Bengt-Erik Andersson (1999) och Orstadius (1996) menar att betygen är en utslagnings- mekanism som fördärvar självförtroendet för dem som inte uppfyller skolans krav. De menar att betygen fixerar vid elevens förmåga att tillgodogöra sig den undervisning skolan ger istället för skolans förmåga att tillgodose de behov av kunskapstillväxt som eleven har. De m.fl. undrar hur individualisering är möjlig när alla elever ska nå samma och lika många mål under samma tidsenhet. Cecilia är också tveksam till om det verkligen ska vara samma krav på alla elever och om dessa krav är viktiga i en personlig utveckling.
Anna tycker att det är naturligt med betyg, eftersom man betygssätts överallt, t.ex. i arbetslivet. Även Cecilia menar att man måste ha mål att kämpa för i livet, så även i skolan. Här kan man dock fundera på om det inte är skillnad på realistiska mål som man sätter upp själv i livet, och på skolans mål som är lika för alla? Med större självinsikt, genom t.ex. omdömen, portfolioarbete och utvecklingssamtal, skulle kanske eleven tillsammans med sin handledare (läraren) kunna sätta upp sina egna personliga mål i skolan. Läraren på friskolan tror att det är viktigare med en relation till eleven om man ska skriva ett omdöme än att sätta betyg. Denna relation underlättas på mindre skolor och av att läraren följer samma elever så mycket som möjligt.
Den undersökta friskolan lägger lika stor vikt vid praktiska som teoretiska ämnen och har därför mycket estetiska ämnen på schemat. Skolledaren menar att utvecklandet av barnens kompetens på flera områden bryggar över många problem. Hon tror att eleverna lär känna sig själva och det varierade valet av gymnasieprogram eleverna gör tyder på självinsikt. Även Rokkjær (1998) menar att skolan inte bara ska vara inriktad på teoretiska kunskaper utan ser egenskaper som social kompetens, gott självförtroende och självinsikt som minst lika viktiga
för att kunna lyckas i livet. Han har stor erfarenhet av hur skolan har lett till att många har fått dåligt självförtroende, speciellt på det intellektuella planet. Rent kunskapsmässigt verkar inte eleverna på friskolan ligga sämre än elever som betygsätts; De följer Waldorfs kursplan, resultaten på de nationella proven var genomsnittliga med övriga i landet och av de två som blev icke godkända hade den ena svår dyslexi och den andra var för tidigt född och hade väldigt svåra problem.
I Pedagogisk uppslagsbok om Waldorfskolor står att ”I stället för betyg ger lärarna årligen skriftliga beskrivningar av elevernas individuella kunskaps- och färdighetsutveckling i olika ämnen, inte som utslagningsinstrument, utan som ett bidrag till självkännedom.” (Pedagogisk uppslagsbok, 1996) Här kan man ana en skillnad mellan betyg och skriftliga omdömen, nämligen dess syften. Betyg, trots sitt egentliga syfte att verka som urvalsinstrument, information samt som pedagogiskt hjälpmedel, verkar fokusera på att mäta om eleven har uppnått en viss kunskapsnivå vid varje terminsslut och vid nionde läsårets slut. Omdömen syftar till att visa eleven vad den bör utvecklas i, som ett bidrag till självkännedom. Jag skulle vilja gå så långt och säga att betyg i grundskolan främst är till för urvalet till gymnasiet (sortering av elever) medan omdömen är till för eleven.
Imsen (1988) tar upp att man i skolan inte kan undvika saker man är mindre bra på för att minska risken för ett misslyckande, som man ofta gör i livet i övrigt, eftersom alla elever har alla ämnen. Det har klart dokumenterats ett samband mellan självuppfattningen i ämnet och betyget i ämnet, men även mellan en mer generell akademisk självuppfattning och ens skolprestationer. Detta leder ofta till en positiv eller negativ spiral, dvs. den det går bra för kunskaps- och betygsmässigt får god självuppfattning och fortsätter att prestera bra, medan det blir tvärtom för den som det går sämre för.
Även friskolans lärare ser betygen som ett sätt att sporra eleverna till att arbeta, men han menar att det för de som har det svårt, istället kan göra så de ger upp. De svaga eleverna är de som utsätts hårdast i det systemet menar han, de som mest behöver stärkas i sitt självförtroende och i sin självbild. I Skolverkets undersökning (2000) framkom att uttrycket icke godkänd, av elever ansågs som ett underbetyg på dem själv som personer. De flesta av de intervjuade lärarna tycker att det känns jobbigt att sänka en elev eller att inte ge eleven betyg alls för att den inte nått godkänt. Särskilt svårt är det om eleven kämpar och kämpar, men inte har kapaciteten att nå upp till godkänt. Problem uppstår även hur man ska göra med elever som inte klarar av skolarbetet pga. svåra hemförhållanden.
Erika påpekar att hennes elever tror att hon som lärare njuter av att sätta betyg på dem, medan hon tvärtom tycker det är jobbigt. Eleverna verkar anse betyg vara ett maktmedel som lärarna använder för att straffa eller belöna med. Denna snedvridna maktbalans kan vara ett skäl till att relationen mellan elever och lärare inte är jämställd. Istället för att en medkultur kan infinna sig i skolan, mellan lärare och elever, men även sinsemellan elever, kan betygen tänkas leda till en motkultur. En intressant tanke är om eleverna på friskolan med Waldorf pedagogik har ett mer jämställt förhållande till sin lärare och till varandra. Kanske de, lärare och elever tillsammans, samarbetar för att utvecklas och lära sig så mycket som möjligt. Om konkurrensen om lärarens samtycke försvinner kan man förhoppningsvis se en skola som är mer lik den som Bosse beskriver (s. 42), där man arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål.