Rapporten som docent Joanna Giota vid Göteborgs Universitet (2007) har gjort visar att de elever som fått specialpedagogiskt stöd i mindre utsträckning når målen än de som inte har fått stöd. Vidare menar hon att de elever som har fått stöd under längre tid har sämre förutsättningar att nå målen än de som har fått stöd under kortare tid. Tydligast kan man se sambandet med de elever som gått i liten grupp understryker Giota. Stödet kan också ge negativa konsekvenser i form av sämre motivation och självbild genom de stigmatiserade särskiljningarna. Giota säger avslutningsvis att resultatet inte skall tolkas som om det är det specialpedagogiska stödet i sig
som orsakar den sämre måluppfyllelsen utan stödet kan ha haft positiv effekt på elevernas möjligheter till lärande.
Den slutsatsen som Giota gör stämmer inte så bra med de erfarenheter som eleverna i min studie delat med sig av. Utav de elever jag har träffat har majoriteten uttryckt att det specialpedagogiska stödet har varit nödvändigt för dem när det gäller att klara av kunskapsmålen. De stödjande samtal som specialpedagogen också har haft med både eleverna själv och deras föräldrar har varit god hjälp. De stödinsatser som vidtagits har resulterat i förbättrade prestationer och därmed ett godkänt slutbetyg för eleverna. Min erfarenhet när det gäller elevernas misslyckanden har varit att efter ett antal motgångar har eleverna inte kraft att ta sig ur den neråtgående spiral som de lätt kan hamna i. Här har specialpedagogen en stor uppgift att hjälpa till med uppmuntrande samtal, hjälp med att strukturera elevens tid, föräldrarnas medverkan, kompensatoriska hjälpmedel och övningar i studieteknik. I rapporten står det också att elever som har gått i liten grupp har sämre förutsättningar att klara målen än de elever som fått stöd under kortare tid. Här vill jag anknyta till den eleven som inte var nöjd med sin grundskoletid och inte heller med det stöd som erbjöds. Flickan gick i liten grupp och hade anpassad studiegång kombinerat med hemundervisning. Denna eleven hade kvalitéer som inte kunde betygssättas och hade dessutom en lång inlärningssträcka där hon tyckte att lärarna missförstod hennes sätt att inhämta kunskaper. I sin utveckling hade hon tappat tron på sig själv och inte tagit emot erbjudet specialpedagogiskt stöd i den utsträckning som hon hade möjligheter till. Eleven hade i sin nuvarande situation kommit mycket längre i sin utveckling. Hon kände att hon hade kommit ifatt både sig själv och den inlärningsprocess som pågick för att nå sitt uppsatta mål. Möjligen kan Giotas uppfattning appliceras på denna elev, men jag vill inte se det så generellt som Giota väljer att presentera det.
Den här eleven hade bevisligen andra styrkor som inte kunde mätas med de instrument som står till buds i skolan. Jag kopplar samman detta med det som Stigendal skriver om. När endast betygen används som måttstock kan inga andra resultat än de som betygen ringar in synliggöras och det krävs en annan definition av framgång. Stigendal framhåller den så kallade inlärningssträckan som eleven tillryggalägger under skoltiden. Han menar att begreppet inlärningssträcka och vikten av att mäta andra kunskaper än de som framhålls i måluppfyllelsen måste tydliggöras.
