I detta avsnitt av uppsatsen kommer vi först redovisa de genom analysen framkomna svaren på formulerade forskningsfrågor i tur och ordning för att sedan relatera framkomna resultat till tidigare forskning. Därpå följer diskussion av uppsatsen i sin helhet. I en diskussion med vad som tas upp i litteraturgenomgången framkommer ett samspel med denna och begreppsanalysen samt kopplingarna till det senmoderna samhället i studiens analys.
När det kommer till uppsatsens första frågeställning, Vilka diskurser om biblioterapi kommer till uttryck i dags- och månatlig press?, framkommer i begreppsanalysen en läkande diskurs, en allmängiltig diskurs, en diskurs baserad på läsning som ett sätt att blicka inåt, och en baserad på läsning som igenkänning. De två första framkommer som kontrastrerande gentemot varandra, medan de två senare vid en första anblick uppvisar ett dialektiskt förhållande men bör förstås som grundade i samma uppfattning om biblioterapi som introspektion och källa till igenkänning. Den försiktiga optimism hos informanterna i Bergstedts (2017) och Gambrings (2018) texter känns igen i materialet, där det inte sällan skönjas en nyfikenhet gentemot biblioterapins möjligheter (1; 2; 4; 7;
10; 33). Samtidigt återges även den försiktighet när det kommer till att tillskriva
biblioterapi professionellt terapeutiska egenskaper, som Bergstedt (2017) ger uttryck för i materialet, närmare bestämt i den allmängiltiga diskursen.
I förhållande till uppsatsens andra frågeställning, Vilka diskurser om bibliotek i
förhållande till biblioterapi kan identifieras i dags- och månatlig press?, kan vi genom resultatet av begreppsanalysen konstatera att materialet innehåller en traditionell biblioteksdiskurs, en biblioterapiblioteksdiskurs samt en krisdiskurs. Den traditionella biblioteksdiskursen särskiljs gentemot biblioterapibiblioteket genom att
biblioteksbegreppets innebörd inte associeras till biblioterapi samt har en större närhet till den lexikala denotationen. Biblioterapibiblioteksdiskursen kontrasteras mot den traditionella biblioteksdiskursen genom en självklar association till biblioterapi men också genom konnotationer till samarbete, utlåning av ickelitteratur, svaga grupper, biblioteket som plats för möten och helande, ökad programverksamhet, biblioteket som samhällsresurs samt förändringsbenägenhet. Dessa element bildar tillsammans med biblioterapin den diskursiva kontexten som genom diskursens konstituerande
egenskaper konstruerar biblioterapibiblioteket. Genom begreppsanalysen kan vi också se att en begreppsförändring inträffar mellan 2012 och 2014 där det traditionella
biblioteket återfinns i materialet från 2012 men är ersatt med biblioterapibiblioteket från och med 2014. Biblioterapibiblioteket och det traditionella biblioteket fungerar i
materialet som motsatser där det ena kontrasteras mot det andra. Vidare så identifieras en krisdiskurs spritt över materialets hela kronologiska spann byggd på meningar om nedläggningshot och nedläggningar av bibliotek samt bibliotekets famlande efter en fast roll vilket även kommer till uttryck i ängslighet.
34
Genom svaren på de två första forskningsfrågorna kan vi efter genom genomgången analys av förhållandet mellan identifierade diskurser och sociala strukturer skissera en diskursordning och klarlägga de dialektiska förhållanden som råder mellan de
diskursiva och ickediskursiva delarna.
