början har mätt sig med de andra eleverna och tidigt förstått att de inte kunde läsa eller räkna lika bra som de andra men inte reflekterat över hur konsekvenserna kunde bli.
Pedagogerna har inte heller signalerat tillräckligt tydligt att färdigheterna behövde förbättras. Inte förrän efter nationellt prov i femman har pedagogerna börjat reagera starkare men inte ens då har eleverna förstått konsekvenserna av detta. I åttan när första betyget kommer blir sanningen obehaglig och eleverna börjar på allvar förstå varthän det lutar. I detta skede sker också de flesta genomgångarna av kunskapsmålen men allt upplevs komma på en gång och svårt men inte omöjligt att reparera.
Här tar jag stöd i resonemanget som Martin Ingvar för genom Lärarnas tidning (2006)och Dagens Nyheter(2002). Pedagogerna måste vara tydligare och inte släppa fram barnet förrän läsförmågan är befäst. Eleverna har inte råd att slösa med tiden det är för sent att rätta till det som har gått fel när första betyget kommer. Sådant skall vara avklarat innan. Martin Ingvar har en bestämd uppfattning om att skolan måste bli mer individanpassad så att eleverna kan få den hjälp som de personligen behöver och belöningar i form av betyg eller liknande ska utdelas mycket tidigare anser han. Där måste jag hålla med Martin Ingvar på flera punkter. Först och främst att inte släppa taget om barnet förrän läsförmågan är befäst. För det andra att belöningar ska komma tidigt och på ett sådant sätt att eleven känner att det är värt mödan. Det jag inte håller med om är att skolan skall bli mer individanpassad. Det är den redan menar jag. För att eleven skall kunna känna av sina framsteg kan skolan däremot bidra med en mer individuell kunskapsuppföljning och framstegsredovisning än den gör för tillfället..
Enligt min mening har de intervjuade eleverna min studie också bekräftat att de hade behövt få hjälp mycket tidigare om deras svårigheter hade uppmärksammats tidigare. Eleverna förstår så här i efterhand att de var för små för att förstå men förstår också att inte heller pedagogerna insåg allvaret i eller konsekvenserna av ett sådant avvaktande förhållningssätt.
Vidare refererar jag till skolminister Jan Björklunds och statminister Fredrik Reinfeldts uttalande i pressen (2007) om att i framtiden satsa mer resurser på de tidigare åren och eventuellt inför ett tionde skolår från förskolan räknat. Reinfeldt föreslår tänkbara åtgärder i form av satsningar på praktiska lärlingsutbildningar och tidiga kontakter med yrkeslivet i kombination med fortsatt skolgång.
Personligen tycker jag att det ska bli väldigt intressant att se hur de satsningarna kommer att utformas. Många elever har svårt för enbart teoretiska utbildningar utan praktisk inriktning och möjligen kan detta förslaget passa dem bättre. Mina reflektioner kring de båda politikernas uttalande är att skolministern vill satsa på förskolan och statsministern på gymnasieskolan. Förhoppningsvis ska inte det ena utesluta det andra. 2010 är det tidsperspektivet som statsminister Reinfeldt uppger som tänkbar tidsplanering för förverkligandet av regeringens förslag. Frågan är vad som kommer att hända 2010 då Sverige står inför ett nytt val av regering.
I intervjuerna med eleverna berättas det väldigt varmt om det ”tionde” skolåret som representeras av IV-programmet eller åtminstone delar av det. Studierna beskrivs som ett systematiskt och strukturerat sätt att läsa in de saknade kunskaperna. Jag tolkar elevernas berättelse så att de anser att den personliga mognaden och därmed motivationen blivit större och de har lättare för att se hur de lär sig bäst. Dessutom läser de ett ämne i taget och tenterar av. Eleverna upplever därför inte den stressen som de har beskrivit från grundskolans senare del.
Jag reflekterar kring hur den personliga mognaden och därmed motivationen som eleverna refererar till om den kan förklaras med hur Maslow och Bronfenbrenner ser på självuppfattning.(Imsen2000) Maslow säger att självuppfattningen är en inre cirkel som är central för elevens självvärdering och en yttre där andras värderingar gäller. Självuppfattningen blir ihopkopplad med prestationerna. Jag menar om det är så att elevens inre och yttre cirkel inte stämmer överens, måste eleven komma i någon sorts konflikt med sig själv. Om deras prestationer värderas på ett bra sätt och de får beröm och uppmuntran så skapar det en positiv självuppfattning och därmed genererar det bättre prestationer. Det omvända förhållandet skapar då låg självuppfattning och prestationerna blir därefter.
Jag vill förstärka detta resonemang med att anknyta till vad en av eleverna så tydligt uttryckte, att hon inte tyckte att pedagogerna förstod på vilket sätt hon lärde sig bäst. Eleven upplevde skolan negativt och motivationen blev därför inte så stor. Därmed blev inte heller hennes resultat
speciellt bra trots att hon i ett senare skede av grundskolan fick specialpedagogiskt stöd i liten grupp. Eleven upplevde att tiden var för knapp för att kunna fylla kunskapsluckorna.
Bronfenbrenner resonerar på ett liknande sätt. Eleven gör subjektiva tolkningar av sin skolsituation och därmed påverkas både motivationen och inlärningen. Det som påverkar elevens skolsituation är ju inte bara identitet, behov, motiv och självuppfattning. Dt säger bara något om eleven själv men inte om den kontext som eleven befinner sig i. Jag menar att vi alltid bör fråga eleverna hur de uppfattar sin inlärningssituation och i bästa möjliga mån försöka tillgodose deras önskemål om att hjälpa dem att förstärka det inlärningssätt som passar dem bäst. Då kan vi möjligen få fler nöjda elever och också förhoppningsvis bättre resultat.