Som en del i granskningen av Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete har Riksrevisionen låtit en konsult ta fram en ekonomisk analys av detta arbete. Det som ska bedömas är den samhällsekonomiska lönsamheten av det påverkansarbete som Kriminalvården bedriver i syfte att minska risken för återfall i brott. De beräkningar som görs ska vara realistiska och representativa för Kriminalvårdens klienter, men då antalet antaganden som krävs för att göra beräkningar för de enskilda klienterna är stort ska beräkningarna bara ses som exempel och inte som statistiska medelvärden.
Eftersom det saknas entydig forskning kring vilken effekt de olika påverkansprogrammen har på återfallsfrekvensen så beräknas i stället vilken nedgång i återfallsfrekvens som krävs för att en åtgärd ska kunna sägas vara lönsam.
De beräkningar som görs är dels vilken minskning av återfallen som krävs för att dagens normala påverkansarbete ska vara lönsamt, dels hur stor minskningen av återfallen måste vara för att lönsamhet ska uppnås när insatserna intensifieras och kostnaderna ökar. Tanken med det senare är att undersöka om ökade ansträngningar kan vara lönsamma redan vid en rätt blygsam nedgång i återfallsfrekvens.
Analysen
De samhällsekonomiska beräkningarna bygger dels på en kartläggning av kostnaderna för verkställandet av straff och kostnaderna för
det återfallsförebyggande arbetet, dels på en beräkning av de
samhällsekonomiska kostnaderna för fortsatt kriminalitet. Utifrån detta beräknas den samhällsekonomiska lönsamheten av att förebygga återfall i kriminalitet.
För att kunna göra en beräkning av vilken nedgång i återfallsfrekvens som krävs för att påverkansarbetet ska vara lönsamt måste kostnaderna för påverkansarbetet skiljas från Kriminalvårdens övriga kostnader. Som påverkan definieras det arbete som Kriminalvården lägger på att minska risken för att klienten återfaller i brott efter frigivningen. Då måste man tänka sig en kriminalvård utan detta påverkansarbete, där straffet verkställs på ett humant sätt, dock utan särskilda insatser för att motverka den intagnes återfall i brott.
Påverkan definieras som alla verksamheter som syftar till att minska risken för att klienten återfaller i brott efter frigivningen. I påverkan innefattas bland annat programverksamheter, arbetsdrift179, utbildning och psykoterapi. I påverkansarbetet inkluderas också samverkan med andra aktörer i samhället med syfte att minska risken för återfall, såsom särskilda arbetsmarknadsåtgärder och särskilda vårdinsatser.
Till påverkan räknas inte de kostnader som kommer av Kriminalvårdens humana omhändertagande. Det innebär att kostnader för boende, mat och kläder samt bevakning och säkerhetsåtgärder inte ingår i beräkningarna.
Beträffande samverkan är det bara de särskilda samverkansinsatser som syftar till att minska risken för återfall som ingår i beräkningarna. Dessa ska alltså särskiljas från aktörernas ordinarie verksamhet.
De samhällsekonomiska intäkterna av påverkan är de kostnader som samhället undviker genom att en klient som utan påverkansåtgärder skulle ha återfallit i brott, efter påverkan undviker återfall. Eller, annorlunda uttryckt, att prognosen för en frigiven person ändras från återfall till icke-återfall.
Endast i de fall påverkan förändrar prognosen för dem som skulle ha återfallit i brott medför det intäkter för påverkansåtgärderna.
Intäkterna består dels av de inbesparade kostnader som brott ger upphov till som direkta följder av brottet, dels av inbesparade kostnader för samhällets åtgärder för att hantera begångna brott. Intäkterna består också av det produktionsvärde som en rehabiliterad person kan bidra med i framtiden. I en samhällsekonomisk beräkning innefattas bara reala kostnader och inte transfereringar, som skatter och bidrag.
Analysen görs utifrån de tre grupper av klienter som återkommer i Riksrevisionens granskning: långtidsdömda, unga förstagångsdömda och återfallsbenägna klienter, med många brott bakom sig. Grupperna skiljer sig åt, de har olika hög risk för återfall i brott efter frigivning och deras kriminalitet är kostsam på olika sätt.
179 Åsikterna om huruvida arbetsdriften ska räknas som en påverkansinsats eller som en del av det humana omhändertagandet går isär. Konsulten har därför gjort beräkningar både med och utan arbetsdriften.
Resultat
Kartläggningen av Kriminalvårdens kostnader visar att man normalt lägger 11 – 12 procent av kostnaderna på påverkansåtgärder. Hit räknas bland annat personutredning, revideringar av verkställighetsplaner, anstaltsbyten för att klienten ska få adekvat vård, olika terapeutiska program, utbildning, vårdvistelser och samverkan inför frigivning. En mycket stor del av
kostnaderna utgörs av subventioneringen av arbetsdriften. Om arbetsdriften inte räknas med halveras kostnaderna för påverkansarbetet.
Efter beräkningen av kostnaderna för en fortsatt kriminalitet framgår att det, för att dessa åtgärder ska löna sig, krävs att återfallsfrekvensen minskar med mellan 0,3 och 3,7 procentenheter, beroende på klientgrupp.
En vanlig uppskattning bland forskare är att enbart behandlingsprogrammen reducerar återfallen med mellan 5 och 10 procent. Kriminalvårdens åtgärder är således väl inom marginalen för att vara samhällsekonomiskt lönsamma.
Dessa beräkningar utgår alltså från de påverkansinsatser som i dag bedrivs inom Kriminalvården. Det går också att tänka sig mer intensifierade insatser för att lyfta fler ur kriminalitet. Som exempel på mer omfattande insatser kan det så kallade ITOK-projektet tas. Det riktar sig till kriminella med ett kraftigt drogberoende och kostar cirka 80 000 kronor per klient.
Samma summa skulle naturligtvis också kunna läggas på andra former av påverkansinsatser, som exempelvis intensifierat stöd efter frigivning.
Eftersom kostnaderna för fortsatt kriminalitet är stora – mer än 10 miljoner kronor per klient – krävs det därför, trots att kostnaderna för kriminalvården ökar, inte att återfallen minskar särskilt mycket för att en intensifierad påverkan ska löna sig. Inklusive den ordinarie påverkan som Kriminalvården idag ger intagna kräver en intensifieringen av påverkan till en merkostnad av 80 000 kr per klient mellan 0,9 och 4,5 procentenheters minskning av återfallsfrekvensen. Detta kan jämföras med Kriminalvårdens normala påverkanskostnader på 11 – 12 procent av de totala kostnaderna, vilka förutsätter en minskning av återfallsfrekvensen på mellan 0,3 och knappt 4 procentenheter för att löna sig.
Påverkan som kostar 100 000 kronor extra per intagen i en viss grupp kräver ungefär samma minskning av återfallsfrekvensen för alla de tre grupperna av intagna som utgör exempel, knappt 1 procentenhets minskning. Eftersom den förväntade återfallsfrekvensen skiljer sig mellan grupperna betyder det att återfallen måste minska med 1,6 procent för de långtidsdömda, 2,5 procent för ungdomsbrottslingarna och 1 procent för de återfallsbenägna klienterna med en lång brottshistoria bakom sig.
Var gör pengarna störst nytta? Svaret beror på vilka åtgärder för vilken grupp som bedöms ha störst effekt på återfallsfrekvensen. Sådana bedömningar ligger utanför denna rapport men bör kunna göras av kriminalvård och forskare.