De som har inblick i inköpsverksamheten på Internationella biblioteket anser att det krävs stora kunskaper för att klara av att bygga upp ett representativt bestånd, och för att kunna genomskåda ifall inblandade personer medvetet eller
omedvetet har en egen agenda, i form av politiska och kulturella eller, när det gäller inköpsförslag, personliga bindningar. Vad gäller beståndsutveckling är det alltså väsentligt att personalen har goda språkkunskaper, inte minst för att kunna avgöra om den hjälp man får utifrån är relevant.
Om man inte har kompetens på det språk man gör inköp på finns risken att man köper in mer översatt litteratur, d.v.s. litteratur som man redan är bekant med översatt till det språk man ska köpa in på, än vad man skulle ha gjort om man hade haft kunskaper på det språket. Om man däremot har goda språkkunskaper, men inte är bekant med litteraturen på språket i fråga, är förstås det möjligt att situationen skulle bli densamma, d.v.s. att man även i det fallet skulle köpa in fler översatta och redan bekanta verk, och inte köpa in så många verk på originalspråket, eftersom man språkkunskaperna till trots inte alls är bekant med originalverken. Detta resonemang visar än en gång hur språkkunskaper som inte backas upp av andra kompetenser inte behöver vara särskilt användbara. I detta fall kan litteraturkunskaperna därför tänkas vara viktigare än själva språkkunskaperna, även om en kombination av dem båda förstås är att föredra.
Mina undersökningsresultat visar också att det är lätt hänt att personalen fokuserar på de språk som redan är stora på biblioteket. Har man redan en stor låntagargrupp så kanske man anställer ny personal som behärskar det språket. Därigenom kan man eventuellt förbättra beståndet och katalogposterna, och på så sätt locka ännu fler låntagare från samma låntagargrupp. På detta sätt blir det en positiv spiral för de stora språken, medan de mindre språken ibland hamnar i skymundan.
Det motsatta förhållandet skulle man kunna beskriva som en ond cirkel. Har man ett litet bestånd på ett visst språk, och inte har någon personal som behärskar det språket, så kanske man inte tar hand om och utvecklar det beståndet på samma sätt som de stora språken. Då är det inte troligt att antalet låntagare ökar på det språket.
Har man däremot kunnig personal som lägger ner kraft på att utveckla även de mindre bestånden, kan detta i längden innebära att man når ut till fler låntagare och att antalet utlån ökar även på dessa språk.
Professionalisering
Arbetsfördelningen på Internationella biblioteket visar att bibliotekarierna inte har monopol på sitt kunskapsområde, eftersom deras arbetsuppgifter i stor utsträckning kan utföras av en person som inte har samma utbildning. Enligt
Hellbergs resonemang om att en profession är en yrkesgrupp som monopoliserar viss kunskap, skulle detta innebära att bibliotekarieyrket inte är att betrakta som en profession. Mitt material visar istället att yrket gör skäl för benämningen semiprofession.
Jämfört med de klassiska professionerna, som t.ex. läkaryrket, verkar man inte kräva att personalen till varje pris ska ha tagit sin examen för att få en anställning som bibliotekarie. Vad gäller läkaryrket så finns inte någon möjlighet att ta anställning om man inte har tagit sin examen, förutom som underläkare, då det tydligt betonas att personen i fråga ännu inte är legitimerad läkare. Som bibliotekarie är det dock möjligt att få en anställning även om man inte har tagit ut sin examen. Även detta visar på att bibliotekarieyrket inte kan räknas som en profession.
Några av mina informanter ser i viss mån på en akademisk utbildning som en väg in i ett vetenskapligt synsätt som är till hjälp i arbetet på biblioteket, snarare än som ett sätt att tillägna sig de kunskaper som är nödvändiga för att kunna utföra arbetsuppgifterna på biblioteket. Indirekt antyds att en utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap inte alltid är nödvändig för att utföra en bibliotekaries arbete, eller som någonting som resulterar i kunskaper som gör att bibliotekarien bör få monopol på vissa arbetsuppgifter. Denna tendens får stöd av det faktum att flera av assistenterna är inblandade i inköpsverksamheten, att alla anställda har likadana pass i den gemensamma informations- och lånedisken, och att en assistent arbetar med katalogisering, som brukar betraktas som en traditionell bibliotekariesyssla.
