Enhetligare bestämmelser om konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet gör det lättare för kreditgivarna att tillhanda-hålla krediter över gränserna och förbättrar konsumenternas möjligheter att ansöka om kredit från något annat land än sitt hemland. I praktiken förväntas dock både utbudet och efterfrågan över gränserna förbli obetydliga även i framtiden.
Det att bestämmelserna om konsumentkrediter delas upp i skilda bestämmelser beroende på om det är fråga om en bostadskredit, en konsumentkredit med bostad som säkerhet eller annan konsumentkredit orsakar ett behov att uppdatera i synnerhet kreditinstitutens IT-system samt dokumenten och de interna anvisningarna i anslutning till kreditavtal. Kreditgivare som till-handahåller sådana konsumentkrediter som hör till de nya bestämmelsernas tillämpningsom-råde ska också se till att den personal som deltar i beviljandet av dessa krediter får utbildning om de nya bestämmelserna.
Av de enskilda ändringarna orsakar införandet av det standardiserade EU-faktabladet mest kostnader för kreditgivarna. Medlemmarna i Finansbranschens centralförbund har uppskattat att kostnaderna varierar från hundratusentals euro till flera miljoner euro per aktör. Av de öv-riga enskilda ändringarna som medför kostnader för kreditgivarna bör nämnas informations-skyldigheterna i fråga om krediter i utländsk valuta under ett pågående avtalsförhållande samt ändringarna i beräkningen av den effektiva årsräntan, med anledning av vilka kreditgivarna måste göra ändringar i sina IT-system. Beroende på den nuvarande personalens yrkeskompe-tens kan kostnader orsakas av kreditgivarens skyldighet att säkerställa att den personal som deltar i beviljandet av krediter med bostad som säkerhet och deras närmaste chefer samt de som värderar bostadsegendom uppfyller de krav på yrkeskompetens som anges i förslaget.
Förmedlare av person-till-person-lån orsakas kostnader av den föreslagna skyldigheten att se till att bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen iakttas i deras kreditförmedling till konsumenterna. Vidare begränsas förmedlarnas möjlighet att ta ut arvoden av det räntetak som fastställs i 17 a § i det nämnda kapitlet. Det ska dock noteras att den föreslagna regleringen inte begränsar förmedlarens möjlighet att avtala om att den som beviljar en kredit till konsu-menten ska betala ett arvode för kreditförmedlingen.
Införandet av det standardiserade EU-faktabladet ger konsumenterna bättre möjligheter att jämföra olika tillhandahållares bostadskrediter. Hittills har en tillhandahållare av bostadskredi-ter haft möjlighet, dock inte skyldighet, att använda blanketten "Standardiserad europeisk kon-sumentkreditinformation” för förhandsinformation innan kreditavtal ingås. För konsumenten har det sannolikt varit svårt att jämföra information från olika kreditgivare. Det att ångerrätten i fråga om bostadskrediter utvidgas till att omfatta också annan försäljning än distansförsälj-ning förbättrar konsumentskyddet. Utvidgdistansförsälj-ningen uppskattas ha ringa inverkan på kreditgivar-na, eftersom ångerrätten antagligen inte kommer att utnyttjas i någon större utsträckning.
Konsumenternas ställning på marknaden och konkurrensen mellan de olika tillhandahållarna förbättras av det föreslagna förbudet mot bindningsförfarande i fråga om krediter. Likaså för-bättras konsumenternas ställning av att bestämmelserna om ränteändring förtydligas så att rän-tan på en kredit kan ändras endast i enlighet med ändringarna i referensränrän-tan. Tillhandhållar-na av bostadskrediter har påpekat att bestämmelser som avviker från lagstiftningen i de övriga nordiska länderna kan försvaga kreditgivarnas intresse att tillhandahålla bostadskrediter i Fin-land. Detta antas dock inte hända eftersom räntorna på bostadskrediter i praktiken hittills har ändrats endast i samma mån som referensräntan och det föreslagna förtydligandet således inte försvagar verksamhetsförutsättningarna för dem som tillhandahåller bostadskrediter. Det fak-tum att kreditgivaren i situationer med en negativ referensränta genom ett avtalsvillkor får trygga sin rätt till kreditmarginalen är för sin del ägnat att förbättra kreditgivarnas ställning.
