Minnen som glömts

Barbro Wiskari

Minnen som glömts

FMT-metodens möjlighet att påverka

vakenhetsnivån för den med demenssjukdom

Examensarbete 15 hp

Utbildningen i

Funktionsinriktad Musikterapi (FMT)

Datum: 10-06-05

Musikterapi har förmodligen alltid funnits. Detta examensarbete beskriver musikterapins historia och Funktionsinriktad Musikterapi (FMT). Jag har under min utbildning till musikterapeut vid Musikhögskolan Ingesund, praktiserat på ett demensboende. Jag beskriver arbetet och resultatet med två adepter (de som tar emot terapin).

Min slutsats är att FMT-metoden kan höja vakenhetsnivån hos den med demenssjukdom. Metoden ger stöd för strukturering och därmed minnesbearbetning. Attributen ger impulser till handens receptorer och blåsinstrumenten vitaliserar och syresätter hjärnan och kroppen.

1 Inledning 5

1.1 Syfte och frågeställning 6

1.2 Arbetets upplägg/disposition 6 2 Bakgrund 7 2.1 Musikterapins historia 8 2.2 FMT-metoden 12 2.2.1 Teoretisk grund 13 2.2.2 Arbetsverktygen 15 2.2.3 Arbetssätt 16 2.2.4 MUISK 16 2.2.5 Observationspunkter enligt FMT 17 3 Fallbeskrivningar 22 3.1 Demenser 22 3.1.1 Diagnos 23 3.1.2 Alzheimers sjukdom 23 3.1.3 Vaskulär demens 24 3.1.4 Frontallobsdemens 24

3.2.2 Elvira 30 3.3 Beskrivning av arbetet med FMT 31

3.3.1 FMT med Sara 31

3.3.2 FMT med Elvira 33

3.4 Resultatet av arbetet med Sara och Elvira 35 3.4.1 Resultatet av arbetet med Sara 35 3.4.2 Resultatet av arbetet med Elvira 36

4 Sammanfattning och diskussion 38

5 Slutsats 41

Källförteckning 42

1 Inledning

Musiken är och har alltid varit en omistlig del av mitt liv. Basen för mitt musicerande är kyrkans musikliv. Att få sjunga tillsammans spontant eller mer ordnat i kör, och så

småningom få spela piano och orgel, gav tydliga markörer av sammanhang och stolthet av att lyckas. En ytterligare dimension av samhörighet var, att det gavs tillfällen till möten och utveckling över generationsgränser. Musiken tolkade både sorg och glädje.

Min uppväxt på landsbygden innebar ett stort mått av social kontroll som dels hade en funktion av omsorg och dels begränsning i form av normalitetskrav. Jag har alltid känt mig obekväm med såväl uttalade, som outtalade krav som utesluter den som inte lever upp till omgivningens förväntningar.

I mitt yrkesliv som kyrkomusiker möter jag många som får känna sig stolta och glada i umgänget med sång och annan musik. Men, tyvärr inte så sällan, barn och vuxna som av olika anledningar faller ur ramen för de förväntningar som ställs i exempelvis en kör. Barn som ramlar av stolen eller inte kan inordna sig med sin röst eller armar och ben. Vuxna som har en låg uthållighet och lätt känner sig obekväma.

När jag hörde talas om utbildningen i FMT-metoden, kändes den som en spännande

1.1 Syfte och frågeställning

Syftet med detta arbete är att belysa FMT-metoden och visa på möjligheter till samverkan mellan adept och terapeut. Syftet är också att visa på den minnesbearbetning metoden kan ge förutsättning till hos adepten samt den glädje som uppstår under terapiarbetet.

Min frågeställning är: Hur kan vakenhetsnivån höjas, och därmed minnesbearbetningen påverkas med hjälp av FMT hos den med demenssjukdom?

1.2 Arbetets upplägg/disposition

Jag beskriver i detta arbete FMT-metoden, arbetssättet och tankar om utveckling, musikterapins historia, mina två adepters funktionsnedsättning och bakgrund, samt mitt arbete med FMT. Resultatet av mitt arbete och slutsatserna av det redovisas också. Jag har haft min praktik vid kommunens demensboende i det utrymme där pianot står. Rummet fungerade som samlingssal för de gemensamma aktiviteterna i huset. När jag började var det ett rum med många fönster och mycket dagsljus, vilket var en bra förutsättning. Personalen vid boendet påpekade vikten av en bra och jämn belysning för den med demenssjukdom. Lokalen var lättillgänglig och gav ett lugnt och harmoniskt intryck. Under praktikperioden har en stor om- och tillbyggnad skett, vilket har påverkat de yttre förutsättningarna på så sätt att flera fönster tagits bort och rummet har förvandlats till ett genomgångsrum. Detta har inneburit att aktiviteten i rummet ökat, vilket jag har känt mig lite stressad av, dock tycks det inte ha stört adepterna.

Jag har fått lära känna, och arbetat med sex adepter under min praktikperiod på

2 Bakgrund

Musik har förmodligen i alla kulturer haft en lindrande och terapeutisk funktion. Musiken påverkar vårt intellekt, färgar våra emotioner och förstärker därmed motivationen hos den enskilde och de sammanhang vi lever i. Musikterapi som begreppet används idag, har sin grund i den terapiverksamhet som utvecklades i USA och Europa under mitten av 1900-talet.

Den metod som beskrivs i detta arbete, FMT-metoden, har en relativt ung historia och utvecklades först på 1970-talet. Lasse Hjelm, metodens grundare, formulerar ur

målbeskrivningen ”att med musik som medel skapa förutsättningar – och motivation, för

en individ att arbeta med den egna kroppen, för att höja sin funktionsnivå. Detta utifrån den enskilda individens förutsättningar.” (Hjelm 2004, B.1 s. 4).

Världsorganisationen för musikterapi (WFMT) formulerar sig så här: ”Musikterapi innebär

att en utbildad musikterapeut använder sig av musik och/eller musikaliska element (ljud, rytm, melodi, harmoni) i en process avsedd att möjliggöra och främja kommunikation, relaterande, inlärning, mobilisering, uttryck och andra relevanta terapeutiska mål med syfte att tillgodose fysiska, emotionella, mentala, sociala och kognitiva behov. Musikterapi har som mål att ge individen möjlighet att utveckla resurser och/eller återerövra

2.1 Musikterapins historia

När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och spelade; då kände Saul lindring, och det blev bättre med honom, och den onde anden vek ifrån honom (1 Sam

16:23)

Redan från tidiga skrivna källor, i synnerhet från antiken, hittar vi föreställningar om musikens terapeutiska verkningar. Det är tydligt att tron till musikens värde i samband med terapi, är knutet till de föreställningar om sjukdom och tillfrisknande som olika tiders samhälle uppvisar (Ruud 1982, s. 57).

Vi kan historiskt skilja på magisk, religiös och rationell uppfattning om vad sjukdom består i. Magisk; att onda andar eller demoner tar boning i människan och gör henne sjuk.

Religiös; att sjukdomen är ett straff för synder eller brott mot vissa normer. Rationell;

sjukdomsframkallande processer i den sjuke själv som leder till ohälsa (Ruud 1982, s. 58). Under medeltiden (400−1400 e.Kr.) förstärktes, med kristendomens inflytelserika

ställning, den magiska bilden av sjukdom – besatthet, även om läkekonstens utövare samtidigt menade att det också fanns naturliga sjukdomar.

