KANDIDATUPPSATS I BIBLIOTEKS- OCH INFORMATIONSVETENSKAP AKADEMIN FÖR BIBLIOTEK, INFORMATION, PEDAGOGIK OCH IT
2020:X
En verksamhet i den psykologiska och politiska ödeläggelsens landskap
En kritisk diskursanalys av biblioterapi i dags- och månadspress
ANTON FORSLUND
JOHANNA GUSTAFSSON-AHLZÉN
© Författarna
Mångfaldigande och spridande av innehållet i denna uppsats – helt eller delvis – är förbjudet utan medgivande.
Svensk titel: En verksamhet i den psykologiska och politiska ödeläggelsens landskap:
En kritisk diskursanalys av biblioterapi i dags- och månadspress
Engelsk titel: An activity in the landscape of psychological and political devastation: A critical discourse analysis of bibliotherapy in daily and monthly press Författare: Anton Forslund och Johanna Gustafsson-Ahlzén
Färdigställt: 2020
Abstract: The concept of bibliotherapy is subject to different views of its meaning and potential place in the library. Through a critical discourse analytical approach, this thesis examines bibliotherapy in relation to a Swedish library context by analyzing Swedish articles from daily and monthly press, and relating the discourses identified in them to Zygmunt Bauman’s theory of late modernity.
Using bibliotherapy and library as key concepts to analyze, seven different discourses are identified, the first four related to the concept of bibliotherapy and the three latter related to the norms, beliefs, and values of libraries: a curative discourse, a universal discourse, a discourse based on reading as a way of looking inward, one based on reading as a way of recognition, traditional library discourse, bibliotherapeutic library discourse, and crisis discourse.
These discourses are related to each other as well as to the social
structures of late modern society, and the role of bibliotherapy as a whole is examined in this context. Bibliotherapy emerges as a tendency in late modern society, interacting with aspects of it consisting of undermining of the welfare society, the construction of identity, and seeking of community and safety.
Nyckelord: Diskurs, biblioterapi, senmodernitet, bibliotek, globalisering, individualisering
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1 Syfte 2
1.2 Frågeställningar 2
2. Tidigare forskning och litteratur 2
2.1 Biblioterapins roll på bibliotek 3
2.1.1 Kritiska perspektiv på biblioterapi 5
2.2 Biblioteket i samhället 7
3. Teori 10
3.1 Det senmoderna samhället 10
3.1.1 Globalisering 10
3.1.2 Individualisering 11
3.2 Kritisk diskursanalys som teori 13
4. Metod 14
4.1 Insamling av material 14
4.2 Kritisk diskursanalys som metod 15
4.3 Etiska överväganden 17
5. Begreppsanalys samt analys av diskurs och social praktik 18
5.1 Biblioterapibegreppet 18
5.1.1 Biblioterapins denotationer 19
5.1.2 Biblioterapidiskurser 19
5.1.2.1 Från sjuk till frisk - läkande diskurs 19
5.1.2.2 För sjuka och friska - allmängiltig diskurs 20
5.1.2.3 Läsning som ett sätt att blicka inåt och läsning som igenkänning 21 5.1.2.4 Läsning som ett sätt blicka utåt och läsning som verklighetsflykt 22
5.2 Biblioteksbegreppet 25
5.2.1 Biblioteksbegreppets denotationer 25
5.2.2 Biblioteksdiskurser 25
5.2.2.1 Det traditionella biblioteket 26
5.2.2.2 Biblioteket i kris 27
5.2.2.3 Biblioterapibiblioteket 28
6. Diskussion och slutsatser 33
7. Förslag på fortsatt forskning 37
Källor 39
Analyserat material 43
1
1. Inledning
I denna uppsats undersöks ett brokigt och inte sällan laddat begrepp: biblioterapi. I dess lexikala denotation, hämtad från Nationalencyklopedin, definieras det som
“Samlingsnamn för insatser som genom läsning syftar till att bota eller lindra psykisk ohälsa, höja livskvalitén eller bidra till en personlig mognadsutveckling”
(Nationalencyklopedin, u.å.a). Innebörden av detta och hur biblioterapi kan, eller ens bör, bedrivas på bibliotek, är dock omtvistad.
