detta ställningstagande, dels för att förenkla beskrivningar av empirin och litteraturen, dels för att feministisk stadsplanering i Sverige syftar till jämställdhet mellan kvinnor och män. Därtill är statistik könsuppdelad och projektet som studerats använder sig också av denna uppdelning. Med den binära könsuppdelningen kommer en binär benämning av kön, i uppsatsen använder vi därmed epiteterna kvinnor och män. Trots en tudelad könskategorisering förbises inte intersektionella perspektiv. I arbetet är intersektionella perspektiv väl erkända och synliggjorda då flera faktorer än kön kan ge upphov till förtryck.

Stadsplanering benämns i denna studie som ett samlingsnamn för all typ av fysisk planering. Huvuddelen av den litteratur vi tagit del av har fokuserat kring planering av offentliga platser och ytor. Däremot utgår intervjuerna från yrkespersonernas perspektiv, vilket för studien inneburit att stadsplanering i sammanhang med intervjuerna snarare diskuterats i termer av olika projekt.

Vidare avgränsas uppsatsen efter såväl rumsliga- och tidsmässiga principer. Vad gäller det rumsliga avser uppsatsen behandla frågeställningarna inom ramarna för den förståelse vi har för det offentliga rummet. Det insamlade materialet analyseras med en strukturell, tillika relationell förståelse av samhället. Denna förståelse möjliggör för att lyfta personliga upplevelser och livsbetingelser till en strukturell nivå för att teoretisera kring de värden som traditionellt skulle beskrivas som mjuka. Med denna samhällssyn förstår vi att upplevelserna av att vara kvinna i staden inte kan förstås som att de upplevs i ett vakuum eller på samma sätt av alla som definierar sig som kvinnor.

Att arbetet innehåller ett studieobjekt ska inte förstås i termer av ett fall. Studieobjektet fungerar i denna uppsats som en utgångspunkt för att diskutera kvinnoseparatistisk arbetsmetod och för att studera feministisk- och genusmedveten planering.

1.3 LITTERATURÖVERSIKT

Den forskning och litteratur vi tagit del av kan beskrivas utifrån kategorier som bland annat relaterar till normkritisk planering, könsmaktsförhållanden och samhälleliga föreställningar om manligt och kvinnligt. Vi rör oss inom fälten för samhällsvetenskaplig forskning med inriktning mot genus, urbana studier samt kulturgeografi.

Den kulturgeografiska teorin har varit särskilt givande då denna inte endast berör den fysiska miljön utan även tar hänsyn till kontextuella förhållanden och bakomliggande strukturer. Några framstående forskare inom detta fält, som även varit vägledande för detta arbete har varit Gillian Rose (1993), Hille Koskela och Rachel Pain (1999; 2000) samt Doreen Massey (1994; 2005). Forskarna har en ömsesidig uppfattning om att den långa traditionen av manliga planerare och geografer har strukturerat sättet vi ser på plats och rum. Denna uppfattning har vi kommit att dela och har således utformat arbetet efter liknande argument.

(12)

DEL I

Vad som följer är den första delen vilken presenterar de konventionella rubrikerna Bakgrund, Vetenskaplig utgångspunkt samt Teori. I denna del går att förvänta en grundlig genomgång av uppsatsens bevekelsegrund. I avsnittet som introducerar studiens bakgrund presenteras en historisk återblick samt det utgångsläge vi har att diskutera dessa frågorna utifrån idag. Nästkommande avsnitt behandlar det ramverk som förklarar hur vi senare förstår vårt insamlade material. Teoridelen bidrar med förklaringsmodeller och förståelseperspektiv vilka vi benämner genom ett flertal underrubriker.

Del två är indelad i avsnitten; Metod och Material samt Resultat och Analys. Denna del inleds med en beskrivning på hur vi hanterat, insamlat och tolkat vårt material samt med en djupdykning i hur metodologin bidrar till en större förståelse för studien. I del två presenteras också studiens resultat. I del två presenteras studiens resultat tillsammans med vår analys av det empiriska materialet.

Uppsatsens sista del innefattar en diskussion kring resultatet och ett definierade av de slutsatser vi bedömer kan dras. I denna del anknyter vi även till det tidigare formulerade syftet. Därefter hittas källhänvisning och bilagor innehållande bland annat intervjuguider.

DEL III

DEL II

Därtill har urbanforskningen haft en bidragande roll för uppsatsens innehåll. Litteratur från detta fält har funnits i verk från bland annat Carina Listerborn (2008; 2016), Clara Greed (1994; 2005) samt Susan Fainstein och Lisa Servon (2005). Översiktligt kan denna litteratur beskrivas avfatta hur planerare aktivt behöver söka fruktbara sätt att praktisera jämställdhet. Ytterligare betydelsefull litteratur har genus- och kvinnovetarna Yvonne Hirdman (2004; 2010), Lena Gemzöe (2002) samt Elizabeth Wilson (1992) bidragit med.

För uppsatsen har dessa verk varit berikande då de format tankefigurer kring det urbanas betydelse för kvinnor och kvinnan som den konstruerade andra3_{men också för hur genus kan förstås i den urbana kontexten.}

1.4 DISPOSITION

(13)

DEL I :

BAKGRUND,

KUNSKAPSFÄLT

& TEORI

(14)

2: BAKGRUND

2.1 UTOPIER AV MÄN

Hirdman (2010) driver resonemanget att föreställningen om att rationellt planera samhället så att mesta möjliga lycka och minsta möjliga olycka skapas drivs utifrån utopiska föreställningar. Den tysta strävan efter att upprätta dolda strukturer och bestämmelser kan återfinnas hos alla utopiska socialister, vars tankar kommit att eka in i vårt sekel och dessutom forma vårt sätt att planera samhällen och platser. Idag beskrivs dessa dolda strukturer och bestämmelser snarare i former av koder, vilka planeringen ständigt hanterar i det kontemporära stadsbyggandet. Hirdman, likt andra författare, påpekar att det är utifrån en manlig blick som utopierna har formulerats. I stort handlar det om en syn på att “hon, den väsensskilda, skulle komplettera mannen.”

Utopi är ordet för den tankelek som män på djupt allvar utfört, att i fantasin möblera med människor som med

små dockor eller tennsoldater i uppdiktade sagoland med hemliga språk och hemliga kartor.

