Biblioteket i kris

I texter över hela tidsspannet konnoterar biblioteksbegreppet kris genom nedläggningar och nedläggningshot, till exempel: “[...] sedan 1995 har omkring en fjärdedel av landets bibliotek lagts ned och de som finns kvar har fått försämrade villkor.” (30). Krisen är dock inte bara ekonomisk utan även en identitetsmässig sådan: “Biblioteken famlar ju lite just nu efter vilken roll de ska ha i samhället. Skulle de kunna bli platser som bidrar till samhällets hälsa och välmående tror du?”. Även hos Siwe (26) kan vi finna uttryck för den identitetsmässiga krisen: “Utvecklingen sprider nervositet i Bibliotekssverige.

Branschfolket vill känna sig behövda och söker nya vägar”. Det sista citatet kan även illustrera bibliotekens förändringsbenägenhet från ett mer negativt perspektiv. Den innebörd i biblioteksbegreppet som denna kris associeras till är det som i huvudsak har att göra med utlåningsverksamheten, och ord som “mediemagasin” används för att beskriva denna (5). Det svar på kriserna som konstrueras i texterna från 2014 och framåt är något nytt, det som här benämnts biblioterapibiblioteket, och den förändringsiver som kännetecknar detta bibliotek är ett som vill förverkliga sig självt.

Den kris som biblioteksbegreppet konnoterar är som ovan skrivits tvåfaldig: dels har vi den som består av nedläggning, nedläggningshot och vikande lånestatistik samt den som handlar om bibliotekets identitet och roll.

Angående den del av krisdiskursen som behandlar nedläggningshot samt nedläggningar så kan vi konstatera att denna grundar sig i det ickediskursiva förhållandet att det totala antalet bibliotek i Sverige mellan året 1995 och 2019 minskat med 448 stycken

(Kungliga biblioteket, 2020). Anledningen till denna nedläggning kan vi tolka genom Baumans (1999) resonemang om välfärdsstatens uppgång och fall.

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet är en del av välfärdsstaten. Denna kännetecknas av Bauman (1999) av att garantera alla medborgares välfärd, och som även sträcker sig utanför det som innebär ren överlevnad. Att välfärdsstaten kunde växa fram berodde på att denna garanterade tillgången av kvalificerad och duglig arbetskraft för produktionen (Bauman, 1999; 2002). I och med globaliseringen gjordes denna funktion onödig för företagen och det ömsesidiga beroendet mellan arbetarna och kapitalets revs upp (Bauman, 1999; 2002). Det upplösta ömsesididiga beroendet

skapade en ny och flytande ekonomisk elit som torgförde nyliberala och nykonservativa åsikter med avreglering och frihandel på dagordningen (Bauman, 1999). Det breda stöd som välfärdsstaten åtnjöt sedan den allmänna rösträttens införande och den

samstämmighet från höger till vänster om välfärdsstatens nödvändighet och varande krackelerade vidare genom att behovet av att rekommodifiera arbetet försvann

(Bauman, 1999). Välfärden i denna mening var en sådan som var garanterad samtliga medborgare oavsett om dessa behövde den eller inte och åtnjöt därför historiskt en stor legitimitet och popularitet i väljarkåren (Bauman, 1999). Urholkandet av legitimiteten av välfärden skedde bland annat genom ökade krav på behovsprövning, en konsekvens av den breda välfärdens minskade nytta för företagen (Bauman, 1999). Genom

behovsprövningen försvann incitamentet för medelklassen att investera i en välfärd den ändå inte behövde och kunde skaffa på annat håll genom privata försäkringar (Bauman, 1999). Till detta kan läggas den flytande exterritoriella maktens tryck på de till

lokaliteten bundna staterna att avreglera verksamheter inför hotet att förflytta eller inte

28

etablera sig i landet (Bauman, 1999; 2002). Som ytterligare en faktor lägger Bauman till konsumtionsamhällets framväxt i vilken en konsumtionsmentalitet i människorna skapats av marknaden där frihet att välja varor och tjänster är den frihet och lockelse som erbjuds (Bauman, 1999). Till skillnad från marknaden där valet är a och o erbjuder välfärden endast distribution och i ett konsumtionssamhälle är denna brist på val en brist på frihet (Bauman, 1999). Välfärden kan inte konkurrera med marknaden med valets lockelse och blir på så sätt ett hinder för friheten (Bauman, 1999). I

konsumtionssamhället förlorade alltså välfärden sitt förut så viktiga värde av trygghet (Bauman, 1999). Den allmänna nedmonteringen av välfärdsstaten i allmänhet och därmed biblioteken kan därför möjligtvis spåras till framväxten av det senmoderna samhället. Välfärdens förlorade legitimitet genom globaliseringens konsekvenser och de sociala och ekonomiska strukturer som denna innebär är i så fall det ickediskursiva element som format diskursen.

Angående det andra kriselementet i krisdiskursen: identitet och roll så kan vi även kopplade detta till det senmoderna samhället, närmare bestämt till urbäddningen samt den ökade vikten vid identitet. Detta andra kriselement kan också härledas från det ovan behandlande välfärdsstatens nedgång genom att det sammanhang, den breda

allomfattande välfärden som biblioteket var en del av har ryckts bort. Vi kan tolka det som att biblioteket som institution har, liksom individerna, bäddats ur den förr så klara gemenskapen. Liksom urbäddningen för de individualiserade människorna börjar då sökandet efter en identitet som kan ersätta den förra. Som tidigare skrivits består identitet i mångt och mycket av en eller flera berättelser om en själv (Bauman, 2002). I och med urbäddningen kan vi tolka detta som att den stora berättelsen om välfärdsstaten har kommit till vägs ände och kan inte längre helt staga upp bibliotekets identitet.

5.2.2.3 Biblioterapibiblioteket

Från och med 2014 är biblioterapibiblioteksdiskursen dominerande i materialet, det vill säga den diskurs där biblioterapi framskrivs som en självklar del av biblioteket.

Biblioteksbegreppet konnoterar som skrivits ovan biblioterapi och är något som bedrivs eller kan bedrivas på att bibliotek. Biblioteksbegreppet konnoterar dock olika meningar av biblioterapibegreppet. En innebörd av biblioterapiverksamheten är biblioterapeutiska bokcirklar, en annan så kallade läslistor, associerat med konceptet ”böcker på recept”.

Läslistorna kan vara distribuerade till biblioteken av vården eller ett externt företag och biblioteket tillhandahåller sedan dessa böcker för utlån (4). Bibliotekets roll i det hela är då egentligen det som lånecentral. En annan variant av biblioterapi är att användaren fyller i ett formulär utifrån sina biblioterapeutiska behov vilken sedan lämnas till bibliotekarien (34;3). Denne plockar sedan ihop passande böcker för utlån till användaren. En association kan här göras till det klassiska referenssamtalet, att det egentligen handlar om ett mer utdraget och nischat sådant. En ytterligare variant av biblioterapi är högläsning för barn på sjukhusbibliotek (20)

29

Överlag konnoterar biblioteksbegreppet inom biblioterapibiblioteksdiskursen programverksamhet. Det handlar då, förutom biblioterapi till exempel om klassiska aktiviteter såsom filosofikafé, författarsamtal och bokprat. Andra konnotationer till verksamheter är skaparverkstäder och digitala satsningar (9). I en text konnoterar biblioteksbegreppet utlåning av ickelitteratur i form av fröer (11).

När det kommer till meningsskapande angående vad biblioteket är, förutom sina

verksamheter, konnoterar biblioteksbegreppet bland annat samarbete vilket förekommer i flertalet texter (4; 6; 14; 25). Detta samarbete är i första hand med andra delar av offentlig sektor såsom olika vårdinstanser men även, som i fallet med de till biblioteken distribuerade läslistorna även företag.

Ett av vårdsamarbetena för oss vidare till biblioteksbegreppets konnotation till samhällsresurs: “Biblioteken är viktiga i vårdsamarbetet eftersom de tillhandahåller böckerna gratis och är neutrala platser dit alla kan komma[...]” (4). Vi kan konstatera att biblioteket här ges en roll som vårdgivare men att dess huvudsakliga uppgift är den traditionella utlåningsverksamheten. Färm (10) konnoterar biblioteket till samhällsnytta genom att associera detta till ett komplement till sjukvården: “Med tanke på det och den skrala ekonomin som sjukskrivningen innebär, är biblioteken en viktig samhällsresurs”.

Associationerna går vidare till sådant som demokrati i form av att

utlåningsverksamheten verkar resursutjämnande gentemot svaga grupper.

Biblioteksbegreppet konnoterar även i vissa texter demokrati genom dess läsfrämjande verksamhet (4;18). I flera texter kopplas just läsfrämjande överlag ihop med biblioterapi (8; 9; 15; 23)

De grupper av människor som syns i materialet och som därmed utgör konnotationer till biblioteksbegreppet är i huvudsak just svagare grupper i form av missbrukare,

nyanlända, sjuka, människor som behöver stöd, personer med stressrelaterade problem, ickeanvändare och personer i utanförskap (4; 5; 8; 10; 11; 20 ; 27; 30; 32; 31). Ett exempel på detta hittar vi hos Glenning (11): “[...] ett bibliotek som ett växthus för medborgare och medarbetare.”. De medborgare som önskas ges växtkraft här är dock i synnerhet “[…] nyanlända, människor med psykiska besvär eller funktionshinder […]”

(11). Ovannämnda grupper associeras i huvudsak med biblioteket genom biblioterapin men även till andra beskrivna verksamheter såsom läsfrämjande.

I Larsdotters (16) text syns hur biblioteksbegreppet på ett direkt sätt konnoterar

“mötesplats” i samband med programverksamhet, bland annat biblioterapi. Biblioteket som just plats återkommer hos Stiller (29) och Henriksdotter (14) där en antik

biblioteksföreställning lyfts fram: ”I det antika Grekland var biblioteken som en helig plats, dit man kom för att hela sig själv. Så långt tillbaka som vi har källor så har man sett på litteraturen som läkande och helande” (29). Biblioteket som plats konnoterar här helande i samband med biblioterapibegreppet.

I stora delar av materialet konnoterar biblioteksbegreppet aktivitet och förändring. Detta framgår genom att det i artiklarna lyfts fram vad som är nytt på biblioteken och vad som kan tänkas införas. En sådan nyhet är bland annat biblioterapeutisk verksamhet. Utifrån texten kan vi utläsa att denna förändringslusta med tillhörande agens kommer inifrån biblioteket själv.

30

Den biblioteraputiska biblioteksdiskursen innehåller, som presenterats, flera element förutom biblioterapi. Dessa utgör de delar som tillsammans konstruerar det bibliotek där biblioterapi ingår som en självklar del. Nedanför följer en analys av dessa element i förhållande till Baumans senmoderna samhälle.

Vi har redan konstaterat att biblioterapibiblioteket fyller en funktion i det senmoderna samhället genom att tillhandahålla eller kunna tillhandahålla biblioterapi av olika slag.

Mycket av den biblioterapeutiska verksamheten bygger på samarbete med externa aktörer, både andra offentliga institutioner men även med företag. För det första kan vi se betoningen på samarbete som ett utslag för ovan beskrivna sökande efter identitet.

Eftersom biblioteket, om vi tolkar detta genom Baumans (2002) teori, på grund av det senmoderna samhället förlorat sin plats i den en gång allomfattande välfärden, eller i alla fall berättelsen om den så blir samarbete med andra ett sätt att ersätta den förlorade identiteten genom att ta del av andra tillgängliga identiteter och göra dessa till sina egna.

I fallet med biblioterapin kan vi se att biblioteket genom samarbete till exempel tar sig an identiteten vårdgivare, en identitet som biblioteket traditionellt inte haft. För det andra kan samarbete också bli ett sätta att stärka bibliotekets legitimitet genom att låna legitimitetsanspråk från andra aktörer såsom till exempel vården. Hedemark (2009) beskriver hur biblioteken i och med ett ökande samarbete och närmande till den formella utbildningen stärker legitimiteten genom att betona nyttigheten för denna sektor. På samma sätt skulle alltså biblioteken stärka sin legitimitet genom att samarbeta med vården. För det tredje kan samarbete även vara ett utslag av ekonomisk

nödvändighet offentliga institutioner emellan som drabbas av det senmoderna samhällets alltmer krympande resurser till välfärden. Även här kan vi referera till bibliotekets närmande till det formella lärandet. När vuxenutbildningen stärktes i Sverige så fick folkbiblioteket ansvar för de vuxenstuderandes litteraturförsörjning och andra stödjande insatser utan att för den delen få ökade resurser (Hedemark (2009)

I ljuset av teorin om det senmoderna samhället skulle vi kunna tolka utlåning av ickelitteratur och ökad programaktivitet inklusive biblioterapeutisk verksamhet som en influens från konsumtionssamhället. Bauman (1999) menar att konsumtionssamhällets metavärde är valet, “[... ]det värde efter vilket alla andra värden bedöms och

rangordnas.”. (Bauman, 1999, s. 86). I ett samhälle där människor huvudsakligen har rollen som konsumenter, inte producenter eller medborgare, blir detta metavärde följdaktligen även konsumentens måttstock (Bauman, 1999). Ökat antal

programaktiviteter och tjänster i verksamheten i övrigt såsom utlåning av ickelitteratur innebär en ökad valfrihet för användarna. Biblioterapibiblioteket kan här tolkas som en anpassning till konsumtionssamhället och den senmoderna människans roll som

