Bevakning av lärmiljön

I detta tema redovisas två observationer med gemensamma nämnaren att bevaka sin lärmiljö, där språk och kommunikation visat sig vara en betydelsefull faktor. Vi gör på samma sätt som ovan; först beskriver vi observationerna och sedan analyseras de med hjälp av valda teorier.

“Ni får inte komma på mitt kalas!” (19 min)

Tre barn leker i bygg och konstruktionsrummet. De bygger ett hus av stora klossar. Inne i huset sitter Kayla och Milla, och utanför bygget sitter Pelle. Pelle uttrycker att han gärna vill vara med i leken, men Kayla säger till Milla att hon ska säga nej till Pelle.

- Vi vill leka själva, säger Kayla. Du kan ändå inte hitta mig för jag ska flytta från detta hus.

- Men jag vet vart du ska flytta, svarar Pelle. Jag kommer att följa efter dig. Ett stort hemskt monster ska flytta in hos er.

- Nej, vi vill inte. Man måste säga stopp, säger Kayla. Hon säger till Milla att säga stopp till Pelle. Milla säger ingenting.

- Sluta vi vill leka själva, säger Kayla igen.

31

- Jag kan vara brevbärare, säger Pelle. Men ingen av dem svarar honom.

Sedan frågar Pelle Milla om hon vill komma hem till honom.

- Nej det får hon inte, svarar Kayla snabbt. Hon leker bara med mig. Pelle står kvar utanför husbygget och pratar med Milla som svarar på hans frågor. Kayla springer bakom Pelle och drar honom i hans tröja.

- Du kan inte ta mig, säger hon till Pelle. Han går då till andra sidan huset och försöker ta sig in.

- Nej, skriker Kayla. Du får inte komma in.

Pelle går då in i huset en liten bit till. Kayla ser inte det eftersom hon är upptagen med att bygga vidare på huset.

- Nej nu är vakten här, säger Kayla. Han kommer nu. - Jag kan vara vakt, säger Pelle.

Ingen svarar honom; han går längre in i huset.

- Nej, du får inte komma in. Du får inte vara hos oss, ropar Kayla. Pelle går då längre in i huset och trampar på klossar som ligger på golvet.

- Vi vill leka själva, säger Kayla. Nu går jag och säger till. Nu är Pelle inne i huset och det accepteras av Milla som börjar leka med honom. Då går Kayla ut ur huset och börja bygga något eget, i en annan del av rummet. Milla och Pelle leker tyst i huset. Leken är ömsesidig och de pratar hela tiden med varandra kring vad de ska göra. Kayla sitter kvar och bygger för sig själv. Efter en stund är Kayla tillbaka där Pelle och Milla leker och hon säger:

- Man kan inte ta någon annans bygge.

- Du måste lyssna på mig för jag har byggt huset och nu bestämmer jag att vi ska städa.

Kayla sparkar till husbygget så att det rasar och säger:

- Ni två får inte komma på mitt kalas! Sen går hon därifrån.

I observationen ovan har Kayla intagit en ledande position, vilket vi kan se genom att Milla inte säger emot henne när Kayla försöker utesluta Pelle ur leken. Kayla skyddar och bevakar sitt interaktionsutrymme, samtidigt som uteslutna Pelle försöker ta sig in i leken. Milla visar med ögonkontakt samt genom att svara på Pelles frågor, vilket ger honom möjlighet att närma sig husbygget. Barnen utövar samt kopplar olika

erfarenheter och relationer till vad det innebär att bo i ett hus och agera i ett hem. De använder sig av “ett brev” och liknande material; de tar med sina erfarenheter som

32

speglar ett familjeliv. Deras inre föreställningar styr och det kända invanda som att agera brevbärare blir som en ny yttre stimulans.

Kayla låter inte Pelle få tillträde till deras lek, vilket vi kopplar till Corsaros (2003) teori om att se barns lek utifrån två mönster. Dels en önskan om att få delta, dels en önskan om att vilja skydda leken. Pelle fick i början av sina försök till tillträde, avslag och motstånd på olika sätt, vilket bidrar till att han utvecklar kunskap om olika sätt och strategier att ta sig in i leken. En strategisk kunskap är när Pelle försöker komma in i pågående lek genom att föreslå en roll som brevbärare, vilket visar att han vill delta i situationen som flickorna byggt upp. Kayla däremot visar påtagliga gånger samt betonar till Pelle att hon inte vill att han ska vara med. Precis som Löfdahl (2004) understryker att barn ofta misslyckas när de försöker ta sig in i en befintlig lek. I leken är det inte helt fastställt vem av barnen som besitter en högstatusroll. Men under händelseförloppet vänds det lite upp och ner när maktpositionerna förändras, då Pelle plötsligt blev bekräftad av Milla och fick tillgång till att vistas i huset.