(Yvonne Hirdman, 2010)

Staden kan beskrivas vara fylld av gränser, där vissa är synliga och andra är dolda. Flera av dessa är

definierade genom historiens stadsbyggande men är, trots detta, fortfarande aktuella och påverkar vårt sätt att leva och röra oss (Larsson & Jalakas, 2014). Wilson (1992) skriver i boken “The sphinx in the city” om olika samhällsmodeller som växte fram under 1900-talet och menar att dessa var ett försök till att återta kontroll över kvinnor.

Den brittiska stadsplaneraren och skaparen av Trädgårdsstaden, Ebenezer Howard (1850-1928), lanserade idén om att stadens invånare skulle få möjligheten att njuta av frisk luft och grön miljö, detta för att slippa avgaserna och bullret i industristaden. Trädgårdsstaden beskrivs av Wilson (1992) som en fristad från stadens nackdelar och frestelser som promiskuitet och alkohol, medan fördelarna av närhet till kultur och nöjesliv fanns kvar. I trädgårdsstaden var det emellertid kvinnorna som hade ansvar för hushåll och männen som var beviljade tillträde till offentligheten (Larsson & Jalakas, 2014).

Le Corbusier, en känd företrädare för modernismen, föreställde sig “morgondagens stad” där offentliga tjänster skulle utökas. Exempelvis skulle tvätten tvättas på tvätterier, maten skulle lagas i restauranger och barnen skulle uppfostras, enligt vetenskapen, på daghem. Sådana socialistiska idéer, vilka syftade till att frigöra kvinnan från hemmet och ansvaret för barnafostran och hushållsarbete, har figurerat som feministiska samhällsideal sedan 1800-talet. Trots detta var tanken inte att kvinnorna skulle lönearbeta i Le Corbusiers stad. De skulle istället spara på krafterna och vara utvilade tills dess att männen kom hem från sitt arbete. Detta gällde dock inte arbetarklassens kvinnor, som fick ta hand om det offentliggjorda hushållsarbetet. Le Corbusiers framtidsstad var därmed misogyn och elitistisk (Larsson & Jalakas, 2014).

Vardagens status i dessa utopier varierar, men de uppfattades ändå som fundamentala. Det “lilla livet”, som Hirdman (2010) benämner det, var viktigt eftersom det möjliggjorde för att forma det “stora livet”. Här kan “det stora livet” förstås som det offentliga livet. Därmed avser formandet av det offentliga livet uppbyggandet och planeringen av det publika. Det “lilla livets” synonym kan vara “det reproduktiva livet”, vilket tydliggör för könens betydelse i dessa idéskapelser. I utopierna var könen således tvungna att hanteras, vilka platser skulle de tilldelas? Vilka egenskaper och sysslor skulle respektive kön tillskrivas? När dessa frågor skulle besvaras ordnades kvinnor och män in under normer och föreställningar om hur de skulle vara och uppträda. Två olika exempel på hur politik och samhällsbyggande kom att drivas av utopiska föreställningar i Sverige är 1930-talets folkhemsreform och det Myrdalska kollektivhuset (se bilaga A).

(15)

2.2 BETYDELSEN AV DIKOTOMIER

The city - as experience, environment, concept - is constructed by means of multiple contrasts: natural, unnatural;

monolithic, fragmented; secret, public, pitiless, enveloping; rich, poor; sublime, beautiful. Behind all this lies the

ultimate and major contrast; male, female.

(Elizabeth Wilson, 1992)

I arbetet med icke feministisk- eller genusmedveten planering ingår skapandet av dikotomier. Trots att planeringen behandlar flera sådana är dikotomin “privat” och “offentligt” den kanske äldsta och mest inbitna. Bruket av dikotomier har länge kritiserats av könsteoretisk forskning. I skapandet och upprätthållandet av dikotomier kategoriseras egenskaper i fack som sedan jämförs med varandra. Anledningen till kritiken baseras på att vissa dikotomier värderas lägre än andra. Kvinnan har exempelvis alltid sammankopplats med “privat” och “natur” och underordnats mannens associationer till “offentligt” och “kultur”. Dikotomierna fungerar därmed som ett slags ofrivilligt val mellan till synes uteslutande kategorier (Larsson, 2006). Dolores Hayden, professor i urbanteori och arkitektur, hävdar att de flesta städer har utformats kring dessa dikotomier och kring den implicita principen att en kvinnas rätta plats är i hemmet. Vidare att detta orsakat fysiska, sociala och ekonomiska begränsningar för kvinnor i relation till en byggda miljön och det offentliga rummet (Rönnblom & Sandberg, 2016). Rose (1993) framhåller att stadens föreningar med det maskulina och hemmet med det feminina är övertygande kulturella idéer snarare än exakta beskrivningar av den rumsliga verkligheten. En annan sådan dikotomi är den rumsliga uppdelningen av produktion och reproduktion. Feministiska geografer har länge hävdat att kvinnor är förknippade med reproduktionsarbete samt att detta är en ideologisk och fundamental aspekt av uppdelningen i arbete och könsföreställningar i den offentliga sfären. Vidare att det är produktionens sfär som traditionellt utforskats och utvecklats, vilket orsakat att kvinnors perspektiv och erfarenheter inte tagits i beaktning i stadsplanering. Trots att dessa dikotomier må ha skapats i en historisk värld, och att vi idag snarare betraktar dem som ett ont arv, lever vissa ideér om kvinnors rätta plats i samhället fortfarande kvar som tankestrukturer, så envisa att de kanske bäst kan beskrivas som undermedvetna (Larsson & Jalakas, 2014).

Idén om att dela upp staden i två könsspecifika sfärer, av produktion och reproduktion, har i kombination med generell brist på resurser för kvinnor isolerat dem från offentliga platser, samt fängslat dem till den sociala strukturen som dikotomierna utgör (Rose, 1993). Greed (1994) menar att vi kan förstå stadsplaneringen som en manifestation av forntida, patriarkala övertygelser om kvinnors rätta plats i världen som män har uttryckt genom den rumsliga uppdelningen.