Synen på musiken var präglad av förbindelsen mellan själ och musik. Musiken hade gudomligt ursprung och skulle vara en avbild av den gudomliga ordningen. Den grekiske filosofen Proklus som levde under 400-talet sade ”Psalmsången tar bort modlöshet,

lindrar smärtor, lugnar lidelser, förjagar sorger, väcker själens fromhet och manar iväg onda andar…..” (Ruud 1982, s. 91).

Han skriver: Om den sjuke som vrider sig i kramp reagerar på bestämda bibelord som

viskas i hans öra, visar detta att hans kropp är besatt av en demon som reagerar på de heliga orden. Om patienten inte reagerar på denna procedur, kan man utgå ifrån att det rör sig om en naturlig sjukdom.  

http://www.kb.se/codex-gigas/Svensk-Codex-Gigas/long/texter/medica/

Med kristendomens utbredande planterades synen att kroppslig sjukdom var uttryck för

själsligt tillstånd och tvärtom (Ruud 1982, s. 89).

Under renässansen förstärktes uppfattningen om sjukdom till en humoralpatologiskt inriktad medicinteori (läran om sjukdomarnas koppling till förändringar hos

kroppsvätskorna). Stor vikt lades frågan om vilken stämning musiken hade. Läkarna försökte också ge tonerna symboliska betydelser som imitation av naturintryck eller lät melodin symbolisera orden för att förstärka textens betydelse. Om läkaren ville förstärka ett visst sinnestillstånd, skedde det med melodiska slingor och rytmer enligt visst mönster (Ruud 1982, s. 94).

Den florentinske läraren Ficinus (1433−1499) försökte skapa en ”hygien” för andligt skapande människor, för att förhindra melankoli. Till detta ändamål användes substanser med ”andeinnehåll” som exempelvis väldofter, vin och musik. Ficinus menade att musikens kraft verkade, genom de luftrörelser som tonen sätter igång. Både själ, sinnen och förstånd berörs. Musiken ansågs också främja motstånd mot diverse epidemiska sjukdomar exempelvis pesten (Ruud 1982, s. 95).

Under upplysningstiden fram till 1800 växte ett nyare vetenskapligt tänkesätt fram, och ”musikterapin” fann sin plats inom de medicinska system som uppstod. Från 1600-talet och framåt pågick en stor hospitalisering. Stora grupper av psykiskt och fysiskt sjuka spärrades in på hospital. Musiken fick en status av lindring och förströelse, och användes både i sjukdomsförebyggande syfte och i behandling av en rad somatiska och psykiska åkommor (Ruud 1982, s. 99).

innebar en förskjutning, i riktning mot tron att psykisk sjukdom hade själsliga orsaker (Ruud 1982, s. 106).

Vid övergången till 1800-talet hävdade de franska psykiatriklinikerna, som vid denna tid var ledande i Europa, att psykiska lidanden betraktades som sjukdomar i nervsystemet, exempelvis störningar i mottagandet av sinnesintryck eller förnuftet. Denna tradition kallades sensualismen, och behandlingen måste ske i en prelogisk känslosfär, omöjlig att nå på ett rationellt sätt. Musiken räknades som ett viktigt medel att nå denna sfär (Ruud 1982, s. 107).

I mitten av 1900-talet sammanställdes, i USA, teoretiskt musikterapin, i sin moderna form. Efter andra världskriget kom musikterapi att bli ett verkningsfullt medel i arbetet med rehabilitering av de många krigsoffren. Redan i början av 50-talet fann musikterapin vägen till amerikanska universitet, både som forskningsområde och ny behandlings-disciplin (Ruud 1982, s. 24).

I Europa etableras 1959 en utbildning för musikterapeuter i Wien, den enda i Europa fram till slutet av 60-talet. Så småningom kom också England, Frankrike och Väst- och

Östtyskland med nya idéer och metoder. Under samma tidsperiod hade antroposoferna hela tiden hävdat musikens viktiga roll i terapi och specialundervisning (Ruud 1982, s. 25). I Sverige karaktäriserades musikterapin av enskilda pionjärinsatser. Mona Hallin skriver i ”Vad är musikterapi?” att 1973 bildades Svenska förbundet för musikterapi (SFM)

bestående av, framför allt, speciallärare och musiklärare vid träningsskolor och särskolor samt specialskolor för rörelsehindrade barn (Ruud 1982, s. 9).

1981 startades en grundkurs i musikterapi på initiativ av Kurt Lindgren vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Mona Hallin beskriver i förordet till Even Ruuds bok Varma

ögonblick 2001: - i Sverige finns tre huvudsakliga vägar för den som väljer musikterapiyrket; Sjöviksmodellen som är en treårig grundutbildning på Sjöviks

folkhögskola utanför Avesta. Den har en specialpedagogisk inriktning med betoning på social och kulturell aktivering. På Musikhögskolan i Stockholm finns den psykodynamiska inriktningen, en treårig påbyggnadsutbildning till en musikpedagogisk examen. Vid Musikhögskolan Ingesund/Karlstad universitet erbjuds en treårig grundutbildning i funktionsinriktad musikterapi – en neuromuskulär behandlingsform. Förutom rena

yrkesutbildningar ges kurser för andra yrkesgrupper vid Göteborgs och Örebro universitet

(Ruud 2001, s. 8).

Musikterapiverksamheten har etablerats och växer i Sverige idag, och större efterfrågan på musikterapeutisk kompetens kan noteras. År 2000 ombildades Svenska förbundet för Musikterapi till Förbundet för musikterapi (FMS), med en strävan att stärka

yrkesidentiteten och legitimera det praktiska arbetet och visa på vetenskaplig ”täckning” för att användas vid framtida forskning och utvecklingsarbete (Granberg 2000, s. 20). För närvarande erbjuds musikterapeututbildning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, (psykodynamisk inriktning) samt vid Musikhögskolan Ingesund i Arvika (funktionsinriktad musikterapi).

Sedan mitten av 1990-talet är RGRM (Ronnie Gardiner Rytm Method) ett lanserat begrepp inom träning och rehabilitering. Utbildning i metoden sker genom kortare kurser genom Högskolan i Borås. Metoden är multisensorisk och utformad för att tilltala personer med skador eller sjukdomar i nervsystemet och hjärnan. Metoden har praktiserats och

2.2 FMT-metoden

FMT är en förkortning av Funktionsinriktad MusikTerapi; ett sätt att arbeta med musiken som medel, inte mål. FMT är ickeverbal och bygger på att impulser tillförs hjärnan via muskler och nerver. Det metodiska arbetet syftar till en stärkt samordning av perception, motorik och andning (Hjelm 2005, s. 11).

FMT går ut på att skapa förutsättningar och bygga upp funktioner genom hjärnans utveckling. Detta förutsätter att terapistunden är individuell, och att aktiviteten utgår från adeptens funktionsnivå, samt att tilltron från både terapeut och adept är grundad i trygghet och igenkännande (Granberg 2000, s. 95).

Metoden är ickeverbal vilket betyder att samverkan sker utan ord, och är fri från

anvisningar, beröm eller kommentarer. Istället bygger metoden på att skapa förutsättning för egen reaktion (utan andras önskan/krav), egen handling, egen tanke och egen planering (Hjelm 2005, s. 11). Inga psykologiska eller psykiatriska aspekter involveras (Hjelm 2005, s. 13).