De nya bestämmelserna om kreditgivning förebygger situationer där konsumentkrediter bevil-jas konsumenter som riskerar att bli överskuldsatta. Även bestämmelserna om förmedling av krediter som har samband med bostadsegendom och tillhandahållande av rådgivningstjänster förbättrar konsumenternas ställning genom att de bidrar till att säkerställa att rådgivningstjäns-terna är objektiva och att konsumenten får ändamålsenlig information om de förmedlings- och rådgivningstjänster som erbjuds. I praktiken är konsekvenserna för konsumenterna dock obe-tydliga åtminstone i inledningsskedet, eftersom konsumenterna i Finland i allmänhet skaffar en bostadskredit eller annan konsumentkredit som har samband med bostadsegendom direkt av en kreditgivare i stället för att anlita en förmedlings- eller rådgivningstjänst.
Det att bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen tillämpas också på person-till-person-lån som förmedlas till konsumenter förbättrar konsumenternas ställning i och med att det på så sätt är säkrare att konsumenten får ändamålsenlig information om den kredit som tillhandahålls. Tillämpningen av räntetaksbestämmelserna på dessa krediter förbättrar konsu-menternas möjligheter att få kredit till ett skäligt pris. De föreslagna bestämmelserna om bl.a.
bedömning av kreditvärdigheten förbättrar ställningen för dem som beviljar kredit till konsu-menter via förmedlare av person-till-person-lån.
Lagförslag 2 förutsätter att de förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bo-stadsegendom som hör till dess tillämpningsområde ska registreras i Finansinspektionens re-gister. För dessa kreditförmedlare uppstår kostnader bl.a. då de ska göra registreringsanmälan och organisera verksamheten så att villkoren för registrering uppfylls. Å andra sidan gör lag-förslaget det lättare för förmedlare som är registrerade i Finland att inleda verksamhet i ett an-nat EES-land, eftersom de inte behöver registrera sig på nytt i den mottagande staten. På mot-svarande sätt underlättar det också möjligheterna för förmedlare som är registrerade i en annan EES-stat att inleda verksamhet här.
Lagförslag 3 förutsätter att de förmedlare av person-till-person-lån som hör till lagens tillämp-ningsområde ska registreras i det register som förs av Regionförvaltningsverket i Södra Fin-land och orsakar följaktligen motsvarande kostnader för förmedlarna av person-till-person-lån som de kostnader som uppstår för förmedlarna av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Eftersom det redan finns förmedlare av person-till-person-lån på den fin-ländska marknaden, i motsats till förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bo-stadsegendom, är det möjligt att vissa av de förmedlare av person-till-person-lån som i dagslä-get verkar i branschen blir tvungna att lägga ned sin verksamhet. Å andra sidan antas registre-ringskravet i fråga om förmedlare av person-till-person-lån höja förtroendet för denna typ av kreditmarknad och samtidigt förbättra konsumenternas ställning, i och med att det blir svårare för ohederliga aktörer att komma in på marknaden.
7 Beredningen av propositionen
Justitieministeriet tillsatte den 29 januari 2015 en arbetsgrupp med uppgift att bereda ett för-slag i form av en proposition om lagstiftning som behövs för genomförandet av direktivet. Ar-betsgruppen hade också till uppgift att bedöma behovet att ändra lagstiftningen om räntevill-kor för krediter, omvända bolån och person-till-person-lån samt att bereda dessa och andra lagstiftningsändringar som behövs på grund av utvecklingen på kreditmarknaden. Arbetsgrup-pen bestod av representanter för justitieministeriet, finansministeriet, Regionförvaltningsver-ket i Södra Finland, Konkurrens- och konsumentverRegionförvaltningsver-ket/konsumentombudsmannen (nedan KKV), Finansinspektionen, FC, Kuluttajaliitto—Konsumentförbundet ry (nedan Konsument-förbundet) och Försäkrings- och finansrådgivningen FINE. Under arbetets gång hörde arbets-gruppen dataombudsmannens byrå, Fastighetsvärderingsnämnden vid Centralhandelskamma-ren, Garanti-Stiftelsen och Skuldrådgivning rf. Arbetsgruppens betänkande färdigställdes den 30 oktober 2015 (OMML 54:2015).
Justitieministeriet begärde ett utlåtande om betänkandet av 32 myndigheter och sammanslut-ningar. Av dem gav 22 ett utlåtande. Ett sammandrag av utlåtandena har sammanställts på ju-stitieministeriet (Juju-stitieministeriets betänkanden och utlåtanden 15/2016). De flesta remissin-stanserna förhöll sig positivt till arbetsgruppens förslag. En del av de aktörer som företräder näringslivet motsatte sig dock att de bestämmelser som baserar sig på direktivet skulle tilläm-pas i större utsträckning än vad som är nödvändigt enligt direktivet eller att det införs ytterli-gare nationella bestämmelser som på annat sätt överskrider minimikraven i direktivet. Med beaktande av vad som sagts i avsnitt 1 om konsumenternas skuldsättningsproblem anses det inte befogat att avvika från de grundläggande riktlinjer som drogs upp i betänkandet. Bestäm-melser som motsvarar minimiregleringen i direktivet skulle i vissa fall också innebära en sänkning av den nuvarande konsumentskyddsnivån.