2.3 FEMINISTISK STADSPLANERING

Inom en disciplin så dominerad av utopiska tänkare likt Le Corbusier och Ebenezer Howard har ingen kvinna någonsin fått samma erkännande inom stadsplanering. Många feminister hävdar dessutom att det är omöjligt för det att finnas något likt “ett kvinnligt geni” i ett patriarkalt samhälle. Ändock är det viktigt att påpeka att feministisk stadsplanering inte kan begränsas till en diskussion om kvotering inom professionen eller till att det endast är kvinnliga planerare som kan bedriva feministisk planering. Greed (1994) beskriver förhållandet mellan planering och feminism som en av de viktigaste rörelserna som utvecklats i modern tid. Feminism kan dock inte betraktas som en enhetlig rörelse, det finns många feminismer och vissa sorter kan mer tacksamt kopplas till stadsplanering än andra. Förhållandet som Greed åsyftar handlar om hur feminism kan fungera som en lins genom vilken vi kan utvärdera den byggda miljön samt tjäna som en drivkraft för att försöka förbättra den.

(16)

Meike Schalk (Refererad i Ardell, 2016) menar att att feministisk planering handlar om att gå bortom begäret av jämställdhet och istället lyfta och kritisera de underliggande strukturer som skapar ojämlikheten. Vidare påpekar Schalk att feministisk stadsplanering kan innebära strävan efter jämställdhet, social rättvisa, mångfald eller strukturella förändringar. Schalks definition av feministisk stadsplanering kan även tolkas handla om hur planeringen kan ses som ett medel för att bryta normer och motsätta sig föreställningar om kategorierna kvinnor och män.

Stadsplanering från ett feministiskt perspektiv ifrågasätter dominanta värderingar och strukturer. Den kan bidra

med alternativa synvinklar och kunskap som har potential att förändra vår endimensionella planeringspraktik mot

mer rättvisa och demokratiska strukturer.

(Meike Schalk refererad i Ardell, 2016)

2.4 KÖNSNEUTRAL PLANERING OCH JÄMSTÄLLDHETSINTEGRERING

Med en betoning på den historiska funktionsuppdelningen, där städer delades i hem, arbete och rekreationsområden vilka traditionellt tillgodosåg manliga behov och aktivitetsmönster, misslyckades planeringen med att möta kvinnors behov. Som ett alternativ till en sådan stad började kvinnor inom

planeringsprofessionen förespråka jämställdhetsintegrering, eller gender mainstreaming, med förhoppningen om att detta skulle leda till ett mer jämlikt sätt att utforma det offentliga rummet (Greed, 2005).

Jämställdhetsintegrering är idag en internationell antagen strategi för att att föra in jämställdhetsperspektiv i alla verksamheter, på alla nivåer. Det som tidigare var ett område vid sidan av ska alltså nu genomsyra alla planeringsprocesser (Larsson & Jalakas, 2014; Jämställdhetsmyndigheten, 2020). Jämställdhetsintegreringen har välkomnats av många som ett sätt att få erkännande av kvinnors rumsliga behov och omforma

planeringspolitiken. Detta antagande har dock visat sig vara felaktigt då fokus snarare hamnat på allmänna åtgärder än fysiska frågor (Greed, 2005). Svårigheterna för planeringen har också varit att planera ett samhälle där jämställdhet bör råda, utifrån dagens situation med rådande ojämställdhet. Därför har tydligt avgränsade och definierade jämställdhetsprojekt, likt Aktivia, blivit ett sätt att förankra jämställdhet inom planeringen (Rönnblom & Sandberg, 2007).

Inom planering finns det, liksom i alla andra yrken, tekniker och metoder som ständigt utvecklas. För att trygga kvalitén på planeringen har bland annat checklistor för jämställdhet tagits fram. Dessa är tänkta att synliggöra vilka mål som uppfylls samt fungera som en slags indikator på hur jämställt ett projekt är (Larsson & Jalakas, 2014). Syftet med listorna brukar beskrivas vara att erbjuda ett planeringsunderlag vilket ger råd och stöd i planeringsrelaterade jämställdhetsfrågor. Det finns dock en del kritik riktad mot checklistor där Friberg och Larsson (2002) menar att listorna inte utmanar de företeelser inom planering vilka skapar och upprätthåller ojämlikheten. Vidare att det finns en överhängande risk att dessa i praktiken fungerar som ett sätt att undkomma djupa analyser och kunskapsbaserade reflektioner kring vad det är i planeringen som förtrycker kvinnor.

Dagens planering beskrivs gärna i termer av könsneutralitet. Detta ska då tolkas som något positivt och något som säkerställer att alla människor behandlas lika. Att planera könsneutralt anses vara i linje med att planering borde värna om de allmänna intressena. Detta är dock bestritt av flera forskare vilka menar att könsneutral planering nästan alltid blir det samma som könsblindhet. Kritiken riktar sig mot att en könsneutral planering blundar för att kvinnor och män har olika erfarenheter och på så sätt lever olika liv. Faran ligger därmed i att kvinnors perspektiv blir negligerade (Larsson & Jalakas, 2014). Enligt Larsson (2006) innebär en sådan planering, rent konkret, att inga könskategorier identifieras samt att erfarenheter hos alla som inte är cis-personer4_{inte ryms inom planeringens frågeställningar och därför inte behandlas i sammanhanget.}

(17)

Att argumentera för att kvinnor och män är biologiskt olika är inte svårt, däremot måste vi fråga oss när detta får betydelse. Genom feministisk och genusvetenskaplig teori ser vi att normer, maktordningar och strukturella samhällssystem belyser skedet när de biologiska skillnaderna inte längre kan åberopas (Larsson, 2006).

2.5 KUNSKAPSLUCKA

Trots att målet om jämställdhet funnits med under lång tid går det fortfarande att läsa rapporter om kvinnors känsla av otrygghet samt begränsade rörlighet i offentliga rum. Även om det genomförts banbrytande försök till att råda bot på kvinnors underordning i staden, genom exempelvis

jämlikhetsintegrering i planeringsprocesser, könsneutrala arbetsmetoder samt projekt likt Aktivia, kan vi se att problemen kvarstår. Mycket av det som gjorts för kvinnors räkning har baserats på en modell av att addera till rådande system. Detta kallar Mark (2007) för systembevarande jämställdhetsarbete, i jämförelse med begreppet systemförändrande. Åtgärderna bygger då på att det är kvinnorna som ska ändra sitt beteende. Detta medför en syn på kvinnor som “de andra” eftersom integrationen av kvinnors intressen enbart sker genom ett tilläggande (Larsson, 2006). Vi menar att det är skillnad på att skriva om historien genom att lägga till bortglömda delar och att skriva om den genom att lyfta begrepp som kan analysera maktolikheterna mellan könen. Denna uppsats ämnar att fylla delar av tomrummet i forskningen, vilket verkar vara hur vi kan förstå kvinnors upplevelser av staden ur ett genusperspektiv.