I analysen av relationen mellan identifierade diskurser och det av Bauman (1999;
2000a; 2000b; 2002) beskrivna senmoderna samhället landar vi i en tolkning att de identifierade diskurserna skulle kunna vara konstituerade av de sociala strukturer som kännetecknar senmoderniteten. Som längst draget finner vi då utgångspunkten i de förhållanden som gav upphov till globaliseringen och som utgörs av effektiviseringen av kommunikationsmedlen och som är orsak till rådande sociala strukturer av otrygghet, senmodern individualisering, konsumtionssamhälle, nedmontering av välfärdsstaten och politikens avväpning (Bauman 1999; 2000a; 2000b; 2002). I fallet med biblioterapin konstrueras denna genom sina konnotationer till läkande, allmängiltighet, spegling och verklighetsflykt. Dessa diskurser ger uttryck för funktioner som skulle kunna tolkas som passande den senmoderna urbäddade och individualiserade människans liv där sökandet efter identitet genom konstruerandet av livsberättelser blivit en central livsstrategi i en otrygg och osäker tillvaro där kritiken privatiserats. Såvida biblioterapin inte
tillhandahåller möjligheter för tillägnandet av livsberättelser skulle den dock kunna erbjuda krokgemenskaper, ett tillfälligt surrogat för de förlorade kollektiven, eller som ersättningsförströelse, en verklighetsflykt med fokus på saker som verkar kontrollerbara och stabila till skillnad från livssituationen i övrigt (Bauman, 2002). Biblioterapin konstrueras då alltså som ett svar på det senmoderna, sprungen ur de sociala strukturerna och svarar på ett behov som del av en framkomlig livsstrategi som hör detta till. Samtidigt som biblioterapidiskurserna enligt denna tolkning sammantaget är konstituerade av de sociala strukturerna konstituerar de även genom att de konstruerar biblioterapi som en självklar verksamhet i samhället och reproducerar därmed de sociala strukturerna. Särskilt tydligt är detta genom dess association med vården, den läkande diskursen, där biblioterapi konstrueras som ett surrogat till vården och på det sättet, genom att vara ett alternativ, riskerar att bidra till nedmonteringen av välfärden.
Att biblioterapi på flera ställen i litteraturgenomgången framskrivs som möjligt komplement eller avlastning för en ansträngd vård, se avsnitt 5.1.2.1, anser vi stärker befogenheten för kopplingen mellan biblioterapi och privatisering av kritiken. Både hos Brewster, Sen och Cox (2011) samt Walwyn och Rowley (2011) framskrivs biblioterapi som en del i en potentiell strategi i hanteringen av problemet med en överbelastad vårdsituation, och fokus läggs således på att minska belastningen, det vill säga minska människors behov av vård, snarare än ökade resurser till vården för att kunna möta det behov som finns. Detta talar för biblioterapi som ett svar på tendenser i det senmoderna samhället, närmare bestämt individualisering och privatisering av kritiken, då ansvaret för hälsa och välmående i argumentationen för biblioterapi övervägande placeras hos individen och inte hos samhället. Vikten av samarbete med välfärdens funktioner såsom hälsosektorn och socialtjänst som lyfts både hos Brewster (2007) och Bergstedt (2017) kan även det tala för att bibliotek med biblioterapi gör anspråk på att assistera en otillräcklig vård. I analysen av biblioteksbegreppet kan vi se att detta från 2014 konnoterar samarbete, något som alltså återfinns hos Bergstedt (2017) och Brewster (2007). Det ligger nära till hands att koppla biblioterapi som vårdkomplement till den
35
läkande diskursen, och till Tuominens (1997) diagnostiska diskurs, där läsning delar funktion med vården i och med att de båda syftar till att läka. Man kan dock tolka det som beskrivs i begreppsanalysen som den allmängiltiga diskursen som motstånd till synen på biblioterapi som komplement till den primära vården, i och med att de terapeutiska och läkande konnotationerna nedtonas och det därmed görs ett
avståndstagande till vårdkontexten. Även i litteraturgenomgångens kritiska perspektiv framkommer en vilja att tona ner de terapeutiska konnotationerna till biblioterapi, vilket syns hos Bergstedt (2017) och Gambring (2018), men också hos de som menar att biblioterapi bara är ett ord för något som redan är en integrerad del i
biblioteksverksamheten, som i Brewsters (2007) idé om informell biblioterapi.
Biblioterapins roll som komplement och avlastning för vården bör därför inte ses som given.
Biblioterapins roll i identitetsskapande genom livsberättelser och livsprojekt som framkommer i analysen kan även det skönjas i litteraturgenomgången, och då kopplat till den allmängiltiga diskursen. Vi kan i symposiet Litteratur som livskunskaps fokus på litteraturens roll i ”[…] läsarens existentiella och sociala personlighetsutveckling”
(Nilsson & Pettersson, 2009, s. 7) samt i Frids (2016) citat om att “[...] det finns många människor som inte söker vård eller ens har en livskris, men som ändå mår bra av att prata om livets stora frågor” (Frid, 2016, s. 119) se att biblioterapins allmängiltiga positiva aspekter kopplas till personlig utveckling och välmående. Detta kan kopplas till de konnotationer som framkommer i den allmängiltiga diskursen kring biblioterapi, där fokus även där läggs på sådant som personlig utveckling och välmående. Vidare kan detta möjligen stärka tesen om biblioterapins roll i identitetsskapande genom
livsberättelser och livsprojekt då fokuset på personlig utveckling kan tala för en syn på den egna identiteten som formbar och som en uppgift, där den personliga utvecklingen i detta fall kan förstås som utförandet av den.