Om man ser till enskilda frågor fästes det mest uppmärksamhet vid de bestämmelser som gäl-ler ränteändringar medan kreditförhållandet varar och i synnerhet förslaget om att kreditgiva-ren inte, i enlighet med motiveringarna i betänkandet, i ett fall av negativ refekreditgiva-rensränta genom ett avtalsvillkor alltid skulle kunna trygga rätten till marginalen för krediten. De som motsatte sig det sistnämnda förslaget var Finansinspektionen, FC, Centralhandelskammaren, Suomen Asiakkuusmarkkinointiliitto ry (nedan ASML), Försäkrings- och finansrådgivningen och S-Banken. Arbetsgruppens förslag understöddes av finansministeriet, KKV, Finlands Bank och Konsumentförbundet. Den tolkning som gavs kunde för sin del leda till förhöjd marginal för bostadskrediter och till en sämre ställning för små banker som i sin återfinansiering är hänvi-sade till insättningar, och den vägen till minskad konkurrens på bostadskreditmarknaden.
Även om tolkningen skulle medföra fördelar för konsumenterna, har man gjort bedömningen att de skadliga effekterna på bostadskreditmarknaden i sista hand skulle vara större än nyttan för konsumenterna i enskilda fall. Vid den fortsatta beredningen har förslaget därför till denna del ändrats så att det i 7 a kap. i lagförslag 1 har tagits in en uttrycklig bestämmelse om att man i ett avtal om bostadskredit kan komma överens om att den ränta som konsumenten ska betala på krediten inte ändras, om referensräntans värde understiger noll.
Förslaget om registreringsplikt för förmedlare av person-till-person-lån och likställande av person-till-person-lån med konsumentkrediter vid tillämpning av bestämmelserna om konsu-mentkrediter i konsumentskyddslagen fick understöd, men avvikande synpunkter fördes fram när det gäller huruvida Regionförvaltningsverket i Södra Finland, enligt vad som föreslogs i betänkandet, ska vara den register- och tillsynsmyndighet som anges i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare. Finansministeriet och Finansinspektionen under-stödde den lösning som ingick i betänkandet, medan Regionförvaltningsverket i Södra Fin-land, Skuldrådgivning rf och vissa förmedlare av person-till-person-lån ansåg att Finansin-spektionen bör vara register- och tillsynsmyndighet. Av de skäl som nämns i avsnitt 5.3 har
man vid den fortsatta beredningen inte ansett det befogat att avvika från det som föreslogs i betänkandet.
Remissinstanserna var av olika åsikt också huruvida termerna "rådgivning" och "rådgivare" el-ler liknande borde förbjudas när rådgivningstjänsterna tillhandahålls konsumenten av kredit-givare eller kreditförmedlare som är ombud för kreditkredit-givare, vilket föreslogs i betänkandet, el-ler huruvida man i stället för ett förbud borde införa åtminstone de krav för användningen av termerna "oberoende rådgivning" eller "oberoende rådgivare" som anges i direktivet om bo-stadskrediter. Arbets- och näringsministeriet, KKV, Konsumentförbundet och Skuldrådgiv-ning rf understödde den regleringsmodell som föreslogs i betänkandet, medan Finansinspekt-ionen, FC och ASML understödde den sistnämnda regleringsmodellen. Av de skäl som nämns i avsnitt 5.2 har man i propositionen stannat för att föreslå den förstnämnda regleringsmo-dellen, enligt vilken endast kreditförmedlare har rätt att tillhandahålla rådgivningstjänster, för-utsatt att de inte är ombud för en kreditgivare eller på annat sätt hör till kreditgivarens närm-aste krets.
På grund av andra anmärkningar från remissinstanserna har många detaljer i förslaget setts över.
8 Samband med andra propositioner
I lagförslag 6 föreslås det att bl.a. 6 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift ska ändras. En proposition med förslag till lag om värdeandelssystemet och om clearingverk-samhet samt till vissa lagar som har samband med den (RP 28/2016 rd) har överlämnats till riksdagen. Det föreslås där att momentet i fråga ändras så att ändringen träder i kraft den 1 juni 2016.
Enligt lagförslag 7 ändras bl.a. 2 § i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism. En proposition med förslag till lag om gräsrotsfinansiering (RP 46/2016 rd) har överlämnats till riksdagen. Där föreslås det ändringar i samma paragraf.
DETALJMOTIVERING 1 Lagförslag