(18)

3: VETENSKAPLIG UTGÅNGSPUNKT

Uppsatsen positionerar sig särskilt inom fältet för feministisk- och genusvetenskaplig teori. Dessa används i arbetet som en utgångspunkt från vilken vi kan analysera och problematisera urbanteori. Ett övergripande, men viktigt grundläggande antagande är synen på kunskap som socialt och relationellt konstruerad. Att betrakta kunskap från den förutsättningen är vanligt inom feministisk och genusvetenskaplig forskning och utgör en central del för själva kunskapsbildningen (Gemzöe, 2002).

3.1 FEMINISTISK TEORI

Ordboksdefinitionen av en feminist beskrivs av Gemzöe (2002) som en person vilken anser 1. att kvinnor är underordnade män, och 2. att detta bör ändras. Denna definition syftar till att på ett koncist sätt ringa in ett typ av innehåll som är gemensamt för den feministiska teorin och alla dess riktningar. Den vanligaste kritiken som riktas mot feministisk teori är den att kvinnor visst har makt. Kvinnlig makt åsyftar då oftast individuell makt. Därför är det viktigt att påpeka att en feministisk syn inte på något vis förnekar att kvinnor som enskilda individer kan ha makt i vissa situationer. Däremot påstår feminismen att kvinnor generellt har mindre makt än män, något som de senaste 40 åren av feministisk kunskapsinhämtning kan styrka. På pappret är det därför enkelt, feminism hävdar och kan bevisa, att kvinnor är förtryckta i egenskapen av att vara kvinnor. Gemzöe (2002) belyser fyra sfärer av samhällsliv där ojämlikheten mellan könen är synlig; Den politiska/ ekonomiska sfären; Familjesfären; Den kulturella sfären och sfären av våld och sexuellt utnyttjande. Genom att förstå hur dessa skapar ojämställdhet i flera samhällsskikt kan vi hänvisa till en så kallad feministisk samhällssyn.

3.1.1 KUNSKAP ÄR MAKT

När vi säger att kvinnor är underordnade män, säger vi något om hur världen ser ut. Den feministiska

beskrivningen av världen bygger på ett ifrågasättande av tidigare antaganden. När könsordningen synliggörs, lyfts även det feministiska kunskapsområdet. Feministisk teori innehåller en kritik av den allmänt etablerade kunskapstraditionen. Den feministiska kunskapssynen utgår från att traditionell kunskap är ensidig då det är män som sökt och formulerat den. Därmed kan feminismens projekt beskrivas vara att korrigera och komplettera konventionell kunskap och därigenom bilda nya kunskapstraditioner. Den feministiska förhållningen, att vetenskapen vilken bedrivits av män har ett ensidigt perspektiv, bottnar i kritiken att traditionell kunskap presenterats som något som gäller alla människor, när den i själva verket endast handlar om män. Det som vetenskapen formulerat som en allomfattande sanning kritiserar feminismen för att vara en sanning formulerad av och för män (Gemzöe, 2002).

Den feministiska vetenskapliga utgångspunkten syftar i uppsatsen till att utmana den etablerade

kunskapstraditionen med mannen som norm. Att ta fram kunskap ska inte betraktas som en neutral verksamhet utan en aktivitet vilken gynnat en viss grupps intressen. Inom feministisk teori sätts likhetstecken mellan vetenskaplig verksamhet och manlig maktutövning. Konsekvenserna av att den traditionella vetenskapen haft sin utgångspunkt i en liten del av mänskligheten har gjort att just männen blivit normen och också de som speglar verkligheten (Gemzöe, 2002). I uppsatsen används den feministiska kunskapsteorin för att förklara och analysera den byggda miljön och planeringspraktiken samt öka förståelsen för stadens ojämlikhet.

3.2 GENUSVETENSKAP

Genusvetenskap innebär att ur ett maktperspektiv kartlägga och analysera vilken roll kön och genus spelar i samhället (Patel & Davidsson, 2014). I uppsatsen syftar den genusvetenskapliga utgångspunkten till att skapa

(19)

förståelse för hur sociala strukturer skapas och präglas av könsroller. Genus avser ett begrepp som används för att skilja kultur från biologi och kan tänkas vara det tillskapade könet (Hirdman, 2004). Genus korsas också av intersektionella kategorier såsom etnicitet, klass och sexualitet. Således är det omöjligt att skilja genus från de kulturella skillnader där könsroller ständigt skapas och upprätthålls (Butler, 2005).

3.2.1 GENUSSYSTEMET

Genussystemet förklaras av Hirdman (2004) som en teori om underordning, vilken besitter vissa logiker, överenskommelser och dynamiker. Den struktur som systemet utgör ordnar således kön och har kommit att bli grundläggande för alla sociala, ekonomiska och politiska discipliner. Ett annat sätt att se på genussystemet är att förstå det som ett slags nätverk av fenomen och förväntningar, där varje företeelse, genom sin interrelation, skapar en könsföreställning. Att tala om systemet på ett övergripande plan är möjligt, enligt Hirdman,

eftersom systemet upprätthålls av framförallt två bestämmelser. Den första kan beskrivas som kontrasten eller isärhållandet mellan manligt och kvinnligt, samt det tabu denna dikotomi utgör, det vill säga att könen inte borde blandas. Genussystemets andra logik är ‘den manliga normens primat’ och hierarkin den utgör. Männen betraktas som norm och därför är männen människor. För uppsatsen har detta inneburit att vi kan diskutera de konsekvenser som kommit från den uppdelade staden där “privat-offentligt”, “reproduktion-produktion” och “natur-kultur” varit starkt associerat till kvinnor respektive män. Tillika kan vi med hjälp av genussystemets andra princip förstå varför kvinnor har upplevts sig, eller upplever sig, underprioriterade, osäkra och begränsade i staden.