Vi undersöker biblioterapi i relation till svensk bibliotekskontext ur ett kritisk
diskursanalytiskt och sociologiskt perspektiv, och använder det som ett exempel på en samhällstendens att applicera sociologen Zygmunt Baumans (1925-2017) teori om senmodernitet på. Bauman (2002) skriver att människor i det senmoderna,
individualiserade samhället, där politiska lösningar på problem synes och i viss mån är omöjliga, vänder sig till exempelvis terapi. Istället för att söka politisk eller systematisk förändring så individualiseras vi och söker endast en biografisk lösning på samhälleliga problem (Bauman, 2002). Den svenska bibliotekskontext som undersökningen
uppehåller sig vid och återfinns i undersökt material består företrädesvis av folkbibliotek även om enstaka artiklar behandlar sjukhusbibliotek.
Bergstedt (2017) skriver i sin utredning Biblioterapi på Götabiblioteken att biblioterapi oftast riktas till människor med olika problem såsom kriminalitet, utmattningssyndrom, eller förlorande av närstående. I hänseende till det senmoderna samhällets uttryck och det övergripande rådande läget i Sveriges psykiatri, med långa väntetider, nedläggning av Hjälplinjen (1177 Vårdguiden, 2019), och en kraftig ökning av besök inom både barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin de senaste åren (Uppdrag Psykisk Hälsa, 2019), utkristalliserar sig hypotesen att biblioteken med biblioterapi kliver in i en roll med syfte att täcka upp den övriga välfärdens brister. Här går det möjligtvis att skönja en tendens ur ett större
sammanhang där bibliotekens roll i det senmoderna samhället vidgas utanför dess kärnverksamhet. Dock kan antagandet att biblioterapi skulle ligga utanför
bibliotekens kärnverksamhet problematiseras. Bibliotekslagen (SFS 2013:801) stipulerar i 2 § att biblioteken ska “[...]främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt”.
Biblioterapi betonar litteraturens positiva effekter på läsaren och skulle kunna ha en litteraturförmedlande och läsfrämjande funktion, och därmed vara i linje med bibliotekets kärnverksamhet och grunduppdrag.
Biblioterapi bedrivs ofta i samarbete med olika organisationer (Bergstedt, 2017), och just samarbete med omgivande samhälle är en springande punkt för bibliotekens relevans och förankring hos befolkningen. Att vara en del av det omgivande samhället och genom samarbete uppfylla de ambitioner om deltagande som betonas i nuvarande
2
interna, och i viss mån externa, diskurser om bibliotek bidrar till bibliotekens fortsatta relevans. Samtidigt visar biblioteket genom biblioterapi sin nytta för användarna i det omgivande samhället och om biblioterapin uppfyller sina ambitioner har det en potential att grundligt påverka användarnas liv och leverne.
Vi finner det vetenskapligt relevant med fortsatt forskning om biblioterapi, samt samhälleligt relevant med koppling till det senmoderna samhället och folk- och
sjukhusbibliotekens roll i detta. Bristen på forskning om biblioterapi som fenomen ur ett kritiskt perspektiv, särskilt i en svensk kontext, anser vi bidrar till uppsatsens relevans. I ett vidare sammanhang syftar uppsatsen till att problematisera och diskutera bibliotekets verksamhet och nuvarande riktning, med biblioterapin som medel, genom att sätta det i ett större sociologiskt sammanhang samt att anlägga ett kritiskt perspektiv på detta.
1.1 Syfte
Syftet med uppsatsen är att skapa kunskap om de diskurser som gör sig gällande i sammanhanget biblioterapi och bibliotek och hur dessa förhåller sig till det senmoderna samhället.
