Beskrivning av arbetet med FMT

Innan jag påbörjat min praktik på äldreboendet hade jag personligen ingen större erfarenhet av att umgås med personer med olika demensdiagnoser. Det var därför med viss bävan jag påbörjade min FMT praktik och jag är mycket glad över att ha fått denna möjlighet. Det har varit fina möten, ibland smärtsamma men alltid berörande!

3.3.1

Första gången jag träffade Sara på hennes avdelning fick jag nära nog ingen kontakt med henne. Hon satt fastspänd med remmar i sin rullstol och gav ett frånvarande intryck. Jag rullade ut henne till pianot och placerade en virveltrumma utan stativ under hennes fötter, för att på så sätt ge förutsättning till vibration under fötterna. Jag placerade sedan

virveltrumman på ett stativ mellan pianot och rullstolen för att förstärka vibrationerna ytterligare. Sara satt med sitt huvud vridet åt vänster, jag spelade en kontaktkod, och

försökte vara uppmärksam på hennes reaktion i andning och kroppen i övrigt. Viss reaktion märktes i hennes vänstra fot och tår och jag bekräftade med en aktiverande kod. Sara var spänd i överkroppen på vänster sida, höll krampaktigt i ett band och blundade hela tiden. Andra gången rätade jag upp rullstolen så att hon fick möjlighet att hålla upp sin överkropp själv. Saras huvud var även denna gång bortvänt från pianot. Hon blundade hela tiden. Jag noterade att vänsterhanden hade viss aktivitet. Jag prövade då att sätta en ganska tung trekantig trumstock i hennes hand, som hon reagerade på. Jag bekräftade reaktionen. Därefter lyckades jag växla till andra trumstockar och fortsatte bekräfta. Sara visade viss aktivitet i båda fötter vilket jag också bekräftade. Det var tydligt att hon lyssnade när jag avslutningsvis spelade samma lugna kodmelodi som vid inledningen.

Tredje terapitillfället förflöt på samma sätt som föregående, med reaktion i vänster hand och båda fötter. Denna gång prövade jag även en blåskod. Jag förde försiktigt blockflöjten utmed hennes vänstra arm och vidare mot hennes mun, bekräftade när hon visade minsta reaktion att flöjten var i kontakt med hennes läppar. Efter avslutande kod, tog jag henne till

avdelningen och på vägen dit började Sara ”sjungprata” en zummande entonig melodi i lågt register.

Fjärde terapitillfället, som var efter två veckors uppehåll, visade samma mönster som tidigare med reaktion i fötter och vänster hand. När blåskoden kom svarade Sara med att ”smaka” på flöjten. Efter att vi avslutat blåskoden, förde hon upp sin vänstra hand mot munnen för att bita på trumstocken hon höll i. Jag uppfattade det som en medveten handling och bekräftade. När vi avslutat terapitillfället höll hon min hand hårt. Enligt personalen är det ett tecken på att hon vill ha kontakt.

Femte terapitillfället var Sara trött och terapistunden avslutades lite tidigare än normalt. Efter juluppehållet uppfattade jag att Sara var piggare, kanske beroende på ändrad

medicinering? Vi fortsatte som tidigare med bekräftelse på rörelser i hand och fötter samt använde blåskod utifrån hennes nivå: hon visar reaktion på läpparna och ibland med

tungan att flöjterna är mot hennes läppar. Hon ”zummar” när inlednings/avslutnings koden spelas.

Sjunde terapitillfället blev på sätt och vis ett genombrott, eftersom Sara vände sitt huvud mot pianot och lyssnade när inledningskoden spelades. Hon sträckte på sin överkropp och famlade efter virveltrumman som stod vid hennes vänstra sida. Jag bekräftade och drog fram virveltrumman framför henne. Hon kände och klämde runt virveltrummans kant och fick bekräftelse. När jag lade den tunga trumstocken mot sargen reagerade hon. För att aktivera gripreflexen satte jag stocken i hennes vänstra hand. Hon hade ett grepp om den men övrig aktivitet uteblev.

Åttonde terapitillfället var Sara trött och hade sovit en lång stund före terapistunden. Efter en stund blev hon piggare, och vi fick en samverkan.

Nionde terapitillfället förflöt utan större variationer. Jag kände mig lite osäker på hur kraftig hennes halvsidiga pares egentligen var, eftersom hon flyttade något lite på höger ben. När jag försökte sätta en trumstock i hennes högra hand tog hon tag med tummen. Sara kändes lite mindre spänd i kroppen än tidigare. Hon tog min hand och höll den länge efter att vi hade avslutat terapistunden.

3.3.2 FMT med

Första terapitillfället gick jag till Elviras avdelning och mötte henne, och hon gick tillsammans med mig till terapirummet. Hon hade skadat sin högra hand någon vecka tidigare, och var ängslig över att använda den. Virveltrumma och två cymbaler stod uppställda, och jag placerade henne i en stol med karmar för säkerhets skull. Efter

inledningskoden gav jag henne två trumstockar och angav en startton – inget hände och jag avslutade. Därefter fick Elvira en ny stock som jag erbjöd i hennes vänstra hand och hon spelade försiktigt på virveltrumman, jag bekräftade och avslutade. Elvira var road av det avslutande glissandot och härmade med sin röst. Elvira är kort och nådde inte ner till golvet, varför jag lade en kloss under båda hennes fötter. Efter någon minut satt hon med benen rakt ut – ingen KFU. Vi prövade blåskod och hon fann stort nöje i att blåsa. Elvira hade en god planerad rörelse med i synnerhet blockflöjterna. Till sist spelade jag

avslutningskoden som hon tyckte var mycket vacker.