Genussystemet innehåller vad Hirdman (2004) kallar för genuskontrakt och fungerar som osynliga överenskommelser mellan kvinnor och män. I kontrakten finns de idér om hur kvinnor och män ska vara mot varandra, känna inför varandra, göra för varandra och prata med varandra. Dessa utgör i systemet en konkretisering av vad hierarkin innebär för individerna och skapar därmed den högsta formen av isärhållning. För vårt arbete innebär förståelsen för kontrakten att vi kan beskriva de sociala koderna som begränsar kvinnors möjligheter. Dessutom kan vi få en inblick i det mellanrum som finns i relationen mellan föreställningarna om kvinnligt och manligt och därmed diskutera hur könen regleras och hur den manliga normen kommer till uttryck. Med genussystemet som vetenskaplig utgångspunkt ser vi hur städers ojämlika karaktär är ett resultat av den manliga friheten samt dess ständiga uppmuntran och expansion. Teorin, vilken presenteras i nästa avsnitt, kan därmed tolkas vara resultatet av att mannen alltid varit kvinnans ‘förkroppsligande fängelse’ och frihetens väktare (Hirdman, 2004). Ser vi relationen mellan män och kvinnor som en navigerande faktor i den sociala processen kan vi genom att åberopa genussystemet problematisera och ifrågasätta detta resultat samt synliggöra att kvinnor inte endast kan betraktas som planeringens objekt.

3.3 FEMINISMENS OCH GENUSVETENSKAPENS DILEMMA

Diskussionerna om genus i samhället brukar ta utgångspunkt i idén om att det endast finns två kön, därför blir utgångspunkten också dikotomisk. De två för givet tagna könen uppdelas efter tankar om de biologiska skillnaderna i hanar och honor. Oftast syftar då genus till att påtala den kulturella skillnaden mellan kvinnor och män bottnat i den biologiska uppdelningen. Tanken bygger således på en kontrast där; män är från mars, kvinnor är från venus (Connell, 2002). Invändningarna mot en sådan definition är många. Viktigt att komma ihåg är att trots att vår uppfattning om genus innehåller en dikotomi så gör inte verkligheten det. Om vi definierar genus som konstruerat genom dikotomier är risken stor att vi utesluter skillnader mellan individer med samma kön. Dilemmat ligger dock i att det finns skillnader mellan kvinnor och mellan män som är av stor betydelse för relationen mellan kvinnor och män. En annan tvetydighet i genusforskningen är att det finns feminina män och maskulina kvinnor samt män som älskar män och kvinnor som älskar kvinnor. Detta innebär att vi inte endast kan förstå genus som ett begrepp vilket belyser skillnader, utan även likheter. Att

(20)

genus utgör en norm kräver enligt Butler (2004) bearbetning. Här är det viktigt att förstå att normer inte är det samma som regler, utan snarare en fungerande standard inom en social praxis. Normer kan därmed både vara uttryckliga och inte uttryckliga. När de fungerar inom en social tradition är de dessutom ofta svåra att avläsa och implicita, men desto tydligare i de effekter som normaliseringsprincipen producerar. För att genus ska vara en norm tyder det således på att genus alltid och endast är förkroppsligat av en social praxis där normen styr den sociala förståelsen. Därmed reglerar könsnormen förståelsen för män och kvinnors handlande och gör således män och kvinnor igenkännliga. Dilemmat återfinns då i frågan om vad det är att vara utanför normen. Om normen gör det sociala fältet begripligt och skapar igenkännlighet, är det att vara utanför normen i någon mening att fortfarande definieras i relation till den. Alltså, att inte vara riktigt maskulin eller riktigt feminin kan fortfarande bara förstås utifrån relationen till det “nästan maskulina” och det “nästan feminina”. Konflikten mellan genus och maskulint/ feminint, manligt/ kvinnligt utgör på så vis själva neutraliseringen som begreppet genus är tänkt att manifestera.

Vägen förbi dessa dilemman har den samhällsvetenskapliga forskningen utstakat. Om vi upphör att fokusera på skillnaderna mellan kvinnor och män, och istället fokuserar på relationerna kan vi bättre undkomma de paradoxala ideérna som genusforskningen innehåller. Genus handlar då framförallt om de relationer inom vilka individer och grupper agerar. Således kan vi inte förstå genus som ett uttryck för biologiska skillnader, inte heller som en ständig kontrast, snarare ett mönster i den sociala ordningen inom vilken vi praktiserar livet (Connell, 2002). Vanligtvis utgår feministisk teori från att det finns en identitet förstådd genom kategorin kvinnor. Detta är en syn som tjänar syftet för feministiska målsättningar och intressen men som också utgör det subjekt vars representation och frigörelse eftersträvas. Men det är svårt att hitta enighet i vad det är som konstituerar kategorin kvinnor. Det räcker kanske inte enbart med att fråga sig hur kvinnor kan bli mer fullständigt representerade och erkända. Det krävs därtill en förståelse för hur kategorin kvinnor, feminismens subjekt, skapas och hålls tillbaka av just de maktstrukturer genom vilka man söker nå frigörelse (Butler, 2005). Feminismen som social rörelse syftar till mångt och mycket att höja kvinnors röster. Detta ska med fördel göras utan att befästa de könskategorier som frigörelsen av kvinnor riktas mot. Denna dubbla målsättning går närmast att benämna som feminismens stora utmaning.

Vi tror att en viss grad av konsensus måste råda kring kvinnors systematiska underordning för att komma framåt i jämställdhetsarbetet, trots att inte alla kvinnor upplever sig förtryckta. De kvinnor som inte känner igen sig i underordningen menar Gemzöe (2002) har ett paradoxalt förhållande till feminismen. Detta eftersom det just är rörelsens framgångar som möjliggjort för deras känsla av frihet. Ändock ser vi inte på kvinnors erfarenheter som universella, men tror att många kvinnor någon gång känt sig begränsade av de tillskrivna könsegenskaperna och föreställningarna som kommer av att “vara” kvinna. Vi tror att teorin och empirin vittnar om vanliga upplevelser för kvinnor, trots att vi har en bred förståelse för att kvinnor inte är en homogen grupp. Feministiska frågeställningar har, och ska ha, både frigörande och kritisk kraft (Larsson, 2006).

Det är svårt att fastställa att “män är detta” och “kvinnor är detta” eftersom vi alla skiljer oss från varandra, men vi förhåller oss i denna uppsats likt Rose (1993) till att det är en sorglig och ihålig idé att åberopa skillnaderna mellan kvinnor, då det omöjliggör för kvinnors frigörelse. Kvinnor är inte detsamma som män, men inte heller deras motsats. Detta är, och kommer alltid förbli den största utmaningen i att höja kvinnors röster och tala om deras erfarenheter.