1.2 Frågeställningar
Följande frågor har väglett oss i arbetet med uppsatsen och hjälpt oss bibehålla fokus på dess syfte.
- Vilka diskurser om biblioterapi kommer till uttryck i dags- och månatlig press?
- Vilka diskurser om bibliotek i förhållande till biblioterapi kan identifieras i dags- och månatlig press?
- Hur förhåller sig identifierade diskurser till varandra samt till de sociala strukturerna i det senmoderna samhället?
2. Tidigare forskning och litteratur
För att relatera tidigare forskning och litteratur om biblioterapi till uppsatsens syfte har vi valt att fokusera på ett urval som behandlar biblioterapi i förhållande till
bibliotekarieyrket och biblioteket som institution. Vi presenterar även ett urval av vad vi valt att benämna kritiska perspektiv på biblioterapi, i linje med studiens övergripande kritiskt diskursanalytiska teoretiska ramverk. Med tanke på studiens svenska kontext
3
består urvalet huvudsakligen av svensk litteratur, men även engelsk och amerikansk forskning tas upp för ett rikare underlag. Eftersom även texter som inte utgör forskning har tagits med, i form av Bergstedts (2017) utredning, ett symposium av Nilsson &
Pettersson (2009), och Frids (2016) bok, så har vi valt att namnge avsnittet Tidigare forskning och litteratur.
2.1 Biblioterapins roll på bibliotek
Det finns enligt Bergstedt (2017) ett stort intresse bland Sveriges bibliotekschefer att börja arbeta med biblioterapi i verksamheterna, och det är även något som upprättats på bibliotek i flera kommuner de senaste åren (Hansson, 2019). Dock efterfrågas mer kunskap om metoden, och samarbete med andra aktörer, “[...] inom exempelvis
folkbildning, kommuner, hälso- och sjukvård samt ideell sektor” (Bergstedt, 2017, s. 5) anges som en förutsättning för att biblioterapi ska kunna drivas på biblioteken.
Utredningen visar att intresse av samarbete finns hos dessa aktörer, men där uttrycks även en skepsis från vissa håll, som berörs närmare under kritiska perspektiv på biblioterapi. Utredningen bygger, utöver omvärldsbevakning och studieresa till England, på intervjuer med Götabibliotekens bibliotekschefer, företrädare för
folkbildningen och för hälso- och sjukvården i Region Östergötland, tjänstemän i flera kommuner, forskare, samt bibliotekarier och andra yrkesgrupper med erfarenhet av biblioterapi. Bergstedt (2017) resonerar kring det ökade intresset för biblioterapi i Sverige, och formulerar fyra olika potentiella förklaringar till detta: att biblioteken fått upp ögonen för biblioterapi som en form av läsfrämjande, en önskan hos bibliotekarier att utvecklas i sin profession, en reaktion på den framväxande kunskapen om
biblioterapi i övriga delar av världen, samt en allmänt ökad psykisk ohälsa där biblioterapi träder in i rollen som ”[…] komplement till traditionell medicinsk och psykologisk behandling” (Bergstedt, 2017, s. 6).
Perspektivet på biblioterapi som ett möjligt komplement och avlastning för offentlig sjukvård som den senare förklaringen ger uttryck för syns även i två engelska studier:
Legitimising bibliotherapy: evidence-based discourses in healthcare (Brewster, Sen &
Cox, 2011), och The value of therapeutic reading groups organized by public libraries (Walwyn & Rowley, 2011), den senare en intervjustudie med deltagare i
biblioterapeutiska bokcirklar på folkbibliotek, där författarna hävdar att:
There is a need to reduce demand on the UK’s National Health Service (NHS) from patients suffering from psychological distress by encouraging patients to take greater responsibility for their own care, and emphasizing the role of independence and information literacy in improving the nation’s health (Walwyn & Rowley, 2011, s. 302).
