I artikel 5.2 i direktivet föreskrivs att de behöriga myndigheterna och alla personer som arbe-tar eller har arbetat för de behöriga myndigheterna och på deras uppdrag ska vara bundna av tystnadsplikt. Detta förutsätter inga särskilda genomförandeåtgärder, eftersom 22—24, 29 och 30 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) innehåller bestämmelser som uppfyller de krav som anges i direktivet.
Medlemsstaterna ska enligt artikel 6.1 i direktivet främja åtgärder för att stödja utbildning av konsumenter när det gäller ansvarsfullt låntagande och skuldhantering, särskilt avseende hy-potekslåneavtal. Enligt denna punkt är det nödvändigt med tydlig och allmän information om kreditgivningsprocessen för att ge vägledning åt konsumenter, särskilt åt dem som tar ett hy-potekslån för första gången. Inga lagstiftningsåtgärder krävs för att genomföra punkten i fråga.
I Finland ges sådan information, t.ex. på Konkurrens- och konsumentverkets samt Finansin-spektionens webbplatser, i anslutning till bostadsköp, bolån och kredittagning i allmänhet.
Dessutom strävar delegationen för ekonomihantering, som verkar i anslutning till arbets- och näringsministeriet, genom sina åtgärder efter att främja att ekonomisk läskunnighet blir en del av medborgarfärdigheterna.
Enligt artikel 7.5 får en medlemsstat förbjuda eller införa begränsningar för betalningar från en konsument till en kreditgivare eller kreditförmedlare innan kreditavtal ingås. I Finland har det veterligen inte förekommit några problem i anslutning till uttag av förhandsavgifter i sam-band med tecknande av kreditavtal. Följaktligen anses det inte vara nödvändigt att utnyttja valmöjligheten enligt denna punkt.
Enligt artikel 10 ska medlemsstaterna kräva att reklam- och marknadsföringsuppgifter om kreditavtal är rättvisande, klara och inte vilseledande. Medlemsstaterna ska särskilt förbjuda formuleringar som hos en konsument kan skapa falska förväntningar på en kredits tillgänglig-het och kostnader. Bestämmelser om reklam och marknadsföring till konsumenter finns i 2 kap. i konsumentskyddslagen, och de grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv om otillbörliga affärsmetoder 2005/29/EG. Bestämmelserna gäller också finansiella tjänster, såsom konsumentkrediter som hör till tillämpningsområdet för direktivet om bostadskrediter.
Reklam och annan marknadsföring måste betraktas som otillbörlig på det sätt som avses i 2 kap. 3 § 1 mom. om den inte är saklig och tydlig. Som otillbörligt förfarande betraktas enligt 2 mom. i samma paragraf också marknadsföring där man ger osann eller vilseledande inform-ation. Den osanna eller vilseledande informationen kan enligt 6 § 2 mom. 1 och 3 punkten i
kapitlet gälla tillgången eller priset på en konsumtionsnyttighet. Med tanke på det som nämns ovan kräver genomförandet av artikel 10 i direktivet om bostadskrediter inga ändringar i lag-stiftningen, utan den gällande lagstiftningen uppfyller redan de krav som anges i artikeln.
En medlemsstat kan enligt artikel 11.6 kräva att en koncis och proportionell varning för sär-skilda risker förknippade med kreditavtal inkluderas. Artikel 13.2, samt i fråga om rådgiv-ningstjänsten artikel 22.5, gör det på ett liknande sätt möjligt att fastställa en skyldighet för kreditgivarna att inkludera en varning för risker i den allmänna information om krediten som ska finnas tillgänglig. Sådana riskvarningar i reklam och allmän information som inte ges med beaktande av konsumentens individuella förhållanden skulle sannolikt inte nämnvärt påverka kredittagningsbeslutet hos konsumenter som löper risk för att bli överskuldsatta. Bostadskre-diter orsakar mindre betalningsstörningar för konsumenterna än andra konsumentkreBostadskre-diter, och därför anses det inte heller vara motiverat att fastställa en skyldighet att varna för risker i an-slutning till denna typ av krediter. Följaktligen föreslås det att optionen i artiklarna 11.6 och 13.2 i direktivet inte tillämpas i Finland.
Tillhandahållare av rådgivningstjänster som agerar omsorgsfullt och yrkeskunnigt kan anses vara skyldiga att redan i rekommendationsskedet beakta också de risker som de analyserade kreditavtalen medför för konsumenten. Av denna anledning anses det inte vara nödvändigt att genomföra artikel 22.5 separat.
Enligt artikel 12.4 kan en medlemsstat tillåta kreditgivare att kräva att konsumenten har en re-levant försäkring med anknytning till kreditavtalet. I sådana fall ska medlemsstaten säkerställa att kreditgivaren godtar en försäkring från en annan leverantör än den leverantör som kreditgi-varen rekommenderar, om en sådan försäkring har en garantinivå som motsvarar garantinivån hos den försäkring som kreditgivaren har föreslagit. Inga uttryckliga bestämmelser krävs för att punkten i fråga ska kunna genomföras. Det förbud mot bindningsförfarande som föreslås hindrar inte en kreditgivare från att kräva att konsumenten har t.ex. en försäkring som ersätter skador som orsakas av att egendom som ställts som säkerhet för krediten brinner upp eller störs på annat sätt, om konsumenten inte förutsätts ingå ett försäkringsavtal med en viss för-säkringsgivare. Däremot strider det mot förbudet mot bindningsförfarande om kreditofferten innehåller ett villkor om att ett försäkringsavtal ska ingås med ett försäkringsbolag som hör till samma koncern som kreditgivaren eller något annat försäkringsbolag som samarbetar med kreditgivaren.
En medlemsstat kan enligt artikel 14.4 föreskriva att det är obligatoriskt att tillhandahålla det standardiserade EU-faktabladet innan ett erbjudande som är bindande för kreditgivaren läm-nas. Det anses vara tillräckligt att konsumenten får EU-faktabladet i enlighet med artikel 14.1 och 14.3 i god tid innan kreditavtal ingås och senast som bilaga till ett erbjudande som är bindande för kreditgivaren. Det anses inte vara nödvändigt att tillämpa den option som anges i artikel 14.4 i Finland.
Medlemsstaterna får dessutom enligt artikel 14.5 i stället för det standardiserade EU-faktabladet fortsätta att använda ett informationsblad som uppfyller motsvarande informat-ionskrav, om informationsbladet har införts senast den 20 mars 2014. I enlighet med vad som nämns ovan föreslås det att 7 kap. i konsumentskyddslagen, som grundar sig på direktivet om konsumentkrediter och som reglerar kreditgivarens skyldighet att lämna information innan kreditavtal ingås, tillämpas på konsumentkrediter med bostad som säkerhet. När det gäller dessa krediter används således blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinform-ation” även i fortsättningen. I fråga om bostadskrediter har kreditgivaren enligt de gällande bestämmelserna ingen skyldighet att använda den nämnda blanketten, utan kreditgivaren kan lämna informationen också på något annat valfritt sätt. Enligt den information som kommiss-ionen har gett vid möten som anordnats om genomförandet av direktivet uppfyller blanketten i
fråga inte heller samma informationskrav som det standardiserade EU-faktabladet. Optionen i denna punkt kan således inte tillämpas i fråga om bostadskrediter i Finland.
Enligt artikel 18.4 ska medlemsstaterna, när en kreditgivare ingår ett kreditavtal med en kon-sument, se till att kreditgivaren inte därefter kan frånträda eller ändra kreditavtalet med hän-visning till att kreditprövningen utförts felaktigt. Denna punkt ska inte gälla om det visas att konsumenten medvetet undanhållit eller förfalskat uppgifterna. Det är inte nödvändigt att se-parat genomföra punkten i Finland, eftersom ett avtal som ingås enligt de allmänna avtalsrätts-liga principerna är bindande och Finlands lagstiftning inte innehåller någon särskild bestäm-melse enligt vilken kreditgivaren i sådana fall som avses i punkten får frånträda eller ändra ett kreditavtal.
En medlemsstat ska enligt artikel 18.5 b se till att kreditgivaren i enlighet med artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd med avseende på behandling av personuppgifter i förväg underrättar konsumenten om att sökning i en databas kommer att ske.
Det är inte nödvändigt att separat genomföra denna punkt i Finland, eftersom kreditgivaren redan har en förhandsinformationsskyldighet med stöd av 29 § 2 mom. i kreditupplysningsla-gen (527/2007). Den andra meninkreditupplysningsla-gen i artikel 18.5 c behöver inte heller kreditupplysningsla-genomföras separat, eftersom kreditgivaren med stöd av det nämnda momentet i kreditupplysningslagen har också en sådan informationsskyldighet som avses i meningen i fråga.
Enligt artikel 20.3 andra stycket får en medlemsstat inte tillåta en kreditgivare att säga upp kreditavtalet på grund av att den information som lämnats av konsumenten innan kreditavtalet ingicks var ofullständig. Det finns dock inget hinder för medlemsstaten att tillåta uppsägning i sådana fall där det kan påvisas att konsumenten uppsåtligen har försummat att lämna uppgifter eller har lämnat felaktiga uppgifter. De nämnda bestämmelserna i direktivet behöver inte ge-nomföras separat i Finland, eftersom avtal som ingåtts enligt allmänna principer är bindande för parterna och lagstiftningen inte ger kreditgivaren rätt att säga upp avtalet i nämnda fall.