“Differences among women may be better understood as differences within women ... the female subject is a

site of differences”.

(Gillian Rose, 1993)

(21)

3.4 RUM OCH GENUS

Vi förstår rum enligt Massey (1994; 2005) som flexibelt och i en konstant process där maktrelationer konstrueras. I sammanhanget förstår vi makt som ett relationellt fenomen. Enligt Massey har rum inte en enda, unik identitet, utan omges av interna konflikter. Med en sådan definition menar vi att platser kan förklaras som (bland annat) könade och därmed bärande på könsegenskaper som varierar och kommer till uttryck via sociala koder, barriärer, föreställningar och förväntningar om vad som anses vara lämpligt beteende, användningsområde eller känsla inför. Därmed förstås det offentliga rummet i denna studie som en konstruktion där praktiker och sociala processer samt relationer tar plats för att forma föreställningar om kvinnligt och manligt.

Koskela (1999) menar att sociala processer samt relationer finns på alla rumsliga nivåer, där exempel-vis könsmaktsrelationen spelar en stor roll. Vidare menar hon att rummet kan vara en konstruktion av känslor och stämningar. För vår studie är denna rumsförståelse avgörande för hur vi kan tala om kvin-nors rumsliga underordning och exkludering. Som teorin och det empiriska materialet senare kommer visa kan det nämligen röra sig om osynliga gränsdragningar på offentliga platser, “känslor i luften”, upplevelser av förväntningar eller inlärda användningsmönster.

(22)

4: TEORI

4.1 DET GENUSKODADE RUMMET

Molina (2007) menar att eftersom rummet införlivar all social aktivitet så har rummet också kön, klass och etnicitet. Vidare att rummet är en uppsättning gränsdragningar som befäster makt och dominans. Dessa kan tänkas utgöra outtalade överenskommelser mellan könen och manifesteras i en konstant förhandling mellan urbana invånare (Beebeejaun, 2017). Vad gäller gränsdragningar refererar vi till mer än bara fysisk tillgänglighet till olika platser (trots att det också är ett viktigt ämne i diskussionen om kvinnors rätt till staden). Vi talar snarare om känslan av att stöta på osynliga barriärer, återvändsgränder, av att gå mellan platser och känna sig iakttagen. Rose (1993) beskriver känslan som “the experience of being caged in: all

avenues, in every direction, are blocked booby trapped”. Här kan vi tala om hur offentliga rum är kodade och programmerade att uppmuntra ett visst kön att utföra definierade aktiviteter på bestämda sätt. Det kan handla om en känsla av att inte höra till eller vara bekväm i sitt könsutövande.

Eftersom genus är flytande och performativt överskrider det också kroppens gränser. Doan (2010) skriver utifrån sitt perspektiv som transkvinna och menar att erfarenheterna vi får av särskilda situationer får vi genom våra kroppar, därmed kan även kroppen betraktas som ett rum genom vilket genus gör uttryck. Således formar vi genuskodade rum genom att placera oss i utrymmena och utöva vårt kön. Det är såhär vi gör rum igenkännliga som kodade eller profilerade mot en viss kategori av kön. Även Palmgren (2018) påpekar att kroppens kontakt med staden är viktig, särskilt då den synliggör enskilda människors erfarenheter av staden och för att den därigenom kan uppmärksamma hur individer förhåller sig till övergripande strukturer, såsom normer och byggd miljö.

Plats är väsentligt för hur sociala interaktioner samt beteenden blir stimulerade, hindrade, förlåtna,

negligerade eller fördömda (Massey 1994; 2005). I samhällsdiskussioner som berör stadsrum och platser är kvinnogestalten ständigt närvarande och dyker upp i frågor som “vem får röra sig var; vem borde skyddas, vilka platser är lämpliga respektive olämpliga”. Det kan tolkas finnas en oro för kvinnor i urbana rum där oron nästan alltid bottnar i det motsatta könets oberäknelighet. Sådana diskussioner har resulterat i teorier om att kvinnor alltid måste kämpa för att hävda sina rättigheter och platsgörande praktiker, något som försätter dem i konflikt med maktstrukturer. Därmed är det inte ovanligt att otäcka händelser som berör kvinnor i urbana rum beskrivs som att kvinnorna var “av fel kön, på fel plats” (Palmgren, 2018). Även Rose (1993) teoretiserar kring kvinnogestalten och menar att kvinnor är maskulinistiska fantasifigurer, vilken är en uppfattning som kvinnor ständigt konfronteras med i offentligheten, särskilt i könade möten. Kvinnor behöver inte känna igen sig i denna uppfattning, men frågan om hur detta ska bekämpas är svår eftersom kvinnor, lika mycket som män, är produkter av en kultur vilken består av myter rörande könen och dessutom är medskapare av strukturerna.

Inom den feministiska planeringsdisciplinen hävdar många att kvinnors känsla av osäkerhet i staden formas djupt av kvinnors oförmåga att obestritt ockupera rum (Rose, 1993). Det finns både problem och potential när vi talar om offentliga rum som ytor för frigörande anspråkstagande. Beebeejaun (2017) hävdar att striden om vem som får och kan ockupera rum avslöjar hierarkier, normer och regler. Vidare att konceptet offentligt rum är bundet till en historia av exkludering av olika grupper. Inkludering i offentliga rum innebär därför, särskilt för kvinnor, att genom samordnade kamper kräva rätten att bli sedda, att bli hörda och bli respekterade (Rose, 1993). För att förstå genus inom ramarna för den byggda miljön krävs det att vi utvidgar vår förståelse för genus utöver dess sociala konstruktion och inkluderar en rumslig kategori inom vilken kön kan utövas.

(23)

Variationer i kön genomsyrar den mänskliga världen och har därför verkliga påföljder för människor i deras vardagliga liv. Genus påverkar hur rum uppfattas samt vilka typer av aktiviteter som är möjliga, acceptabla eller till och med trygga inom dem (Doan, 2010). Den patriarkala struktureringen av rum delar således också upp könen.