Metoden har sin upprinnelse i Lasse Hjelms uppdrag, att i samarbete med musikskolan, undervisa barnen i musik på Folke Bernadottehemmet (FBh) i Uppsala. Verksamheten var då, i mitten på 70-talet, utformad som behandlingsenhet med sär-och träningsskola för barn och ungdomar med framför allt Cerebral Pares. Hjelm insåg tidigt att om

musik-verksamheten skulle vara meningsfull, var det viktigt att spela med, och inte för eleverna. Barnens och ungdomarnas förmåga var på mycket olika nivå och han såg det nödvändigt att få arbeta med eleverna enskilt – utifrån vars och ens förmåga (Hjelm 2005, s. 39). Tämligen snart såg han tydliga resultat i behandlingsarbetet som utvecklades utifrån Piagets teori om ackomodationsprocessen. Hjelm insåg att musikterapiarbetet handlade om utveckling, inte träning eller övning (Hjelm 2005, s. 53).

Det metodiska arbetet i FMT syftar till att stärka barns och vuxnas fysiska, psykiska och sociala utveckling. FMT-metoden används bland annat inom grundskolan och särskolan men också inom habilitering och rehabilitering samt äldreomsorg. Metoden är

dokumenterat användbar i arbetet runt funktionsnedsättningar orsakade av små eller stora hjärnskador. Exempel på detta kan vara begåvningshandikapp och beteendestörningar. Metoden kan också användas som självvald FMT-behandling. Syftet är att terapin skall ha överföringseffekter och vara stödjande i vardagslivet (Margareta Ericsson 22 jan. 2010).

2.2.1 Teoretisk grund

FMT har sin teoretiska grund i de utvecklingsteorier som Jean Piaget, Britta Holle, Gunnar Kylén och Jean Ayres visat på.

Jean Piaget - schweizisk biolog och barnpsykolog menade att drivkraften till ny kunskap ligger i att människan hela tiden försöker anpassa sig till sin omgivning. Varje

utvecklingssteg är beroende av det föregående. Intelligens och utveckling förutsätter yttre aktivt handlande som ger avtryck i den inre erfarenheten. Piaget formulerar den kognitiva

utvecklingsteorin på följande sätt;

1) all inlärning baseras på upplevelser och erfarenheter vi får via våra sinnen - assimilation

2) de nya erfarenheterna relateras till de redan vunna - ackomodation

3) dessa tillsammans skapas nya tankestrukturer, - adaption. På så sätt uppnås balans (Piaget 1976, s. 2).

Britta Holle - dansk sjukgymnast och gymnastiklärare, arbetade med både

normalbegåvade och svagbegåvade barn. Hennes observationer bygger på samspelet mellan sinnen och motorik. Holle noterade att all motorisk utveckling sker i faser, om än i långsammare takt för de svagbegåvade. Handutvecklingen är av stor betydelse för barnets funktionella utveckling, som i sin tur påverkar motorik och perception. Holle pekar på vikten att stimulera barnet på rätt sätt, så att det själv kan arbeta på sin egen

Gunnar Kylén -forskare och chef för ALA stiftelsen (Anpassning till Liv och Arbete), som startades 1964 av FUB (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med

utvecklingsstörning). Kylén formade sina teorier om begåvningsutveckling, där han talar om fyra olika utvecklingsnivåer. Begåvning bygger på den verklighetsuppfattning individen får genom bearbetning och organisation av sina sinnesupplevelser i fem kategorier: rum (var?), tid (när?), kvalitet (vad?), kvantitet (hur mycket?) och orsak (varför?). Kylén har i sin forskning om begåvningshämning pekat på att funktionshindret visar sig i vilken abstraktionsnivå individen befinner sig. Kylén talar om fyra nivåer: A-nivån: Rums- och tidsnivån är mycket begränsad, har begrepp som ligger nära primärbehov. Inget tal, men kan använda sitt kroppsspråk.

B-nivån: Personen förstår sin närmiljö men har ingen bild av det som han inte ser. Har tal och förstår bildsymboler. Konkreta handlingar betyder mest.

C-nivå: Individen förstår att det finns platser han inte ser, personer han inte har träffat och annat han själv inte upplevt. Individen kan lära sig läsa och räkna men har svårt att arbeta med problem där flera faktorer samverkar eller tänka sig hypotetiska lösningar.

D-nivå: Normalbegåvning (Kylén 1986 s. 30−33).

Jean Ayres -amerikansk arbetsterapeut och forskare som beskriver teorier om sensorisk integration, det vill säga att det sker ett samspel mellan de sinnesintryck personen utsätts för. Hjärnans uppgift är att organisera det flöde av sinnesintryck från hela kroppen (som sker oavbrutet), för att personen ska kunna utvecklas. Fram till sjuårsåldern är hjärnan främst en sensorisk bearbetningsapparat och förnimmer och tolkar sinnesintrycken direkt. Barnets reaktioner är i första hand motoriska. När barnet blir äldre ersätts en del av dess aktiviteter av psykiska och sociala reaktioner. Om den sensoriska integrationen inte

2.2.2 Arbetsverktygen

Metoden består av ett kodsystem med ca 20 melodislingor, som var och en är kopplad till en specifik uppställning av attribut. Melodierna är komponerade av Lasse Hjelm, och noga uttänkta för sitt syfte (Hjelm 2005, s. 64).

Terapeutens arbetsverktyg är i första hand ett akustiskt piano, för att få den naturliga

vibrationen som är viktig i FMT-metoden. Positiva erfarenheter finns även dokumenterade med elpiano av god kvalitet.

Adeptens attribut är i första hand trummor och cymbaler, som på ett särskilt sätt inbjuder

till aktivitet. De är inte bundna till en särskild tonart och inbjuder till gemensamt agerande. Dessutom är slagverksinstrumenten ställbara och enkla för terapeuten att skapa

förutsättning för utökad rörelsevariation. Trumstockarna, som adepterna använder, är av olika tyngd, modell och material. Vissa modeller av stockarna är specialkonstruerade, exempelvis tvärhandsklubba och dubbelklubba.

Adepterna använder även olika blåsinstrument; förpreparerade blockflöjter och ACME instrument (ljudhärmande instrument som exempelvis gök, duva, anka, tågvissla). Blåsinstrumenten bidrar till, och kan öka medvetenheten om andning, och är av stor betydelse för planering av moment och syresättning av hjärnan och kroppen.

Stolen är ett annat viktigt attribut i rummet. Det är av stor betydelse att adepten kan sitta med båda fötterna stadigt i golvet. Variation i stolens sittvinkel ger ny sensorisk

information. Ståendet och gåendet, för den som har möjlighet, är ytterligare exempel på variationer.

2.2.3 Arbetssätt

Terapeuten träffar adepten en gång per vecka i ca 20 min. Det är viktigt att terapeuten är ordentligt förberedd, all uppmärksamhet skall vara på adepten. En tydlig startsignal och avslut ger struktur i koden, samt trygghet och igenkännande för adepten. Efter

terapistunden gör terapeuten anteckningar. Ofta filmas varje FMT-tillfälle, förutsatt att målsman eller adepten själv gett sin tillåtelse. Filmen och anteckningarna används för terapeutens analysarbete (Hjelm 2004, B.9 s. 8−9).

Terapeuten ger en startton, därefter på initiativ av adepeten, bekräftar och stöder terapeuten vid pianot. Kodsystemet är byggt utifrån Jean Piagets teori om utvecklingsprocess, och stöder beteendestruktureringen som barnet själv gör. Det är viktigt att terapeuten inte styr adeptens agerande, utan istället ger förutsättning till eget handlande. Genom den egna handlingen och musiken kan associations- och minnesfunktionen förstärkas.

2.2.4 MUISK

MUISK är en förkortning av MUsik Inför SKolan, och är en gruppverksamhet, i första hand tänkt för sex-åringar i förskoleklass, men fungerar även på lågstadiet. Metoden fungerar även i särskolegrupper och på ”Senior-MUISK” på dagcenter. Mycket i programmet, som består av 10−15 tillfällen, bygger på FMT-metodens tankar; Stunden skall vara lustbetonad, med minimalt talade instruktioner. Trygghet nås genom

igenkännande och fördjupas genom återupprepande. De olika momenten ger förutsättning för stärkt kroppsuppfattning och balans, förmåga till eget initiativ och samverkan. Barnen arbetar med såväl grov- som finmotorik.

Musikaliska mål är att skapa en positiv attityd till musik och lust till eget utövande.

Momenten bygger på utvecklingsteoretiska insikter av tidigare nämnda forskare, och syftet är att barnet skall stöttas inför skolstarten.

Stunderna, som är ca 25 minuter varje vecka, innehåller sång, dans och enkla instrumentala uttryck. MUISK leds från pianot av en FMT-terapeut. Barnen sitter i halvcirkel på stolar som är ”sittriktiga”, vilket innebär att barnen når ner med fötterna i golvet. I fokus sitter ”spegeln” som är läraren eller annan personal. Spegelns rörelser är de enda instruktioner som ges, vilket får till följd att barnen är mycket uppmärksamma, och utvecklas i

avläsning. Detta kan ha betydelse för framtida läsinlärning. Efter genomfört program kan enskilda observationer erbjudas för att upptäcka de elever som eventuellt behöver extra stöd.

Efter observationerna kan sedan FMT erbjudas som ett komplement för de barn som är i behov av särskilt stöd (Hjelm 2005, s.141−146) .

2.2.5 Observationspunkter enligt FMT

Terapeuten läser av och noterar utvecklingen hos adepten, under pågående

FMT-behandling. Genom att göra anteckningar efter terapisessionen och analysera de inspelade filmerna, kan terapeuten utifrån ett antal observationspunkter följa utvecklingen. Dessa punkter analyseras enligt en tregradig skala. Det är självklart viktigt att terapeuten ser till helheten, när utvecklingen bedöms enligt observationspunkterna (Hjelm 2005, s. 197).

Stabilitet

I FMT-metoden formuleras arbetet med stabilitet runt begreppet KFU – Känsla För

Underlaget. Sittknölarna påverkas av underlaget, i detta sammanhang stolen och påverkar

därmed svank, rygg och nacke. Mycket uppmärksamhet ges från terapeut till adept för att kontakten mellan fötter och golv skall stabiliseras och därmed ge förutsättning för att utveckla kroppskontroll och balans (Hjelm 2005, s. 197−199).

Sidoskillnad

Alla människor har, och ska ha en viss neuromuskulär skillnad mellan kroppens två sidor. En sida är dominant över den andra (vänsterhänt/högerhänt är ett exempel på detta). Om funktionsskillnaden överstiger den normala dominansen eller om sidoskillnaden är för svag kan det ge individen en osäkerhet i perception. Den ojämna varseblivningen kan, enligt Hjelm, visa sig i klumpighet, eller svårighet med läsning och skrivning (Hjelm 2005, s. 203).

Separata sidoskillnader

Konsekvensen av bristande kroppskontroll och sidoskillnad, kan göra att individen får svårt att utföra två olika saker samtidigt, exempelvis skriva anteckningar med en hand medan den andra handen ligger avslappnad på bordet. Blir det medrörelser i den hand som inte skriver, kan det vara ett tecken på att tvåsidigheten inte fungerar optimalt. Förmågan till separata sidorörelser bygger på att kommunikationen mellan hjärnhalvorna fungerar väl. Individen har då en väl utvecklad proprioceptiv perception (kroppens läge och förflyttningsrörelse, skillnad på höger/vänster sida på sig själv) (Ayres 1979, s. 199) samt

visuospatial perception (färg- och form uppfattning, figur- och bakgrundsuppfattning,

Bålrotation

Hjelm menar att bålrotationen utvecklas från åtta månader till normalt tolv årsåldern, och är en lång och omfattande del i utvecklingen. Människokroppen kan ses som två

funktionella system. Den nedre som skall stå för stabilitet, med fötter, ben och bäcken. Det övre från bröstkorg till skuldror, hals, huvud och armar. Dessa system ska samarbeta, men skall även fungera separat oberoende av varandra (Hjelm 2005, s. 207). Bålrotationen har betydelse för balans, förmåga till separata sidorörelser och understöd till korsrörelser.

Korsrörelser

Korsrörelse innebär att kunna korsa händer och armar över medianlinjen (kroppens tänkta mittlinje). För att detta skall vara möjligt, måste ordergivningen från båda hjärnhalvorna växla och samverka.

Handutveckling

Ett barn i utveckling undersöker omvärlden i huvudsak med sina händer. Varje ny handling och upplevelse registreras i hjärnan. Barnet upprepar och återupprepar sina handlingar som ett led i uppgraderingen. Handens grepp kan säga oss mycket om dess utvecklingsnivå. Inom FMT arbetar vi med att utveckla handgreppet genom att byta mellan olika

trumstockar. Variationen ger sensorisk stimulans och nya känselupplevelser (Hjelm 2005, B.5 s. 17).

Handledsfunktion

Modell/logik

Här analyseras och bedöms adeptens förmåga och möjlighet till problemlösning (läsa av rummet). I terapisituationen sker detta, genom att utan instruktion, finna en struktur i hur attributen är uppställda. När adepten tar egna beslut och löser modellen uppstår ett samspel mellan adept och terapeut. Genom anpassning till adeptens funktionsnivå, kan just

samverkan vara motivationen som utmanar till utveckling (Hjelm 2005, s. 209).

Andning

När vi föds fungerar andningen perfekt, men trauma och oro kan stressa och störa andningsfunktionen. Andningen är en avgörande faktor för en bra kroppshållning och kroppsmedvetenhet. I terapistunden använder adepten olika blåsinstrument för att stimulera andningsfunktionen och syresätta kroppen bättre.

Perception

Individens förmåga att tolka sin omgivning sker genom dess sinnen; auditivt, visuellt och taktilt. Det lilla barnet har en mycket snäv perceptionsvidd och behöver få all information i fokus. Successivt breddas varseblivningen för att samverkan med omgivningen skall fungera (Hjelm 2005, s. 210).

Koordination hand – fot

Helhetskoordinationen

Här observerar terapeuten adeptens förmåga till samordning av rörelserepertoar och

andning samt även samordning av tanke och rörelse. Här syns förmågan att koncentrera sin energi till det som är viktigt i stunden (Hjelm 2005, s. 205−210).

Minne

Denna observationspunkt används bland annat inom äldrevård och demensvård, liksom de två följande; association och vakenhet. Håkan Eriksson skriver om minnet Ordet omfattar i

någon mening allt det som vår hjärna ägnar sig åt – nämligen registrering, bearbetning, inlärning, lagring, mobilisering och användning av olika slags information (Eriksson

2001, s. 125).

Association

För att kunna locka fram långtidsminnen behöver personen ledtrådar (ord, lukt, smak). I terapistunden måste adepten kunna associera till det hon/han redan kan, eller har lärt sig. Endast så kan hon lösa utmaningar som terapeuten ger (Maltén 2002, s. 117).