Båda studier präglas av ett fokus på ekonomiska argument för biblioterapi, snarare än argument för dess läsfrämjande potential och koppling till bibliotekets samhälleliga roll, även om dessa aspekter också lyfts. Brewster, Sen och Cox (2011) inleder sin studie med att påpeka att kostnaderna för psykiska hälsoproblem är bland de högsta inom vården i Storbritannien, och anser att ”Bibliotherapy is one important strategy that can contribute to improving the outcomes of mental health treatment in primary care”
(Brewster, Sen & Cox, 2011, s. 185).
4
Perspektivet på biblioterapi som en form av läsfrämjande, och därmed i linje med folkbibliotekens uppdrag, är även det återkommande. 2008 anordnade Institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås och
Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet symposiet Litteratur som livskunskap, med syfte att stärka ”[…] litteraturens betydelse och funktion för läsarens existentiella och sociala personlighetsutveckling” (Nilsson & Pettersson, 2009, s. 7).
Skans Kersti Nilsson fångar i sitt föredrag beröringspunkter mellan biblioterapi, läsfrämjande, och bibliotek:
De allmänna biblioteken har till uppgift att tillhandahålla och förmedla litteratur.
Att uppmuntra och stimulera läsning av (skön)litteratur att, som det heter, väcka
”läslust”, är ett av målen med verksamheten. Detta bygger på antagandet att läsning och läsvanor är förknippade med välfärd, välbefinnande och utveckling på ett mänskligt, individuellt och samhälleligt plan (Nilsson, 2009, s. 85).
I “Medicine for the Soul”: Bibliotherapy and the Public Library, en mastersuppsats av Elizabeth (numera Liz) Brewster (2007) tecknas en närmast sömlös relation mellan biblioterapi och folkbibliotekets uppdrag. Brewster (2007) framhåller att biblioterapi på bibliotek är en tillämpning av dess traditionella och centrala roll som förmedlare av böcker för underhållning, utbildning, och information. Utöver detta kan biblioterapi vara ett sätt att nå även andra förväntningar på biblioteken och riktlinjer i samhället i stort – bibliotekets verksamheter bör vara socialt inkluderande, och att rikta sig till människor med psykiska hälsoproblem menar Brewster (2007) uppfyller detta.
Samtidigt möjliggör det samarbete med verksamheter inom hälsosektorn, socialtjänst, och volontärorganisationer, och samarbete är något som av Brewster (2007) lyfts som viktigt för det moderna biblioteket.
På ett större plan pekar Brewster (2007) på biblioterapins potential att stärka bibliotekens bidragande roll i statliga initiativ som fokuserar på hälsa och
välbefinnande. Hon lyfter även en beröringspunkt i användares generella förväntningar på bibliotek och biblioterapi när hon hänvisar till Elkin, Train och Denham (2003 se Brewster 2007, s. 17) som menar att många anser att bibliotekariens uppgift består i att tillhandahålla rätt bok till rätt person vid rätt tidpunkt – en uppgift som tangerar
biblioterapins syfte. Bibliotekariens uppgift och biblioterapins grundkärna bygger då också på samma litteraturvetenskapliga synvinkel, reader response, som riktar fokuset mot läsaren och dennes läsupplevelse snarare än författaren och dennes intentioner.
Biblioterapi som litteraturförmedling kommer även till uttryck i vad Brewster (2007) kallar informal bibliotherapy, informell biblioterapi, läsfrämjande arbete i form av exempelvis bokcirklar, som inte har ett uttalat biblioterapeutiskt syfte men som fyller samma funktion i och med att det ger människor tillfälle att träffas och samtala om sina läsupplevelser, och att välbefinnande därmed främjas. Även själva biblioteken i sig kan utgöra en terapeutisk miljö, det vill säga en miljö som bidrar till psykiskt välmående, visar resultat från Brewsters studie The public library as therapeutic landscape: A qualitative case study (2014).