konsument genom att hen erbjuds friheten att välja från ett utökat utbud av aktiviteter och tjänster. En utökad valfrihet innebär då att biblioteket imiterar marknaden och behöver för sin legitimitet i konsumtionsamhället konkurrera med denna. Å andra sidan har enligt Hedemark (2009) verksamheter på biblioteket som inte har med utlåning och litteratur att göra sitt ursprung i 70-talets allaktivitetsdiskurs vilket gör att det hela inte kan tolkas som enbart ett senmodernt fenomen. Skillnaden mot allaktivitetsdiskursen är dock att denna hade starka vänsterpolitiska förtecken med udden mot kommersialism som förespråkade bland annat politiska debatter och arbetsplatsbesök, något som inte återfinns i vårt analyserade material. Om vi går till Jochumsen et al. (2012) och

fyrarumsmodellen så innebär dock biblioteket enligt denna en anpassning av biblioteket till det senmoderna där bland annat en ökad efterfrågan på identitetsskapande

31

upplevelser och bibliotekets konkurrens med marknaden läggs fram. Enligt Jochumsen et al. (2012) bör alltså (och har gjorts) en anpassning till de senmoderna individernas konsumtionsmönster göras. Fenomenet med ökad programverksamhet, biblioterapi och utlåning av ickelitteratur kan alltså ses som en syntes av dessa faktorer. Om vi även lägger till influenser från den av Hedemark (2009) identifierade

informationsförmedlande diskursens syn på användare som individer och inte som grupper samt dess syn på demokrati som en där individens efterfrågan skall mötas så kan en koppling till Baumans (1999) beskrivning av konsumtionssamhället göras en tydligare.

De grupper som nämns i materialet: missbrukare, nyanlända, sjuka, människor som behöver stöd och personer med stressrelaterade problem kan dels tolkas som den senmoderna kapitalismens ofrånkomliga spillprodukt vilken det traditionellt varit välfärdsstatens ansvar att ta hand om (Bauman, 2002). Så är förvisso fortfarande fallet, men i materialet syns att dessa grupper allt mer ses som bibliotekets ansvar istället för till exempel vården och socialtjänst, med vilka det förvisso förekommer samarbete. Vi kan tolka det hela som att dessa det senmodernas största förlorare aktivt hänvisas till biblioteket genom biblioteksbeggrepets konnotationer till dessa eftersom välfärden urholkats och blir alltmer behovsprövad. Till skillnad från andra välfärdsinstitutioner är biblioteket öppet för alla och någon hård behovsprövning tillämpas inte. Biblioteket får, enligt denna tolkning, alltså fungera som surrogat för den äldre breda välfärden för de som inte har medel att skaffa välfärdstjänster på andra sätt. Samtidigt kan vi också koppla det hela till bibliotekets sökande efter identitet och legitimitet genom att göra sig nyttig. Även här gör sig frågan om resursfördelning och avlastning välfärdsinstitutioner emellan sig påmind. Fokuset på verksamhet för nämnda grupper kopplas också till biblioteket som samhällsresurs (10). Om vi tolkar det genom Baumans (1999) teori om välfärden så blir resonemanget att då den totala mängden resurser i välfärden minskar utgör biblioteket, som ett undantag med sin brist på behovsprövning och krav på motprestation samt dess öppenhet för alla, en viktigare del i den minskande mängden.

Biblioteket som samhällsresurs kopplas också samman med samarbetet med vården genom att vara ett komplement, något som skulle tyda på ovanstående. Samhällsresurs kopplas även till demokratibegreppet i samband med läsfrämjande verksamhet vilket i sin tur har konnotationer till biblioterapin (11; 18; 30) . I det senmoderna samhället enligt Baumans teori (2002), där det politiska: demokratin, förlorar mark till fördel för den flytande ekonomiska makten inskränker sig demokratin i det här fallet till

läsfrämjande. Möjligen kan detta bero på det som Bauman (2002) beskriver som likgiltigheten inför politiken hos den individualiserade människan, och att en

anpassning till denna gjorts från bibliotekets sida eller helt enkelt att demokrati på annat sätt gjorts omöjlig på grund av att makten flyttats från den.