Enligt Svante Beckmans resonemang om fri expertis kontra socialt sanktionerad expertis skulle bibliotekariernas professionaliseringssträvanden innebära att de strävade mot att få en sanktionerad expertis genom att samtidigt strypa det konkurrerande utbudet av fri expertis, d.v.s. i det här fallet
biblioteksassistenternas expertis.64 Detta berör dock inte situationen på
Internationella biblioteket, eftersom det uppenbarligen inte görs några försök att begränsa tilltron till assistenternas expertis.
Enligt Uno Westerlunds resonemang om att professionalisering inte bara stärker en yrkesgrupp utan också kan innebära att andra yrkesgruppers arbetsinnehåll utarmas, skulle det alltså kunna innebära att bibliotekariers professionaliseringssträvanden i allmänhet försvagar biblioteksassistenternas
ställning.65 Motsatt är det möjligt att biblioteksassistenters utökade
64
Beckman, 1989, s. 77 f.
65
befogenheter sker på bekostnad av bibliotekariekårens professionalisering, vilket känns mer tillämpbart på situationen på Internationella biblioteket.
Av mitt material kan jag inte utläsa att bibliotekarierna på Internationella biblioteket skulle vara intresserade av att använda någon professionaliseringsstrategi för att avgränsa sitt verksamhetsområde (closure), för att på så sätt försöka uppnå professionell status. Bibliotekarierna har en generös inställning gentemot biblioteksassistenterna, och försöker inte göra anspråk på att få ensamrätt på vissa typer av arbetsuppgifter. Istället för att se assistenterna som en konkurrerande yrkesgrupp, ser de vad de kan bidra med till verksamheten. Även om de inte uttryckligen säger det, får jag intrycket att bibliotekarierna inte ser professionaliseringen av yrket som ett mål i sig.
En bibliotekarie menar att de som har skaffat sig en utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap och dragit på sig studieskulder vill ha någonting för det, och att många bibliotekarier därför har svårt att försona sig med att det finns folk som arbetar som bibliotekarier utan att ha samma utbildningsbakgrund. Och mycket ligger väl i det. Det kan tänkas att liknande känslor ligger bakom många yrkesgruppers professionaliseringssträvanden, men det behöver för den skull inte betyda att yrkesgruppen i fråga inte gör skäl för sina målsättningar att uppnå professionell status.
Ur ett professionaliseringsperspektiv skulle man kunna kritisera arbetsfördelningen mellan bibliotekarier och biblioteksassistenter på Internationella biblioteket, eftersom man i viss mån låter yrkeskategoriernas mål stå tillbaka för verksamhetens mål, vilket inte underlättar professionaliseringsprocessen för bibliotekarier. Även om man kan tycka att det ena rimligen inte ska behöva utesluta det andra, och att det borde finnas utrymme för båda delarna, visar situationen att verksamhetens bästa kanske inte alltid sammanfaller med bibliotekariekårens professionaliseringsprocess.
Behovet av språklig kompetens gör det svårt att hålla sig inom gränserna för yrkeskategoriernas traditionella arbetsuppgifter. Istället luckras gränserna upp och biblioteksassistenterna utför en del arbetsuppgifter som vanligen brukar tillfalla en bibliotekarie. Att den som har bäst kunskaper och är mest lämpad för uppgiften bör utföra den, skulle kunna vara något av ett motto för personalen på Internationella biblioteket. Det gäller att slå sina kloka huvuden ihop för att kunna ge den bästa servicen till låntagarna.
Om man skulle hålla stenhårt på gränserna mellan yrkesgrupperna så skulle servicen antagligen påverkas negativt. Att man gör en sådan prioritering som man gör känns alltså försvarbart eftersom anledningen till
verksamhet man bedriver, vilket trots allt borde ses som det högsta målet inom alla biblioteksverksamheter.