Vakenhet

3 Fallbeskrivningar

Jag har valt att beskriva två adepter som jag träffat under min praktikperiod. Båda är boende på kommunens demensenhet. Den första adepten har diagnosen Vaskulär demens,

den andra adepten har ingen utredd demensdiagnos.

3.1 Demenser

Håkan Eriksson skriver ”Med demens i ordets vidaste mening, brukar man förstå ett

neuropsykologiskt sjukdomstillstånd präglat av allmän och handikappande nedgång i psykiska, intellektuella, sociala och praktiska förmågor i skiftande kombinationer”

(Eriksson 2001, s. 262).

3.1.1 Diagnos

En demensdiagnos bygger på att sjukdomssymptomen skall vara orsakad av en

hjärnsjukdom eller förvärvad hjärnskada. Demenstillstånd är varaktiga och organiska. De är progredierande vilket betyder att orsaken är fortskridande förtvining av vävnad

(hjärnatrofi) och leder till en successivt förändrad och förvärrad sjukdomsbild (Eriksson 2001, s. 263).

Demenssjukdomarna är i högre grad förekommande i de äldre åldrarna, och utvecklas under många år utan att den drabbades omgivning lägger märke till en tydlig förändring. När yngre personer insjuknar, syns det tydligare och tidigare, beroende på att kraven på intellekt och andra förmågor är så mycket högre i yngre år. Efterhand visar sig de verkliga konsekvenserna som ger allvarliga intellektuella och sociala svårigheter (Eriksson 2001, s. 264).

För att en diagnos skall säkerställa demens, görs dels en klinisk utredning som bygger på patientens färdigheter och datortomografi och dels på en sjukdomshistorisk (anamnes) utredning. Utredningsprocessen är inte helt enkel eftersom sjukdomstecknen är så diffusa och många, och därigenom svåra att skilja från varann. I den anamnesa undersökningen behövs anhörigas bild av patientens personlighet före sjukdomstecknen blev synliga, och de funktionella brister som visats på i den kliniska utredningen. När syntes förändringar, och vilka var personens svårigheter i ungdomen? Finns demenssjukdomar i släkten, och hur utvecklades de? Utifrån all samlad information fastställer läkaren diagnos och var i sjukdomsförloppet patienten befinner sig (Eriksson 2001, s. 270).

3.1.2 Alzheimers sjukdom

Orsaken till denna sjukdom är att hjärnceller dör. Minnesstörning och glömska är första symptomen som märks för omgivningen. Individen får språkliga svårigheter med förståelse i tal och med läs/skrivstörningar som följd. Förmågan att urskilja detaljer och förstå

sammanhang blir allt sämre. Den försämrade funktionen skapar ångest och sänkt

till svårigheter för omgivningen att förstå vad patienten menar. Hallucinationer och förföljelsetankar kan förekomma. I senare stadium tillkommer inkontinens och reflexer som hos spädbarn. Individuella variationer på Alzheimers sjukdom förekommer. Åldern vid sjukdomens debut ger också viss skillnad på sjukdomens förlopp, även om symptomen är samma. Vid tidig debut är patienterna relativt obekymrade och får ibland ett förhöjt stämningsläge beroende på att främre delarna av hjärnan skadas tidigt (Aremyr 1990, s. 7−8).

3.1.3 Vaskulär demens

Orsakas av störningar i blodtillförseln till hjärnan. Symptomen beror på vilka områden som skadats. Gemensamma symptom är att insjuknandet sker hastigt (demens efter stroke eller hjärtstillestånd), men utvecklingen av symptomen sker stegvis. Det innebär att personen kan förefalla bättre ett tag, men sedan försämras ytterligare. Förlamningar och

känselbortfall ses ofta. Var femte person som insjuknar får depression. Känslomässig blödighet och onormal svårighet att behärska ilska och andra aggressiva känsloutbrott eller omotiverade skrattattacker uppträder, fast personen inte haft det i sin personlighet tidigare. Vanligt problem är inkontinens i ett tidigt skede, samt en alltmer tilltagande

initiativfattigdom och viljelöshet. Beroende på var skadan sitter i hjärnan, uppstår olika intellektuella svårigheter (Aremyr 1990, s. 9).

3.1.4 Frontallobsdemens

3.1.5 Om glömska och nedsatt tankeförmåga

Alla människor kan glömma, även viktiga saker. Oftast hänger det ihop med stress. Hjärnan tappar information när det blir för mycket att komma ihåg och förhålla sig till. Skador på hjärnan leder så gott som alltid till nedsatt minne och tankeförmåga, vilket ger kognitiva svårigheter. Vid demenssjukdom visar sig, förutom minnesstörning, en eller flera av följande störningar:

afasi – delvis nedsatt språkförmåga

apraxi – delvis nedsatt förmåga till viljemässiga komplexa rörelser agnosi – delvis svårighet att känna igen det man ser

exekutiva störningar − svårighet med planering nedsatt arbets- och social förmåga.

Påfrestning eller belastning leder till stress och ett ”mentalt kaos” (Ingvar Karlsson 29 oktober 2009).

3.1.6 Minnet indelas oftast i olika delbegrepp

Exempel på en indelning är:

• Korttidsminne (KTM), är minne som hålls kvar bara en kort stund – från bråkdelen av en sekund till några sekunder. När individen skiftar fokus, försvinner det som varit i medvetandet till bakgrunden. Det krävs många successiva led för att det som uppmärksammats skall fogas till grupperingar, så att sammanhang och mönster framträder – så kallat arbetsminne (Eriksson 2001, s. 129−130).

synapsövergångarna (Maltén 2002, s. 117). Långtidsminnet är uppdelade flera delminnen:

a) episodiska minnen – är lagrade minnen av episoder som individen själv har upplevt. De är förankrade i tid och rum, och har en privat karaktär. De är som dagboksminnen. Styrkan i det episodiska minnet är den känslomässiga och sensoriska rikedomen vid händelsen.

b) semantiska minnen – är minnen av kunskaper individen delar med andra i samma kultur. Exempel på detta är kunskaper om språk och hur det används, faktakunskaper, regler för socialt umgänge och regler i spel. Gränsen mellan semantiska och episodiska minnen är flytande beroende på sammanhanget, ofta färgas det privata minnet av en gemensam psykologisk process. Båda typer av minnen bygger i grunden på sensoriska intryck. Minnet flätas samman i jättelika associativa nätverk som överlappar varandra. c) motoriska minnen eller procedurminnen – är minnen som skiljer sig från de två som nämnts tidigare. Procedurminnet utvecklas gradvis och långsamt genom upprepad övning. Exempel på detta minne är simning och cykling. Procedurminnet saknar

förankring i tid och rum och är i regel omedvetet. Det mest komplexa motoriska minnet är talet, och i sin förlängning skriften, som är en motorisk färdighet, men också en grundkomponent till det språkliga som räknas till de semantiska minnena (Eriksson 2001, s. 127−129).

3.1.7 Om att umgås med personer med demens

Demenssjukdomar blir i hög utsträckning en anhörigsjuka som är präglad av sorg, oro och samvetsförebråelser. Nedanstående lista beskriver många av de situationer som blir svåra när demenssjukdomen bryter ner förmågan till socialt samspel, och hopplösheten inför framtiden drabbar både den sjuke och de närstående. Uppställningen är hämtad och sammanfattad ur ”Om att leva livet glömsk – aktivering vid demenssjukdomar ” (Aremyr 1990, s. 14−34).

• Talet kan vara svårt att förstå för den med demenssjukdom, därför är det viktigt att förstärka talet med kroppsspråk, tydligt tonfall och korta meningar. Det är värdefullt att ha en lugn röst utan stress och ett enkelt konkret språk.