Man skulle alltså kunna argumentera för att biblioterapi är en term för en redan integrerad del i bibliotekarieyrket och läsfrämjandet. Detta gör i viss mån
5
folkbibliotekarierna som utgör informanter i masteruppsatsen Litteraturens betydelse - En intervjustudie av ett antal folkbibliotekariers förhållningssätt till biblioterapi i relation till sin yrkesroll och litteraturförmedling (Gambring, 2018).
Även Nina Frid (2016), bibliotekarie och författare av boken Läsa, läka, leva!: Om läsfrämjande och biblioterapi påpekar att traditionell läsförmedling i form av bokcirklar kan tangera biblioterapeutiska samtal utan att vara explicit biblioterapeutiska, och resonerar utifrån detta: “Jag tänker att det finns många människor som inte söker vård eller ens har en livskris, men som ändå mår bra av att prata om livets stora frågor. En fördel med bibliotek är att det inte associeras med sjukdom utan med utveckling, att bokcirkla kan stärka det friska i människan” (Frid, 2016, s. 119).
I Kimmo Tuominens artikel User-Centered Discourse: An Analysis of the Subject Positions of the User and the Librarian (1997) undersöks diskurser inom
användarperspektivet i det biblioteks- och informationsvetenskapliga fältet ur ett maktperspektiv. En diskurs som Tuominen identifierar är den diagnostiska, där
relationen mellan bibliotekarie och användare liknar den mellan läkare och patient, och bibliotekariens uppgift består i att genom bokförmedling utföra en slags diagnostisering och erbjuda användare en skräddarsydd behandling som svar på dennes personliga problem. Även om biblioterapi inte nämns i Tuominens artikel så ligger det nära till hands att relatera denna diagnostiska diskurs till biblioterapi såsom det definieras i Nationalencyklopedin (u.å.a) med diagnostiska begrepp som bota och lindra, och den har därmed bedömts som intressant att lyfta fram.
2.1.1 Kritiska perspektiv på biblioterapi
En återkommande betänklighet som lyfts fram i forskning och litteratur om biblioterapi i en bibliotekskontext är den Bergstedt (2017) ger uttryck för:
Det finns en risk med att ordet biblioterapi, med betoning på terapi, leder fel. Att biblioterapi handlar om professionell terapi som utförs av akademiskt skolade psykoterapeuter. Så är i regel inte fallet. Läsandet och det gemensamma reflekterandet över det lästa är i sig läkande och stärkande (Bergstedt, 2017, s.
7).
Att tona ner den terapeutiska aspekten kan dock innebära att det blir svårare att lägga fram skäl för samarbete med vården. En av de intervjuade i Bergstedts (2017) utredning, biträdande hälso- och sjukvårdsdirektör i Östergötland Anna-Carin Forsmark, är kritisk till att sjukvården ska involveras i ett biblioterapeutiskt arbete och låter förstå att biblioterapi inte är terapi och därmed inte faller inom hälso- och sjukvårdens ramar.
Även bland de intervjuade folkbibliotekarierna i Gambrings (2018) uppsats framhålls ett visst motstånd till kopplingen till terapi, samtidigt som en del av informanterna “[...]
anser det nödvändigt med större samarbeten om biblioterapi ska ges en plats på svenska folkbibliotek” (Gambring, 2018, s. 51).
Generellt uppfattas en slags försiktig optimism hos informanterna i Bergstedts (2017) och Gambrings (2018) texter, och efterfrågan av mer forskning och en tydlig
6
intersubjektivitet inom biblioterapi syns i varierande utsträckning i samtlig litteratur som vi tagit del av.
En sista text vi funnit värd att ta upp i sammanhanget är litteraturkritikern Rita Felskis (2008) bok Uses of Literature. Biblioterapi nämns inte explicit i boken men där ryms idéer om syften med skönlitterärt läsande som kan kopplas till biblioterapins fundament.
