Lusten som drivkraft
Lusten som motivation är hjärnans drivkraft att svara på impulserna, bearbeta och stadfästa intrycken i nya minnen. Upplevelsernas känsloladdning i motsats till tråkigheten och enformigheten, är avgörande för minnesförmågan (Maltén 2002, s. 120). En samlad forskning pekar på att hjärnans plasticitet ger förmåga, att till viss del, reorganisera
strukturer, så att nya synapskopplingar kan ske. Förutsättningen är att nya impulser tillförs den med hjärnskada. Här är FMT en möjlighet som visat sig fungera (Gunnar Smideman 24 mars 2010).
Därför lyser ögonen på henne med demenssjukdom, när hon på eget initiativ sätter igång och får flöde i sitt spel! Att bestämma själv, något så litet som en puls, ger självförtroende och är belöning nog i stunden.
Demenssjukdomarna är progredierande, vilket innebär att det metodiska arbetet med FMT på sikt bryts ner. Depression och mediciner påverkar verklighetsuppfattningen och
dagsformen, med risk för sänkt vakenhetsnivå. Att få bekräftelse i den begränsade och avskalade yttre miljö som terapirummet och FMT-terapeuten erbjuder, ger förutsättning att känna sig hel en liten stund. Min erfarenhet från praktikperioden säger mig att detta är livskvalitet på hög nivå!
Nu är vi bekanta
Varken Sara eller Elvira känner igen mitt ansikte när jag kommer, hälsar och inbjuder till terapistunden vid pianot. Trots det upplever jag att båda två visar nöje och igenkänning i de koder vi arbetat med. Elvira känner igen och sjunger med i bland och är aktiv i
blockflöjternas blåskod och i koderna med både trummor och cymbaler. Sara som vid de första terapitillfällena vände bort ansiktet från pianot, gör nu tvärt om och lyssnar. Hon har
vid ett par tillfällen också sökt med sin vänstra hand för att orientera sig på virveltrumman som står mellan pianot och hennes rullstol.
Ickeverbal kommunikation
De tycks inte vara besvärade över avsaknaden av verbala instruktioner. Sara som lever med mycket frustration inom sig på grund av sin afasi, och de missförstånd som följer med att omgivningen inte förstår vad hon vill, blir befriad i den ickeverbala miljö som råder vid terapisituationen. Elvira slipper svara på frågor som hon inte kan förstå eller vara involverad i resonemang som hon inte hänger med i.
Andningen
Andningen och användandet av blåskoderna har varit mycket intressant för mig som terapeut. För Elviras del, som vid vissa tillfällen får till blåset i blockflöjten med en planerad in- och utandning, och andra gånger besvarar koden genom tydlig sång. Hon har även tagit emot flöjten med vänster hand, blåst samt skickat tillbaka till mig via
högerhanden, när nästa flöjt kommer. En samverkan mellan båda hjärnhalvor och en bekräftad samverkan från pianot. Sist men inte minst, att det sker en syresättning som påverkar vakenhetsnivån och därmed muskeltonus positivt när vi fortsätter med spelet på trummorna och cymbalerna. För Saras del, som inte blåser i flöjten, har blåskoden framför allt lett till ökad sensorisk aktivitet i och runt munnen.
Start och slut
Den tydliga starttonen med kvinten som väntar på adeptens aktivitet, och det avslutande glissandot ger trygghet. Elvira svarar med att ”eka” glissandot i sång. För Saras del är det inte lika tydligt att avläsa samverkan i start och slut.
Kroppshållning
Kroppshållningen för båda adepterna är starkt präglade dels av deras höga ålder och dels av olika effekter av deras demenssjukdomar. Det är dock intressant att notera att det finns utrymme för aktivitet och utveckling i den samverkan som uppstod genom koderna. Båda har visat förändring i kroppshållning från midjan och uppåt när flödet är i gång. När sensorisk information når fram syns det i kroppsspråket, om än korta stunder. Jag som inte har känt dessa båda damer i sin krafts dagar, ser då karaktärsdrag och energi glimma fram som tagits ifrån dem genom sjukdomen.
5 Slutsats
Vakenhetsnivån hos den med demenssjukdom är ojämn och ofta kort. Den samlade forskningen och erfarenheten av arbetet runt den med demenssjukdom, har visat på sambandet mellan utifrån kommande impulser och en förhöjd vakenhetsnivå. Nya
synapskopplingar ger förutsättning för minnesbearbetning och kan, om än kortare stunder, ge tillfredsställelse och självkänsla för den med demenssjukdom. Det synliga beviset är glada skratt eller en förändrad kroppshållning.
Våra terapitillfällen har legat på förmiddagstid och har därigenom varit gynnsamt för adepterna, eftersom vakenhetsnivån varit högst då.
Båda adepterna har korta stunder visat att minnesbearbetning skett med stöd av en ”igenkänningskod”. Elvira sjunger med i kodens melodi och Sara vänder sig mot pianot när koden klingar från pianot. Hon har dessutom vid flera tillfällen ”prat-sjungit” med en entonig röst i lågt läge i samband med eller efter koden.
Blåskoden vitaliserar genom att hjärnan och kroppen syresätts, vilket visar sig i högre muskeltonus för Elviras del. Sara som inte formar läpparna runt flöjten och blåser, visar ändå en större sensorisk aktivitet efter att flöjten vilat mot hennes läppar och ibland hennes tunga, när jag bekräftat med piano.
Starttonen med auditiv information uppmanar till det egna initiativet. Både Elvira och Sara har, med hjälp av trumstockar av olika tyngd, kvalitet och form fått impulser via handens receptorer. Gripreflexen har därmed aktiverats för båda, och för Elviras del ytterligare aktivitet med attributen.
Koderna, miljön och formen skapar igenkännande och är till hjälp för struktureringen för den med demenssjukdom. Variationen i den sensoriska bearbetningen med hjälp av olika stockar och trummor, med variation i uppställning och blåskoder ger impulser som aktiverar minnesbearbetningen.