Vygotskij (1995) betonar att genom lek prövas och bearbetar barn de olika auktoriteter som finns i verkligheten; de lär sig även hur de ska handskas med dem.

Maktförhållanden ger barn möjlighet att utvecklas som sociala aktörer. Löfdahl (2004) framhäver att det krävs en emotionell och social förmåga hos barnen för att de ska få delta i en lek. Hon menar att de barn som deltar behöver bidra till att leken utvecklas, vilket vi ser tecken på i vår femte och sista observation.

“Sluta bestämma allt!” (10 min)

Det är eftermiddag och barnen har skapande lek. Tre barn sitter och leker med ”Slottet” och tillhörande figurer och hästar. Leken har nyss börjat och jag sätter mig diskret intill för att iaktta deras lek.

Mio trycker på ringklockan på slottet som spelar en melodi. - Låt bli knappen! Bort från huset, skriker Alva till Mio. Mio svarar lugnt:

- Jag satt här först och jag tryckte på knappen, nu vill jag lyssna klart. Alva vänder sig om och tar en låda med pirater.

- Här! Detta kan du få leka med, det är killsaker, säger Alva med sur min.

- Nej det vill inte jag ha, jag vill vara häst som ni, svara Mio.

- Du ser oss ändå inte, för vi gömmer oss inne i huset, säger Klara som har fullt upp med att inreda ovanvåningen i slottet.

33

Alva fortsätter att styra och kommentera vad Mio ska göra och var han får vara i huset. Hon säger till Mio:

- Du får sova utanför dörren, vi kommer inte att öppna för dig och går du in så gömmer vi oss. Mio svara lugnt och glatt

- Jaja, men då klättrar jag upp i tornet och vaktar er.

- Okej då, men då måste du stå där hela natten”, tillägger Klara. Ola kommer och sätter sig och försöker nyfiket att ta sig in i leken. Alva skyndar sig fram till honom och ger honom en knuff på axeln och säger:

- Hallå, bort med dig!

Ola reser sig lugnt och tyst. Han går därifrån. Leken fortsätter och Alva har tagit upp några pirater ur lådan och placerat dem runt slottet. Alva säger lite bestämt till Mio att han är vakt och måste sköta allting utanför. Jag och Klara är gifta och vi bor i huset med hästarna.

Mio tar slottet och vänder på det.

- Så! nu är jag inne i huset, säger Mio.

- Sluta! Det är mitt och Klaras hus. Vi ska bo i det och du är bara vakt och kan ta ett litet hus att bo i! Skriker Alva.

Mio reser sig upp, tittar besviket på Alva och säger: - Kan du bara sluta bestämma allt? - Mio beslutar sig för att lämna leken.

I ovanstående observation befinner sig Alva i en högstatusroll, där hon bestämmer lekens regler och utformning. Vi kan tydligt urskilja ett pågående maktspel då leken är målinriktad, strategisk och Alva visar en självmedvetenhet genom att ha makten; något som enligt Löfdahl (2007) skapas i en sådan roll. Utan tvekan är det Alva som styr när Mio kommer med förslag att han kan vara vakt. Hon berättar tydligt för honom hur han ska agera och var han ska befinna sig i den rollen. Fantasin hos barn är enligt Löfdahl (2007) oftast baserad på tidigare erfarenheter. Både Alva och Klara vet att vakter

befinner sig utanför byggnaden, och en nattvakt måste hålla sig vaken. Något som Klara betonar till Mio i leken. Olika roller och handlingar kompletterar varandra och håller ihop leken. Vygotskij (1995) beskriver fantasi som grunden till kreativitet, som till exempel att återskapa en reproduktiv handling. En handling som i ovanstående lek grundar sig i barns tidigare erfarenheter, där de har en vetskap om vilka arbetsuppgifter en vakt har.

Löfdahl (2007) nämner att lek inte alltid omfattas av positiva aspekter utan även innefattar både makt och obehag. Vidare uttrycker hon att leken är en arena, där barn

34

skapar och upprätthåller olika positioner i barngruppen. Beroende på vilka barn som äger leken förändras maktpositionerna. Löfdahl (2007) understryker att statusrelationer som barn skapar i leken stärks av stöd från lekkamraterna, men även från rekvisita vilket vi tydligt ser exempel på i ovanstående observationer.

35