4.2 KVINNOR I DEN MANLIGA STADEN

Det offentliga rummet har historiskt sett upplevts som farligt och olämpligt för kvinnor då det varit männens arena och utgjort en plats för berusning, våld och kriminalitet. En kritik som lyftes av bland annat sociologen och filosofen Friedrich Engels samt drev utvecklingen av Ebenezer Howard utopi om Trädgårdsstaden, långt från industristadens synder (Hall, 2002). Att som kvinna vistas i det offentliga rummet har då associerats med prostitution och lössläppthet. Att som kvinna försätta sig i offentligheten har därmed setts som en inbjudan, den publika kvinnan har setts som en förförerska, tillgänglig för allmänheten (Wilson, 1991). För inte längre än 100 år sedan kunde en kvinna i 1920-talets Sverige vid ensam vistelse på stadens offentliga platser bli arresterad för “lättjefullt och sedeslöst leverne”, det vill säga omoraliskt beteende (Larkander & Ouis 2018). Stigmat som härrört med att som kvinna ta del av staden kom följaktligen även att bli en klassfråga, då arbetarklasskvinnor genom sitt deltagande i produktionen blev dubbelt bestraffade. Både för att de övergett sin roll i reproduktionen och att de genom sitt arbete på ett annat sätt än hemmavarande medel- och överklasskvinnor behövde röra sig i staden jämsides männen (Massey & McDowell, 1984).

Att olika moralkoder tillskrivs män och kvinnor avseende vad som anses vara moraliskt “rätt” för de olika könen att ägna sig åt samt vilka platser de förväntas att vara på, får konsekvenser för hur män respektive kvinnor använder staden. Något som inom forskningen brukar kallas för moraliska geografier (Larkander & Ouis 2018). Moraliska geografier styr fortfarande kvinnors liv i staden idag, främst genom kvinnors upplevelser av hot och känslor av rädsla. Än idag lever även åsikter kvar om att kvinnor är skyldiga och direkt ansvariga för de trakasserier och övergrepp som drabbar dem i stadsrummet (Larsson & Jalakas, 2014; Palmgren, 2018). Flera författare konstaterar att kvinnor därmed tar del av det offentliga rummet på andra villkor än män (Rose, 1993; Koskela, 1999; Valentine, 2008; Doan 2010; Brouder & Sweetman 2015). Rädsla hos kvinnor beskrivs som huvudanledningen till exkludering av kvinnor från stadsrummet och är en av de tydligaste utfallen på kvinnors underordning i samhället idag. Så länge kvinnor är rädda upprätthålls även det ojämna maktförhållandet mellan män och kvinnor (Koskela, 1999).

4.2.1 DEN MANLIGA STADENS EXKLUDERING

För att skydda sig själv i staden kan kvinnor ta till olika strategier, såsom att göra sig själva mindre (Rose 1993; Haug 2020). Både fysiskt, såsom att sitta med benen i kors på bussen med väska i knät eller röra sig och placera sig i rummens hörn och utkanter, och socialt genom att se till att undvika spontana aktiviteter samt att alltid vara sysselsatt med exempelvis musik i öronen eller en bok att läsa för att inte bjuda in till oönskade samtal. Genom att planera sin rörelse i staden eftersträvas att hitta den säkraste vägen och genom att alltid ha ett mål och aldrig stanna upp och bara vara undviks oönskade närmanden (Haug, 2020). En sådan sak som att ha möjlighet att bara vara eller vandra planlöst i staden, vilket även figurerat som ett ideal om den manliga flanören under sent 1800-tal och framåt (Larsson & Jalakas, 2008; Wilson, 1991), har alltså varit ett privilegium förbehållet männen i staden som vi kan se spår av än idag.

Rädda kvinnor har lärt sig att vara uppmärksamma på sin omgivning och skanna av samt kalkylera för att riskbedöma olika tänkbara situationer, vilket gör vistelsen i staden energidränerande (Haug, 2020; Koskela, 1999). Rädsla är djupt inbäddat i en känsla av både fysisk och social sårbarhet. Rädsla har därtill visat sig vara högre i samhällen som upplever större maktlöshet och brist på lokal demokratisk kontroll. Detta betyder att

(24)

de som lider av mest förtryck och mer ofta känner sig marginaliserade och hjälplösa är de som även är mest rädda, vilket därmed drabbar kvinnor i socioekonomiskt utsatta områden mest (Listerborn, 2008). På detta sätt kan social exkludering också bli en rumslig exkludering. Den ultimata fysiska såväl som sociala konsekvensen blir att kvinnor slutar utmana sin exkludering i staden och inte deltar i någon av stadens processer, vilket i värsta fall kan urholka kvinnors känsla av behörighet och sociala kapital i staden.

Kvinnor vet att idéer om vad som är lämpligt beteende, lämpliga åtgärder och lämpliga platser för att skydda sig mot hot i det offentliga rummet i grunden inte är tillräckligt skydd mot potentiella trakasserier eller

övergrepp. Därmed kan kvinnor komma att känna att de inte är säkra någonstans och ta till ytterligare åtgärder som att antingen inte gå ut, att bara gå ut tillsammans med män eller genom att endast röra sig på platser som känns säkra (Matrix, 1984). Rädsla leder därmed kvinnor till att anta förebyggande strategier som påverkar och modifierar deras rörelse och deltagande i staden, vilket betyder att kvinnor lever mer begränsade liv i staden än män. Att leva ett rumsligt begränsat liv på grund av rädsla påminner vidare kvinnor om sin underordning och maktlöshet i det offentliga rummet. Här uppkommer ett moment 22, där rädslan för mäns våld i det offentliga rummet gör stadsrummet till ett högst maskulint utrymme. Genom att kvinnor på grund av rädsla sedan undviker det manliga stadsrummet upprätthålls mansdominansen i det offentliga, vilket återskapar rädslan och därmed exkluderingen (Koskela, 1999).