De redovisade diskurserna i punkt 7.1.3.3 och 7.1.3.4, om biblioterapi som inåt- respektive utblickande, finner stöd i litteraturgenomgången. Som lyfts av Brewster (2007) tangerar användares generella förväntningar på bibliotek biblioterapins
grundkärna, då båda uppvisar tillämpandet av reader response som synvinkel. Man kan tolka det som att reader response i fokuset mot läsaren även innebär ett introspektivt fokus, och ett fokus där individen, här i form av läsaren, är central. Detta stärker kopplingen mellan biblioterapi och individualiseringen, som gör sig tydligt gällande i både den inåt- och utblickande diskursen och i biblioterapi, så som det framskrivs i materialet, i stort.
I litteraturgenomgången gjorde vi antagandet att igenkänning, så som det beskrivs av Felski (2008) är tydligast relevant för biblioterapi och uppsatsens syfte. Detta visade sig också stämma, med tanke på den betydande del denna aspekt ges i materialet, vilket även vidare kopplas till aspekter i det senmoderna samhället då igenkänning kan vara en del i identitetsskapandet. I materialet kan även skönjas sådant som kan tolkas som en strävan efter att närma sig ett anspråk på biblioterapins relevans för igenkänning i en politisk kontext, som riktas mot omgivningen snarare än mot jaget (Felski, 2008). Det relevanta materialet här utgörs av artikeln “Biblioterapi ska göra livet begripligare i ett alltmer obegripligt samhälle” (25), med citatet “Intresset för att läsa sanna berättelser och samhällslitteratur har ju blivit väldigt mycket större. Det kanske är på grund av att samhället blir mer och mer obegripligt” (25). Med detta sagt finner vi inte tillräckligt stöd i materialet för en koppling mellan biblioterapi och politiskt erkännande utan
36
samtliga formulerade diskurser inom biblioterapi befinner sig på individnivå, även om det som nämnt inte råder en dikotomi mellan vad Felski benämner recognition
respektive acknowledgement (Felski, 2008).
En betydande del av kritiken som riktas mot biblioterapi i begreppsanalysen kan relateras till hänvisningen till Felski (2008) i litteraturgenomgången. Denna bygger på en kritik av själva den biblioterapeutiska grundtanken - litteratur och läsning som medel snarare än som mål i sig.
Om vi tar utgångspunkt i det senmoderna så kan vi se att samma förhållande som för biblioterapin även skulle kunna gälla biblioteket. Tydligast är då de sociala
strukturernas konstituerande verkan på bibliotekets krisdiskurs. Globaliseringen,
beskriven av Bauman (Bauman, 2000a; 1999), med dess konsekvenser av nedmontering av välfärden ger upphov till reella nedläggningar och nedläggningshot för bibliotek vilket gestaltar sig diskursivt som kris. Biblioterapibiblioteksdiskursen konstrueras som ett svar på denna kris och förhållandet mellan social struktur, krisdiskurs och
biblioterapidiskursen kan ses som en konsekvenskedja där det senmodernas sociala strukturer ger upphov till krisdiskursen varpå biblioterapibiblioteksdiskursen följer.
Vidare så konstituerar de sociala strukturerna biblioterapibiblioteket, via krisdiskursen, på så vis att biblioterapibiblioteket konstrueras som en del av det senmoderna. Detta kan vi se genom de konnotationer som biblioteksbegreppet har i
biblioterapibiblioteksdiskursen, det vill säga samarbete, utlåning av ickelitteratur, svaga grupper, biblioteket som plats för möten och helande, ökad programverksamhet,
biblioteket som samhällsresurs samt förändringsbenägenhet. I relation till
biblioterapidiskurserna så konstrueraras biblioterapibiblioteket att vara en del av, en anpassning, till det senmoderna som en plats där biblioterapi, konstruerad som funktioner för den senmoderna människan, passar in. Motsatt så skulle då
biblioterapidiskurserna fungera så att de passar in i det senmoderna och de bägge delarna: biblioterapain och biblioteket blir så att säga ett sammansatt senmodern helhet.