Enligt artikel 21.1 ska varje medlemsstat vid gränsöverskridande krediter se till att kreditgi-vare från andra medlemsstater bereds åtkomst till databaser som används i den medlemsstaten för att bedöma konsumentens kreditvärdighet. Villkoren för åtkomst ska vara icke-diskriminerande. Artikeln behöver inte genomföras separat i Finland, eftersom den som bedri-ver kreditupplysningsbedri-verksamhet enligt 10 § 1 mom. i kreditupplysningslagen inte får vägra att ur ett kreditupplysningsregister som är avsett för allmänt bruk lämna ut kreditupplysningar till den som enligt lag ska använda kreditupplysningar för beslutsfattande som avser en regi-strerad. Eftersom kreditgivaren enligt 7 a kap. 11 § i lagförslag 3 har en sådan skyldighet i samband med beslutsfattandet innebär det att kreditgivaren enligt den nämnda paragrafen i kreditupplysningslagen har rätt att få uppgifter ur kreditupplysningsregistret om en konsument som ansöker om lån, och den som idkar kreditupplysningsverksamhet får inte ställa diskrimi-nerande villkor för utlämnandet av uppgifter.
En medlemsstat ska enligt artikel 26.1 ha lämpliga mekanismer på plats för att säkerställa att fordran på säkerheten kan drivas in av kreditgivare eller på deras vägnar. Detta krav uppfylls, eftersom en panthavare har rätt att sälja aktier som ställts som säkerhet enligt de förutsättning-ar som nämns i 10 kap. 2 § i handelsbalken och en fastighet som ställts som säkerhet kan rea-liseras i enlighet med bestämmelserna i utsökningsbalken. Särskilda genomförandeåtgärder krävs inte heller med avseende på punkt 2 i samma artikel, enligt vilken medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa lämplig statistisk övervakning av bo-stadsmarknaden. I Finland sköter statistikcentralen uppgifterna i anslutning till statistikföring-en bl.a. gstatistikföring-enom att offstatistikföring-entliggöra prisindex för ägarbostatistikföring-ende.
Artikel 28.1—3 och 28.5 innehåller bestämmelser som skyddar konsumenter som har betal-ningssvårigheter. Nya bestämmelser för genomförande av dessa punkter behövs inte, eftersom Finland redan nu har denna typ av bestämmelser i konsumentskyddslagen, handelsbalken, rän-telagen, lagen om indrivning av fordringar och utsökningsbalken, vilket utreds närmare i av-snitt 3.1.1. Inte heller punkt 4 i den nämnda artikeln förutsätter genomförandeåtgärder. Enligt denna punkt får en medlemsstat inte förhindra parterna i ett kreditavtal från att komma över-ens om att återlämnande eller överföring till kreditgivaren av säkerheten eller intäkter från för-säljningen av säkerheten är tillräckligt för att återbetala krediten. Lagstiftningen innehåller inga bestämmelser som förhindrar parter från att göra en ovan angiven överenskommelse.
I artikel 35 krävs att andra kreditgivare än kreditinstitut ska godkännas och övervakas. Arti-keln förutsätter inga genomförandeåtgärder, eftersom tillhandahållare av konsumentkrediter enligt lagen om registrering av vissa kreditgivare måste införas i det register över kreditgivare som förs av regionförvaltningsverket i Södra Finland och som enligt vad som föreslagits ovan ska ersättas med ett register över kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån. Dessa kreditgivares verksamhet övervakas förutom av regionförvaltningsverket även av konsument-ombudsmannen enligt vad som konstaterats ovan.
En medlemsstat ska enligt artikel 39 säkerställa att konsumenterna har tillgång till lämpliga och effektiva tvistlösningsförfaranden i anslutning till kreditgivare, kreditförmedlare och ut-sedda representanter. Artikeln förutsätter inga genomförandeåtgärder, eftersom konsumenter-na redan nu har möjlighet att föra ett tvistemål som gäller konsumentkrediter eller kreditför-medling till konsumenttvistenämnden för behandling. Alternativt kan konsumenten i vissa fall också föra sitt tvistemål till behandling hos Banknämnden, som verkar i anslutning till Försäk-rings- och finansrådgivningen.
6 Propositionens konsekvenser
6.1 Statsfinansiella konsekvenser och konsekvenser för myndigheternas verksamhet