Sammanfattning
Jag har genomfört en kvalitativ undersökning där jag har intervjuat bibliotekschef, tre bibliotekarier och tre biblioteksassistenter på Internationella biblioteket i Stockholm.
På Internationella biblioteket arbetar ca 30 personer som sammanlagt behärskar ett trettiotal olika språk. Biblioteket har det totala ansvaret för medieförsörjningen av språk som talas av mindre grupper i landet.
Syftet med uppsatsen har varit att granska den språkliga kompetensen hos personalen på Internationella biblioteket för att försöka utröna vilken betydelse den har för arbetet på en sådan typ av bibliotek. Jag har tittat på personalens attityder kring behovet av språklig kompetens och kring hur man vid nyrekrytering till biblioteket förhåller sig till en sökandes språkkunskaper, d.v.s. hur tungt dessa kunskaper väger i förhållande till den akademiska utbildningen. Jag har också tittat på hur beståndsutvecklingen påverkas av personalens språkliga kompetens, samtidigt som jag har problematiserat kring aspekter av bibliotekariens professionalisering i förhållande till arbetsfördelningen på biblioteket.
Mångspråkig biblioteksverksamhet bygger i hög grad på samarbete med andra människor. Det går inte att bedriva en sådan verksamhet på egen hand, utan man är i större utsträckning än på ett vanligt folkbibliotek beroende av andra människors kunskaper. Det är viktigt att man utnyttjar varandras olika kompetenser. Kontakter spelar en stor roll i arbetet och det är viktigt att bygga upp ett kontaktnät. Det är dock även viktigt att tänka på att kontakterna kan ha kulturella, politiska och personliga bindningar.
Även om språkkunskaper anses viktiga betonas det att de inte behöver vara till så stor nytta om de inte kompletteras av akademisk utbildning, litteraturkunskaper eller yrkeserfarenhet.
Vad gäller beståndet så blir det lätt att man fokuserar på de språk som redan är stora på biblioteket. Har man redan en stor låntagargrupp så kanske man anställer ny personal som behärskar det språket, och därigenom kanske man kan förbättra beståndet och katalogposterna och på så sätt locka ännu fler
låntagare från samma språkgrupp. På detta sätt blir det en positiv spiral för de stora språken, medan de mindre språken åsidosätts.
På många områden görs ingen tydlig uppdelning mellan bibliotekariers och biblioteksassistenters arbetsuppgifter på Internationella biblioteket, vilket mina informanter på det stora hela tycker fungerar bra. De är överens om att det finns ett stort värde i att dra nytta av varandras kompetenser.
Från bibliotekariernas sida tycks finnas en stor respekt inför assistenternas kunnande när det gäller språkliga och kulturella kunskaper, även om värdet av en utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap betonas. Övrig akademisk utbildning anses också vara av värde, även om den inte är inom just biblioteks- och informationsvetenskap.
Det är just behovet av språklig kompetens som gör det svårt att hålla sig inom gränserna för yrkeskategoriernas traditionella arbetsuppgifter. Istället luckras gränserna upp, och den som har bäst kunskaper och är mest lämpad för uppgiften utför den. Det gäller att slå sina kloka huvuden ihop för att kunna ge den bästa servicen till låntagarna.
Resultatet av min undersökning antyder att bibliotekarieyrket inte bör betraktas som en profession, utan att det snarare gör skäl för benämningen semiprofession. Arbetsfördelningen mellan bibliotekarier och biblioteksassistenter på Internationella biblioteket kan kritiseras ur professionaliseringssynpunkt, eftersom den inte underlättar professionaliseringsprocessen för bibliotekarier. Anledningen till att man inte har några knivskarpa gränser mellan de två yrkeskategoriernas arbetsuppgifter är dock att man anser det lämpligt för att kunna ge en så god service som möjligt i den speciella typ av verksamhet man bedriver, vilket är ett mål så gott som något.