Så som vi tolkar denna diskursformation så legitimerar och reproducerar den det senmoderna samhället och bidrar på så sätt till att konstituera denna, alltså den ickediskursiva världen. Sammanfattningsvis skulle vi kunna tolka det som att
biblioterapibiblioteket med dess biblioterapeutiska beståndsdel är ett bibliotek för den senmoderna människan, format av de övergripande samhälleliga strukturerna och liksom den individualiserade människan är av det senmoderna ödet kommen.
I förhållande till den tidigare forskningen så kan analysen problematiseras med hjälp av Hedemarks (2009) studie. De av bibliotekets konnotationer som konstruerar
bbiblioteket som en plats för verksamheter som inte har med litteratur att göra samt ökad programverksamhet finner hon först i 70-talets allaktivitetsdiskurs vilket inte på ett självklart sätt kan kopplas till senmoderniteten. För att klargöra sambandet skulle
ytterligare forskning krävas. Den informationsförmedlande diskursens samband med nyliberalismen och dess fokus på individen samt det tidsmässiga sambandet mellan dennas genomslag och globaliseringen stödjer dock vår analys att biblioterapibiblioteket konstrueras utifrån rådande sociala strukturer. Hedemarks (2009) bokliga diskurs, vilken vi i vår analys tydligast ser i det traditionella biblioteket skulle också kunna finnas representerad i biblioterapin med dess fokus på skönlitteratur men där den bokliga diskursen betonar litteraturen och bibliotekens intrinsikala värde finner vi i biblioterapisammanhang i den här studien en större betoning på instrumentalism i och
37
med att läsningen av litteratur genom biblioterapin förväntas ha en effekt på människors mående. En anledning till detta kan vara att vårt material inte i någon stor mån har författare som avsändare vilka i Hedemarks (2009) studie är de som i största mån för fram denna åsikt. I Hedemarks (2009) studie förs mer instrumentella argument för biblioteket fram av politiker och biblioteksföreträdare. I vårt material får i många texter biblioteket och dess företrädare plats och detta ger oss anledning att tro att denna instrumentalism samt den förändringsbenägenhet som återfinns i den
informationsförmedlande diskursen har sitt ursprung i det biblioteksinterna fältet varpå Jochumsen et als (2012) fyrarumsmodell aktualiseras som referens.
Biblioterapibiblioteket som det framkommer i vår analys skulle passa in i Jochumsen et als (2012) fyrarumsmodell med sina upplevelse- och egenmaktsmål. När det kommer till biblioterapidiskursens fokus på vissa svaga grupper så bryter detta mot Hedemarks (2009) informationsförmedlingsdiskurs med sitt individfokus och anknyter mer till den bokliga diskursens mer kollektiva syn på användaren. Sammantaget så kan vi i relation till Hedemark själv skriver se att flera biblioteksdiskurser i media kan existera parallellt vilket vi kan se i biblioterapibiblioteket då detta har element av både den bokliga-, den informationsförmedlande- och allaktivitetsdiskursen.
Gällande analysresultatens tillförlitlighet är det värt att återigen nämna den
diskursanalytiska forskarens roll i konstruerandet, eller reproducerandet, av diskurser.
Analysresultaten och frågeställningarna i denna uppsats har onekligen färgats av den begreppsapparat som följer med teorin om det senmoderna samhället, vilket lyfter frågor om tillförlitlighet och risk för förutsägbara resultat som även berörs i avsnitt 4.3.
Då en bärande del av uppsatsens syfte har varit att undersöka de aktuella diskursernas förhållande till det senmoderna samhället, finns risken att vi under arbetets gång påverkats av en så kallad professionell kognitiv bias, vilket innebär en prägling av forskarens inriktning, och att denna inriktning även utgör en slags favorisering, där arbetet färgas av en “[...] önskan att främja det egna forskningsområdet” (Karolinska institutet, u.å). I vårt fall utgör alltså det senmoderna samhället uppsatsens inriktning, och det är svårt att dra en tydlig gräns för var en naturlig påverkan av inriktning övergår i professionell kognitiv bias, eller konfirmeringsbias. Vi har under arbetet med
uppsatsen haft detta i åtanke och, som nämnt i avsnitt 4.3, strävat efter transparens i våra resonemang och varit medvetna om den eventuella problematiken med reliabilitet i diskursanalys.