FMT innebär ickeverbal kommunikation, och ett tydligt kroppsspråk i kontakten med adepten via attribut och koder. Koderna är korta och varieras med olika attribut.

• Det är nödvändigt att lyssna aktivt, glömma sig själv, och undvika att uttrycka sin egna åsikt eller avbryta. Istället är det viktigt att ställa meningsfulla frågor för att hjälpa den demenssjuke personen vidare. I FMT-metoden är adepten i fokus, min vilja som terapeut är oviktig. Terapeuten skall underlätta för adepten genom att ge förutsättning till eget handlande.

• Ibland är det viktigt att våga tillåta tystnad, det är värdefullt att befinna sig i samma höjd och ta ögonkontakt.

• Gråten har sin plats, och är viktig för själens läkning. Vi har alla minnen lagrade i oss som kommer fram när vi ser en sorglig film, ett vackert bröllop eller är med om en känslosam situation. Personer med vaskulär demens är blödiga och gråter lätt, de har ofta en begränsad förmåga att tolka intryck och bearbeta smärta.

I FMT stöder attributen adepten till fokusering och begränsar intrycken.

• Om vrede; Vid hot försvarar vi oss alla, men den med demenssjukdom har en försämrad förmåga att tolka omgivningens signaler. Många situationer upplevs som hotfulla och ger upphov till aggressivt försvar. En

katastrofsituation uppstår där kraven är större än förmågan att hantera dem, exempelvis när paniken griper den demenssjuke som inte hittar toaletten, eller hittar hem. Ilskan kan också vara orsakad av en hjärnskada som ger minskad stresstålighet. Då kan en så enkel sak som att söka ögonkontakt, och se till att vara i samma höjd innan du närmar dig den demenssjuke, hjälpa henne/honom att inte bli överraskad.

I FMT arbetar terapeut och adept i samma ögonhöjd, lugnt och tydligt. Koderna

tillsammans med uppställningarna av attributen är strukturerade och ger förutsättning att tolka sensorisk information. Arbetet sker utifrån vars och ens funktionsnivå. Vi

koncentrerar oss på det som lyckas.

• Allt måste få ta sin tid. Ibland tar det stopp, då kan den anhörige eller personal behöva avleda. Vid ett annat tillfälle blir det för mycket tid med flera alternativ som stressar, då behöver omgivningen bestämma åt den demenssjuke; exempelvis med direkt uppmaning, ”stora steg, eller nu går vi”. Måltiden är ett individuellt moment och ofta fyllt av svårigheter. Det är då viktigt att vara lyhörd som personal. Miljön har stor betydelse.

• Rollen som anhörig och personal är att stötta och inte hindra. Att alltid använda förnamnet på den tilltalade demenssjuke, och att bli presenterad med namn, gör att den med demens känner sig betydelsefull och får hjälp att komma ihåg sitt eget namn. Vid kaffet kan personalen skicka sockerskålen och kakfatet för att uppmuntra till egen handling, om än liten.

Att uppmuntra adepten att gå på egna ben med följeslagare till terapin, om det är möjligt, är ett sätt att aktivera. Terapeuten uppmuntrar i terapistunden till egen handling i att ta emot och lämna attribut vid rätt tillfälle. Att starta och bestämma tempo stärker

själskänslan hos adepten, liksom bekräftelsen från pianot som skapar samverkan mellan adept och terapeut.

• Behovet av kroppskontakt och beröring är ett stort underskott för den som inte längre bor med sina anhöriga. Vissa demenssjuka är inte vana vid kroppskontakt, och värjer sig ibland för att inte avslöja de svårigheter som kommit med sjukdomen. Detta måste omgivningen respektera.

Adepten bestämmer självklart graden av kroppskontakt. Vill adepten bara ägna sig åt attributen är det fullt tillräckligt, och där möts vi, terapeut och adept. Ofta leder terapin till att adepten uttrycker behov av kroppskontakt.

3.2 Beskrivning av adepterna

Jag har haft förmånen att få ha en del av min praktikperiod under min utbildning till FMT-terpeut, på kommunens demensboende. Båda kvinnorna som jag beskriver i mitt

examensarbete är komna till hög ålder och är präglade av det. De har delvis olika svårigheter kopplat till sina demenssjukdomar.

3.2.1 Sara

Sara (fingerat namn) är en dam som är 94 år. Hon har fött åtta barn och är änka sedan 33 år. Sara fick stroke för 15 år sedan med högersidig svaghet och afasi. Hon fick konstaterad Vaskulär demens för sex år sedan och kom då till kommunens demensenhet. Sara har nedsatt hörsel på höger sida, och är blind på vänster öga. Hon har stark integritet och visar stor frustration i de kommunikationsproblem som uppstår på grund av afasin. Sara behöver hjälp med allt i det dagliga livet.

3.2.2 Elvira

3.3 Beskrivning av arbetet med FMT

Innan jag påbörjat min praktik på äldreboendet hade jag personligen ingen större erfarenhet av att umgås med personer med olika demensdiagnoser. Det var därför med viss bävan jag påbörjade min FMT praktik och jag är mycket glad över att ha fått denna möjlighet. Det har varit fina möten, ibland smärtsamma men alltid berörande!

3.3.1

Första gången jag träffade Sara på hennes avdelning fick jag nära nog ingen kontakt med henne. Hon satt fastspänd med remmar i sin rullstol och gav ett frånvarande intryck. Jag rullade ut henne till pianot och placerade en virveltrumma utan stativ under hennes fötter, för att på så sätt ge förutsättning till vibration under fötterna. Jag placerade sedan

virveltrumman på ett stativ mellan pianot och rullstolen för att förstärka vibrationerna ytterligare. Sara satt med sitt huvud vridet åt vänster, jag spelade en kontaktkod, och

försökte vara uppmärksam på hennes reaktion i andning och kroppen i övrigt. Viss reaktion märktes i hennes vänstra fot och tår och jag bekräftade med en aktiverande kod. Sara var spänd i överkroppen på vänster sida, höll krampaktigt i ett band och blundade hela tiden. Andra gången rätade jag upp rullstolen så att hon fick möjlighet att hålla upp sin överkropp själv. Saras huvud var även denna gång bortvänt från pianot. Hon blundade hela tiden. Jag noterade att vänsterhanden hade viss aktivitet. Jag prövade då att sätta en ganska tung trekantig trumstock i hennes hand, som hon reagerade på. Jag bekräftade reaktionen. Därefter lyckades jag växla till andra trumstockar och fortsatte bekräfta. Sara visade viss aktivitet i båda fötter vilket jag också bekräftade. Det var tydligt att hon lyssnade när jag avslutningsvis spelade samma lugna kodmelodi som vid inledningen.

avdelningen och på vägen dit började Sara ”sjungprata” en zummande entonig melodi i lågt register.

Fjärde terapitillfället, som var efter två veckors uppehåll, visade samma mönster som tidigare med reaktion i fötter och vänster hand. När blåskoden kom svarade Sara med att ”smaka” på flöjten. Efter att vi avslutat blåskoden, förde hon upp sin vänstra hand mot munnen för att bita på trumstocken hon höll i. Jag uppfattade det som en medveten handling och bekräftade. När vi avslutat terapitillfället höll hon min hand hårt. Enligt personalen är det ett tecken på att hon vill ha kontakt.