4.2.2 BYGGA BORT PROBLEMEN

Enligt BRÅ - Brottsförebyggande rådet (2020) finns en inriktning inom situationellt brottsförebyggande, det vill säga arbete för att förhindra, försvåra och förebygga brott, som avser arkitektoniska och planeringsmässiga åtgärder. Teorin och praktiken kring hur den fysiska miljön kan utformas för att förebygga brott och

öka tryggheten i samhället refereras till CPTED (Crime Prevention Through Environmental Design). Ursprungligen beskrivs CPTED baseras på sex olika principer om hur den fysiska miljön bör utformas för att minska risken för brott (se bilaga B). Åtgärderna territorialitet - att boende i ett område känner ansvar för en plats, tillsammans med image - att platsen är attraktiv och signalerar ordning, kan kopplas samman med Broken Windows teorin5_{som menar att nedskräpade och nedgångna miljöer reproducerar ett dåligt och} vårdslöst beteende och kriminalitet i området. Genom avlägsnandet av skräp, klotter och andra tecken på social oordning samt lagandet av trasig belysning eller sönderslagna fönsterrutor beskrivs därmed som en åtgärd för att signalera att det finns personer där som känner ansvar och kontrollerar eventuella försök att begå brott eller andra oönskade aktiviteter. Det som hänvisas av BRÅ (2020) som andra generationens CPTED innefattar därutöver ett förespråkande av att ovanstående metoder bör kompletteras med åtgärder för att stärka känslan av samhörighet i exempelvis ett bostadsområde, då en starkare sammanhållning och gemenskap i ett bostadsområde i förlängningen leder till minskad brottslighet och ökad trygghet.

Tron och förhoppningen inom planeringen att gestaltning och åtgärder i det fysiska rummet ska kunna bekämpa kvinnors otrygghet och rädsla i det offentliga rummet, vilket CPTED bland annat beskriver, menar Koskela och Pain (2000) tyvärr är overksam. Medan fysiska åtgärder kan underlätta kvinnors negativa upplevelser i stadsrummet bidrar de inte till att förändra själva förekomsten av rädsla hos kvinnor i sig. Kvinnors rädsla är en produkt av sociala relationer. Därmed kan fysiska åtgärder i sig inte motverka rädslan utan det krävs i grunden större samhällsstrukturella förändringar. Koskela och Pain (2000) menar att en del av problematiken bakom åtgärderna ligger i rent metodologiska brister i den bakomliggande forskningen som ignorerar komplexiteten i människors relation med det fysiska rummet och rädslan i sig, och behandlar de sociala processerna och fysiska rummet som separata från varandra. Åtgärderna för att bekämpa kvinnors negativa upplevelse i staden kan istället potentiellt fungera som bekräftande och upprätthållande av

(25)

åtgärder förhindrat mer långsiktiga åtgärder för att komma åt kärnan till problemet. Rädsla är nära associerat med sociala aspekter av livet som enligt Koskela och Pain snarare kan bekämpas genom positiv social interaktion i stadsrummet. Möjligheterna att reducera kvinnors rädsla i stadsrummet ligger därmed snarare i kvinnors känsla av ägandeskap och makt i stadsrummet (Koskela & Pain, 2000). Detta då kvinnors känsla av säkerhet i det offentliga rummet ofta påverkas av deras känsla av mandat att ockupera utrymmet (Rose, 1993) samt deras lokala kännedom och upplevda kontroll över platsen (Koskela, 1999).

4.3 KVINNORS KUNSKAP OCH ERFARENHETER

Som vi fastställt tidigare och som Listerborn (2008) också beskrivit så har kvinnor traditionellt blivit associerade med det känslomässiga, irrationella och subjektiva. Planeringsdisciplinen brukar emellertid ta utgångspunkt i rationell och absolut kunskap. Listerborn hävdar att ju mer marginaliserade individer är, desto lägre är deras trovärdighet och betydelse för planerare. Negligerandet av hur kvinnor och män upplever staden annorlunda, samt avsaknaden av insatser för kvinnor i staden orsakas således både av och genom deras marginalisering (Brouder & Sweetman, 2015). Från feministiska planerare och inom feministisk stadsplanering efterlyses därför ett nytt sätt att betrakta kunskap och en högre acceptansnivå för upplevda erfarenheter. Med begreppet upplevda erfarenheter hänvisar vi till engelskans embodied och menar att kunskap och erfarenheter är inbäddade i traditioner och maktrelationer (Larsson & Jalakas, 2014). Centralt för att föra in genusperspektivet i planeringen blir därför att vidga kunskapsunderlaget kring kvinnors erfarenheter. Därmed måste vi fråga oss vilka lokala och historiska sammanhang som berör kvinnor och staden.

Att planera jämställt handlar ofta om att kartlägga kvinnor och mäns behov, ett tydligt exempel på det ser vi i det transportpolitiska målet där det uttryckligen står att ett jämställt transportsystem ska utformas så att det svarar mot både kvinnor och mäns transportbehov. Att tala om kvinnor och mäns olika behov utgår från tanken att de skiljer sig från varandra och att de även kommer göra det i framtiden. Begreppet behov har således ingen förändelig eller rörlig betydelse och åsyftar ofta associationer till biologiska skillnader knutna till kön. Larsson (2006) menar att vi måste vända oss bort från denna begreppsanvändning och i stället diskutera kvinnors och mäns erfarenheter. Erfarenheter är till skillnad från eviga behov av föränderlig karaktär och fungerar därför bättre ihop med genus. Som alternativ presenterar Larsson begreppsparen reproduktion - obetalt arbete - respektive produktion - lönearbete - med motivationen att dessa idag kan relateras till kvinnor och mäns traditionella erfarenheter samt att dessa inte behöver relateras till framtida föreställningar om kön. Larsson och Jalakas (2008) beskriver kvinnors traditionella erfarenheter som aktiviteter vilka rör vård och omsorgsarbete där regeln är att arbetet är obetalt. Att beteckna dessa aktiviteter som just traditionella erfarenheter innebär en medvetenhet om att män av tradition också kan utföra visst obetalt hushållsarbete.

I planeringssammanhang ges kvinnor och mäns erfarenheter inte lika mycket värde då det i den fysiska planeringen sker en underordning av reproduktionens område. Reproduktion och produktion används således inte som komplement till varandra. För att uppnå en jämställd planering krävs det därför att vi fokuserar på denna underordning och ställer oss frågan kring vad det är som gör att just kvinnors erfarenheter blir orelevanta (Larsson & Jalakas, 2008; Larsson, 2006). Gemzöe (2002) beskriver hur unga flickor och pojkar redan i skolan får en bild av kultur och historia där kvinnors insatser osynliggörs och betraktas som betydelselösa. Detta menar vi hänger ihop med en syn på kvinnors erfarenheter som färgade av en manlig norm vilket kan hjälpa till att besvara frågan.