6: RESULTAT & ANALYS
6.5 Att planera feministiskt
6.5.1 Kvinnoseparatism som arbetsmetod
I intervju med TF (2/4-20) benämns tillvägagångssättet att endast involvera tjejer i projektet Aktivia med egna ord för en separatistisk process. Respondenten KF (31/3-20) har däremot inte tidigare tänkt på processen som separatistisk men tycker det är intressant att projektet i sin helhet kom att bestå av näst intill bara kvinnor, bortsett från en manlig fritidsledare och ett manligt ungdomsombud. Trots uteslutandet av killar i processen betonar TF och KF att syftet inte var att platsen bara skulle vara riktad till tjejer, utan att det skulle vara en jämställd plats där killar och tjejer kan vistas på lika villkor. Att bara jobba med tjejer ansågs förbättra möjligheterna för att lyckas med att skapa en så jämställd plats som möjligt. Att arbeta separatistiskt beskrivs därmed som ett medel för att säkerställa att tjejers perspektiv kommer till uttryck och att det faktiskt blir en plats där de får möjligheten att ta plats. Angående att ha en kvinnoseparatistisk process uppkom det under vår workshop (8/4-20) åsikter kring att det finns något motsägelsefullt i att deras perspektiv ska behöva kvoteras in, men att de tror att involveringen av tjejer kan leda till att “alla i slutändan blir nöjda”. De menar nämligen på att tjejer tar mer hänsyn till hur alla vill ha det “vilket killar kanske inte gör på samma sätt”, och att platser planerade av tjejer därmed blir mer inkluderande. De påpekar dock att de upplever det som viktigt att planera för alla och inte bara för tjejer då de menar att det inte gynnar jämställdheten att skapa platser där tjejer och killar hålls isär (Gruppintervju workshop, 8/4-20).
[Deltagande] är svårt att hinna med. Det tar rätt mycket tid med dialog och för att ha en dialog så måste man veta
vad det är man frågar efter och kunna återkoppla på ett sätt så att det blir trovärdigt, så att det inte bara blir att
man frågar och sen så blir det ändå inget. Det kan snarare urholka det sociala kapitalet, ‘men ni lyssnar ändå
inte’.
(TF 2/4-20)Återkommande beskrivs dialog som något som ofta prioriteras bort då det är både resurs- och tidskrävande. Det krävs även i linje med vad Till (2005) betonar, att medborgardialogen sker seriöst och noggrant med återkoppling och ett tydligt slutresultat för att det ska upplevas som trovärdigt och givande av medborgarna som deltagit. Annars riskerar det, vilket TF själv uttrycker, att urholka det sociala kapitalet. Detta blir enligt Listerborn (2008) särskilt viktigt i samband med deltagande av marginaliserade individer i utsatta områden och grupper såsom unga tjejer, som sedan tidigare inte upplever ett mandat att påverka. Då möjligheten att påverka ser olika ut för olika grupper av människor menar TF att det kan bli viktigt med riktade insatser till dem som generellt inte upplever att de har demokratiskt mandat. Att därmed genomföra projekt som Aktivia, menar hon kan figurera som lyckade exempel på hur en deltagandeprocess kan fungera. UK menar vidare att ett djupare deltagande i mindre grupper samt en medvetenhet kring vilka som deltar (avseende kön, ålder, etnicitet etc.) blir viktigt även i större dialogprocesser för att identifiera vem man inte når och därmed vilka perspektiv som inte lyfts i planeringsprocessen. Genom att ha funderat över vilka förutsättningar olika underprivilegierade grupper har gällande tillträde till staden kan man genom ett riktat deltagande av dess grupper därigenom skapa ett berättigande för dessa grupper i stadsrummet.