Här delar jag Imsens (2000) uppfattning om att skolan inte i tillräcklig utsträckning har förmått att följa med utvecklingen i samhället. Att det har ställts vittomfattande krav på den och att det
har skett en bristande uppföljning på det ekonomiska planet. Min uppfattning är också att brist på fortbildning av lärarna och brist på utrymme för pedagogiska forum i skolan är några utav anledningarna till att skolan bromsas i sitt förändringsarbete. Skolan har, antyder Bronfenbrenner, frihet att utforma sin profil inom givna ramar av samhällets bestämda. Eleven gör en subjektiv tolkning av sin skolsituation och det är viktigt att förstå när det gäller motivations- och inlärningsfrågor i skolan. Det som främst påverkar elevens situation i skolan är identiteten, behovet, motivet, självuppfattningen och begåvningen. De säger alla något om eleven men säger inget om den omgivande miljön eller social interaktionen. Det kommer sällan fram när det gäller om eleven kan tillgodogöra sig undervisningen. Bronfenbrenner menar att vi som pedagoger måste studera sammanhangen och förstå hur de upplevs av eleverna
6.5 Slutord
Jag vill utifrån resultatet av elevernas berättelser rikta uppmärksamheten på elevers behov av, att få en kontinuerlig och nyanserad återkoppling på sin strävan mot kunskapsmålen. Eleverna har uttryckt, att de redan från början förstått, att de inte har lärt sig på samma sätt eller i samma takt som sina kamrater. De har mognadsmässigt inte förstått att, betygen inte skulle räcka för att söka till ett nationellt program på gymnasiet. Möjligen kan mitt arbete belysa just det dilemmat och hjälpa organisationen, arbetslaget och den individuella pedagogen med att kontinuerligt förtydliga elevens lärandesituation. Tillsammans med pedagogen bör eleven ges möjlighet att välja det arbetssätt, den hjälp och de verktyg som passar bäst för deras inlärning. Därmed får förhoppningsvis eleverna bättre insikt och förstår att ta till sig den information som skolan ger på utvecklingssamtalen och i kommunikationen med föräldrarna och kan öka sina möjligheter att gå ut grundskolan med godkända betyg.
Avslutningsvis vill jag bidra med några av mina egna reflektioner när det gäller debatten om måluppfyllelse och betyg sedd ur pedagogens perspektiv. Här vill jag ta stöd i mitt resonemang av Skolverkets rapport (nr 264, 2005) om hur verket ser på vilka redskap skolan har, det vill säga rektor och undervisande pedagoger, för att utarbeta en förbättrad resultatinformation och förtydligande av läroplanens måluppfyllelse. Rektorerna i kommunen borde bli bättre på att presentera sina pedagogiska riktmärken och vägleda sin personal. De behöver erbjuda fortbildning och skapa utrymme för pedagogiska forum. Där kan pedagogerna utvecklas och ta stöd av varandra i sitt gemensamma arbete med att få eleverna att uppnå läroplanens mål. Vidare måste föräldrarna göras mer delaktiga i skolans planering och verksamhet. Skolan behöver ge kontinuerlig information om barnens utveckling, så att föräldrar både får möjlighet och tillfälle
att ta ansvar och se till så att barnen kan nå kunskapsmålen. Enligt min mening borde också samhället i övrigt vara mera behjälpligt med att uppgradera skolan och pedagogernas status, stötta dem i vårt gemensamma uppdrag att få alla elever att gå ut grundskolans nionde år med godkända betyg. Hur kan då framtiden möjligen gestalta sig? Ska vi ha betyg eller inte? Om vi ska ha det, när ska det i så fall delas ut?
Som jag har tolkat elevernas sammantagna berättelser står det klart att betygen skall finnas kvar men de ska absolut ha en annan form. Jag håller fullt och fast med eleverna. Nuvarande gradering är för snäv. Den är inte speciellt nyanserad och mäter inte de kunskaper som samhället i övrigt söker efter i platsannonserna på Arbetsmarknadsverket. Betygen mäter inte heller den process eller inlärningssträcka som eleven tillryggalägger.
Betygen, om vi nu ska ha några, bör vara utformade så tydligt som möjligt. Ge tidig information om kunskapsläget och konkret visa vilka mål eleven har uppnått i sin strävan mot godkända betyg. När allt kommer omkring, ska vi möjligen inte ha några slutbetyg alls i grundskolan. (Stigendal 2004). Alla elever går ändå till vidare studier i gymnasieskolan. Förhoppningsvis kan den nya gymnasieformen bidra med nya djärva grepp. Möjligen kan grundskolans slutbetyg ersättas med ett intagningsprov i gymnasieskolan för att bedöma vilket nationellt program som kan passa bäst för eleven.
Jag sätter mitt hopp till att regeringen kan tillsätta en kommission för att utarbeta ett mer nyanserat verktyg som kan visa elevers resultat och framsteg i grundskolan.