Femte terapitillfället var Sara trött och terapistunden avslutades lite tidigare än normalt. Efter juluppehållet uppfattade jag att Sara var piggare, kanske beroende på ändrad

medicinering? Vi fortsatte som tidigare med bekräftelse på rörelser i hand och fötter samt använde blåskod utifrån hennes nivå: hon visar reaktion på läpparna och ibland med

tungan att flöjterna är mot hennes läppar. Hon ”zummar” när inlednings/avslutnings koden spelas.

Sjunde terapitillfället blev på sätt och vis ett genombrott, eftersom Sara vände sitt huvud mot pianot och lyssnade när inledningskoden spelades. Hon sträckte på sin överkropp och famlade efter virveltrumman som stod vid hennes vänstra sida. Jag bekräftade och drog fram virveltrumman framför henne. Hon kände och klämde runt virveltrummans kant och fick bekräftelse. När jag lade den tunga trumstocken mot sargen reagerade hon. För att aktivera gripreflexen satte jag stocken i hennes vänstra hand. Hon hade ett grepp om den men övrig aktivitet uteblev.

Åttonde terapitillfället var Sara trött och hade sovit en lång stund före terapistunden. Efter en stund blev hon piggare, och vi fick en samverkan.

3.3.2 FMT med

Första terapitillfället gick jag till Elviras avdelning och mötte henne, och hon gick tillsammans med mig till terapirummet. Hon hade skadat sin högra hand någon vecka tidigare, och var ängslig över att använda den. Virveltrumma och två cymbaler stod uppställda, och jag placerade henne i en stol med karmar för säkerhets skull. Efter

inledningskoden gav jag henne två trumstockar och angav en startton – inget hände och jag avslutade. Därefter fick Elvira en ny stock som jag erbjöd i hennes vänstra hand och hon spelade försiktigt på virveltrumman, jag bekräftade och avslutade. Elvira var road av det avslutande glissandot och härmade med sin röst. Elvira är kort och nådde inte ner till golvet, varför jag lade en kloss under båda hennes fötter. Efter någon minut satt hon med benen rakt ut – ingen KFU. Vi prövade blåskod och hon fann stort nöje i att blåsa. Elvira hade en god planerad rörelse med i synnerhet blockflöjterna. Till sist spelade jag

avslutningskoden som hon tyckte var mycket vacker.

Tredje terapitillfället var Elvira inte i form, hon kom till mig efter en förmiddagslur och hade en låg vakenhetsnivå. Först efter blåskoden, tog hon emot trumstocken och på hennes initiativ kunde vi via virveltrumman samverka.

Fjärde tillfället var Elvira piggare och sjöng glatt med från början. Vi fortsatte med spel på virveltrumma och bytte stockar ett par gångar. Jag försökte nu initiera dubbelklubban för att få med den högra handen, och det gick bra en liten stund. Samma procedur med dubbelklubban och virveltrumman. Efter blåskoden återvände vi till virveltrumman, nu med tvärhandsklubbor. Blåskoden tillsammans med tvärhandsklubborna gav en högre muskeltonus en liten stund. – Det är så fint! Så säger Elvira när hon är nöjd med vad hon åstadkommit.

Femte tillfället gav jag henne trumstockar i båda händer, men Elvira spelade bara aktivt med sin oskadade vänstra hand. Jag ställde fram en ramtrumma på lite högre stativ för att locka henne att använda högerhanden. Någon gång träffade hon ramtrumman. Först efter blåskoden och dubbelklubban kunde hon få igång högerhanden. Elvira skämtade när hon fick de tunga trekantiga stockarna, hötte mot mig och skrattade. Mot slutet av

terapistunden var hon trött och förstod inte när starttonen väntade på hennes initiativ. Dock var hon nöjd när slutkoden klingade och sjöng med när jag ”hängde” lite i

frasavslutningarna.

Efter sommaruppehållet hade Elvira tydligt påverkats av sin demenssjukdom och var tröttare.

Jag fortsatte med vår samverkan på virveltrumma och cymbal, även med dubbla

virveltrumman och två melodivarianter. Av misstag slutade jag efter den första. Då tittade hon finurligt på mig och sjöng själv slutet.

Efter blåskoden, som hon med stort nöje faktiskt spelat vid vissa tillfällen, blev det en friskare kärna i slagen mot virveltrumman och cymbalerna.

Muskeltonus har blivit än svagare den senaste tiden, och oftare än tidigare har hon sovit hon när vi skulle ha haft terapistund. Ibland har jag kunnat ta de andra adepterna före och Elvira blev efter en stund väckt och kom till mig. Givetvis påverkade hennes ökade sömnbehov vakennivån på FMT-sessionerna.

Jag har senare försökt vidga uppställningen med dubbla ramtrummor, och det har gått till en viss gräns. Elvira är en kontaktsökande person som gärna tar min hand och håller den hårt efter terapistunden.

3.4 Resultatet av arbetet med Sara och Elvira

Sara och Elvira har delvis olika förutsättningar att uttrycka samverkan. De har olika fysiska och kognitiva förutsättningar men jag upplever att det har skett en utveckling vad gäller samverkan och minnesbearbetning för båda adepter

3.4.1 Resultatet av arbetet med Sara

allt tvivel, att Sara hörde, i alla fall på vänster sida. Hon var blind på vänster sida. Sara sträckte på sig och vände sig mot pianot när vi träffats några gånger, en förutsättning till detta var att hon satt rakt upp och fick större möjlighet att ta in auditiva impulser. Jag upplevde klart att vi fått en förstärkt kontakt. Enligt anhöriga och personal protesterade Sara om det var något hon inte ville eller om hon kände sig missförstådd och obekväm. Jag har aldrig känt att hon inte velat vara med på terapistunden.

Några veckor efter julhelgen, vägrade Sara släppa trumstocken som hon haft i

vänsterhanden. Hon är mycket stark så jag hade ingen möjlighet att ta stocken ifrån henne. När jag gav upp, lyfte hon upp sin arm och höll stocken ca 20 centimeter framför ansiktet. Ett stort leende spred sig i hennes ansikte, jag kunde inte låta bli att le tillbaka och lugnt spela inledningskoden. Efter avslutad kod lirkade jag in en annan stock i hennes hand, och hon släppte den första. Var detta en medveten handling, och leendet ett grin? Jag upplevde att det var en medveten handling, och att Saras leende betydde att hon var nöjd och fick som hon ville och blev bekräftad.

Hon var också tydlig i sitt behov av kroppskontakt, när vi satt någon minut efter

terapistunden och höll händerna. Sara är en adept som är spännande att följa och trots stora fysiska begränsningar, visar på sitt behov av medveten handling.

3.4.2 Resultatet av arbetet med Elvira

Elvira har från början visat stort nöje i terapistunderna, och njuter tydligt när det är flöde i vår samverkan med virveltrumman. Hon har vid ett flertal tillfällen sträckt på sin

överkropp och utstrålat självkänsla. När vakenhetsnivån var högre, märktes det särskilt tydligt när hon använde cymbalerna. De har en tydligare klang än virveltrumman. När vakenhetsnivån var låg, fungerade cymbalen sämre än virveltrumman och hon ”fastnade” i sin koncentration på skruven i cymbalen.

vi samverkat med blockflöjterna. Detta har märkts i kontakten med attributen, där slagen blivit med större tyngd och högerhanden kommit med i medvetandet. Jag har använt dubbla ramtrummor för att aktivera båda kroppssidorna, och det har gett motivation för Elvira. Jag har också prövat att vidga uppställningen av stativen, vilket har fungerat till en viss gräns.