[Det är] väldigt viktigt för en själv att känna att man har makt över sitt liv och sin omgivning och det som händer
i ens liv och kunna vara med och påverka det. [Det blir] ett egenvärde för individen kan man säga, men det bli
också ett stort mervärde för samhället eller för platsen eller för omgivningen när målgruppen själv får vara med
och utforma
(KF 31/3-20)Att dåligt genomförda dialoger riskerar att urholka det sociala kapitalet innebär omvänt att dialogprocesser i bästa fall kan bidra till att stärka det. I citatet ovan menar KF att detta inte bara har positiva effekter för den enskilda individen utan även för hela samhället där ett mer utbrett deltagande kan bidra till en stadsmiljö som är bättre anpassad för en större del av befolkningen. Även MS kopplar i sin intervju (29/4-20) an till detta och beskriver hur kommunal planering ofta fortfarande sker “top-down” där hon menar att det är kommunen som identifierar behov och startar specifika avgränsade planeringsprocesser där syftet är att få in synpunkter på det som kommunen ansett vara viktigt. Att istället bejaka en planering som utgår från önskemål om förändring från invånare och lokala grupper menar hon skulle leda till en mer långsiktig stadsutveckling då det skulle stärka hela det civila samhället och dessutom uppmuntra fler människor till att engagera sig i sina närmiljöer. UK påpekar i intervju (27/3-20) att frågor om vad man som medborgare vill ha i staden ofta genererar samma svar då folk inte vet vad som är möjligt att önska. Därför gäller det att arbeta kreativt. Ett exempelvis på en sådan fråga, som UK själv ställt i sitt arbete är “hur skulle det se ut om staden var ett flickrum”, vilket hon beskriver genererade helt andra svar, som var mycket mer kreativa. En önskning var till exempel att ha som en detektor, likt på säkerhetskontrollen på flygplatser, för att synliggöra människors verkliga intentioner, då oförutsägbarheten hos särskilt män i offentliga rum upplevdes som obehagligt. Utmaningen för att bemöta detta perspektiv beskrivs därmed vara vad vi som planerare ska skapa för yta som på något vis kan anknyta till den känslan som beskrivs, där tjejer i detta fall kan känna någon slags kontroll över platsen.
I många kommuner pratar man väldigt mycket om rörelserikedom. När vi jobbade med tjejerna så var de väldigt
tydliga med att de ville ha en yta där man kan hänga och ta det lugnt. För att slippa förhålla sig till
förväntningarna på dem som 17-, 18-åriga tjejer. När de berättar om allt man ska vara, och allt man inte ska vara,
spelar det ingen roll att vi vet att det är jättebra att vara ute och röra sig. Det är ointressant att vi vet det.
(UK 27/3-20)
UK beskriver i citatet betydelsen av dialoger utifrån egna erfarenheter av arbete med unga tjejer och
förväntningarna på att vara en ung tjej i samband med utvecklingen av aktivitetsytan Frizon. UK berättar att tjejernas efterfrågan av en plats att hänga och ta det lugnt på framstod som en självklarhet i samband med deras berättelser om höga förväntningar på dem som tjejer. Att viljan att hänga och ta det lugnt behövde “legitimeras” på detta sätt beskriver UK beror på att deras önskan går emot de vanligare planeringsmålet och -idealet om rörelserikedom och att främja fysisk aktivitet i staden.
6.5.2 ÄGANDESKAP
Jag tycker det blir, det låter lite storslaget, men det blir invånarnas plats. Det blir som ett annat ägande av ytan.
Att ‘det här är våran plats, det har jag varit med i’ eller ‘det här är [stadens] plats, inga politiker ska lägga sig i
hur den ser ut, därför att det är våran plats’. Då tänker jag att man också tar hand om den.
(UK 27/3-20) En direkt och viktig följd av att arbeta i kvinnoseparatistiska planeringsprocesser där unga tjejer involverats beskrivs av flera respondenter (UK; KF; TF; MS) som känslan av ägandeskap. Kopplat till Aktivia beskriver TF (2/4-20) hur känslan av ägandeskap var stor vid invigningen av platsen och att även de som hade en relation till någon av de involverade tjejerna var stolta över resultatet. Exempelvis kunde hon överhöra någon skryta om att “min syster var med och gjorde den här platsen”. Kännedomen av dem som varit med och skapat platsen beskrivs bidra till en gemensam respekt för platsen och en sammanhållning i området, då de flesta i något led hade en relation till någon som var involverad. MS (29/4-20) instämmer i att värdet av att få människor att känna ägandeskap över platser blir att det kan leda till en gemenskap mellan invånarna i staden samt göra så att fler vill involvera sig i utvecklingsprocesser.“
“
I takt med att tiden går varnar TF dock att det uppstår en risk för att denna känsla av ägandeskap, genom en direkt koppling till platsen från involvering i planeringsprocessen eller en relation till någon som varit involverad, försvinner och att det till slut blir “som vilken annan plats som helst”. MS instämmer i detta och menar att det därmed kan bli flyktigt att arbeta med en speciell målgrupp, då individerna i den gruppen kan ändra intresse eller till och med byta ort. Risken enligt MS är då att platsen kan förändras till allas och ingens plats på samma gång. För att förhindra detta menar TF att platsen behöver kunna luta sig på sin gestaltning, hur platsen programmerats och aktiveras.