Angående biblioteket som plats så kan konnotationen mötesplats ses i ljuset av det senmoderna som ett försök att vara en offentlig plats. Enligt Bauman (2000b) råder en brist på sådana platser eftersom dessa är mål för nedskärning på grund av vikande efterfrågan. Denna vikande efterfrågan kan förklaras med att det eventuellt politiska som skulle kunna ske i dessa rum inte skulle kunna konkretiseras på grund av avsaknad av maktmedel (Bauman, 2000b). I Jochumsen et als (2012) fyrarumsmodell

förekommer rummet för möten. Till skillnad från det i allaktivitetsdiskursen

förekommande fokuset på det politiska i mötet i till exempel de politiska debatter som förordas så är mötet i Jochumsen et als (2012) tappning inte politiskt i den meningen att

32

det är politiska samtal som ska föras (Hedemark, 2009). Jochumsens rum för möten är förvisso offentligt i den meningen att biblioteket är offentligt ägt och att alla har tillträde men det är inte ett offentligt rum i meningen att debatten ska ske där, om den ändå gör det så är det beroende av individerna själva. De möten som ska ske i Jochumsen et als (2012) rum är det lågintensiva mötet med hög eller lågintensiva andra möten med syfte att öka det sociala kapitalet i samhället. Denna inriktning på möten kan tolkas som en anpassning till ett samhälle med vikande efterfrågan på uttalat politiska offentliga platser och ett till individualiseringen anpassat substitut till de kollektiv som individerna bäddats ur.

Konnotationen till det antika biblioteket (29;14) kan tolkas som en konstruktion av biblioteket som en självklar plats för biblioterapeutisk verksamhet och därmed för dess funktioner för den senmoderna individualiserade människan. Konnotationen till det antika biblioteket (29;14) kan också knytas an till Hedemarks (2009) bokliga diskurs där biblioteket och litteraturen är något gott i sig samt faktumet att artikuleringen av den bokliga diskursen i många fall består i att bevara eller att hänvisa bakåt i tiden.

Till sist så har vi det aktiva biblioteket, biblioteket som uppvisar en agens i det pågående förändringsarbetet. Den senmoderna världen karaktäriseras av frihet, vilket för alla andra än den flytande eliten består av otrygghet eftersom dessa till skillnad från eliten är bundna till lokaliteten Bauman (2002). Det ickeeliten har som alternativ är att anpassa sig och spela med (Bauman, 2002). Detta innebär i den fullständiga otryggheten att flexibilitet är en egenskap som måste innehas (Bauman, 2002). Den

förändringsbenegänhet och agens som kännetecknar biblioterapibiblioteket skulle kunna spåras till detta krav på flexibilitet. Hedemark (2009) spårar dock denna

förändringsbeneägenhet till 70-talets allaktivitetsdiskurs, då i förhållande till den tidigare dominerade bokliga diskursen. Den förändringsiver som då framkommer fortsätter sedan på 80-, 90-, och 00-talet i och med den informationsförmedlande diskursen vilken också framhäver att biblioteket bör förändras (Hedemark, 2009). Detta förenande element av förändring i de bägge diskurserna har dock olika drivkrafter.

Allaktivitetsdiskursen framhäver att biblioteket bör förändras för att skapa ett

socialistiskt samhälle medan det i informationsförmedlingsdiskursen på 80-talet handlar om att hänga med i den tekniska utvecklingen för att senare ha ett ökat fokus på att anpassa sig i en mer nyliberal riktning (Hedemark, 2009). Att biblioteket konstrueras som i behov av förändring är alltså inget nytt men här uppkommer problemet med att bestämma när senmoderniteten historiskt infaller vilket Bauman inte anger. Vi kan dock tolka med Hedemarks (2009) avhandling som grund att förändringselementet skiftat innehåll i och med samhällsförändringen i stort även om Hedemark (2012) med sitt Foucaultska diskursbegrepp inte drar den slutsatsen. Ett argument för att förändringen sker utefter senmoderniteten är Jochumsen et als (2012) fyrarumsmodell vilken explicit innebär en anpassning av biblioteket till det senmoderna samhället. Den

förändringsbenägenhet som då förvisso har sitt ursprung i 70-talets allaktivietsdiskurs och som via informationsförmedlingsdiskursen levat vidare kan i och med

fyrarumsmodellen sägas ha fyllts med ett mer samtida innehåll även om anpassningen som drivkraft ligger kvar sedan åtminstone 80-talet. Anpassningen i förhållande till det senmoderna kan med hjälp av Bauman (2002) tolkas som att biblioteket befinner sig i ständig rörelse i en otrygg värld och söker sin identitet bland det ökande utbudet av identiteter. Förändringsbenägenheten skulle också genom diskursen kunna signalera ett bibliotek som genom sitt sökande är i takt med sin tid. Biblioterapidiskursen skulle då

33

alltså konstruera biblioteket som ett bibliotek som passar in i det senmoderna samhället genom att signalera dess kännetecken.