Studien bidrar till förståelse för hur barn skapar och kommunicerar platser i förskolans utomhusmiljö i form av sociala interaktioner. Det teoretiska ramverk jag har använt möjliggör att få syn på något annat än det den fysiska miljön erbjuder, vilket ofta är det centrala i den tidigare forskningen om förskolebarn i utomhusmiljöer (Grahn et al. 1997; Mårtensson 2004; Lerstrup & Dahl Refshauge 2016). Genom det teoretiska ramverk och den metod jag har använt mig av, bidrar jag med att istället sätta den sociala miljöns betydelse i fokus och visa hur den kan möjliggöra samt begränsa barns plats- och identitetsskapande. Studien visar alltså inte enbart den fysiska miljöns erbjudanden, utan även vad den sociala miljön erbjuder. Å ena sidan är det viktigt att lyfta fram vilka affordances som
förskolebarn ser i den fysiska utomhusmiljön vilket exempelvis Lerstrup och Dahl Refshauge (2016) påvisar. Å andra sidan är det betydelsefullt att belysa hur och om barn ges möjlighet att interagera med erbjudanden de ser i den fysiska miljön, vilket min studie tar upp. Vidare ser jag att den sociala
koreografin främst har använts som ett sätt att rama in verbala samtal (ref) men att min studie visar hur koreografi och dans även kan användas som metafor för det som äger rum i platsskapande. Genom förståelse för hur barn skapar och kommunicerar platser i förskolans utomhusmiljö, kan en pedagog se betydelsen av den sociala miljön och vikten av att barn ”ges tid, rum och ro till eget skapande” (Lpfö 18 2018, s. 9) samt att det ger barn förutsättningar att lära känna miljön runtomkring sig (Lpfö 18 2018, s. 15).
Ytterligare ett bidrag är hur identitet kan förstås som något som skapas och omskapas i platsskapande interaktioner. En annan metod, såsom intervjuer, hade kunnat bidra med att lyfta barns egna
reflektioner kring deras identitetsskapande och därmed kunnat möjliggöra att ta mer hänsyn till barns subjektivitet och ställa mer fördjupade frågor om deras identitetsskapande. Den här studien öppnar upp för en sådan möjlighet till fördjupning. Vidare visar studien hur barns plats- och identitetsskapande kan studeras som social koreografi, vilket kan utgöra ett verktyg för förskollärare att få syn på hur barns plats- och identitetsskapande i förskolans utomhusmiljö möjliggörs och begränsas. Med insikt om att delandet och deplacerandet av platser bidrar med förändring och variation, som möjliggör för flera att interagerar med platser och själva författa dem, är det kanske möjligt att endast konstruera
28
displayer som hedrar barns röst och skapande i praktiken (Strong-Wilson & Ellis 2007, s. 45). Deplacerandet är ett verktyg som pedagoger kan använda i större utsträckning i förskolans
utomhusmiljö, för att inspirera till och stötta barns plats- och identitetskapande. Genom att inte städa undan barnens spår, kan även barnens eget platsskapande användas som inspiration till ett fortsatt plats- och identitetsskapande. På så sätt går det att göra flera platser av en och samma plats, vilket kan vara värdefullt när den fysiska ytan är begränsad i förskolans utomhusmiljö. Att låta barns spår stå kan även anses ha betydelse för att barns identitetsskapande kan anses begränsas när barn behöver anpassa sig efter vuxnas sociala ordningar i för stor utsträckning (Nordin-Hultman 2004, ss. 106–108). Det är också genom att barn får sätta egna spår som det kan uppstå en relation till platsen (Boverket 2015, s. 107).
Slutsatser
I barnens skapande och kommunicerande av platser, interagerar barnen med förskolans utomhusmiljö på flera olika sätt och utifrån olika ingångar. Barnen interagerar med de mellanrum de ser i befintliga strukturer i förskolans utomhusmiljö, vilket observationerna med gömställe mellan trädstammar och planteringar mellan pallkragar visar. Barnen interagerar även med andra barns platsskapande spår, vilket framgår i observationerna med lövhögar och stenristningar. Vidare sker interagerandet i form av ett dekonstruerande av konstruktioner som vuxna har skapat, såsom framgår i observationerna med hinderhäckar, stålställningar och rännor. Ibland är det också vuxna som initierar ett platsskapande och då interagerar barnen med förskolans utomhusmiljö utifrån den inramning av platsen som vuxna gör, vilket synliggörs i observationerna från sandlådan.
Barnens platsskapande i förskolans utomhusmiljö kan förstås som identitetsskapande, genom att platsskapandet ses som social interaktion och identitet anses pågå i interaktioner. I
observationen där barnen genom social interaktion skapar en glassfabrik gör barnen egna positioneringar vilket kan förstås som ett identitetsskapande i interaktionen. Vidare kan barnen i observationen där en pedagog initierar ett grävande anses bli till som författare av platsen, medan barnen i observationen där pedagogen istället bestämmer att sandlådan är ett café inte ges samma utrymme för eget författande vare sig gällande platsen eller sig själva.
Barnens plats- och identitetsskapande i förskolans utomhusmiljö möjliggörs och begränsas på olika sätt av olika strukturer samt aktörer. I observationen av ett barn som gömmer sig mellan trädstammar och i observationen av ett barn som planterar bredvid en pallkrage, möjliggörs barns plats- och identitetsskapande i förskolans utomhusmiljö, genom att barnen finner mellanrum i den befintliga sociala ordningen. Vidare möjliggörs barnens plats- och identitetsskapande i förskolans utomhusmiljö, när platser deplaceras och barnen upptäcker förändringar som leder till interaktioner. När barnens platser i förskolans utomhusmiljö istället städas bort och när deras platsskapande tillrättavisas är det istället begränsande för deras plats- och identitetsskapande i förskolans utomhusmiljö, vilket är fallet i observationerna med hinderhäckar, stålställningar och rännor.
Den sociala miljön kan anses ha betydelse för barnens plats- och identitetsskapande i förskolans utomhusmiljö, för att platsskapandet bygger på social interaktion. I observationen där ett barn använder en hinderhäck som potentiell dörr har den sociala miljön betydelse för att den både kan möjliggöra och begränsa interaktioner med dörren. En social interaktion hade bekräftat platsen, men när hinderhäcken istället städas bort finns inte längre den möjligheten till social interaktion och därmed inte till plats- och identitetsskapande.
29