’Även fast jag inte har varit med i [utvecklandet av platsen], så vet jag att det va unga tjejer som var med och tog
fram den, och det i sig gör att jag känner att jag har mer tillåtelse att vara här’. Alltså man skapar ett berättigande
till platsen genom att involvera och att fundera över vilka förutsättningar olika grupper har med tillträde i staden.
(UK 27/3-20)UK menar däremot att ett riktat separatistiskt deltagande kan skapa ett ägandeskap för fler inom målgruppen än bara de som har varit direkt involverade eller är associerad med dessa. I citatet ovan återberättar hon hur en tjej utomstående till projektet Frizon uttryckt en tillhörighet till platsen bara av vetskapen att den utformats av andra tjejer. Detta betyder att platser som utformas utifrån kvinnors perspektiv med kvinnoseparatistiska metoder kan få en betydelse för hur en större grupp tjejer och kvinnor upplever ett berättigande till platser i staden.
Vidare menar respondenterna UK, KF och TF att en ökad känsla av ägandeskap kopplat till specifika
utvecklingsprojekt troligen bidrar till en minskad eller utebliven skadegörelse av platsen. Kopplingen mellan ägandeskap och förvaltning av plats illustreras på ett tydligt sätt av respondenten KF när hon under intervjun kopplar samman de involverade tjejernas stolthet över projektet Aktivia med en personlig erfarenhet. Som barn fick hon nämligen tillsammans med sin skolklass plantera träd i närheten av sin skola. Vid tillfället av plantering hade hon inte förstått vitsen med aktiviteten trots rektorns lovord om vad platsen och deras medskapande av den skulle betyda för dem i längden. I vuxen ålder förstår hon dock vad rektorn menat och känner stor stolthet över att ha varit del i skapandet av den skog som nu vuxit upp där. I samband med denna berättelse lyfter respondenten betydelsen av att platsen hålls efter, för annars försvinner naturligtvis anledningen till att vara stolt längre, “om skogen huggs ner”. Försvinner det konkreta resultatet försvinner även stoltheten av att ha varit med i processen trots att den aspekten inte kan bli ogjord. På samma sätt försvinner motivationen om platsen missköts, förfaller eller skräpas ner vilket förtydligar det CPTED och Broken Windows teorin menar med att vandalism bevisligen förekommer i allt mindre grad om människor känner ett ägandeskap över platsen (BRÅ, 2020).
“
“
Personen från Malmö Stad sa att han tyckte att den var ganska ful, det var inte det han var mest stolt över. Medan
när vi pratade med [tjejerna] så var [plaketten] det viktigaste eftersom ‘här står våra namn, här visar vi att vi har
varit med’
(UK 27/3).I ovanstående citat berättar UK kopplat till Rosens Röda Matta om hur plaketten med tjejernas namn sågs som ett oestetiskt inslag på platsen enligt landskapsarkitekten men har stor betydelse för deltagarnas känsla av ägandeskap. Här belyser hon förskjutningen av makt mellan tjänstepersonen och deltagaren, då en person i maktposition som exempelvis landskapsarkitekt på Malmö Stad, kan känna ägandeskap över många platser som hen utformat och därmed tar betydelsen av något sådant för givet. I jämförelse är det inte lika sannolikt att en ung tjej i Rosengård får sitt namn på en plakett särskilt ofta vilket gör betydelsen av den enorm. Figur 19 visar vidare att plaketten med tjejernas namn idag slitits till den grad att texten inte går att utläsa samt vandaliserats genom klotter. Detta kan tänkas visa på att ägandeskapet över platsen försvunnit, enligt Broken Windows teorin och CPTED (BRÅ, 2020).
Det handlar om resultatet, det handlar om platsen, om hur vi bygger och planerar staden. För om vi inte gör det
så tänker jag att alla de här satsningarna som handlar om just underrepresenterade grupper i dialoger alltid bara
kommer att vara som en krydda. Det kommer alltid att vara som en sidoordnad aktivitet”.
(UK 27/3-20)Angående processen respektive resultatets roll för hur en jämställd plats sedan ska uppnås och förverkligas beskrivs det vara resultatet som deltagandet producerar i sig, vilket kopplar an till det Till (2005) varnar för, att dialogen kan bli ett sätt att legitimera processen utan att det får konkreta effekter för resultatets allmännytta. Trots de positiva effekter som dialogen kan få för människors sociala kapital och berättigande till att använda rum de tidigare exkluderats från, sägs den fysiska platsen vara projektets viktigaste del i jämställdhetsarbetet.