Andra terapitillfället kördes Elvira i rullstol till mig och jag spelade inledningskoden. Hon kommenterade att hon tyckte den var vacker. Jag hjälpte henne över i karmstolen, och framför henne stod virveltrumman. Efter startton fick Elvira en trumstock och strax var vi igång. Vi växlade stockar och hon tycktes road av variationen. Därefter tog jag fram en cymbal, gav startton och räckte fram en trumstock. Vi samverkade i, för henne, den nya klangen. Jag ställde sedan fram virveltrumma och en cymbal, men då blev det stopp – det var tydligt att Elvira bara såg en sak. Jag avslutade och tog bort cymbalen och vi fortsatte med bara virveltrumman. Fötterna åkte ständigt upp från underlaget, jag varierade med att lägga en virveltrumma under fötterna. Den hjälpte dock inte henne att känna kontakt med underlaget. Efter en kort stund stod fötter och ben rakt ut. Vi fortsatte med blåskod, Elvira tog emot flöjten i vänster hand, förde flöjten till munnen och blåste, men ville inte flytta över flöjten i höger hand. Därefter återgick vi till virveltrumman. Hon fick startton och på hennes initiativ samverkade vi sedan. Nu hade Elvira en betydligt högre muskeltonus, även om hon var ganska obalanserad. Det kunde bero på att hon var otränad i sin högerhand. Jag uppfattade att hon normalt är dominant på höger sida.

Tredje terapitillfället var Elvira inte i form, hon kom till mig efter en förmiddagslur och hade en låg vakenhetsnivå. Först efter blåskoden, tog hon emot trumstocken och på hennes initiativ kunde vi via virveltrumman samverka.

Fjärde tillfället var Elvira piggare och sjöng glatt med från början. Vi fortsatte med spel på virveltrumma och bytte stockar ett par gångar. Jag försökte nu initiera dubbelklubban för att få med den högra handen, och det gick bra en liten stund. Samma procedur med dubbelklubban och virveltrumman. Efter blåskoden återvände vi till virveltrumman, nu med tvärhandsklubbor. Blåskoden tillsammans med tvärhandsklubborna gav en högre muskeltonus en liten stund. – Det är så fint! Så säger Elvira när hon är nöjd med vad hon åstadkommit.

Femte tillfället gav jag henne trumstockar i båda händer, men Elvira spelade bara aktivt med sin oskadade vänstra hand. Jag ställde fram en ramtrumma på lite högre stativ för att locka henne att använda högerhanden. Någon gång träffade hon ramtrumman. Först efter blåskoden och dubbelklubban kunde hon få igång högerhanden. Elvira skämtade när hon fick de tunga trekantiga stockarna, hötte mot mig och skrattade. Mot slutet av

terapistunden var hon trött och förstod inte när starttonen väntade på hennes initiativ. Dock var hon nöjd när slutkoden klingade och sjöng med när jag ”hängde” lite i

frasavslutningarna.

Efter sommaruppehållet hade Elvira tydligt påverkats av sin demenssjukdom och var tröttare.

Jag fortsatte med vår samverkan på virveltrumma och cymbal, även med dubbla

ramtrummor. Då och då fungerade inte starttonen som igångsättare för Elvira. Blicken blev tom och hon såg efter en stund förvirrad ut. Då avslutade jag, bytte stockar och efter ny startton fick vi en samverkan igen. Någon gång förstärkte jag starttonen genom att krafsa lite på trumskinnet. Jag har noterat att Elvira lättare ”fastnar” och tappar initiativet när cymbalen stod framför henne, eftersom hennes intresse då upptogs av skruven. Blåskoden har inte fungerat på samma sätt som tidigare, nu sjöng hon tonen istället för att spela den. Jag bekräftade detta. En intressant sak inträffade strax före jul: vi var igång i flöde med

virveltrumman och två melodivarianter. Av misstag slutade jag efter den första. Då tittade hon finurligt på mig och sjöng själv slutet.

Efter blåskoden, som hon med stort nöje faktiskt spelat vid vissa tillfällen, blev det en friskare kärna i slagen mot virveltrumman och cymbalerna.

Muskeltonus har blivit än svagare den senaste tiden, och oftare än tidigare har hon sovit hon när vi skulle ha haft terapistund. Ibland har jag kunnat ta de andra adepterna före och Elvira blev efter en stund väckt och kom till mig. Givetvis påverkade hennes ökade sömnbehov vakennivån på FMT-sessionerna.

Jag har senare försökt vidga uppställningen med dubbla ramtrummor, och det har gått till en viss gräns. Elvira är en kontaktsökande person som gärna tar min hand och håller den hårt efter terapistunden.