Jag har också försökt att introducera två ting, två cymbaler. Med extra tydlighet från mig i en rörelse med den cymbal som skall användas. Det är dock tveksamt om Elvira uppfattade cymbalerna som två ting.

Elviras personlighet med lek och skämtande visar sig i terapistunden exempelvis när hon först hötter mot mig med de kraftigaste stockarna innan hon är igång. På väg till

terapistunden kan hon ibland skämtsamt niga när hon möter personal, som alltid är kvicka att bekräfta hennes lek.

Det har inte blivit en synbar utveckling i modell och struktur. Jag tror att det har stor betydelse att Elvira fysiskt är i sämre skick idag, än när vi började med FMT, och

4 Sammanfattning och diskussion

Lusten som drivkraft

Lusten som motivation är hjärnans drivkraft att svara på impulserna, bearbeta och stadfästa intrycken i nya minnen. Upplevelsernas känsloladdning i motsats till tråkigheten och enformigheten, är avgörande för minnesförmågan (Maltén 2002, s. 120). En samlad forskning pekar på att hjärnans plasticitet ger förmåga, att till viss del, reorganisera

strukturer, så att nya synapskopplingar kan ske. Förutsättningen är att nya impulser tillförs den med hjärnskada. Här är FMT en möjlighet som visat sig fungera (Gunnar Smideman 24 mars 2010).

Därför lyser ögonen på henne med demenssjukdom, när hon på eget initiativ sätter igång och får flöde i sitt spel! Att bestämma själv, något så litet som en puls, ger självförtroende och är belöning nog i stunden.

Demenssjukdomarna är progredierande, vilket innebär att det metodiska arbetet med FMT på sikt bryts ner. Depression och mediciner påverkar verklighetsuppfattningen och

dagsformen, med risk för sänkt vakenhetsnivå. Att få bekräftelse i den begränsade och avskalade yttre miljö som terapirummet och FMT-terapeuten erbjuder, ger förutsättning att känna sig hel en liten stund. Min erfarenhet från praktikperioden säger mig att detta är livskvalitet på hög nivå!

Nu är vi bekanta

Varken Sara eller Elvira känner igen mitt ansikte när jag kommer, hälsar och inbjuder till terapistunden vid pianot. Trots det upplever jag att båda två visar nöje och igenkänning i de koder vi arbetat med. Elvira känner igen och sjunger med i bland och är aktiv i

vid ett par tillfällen också sökt med sin vänstra hand för att orientera sig på virveltrumman som står mellan pianot och hennes rullstol.

Ickeverbal kommunikation

De tycks inte vara besvärade över avsaknaden av verbala instruktioner. Sara som lever med mycket frustration inom sig på grund av sin afasi, och de missförstånd som följer med att omgivningen inte förstår vad hon vill, blir befriad i den ickeverbala miljö som råder vid terapisituationen. Elvira slipper svara på frågor som hon inte kan förstå eller vara involverad i resonemang som hon inte hänger med i.

Andningen

Andningen och användandet av blåskoderna har varit mycket intressant för mig som terapeut. För Elviras del, som vid vissa tillfällen får till blåset i blockflöjten med en planerad in- och utandning, och andra gånger besvarar koden genom tydlig sång. Hon har även tagit emot flöjten med vänster hand, blåst samt skickat tillbaka till mig via

högerhanden, när nästa flöjt kommer. En samverkan mellan båda hjärnhalvor och en bekräftad samverkan från pianot. Sist men inte minst, att det sker en syresättning som påverkar vakenhetsnivån och därmed muskeltonus positivt när vi fortsätter med spelet på trummorna och cymbalerna. För Saras del, som inte blåser i flöjten, har blåskoden framför allt lett till ökad sensorisk aktivitet i och runt munnen.

Start och slut

Kroppshållning

5 Slutsats

Vakenhetsnivån hos den med demenssjukdom är ojämn och ofta kort. Den samlade forskningen och erfarenheten av arbetet runt den med demenssjukdom, har visat på sambandet mellan utifrån kommande impulser och en förhöjd vakenhetsnivå. Nya

synapskopplingar ger förutsättning för minnesbearbetning och kan, om än kortare stunder, ge tillfredsställelse och självkänsla för den med demenssjukdom. Det synliga beviset är glada skratt eller en förändrad kroppshållning.

Våra terapitillfällen har legat på förmiddagstid och har därigenom varit gynnsamt för adepterna, eftersom vakenhetsnivån varit högst då.

Båda adepterna har korta stunder visat att minnesbearbetning skett med stöd av en ”igenkänningskod”. Elvira sjunger med i kodens melodi och Sara vänder sig mot pianot när koden klingar från pianot. Hon har dessutom vid flera tillfällen ”prat-sjungit” med en entonig röst i lågt läge i samband med eller efter koden.

Blåskoden vitaliserar genom att hjärnan och kroppen syresätts, vilket visar sig i högre muskeltonus för Elviras del. Sara som inte formar läpparna runt flöjten och blåser, visar ändå en större sensorisk aktivitet efter att flöjten vilat mot hennes läppar och ibland hennes tunga, när jag bekräftat med piano.

Starttonen med auditiv information uppmanar till det egna initiativet. Både Elvira och Sara har, med hjälp av trumstockar av olika tyngd, kvalitet och form fått impulser via handens receptorer. Gripreflexen har därmed aktiverats för båda, och för Elviras del ytterligare aktivitet med attributen.

Koderna, miljön och formen skapar igenkännande och är till hjälp för struktureringen för den med demenssjukdom. Variationen i den sensoriska bearbetningen med hjälp av olika stockar och trummor, med variation i uppställning och blåskoder ger impulser som aktiverar minnesbearbetningen.

Källförteckning

Aremyr, G. (1990). Om att leva livet glömsk – Aktivering vid demenssjukdomar Stockholm: Liber

Ayres, J. (1988). Sinnenas samspel hos barn Stockholm: Psykologiförlaget (2:a uppl.) Constantius Africanus och Ars medicinae. Elektronisk. Tillgänglig 2010-03-23

http://www.kb.se/codex-gigas/Svensk-Codex-Gigas/long/texter/medica/

Eriksson, H. (2001). Neuropsykologi. Normalfunktion, demenser och avgränsande

hjärnskador Stockholm: Liber

Förbundet för musikterapi i Sverige (2008). Elektronisk. Tillgänglig:

http://www.musikterapi.se/index.html 2010-01-29

Granberg, A. (2000). Tre svenska utbildningar i musikterapi. En studie i inriktningar,

arbetsfält och arbetsformer Stockholm: MPC

Granberg, A. (2004). Det måste få ta tid Stockholm: MPC

Hjelm. L. (2004). Block 2–9. Opubliserade manuskript Uppsala: Musikterapiinstitutet Hjelm, L. (2005). Med musik som medel: FMT metoden, som den blev till… Uppsala: Musikterapiinstitutet

Holle, B. (1976). Barns motoriska utveckling Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur (2:a upplagan)

Högskolan i Borås (2008). Högskolan i Borås.[Elektronisk]. Tillgänglig:

http://www.hb.se/wps/portal/!ut /p/c1/hc7BCoJAEAbgJ4qZ3ZXJjmuu65KtSLiZF _E [2010-05-06].

Maltén A (2002) Hjärnan och pedagogiken – ett samspel Lund Studentlitteratur AB Piaget, J. (1976). Barnets själsliga utveckling Stockholm: Nordstedts Akademiska Förlag

http://www.rgrm.se/1+.html

Ruud, E. (1982). Vad är musikterapi? Stockholm: Norstedt