Boken, utgiven i serien Blackwell Manifestos, är indelad i fyra kapitel som fokuserar på varsin aspekt av skönlitterär läsning - recognition (igenkänning), enchantment
(förtrollning), knowledge (kunskap), och shock (chock). Felski förklarar: “These four categories epitomize what I call modes of textual engagement: they are neither intrinsic literary properties nor independent psychological states, but denote multi-leveled interactions between texts and readers that are irreducible to their separate parts”
(Felski, 2008, s. 14). Inom ramen för biblioterapi och vår studies syfte har igenkänning bedömts som tydligast relevant. För ett kritiskt perspektiv på biblioterapi och vår
studies övergripande teoretiska grund i Baumans (1999; 2000a; 2000b; 2002) tankegods kan det vara fruktbart att titta närmare på denna aspekt, och göra en distinktion mellan igenkännandets roll i litterär och politisk kontext. Igenkänning, recognition, i en litterär kontext innebär en strävan efter kunskap, knowledge, om det egna jaget, medan det i en politisk kontext innebär en strävan efter erkännande, acknowledgement: “Here the claim for recognition is a claim for acceptance, dignity and inclusion in public life. Its force is ethical rather than epistemic, a call for justice rather than a claim to truth” (Felski, 2008, s. 30). Litterär igenkänning riktas således mot jaget, medan politisk igenkänning riktas mot omgivningen. Med detta sagt innebär denna distinktion inte en dikotomi, utan Felski (2008) menar att de båda har beröringspunkter och kan vara sammanvävda. Även Frid (2016) ger uttryck för detta när hon skriver att igenkänning kan ha politisk verkan i och med att läsaren genom sådan kan få upp ögonen för sina personliga problem ur en större social kontext.
En möjlig kritik mot biblioterapi är dess syn på litteratur och läsning som medel snarare än mål. Biblioterapi kan liknas vid ett redskap läsaren använder för att exempelvis nå en insikt om sig själv, istället för läsande för läsandets skull, i likhet med den estetiska rörelse som under 1800-talet gick under parollen l’art pour l’art, konst för konstens skull (Nationalencyklopedin, u.å.b). Felski (2008) ställer sig frågan: “Don’t we risk trivializing and limiting the realm of art once we start turning texts into mirrors of ourselves?” (s. 26).
Från den litteratur om biblioterapi vi tagit del av tar vi med oss en djupare förståelse för rådande perspektiv i förhållande till ämnet. Detta har relevans för uppsatsens syfte då det ger en förförståelse och grund att stå på i identifieringen av diskurser i det empiriska materialet, som förhoppningsvis är lättare att formulera och belysa mot bakgrund av denna litteraturgenomgång, för att sedan koppla till teorin om det senmoderna samhället.
7
2.2 Biblioteket i samhället
Uppsatsens andra frågeställning behandlar biblioteksdiskurser i dags- och månadspress.
Tidigare forskning som vi valt ut och som korresponderar med denna fråga är
Hedemarks (2009) avhandling Det föreställda folkbiblioteket då hon precis som vi gör i denna uppsats undersöker diskurser om bibliotek i media som riktas till allmänheten. En skillnad mot vår undersökning är att Hedemark (2009) förutom dagspress även
analyserar TV och radioinslag samt fokuserar på debatter. Trots detta, eftersom Hedemarks (2009) anslag är brett i den meningen att hon presenterar hur biblioteket konstrueras i media i form av identifierade diskurser då biblioteket varit i medias sökljus, så kan avhandlingens resultat användas för att relatera de hos oss identifierade diskurser och vilka beståndsdelar dessa delar med varandra.
Vi har även valt att ta med Jochumsen, Hvenegaard Rasmussen och Skot-Hansens (2012) The four spaces – a new model for the public library för att, med hjälp av Baumans (1999; 2000a; 2000b; 2002) teorier om det senmoderna, kunna analysera förhållandet mellan biblioteksdiskurser och biblioterapidiskurser samt mellan
biblioteksdiskurser och de sociala strukturerna. Jochumsen et als (2012) bidrar till att bredda bilden av biblioteket utifrån de i uppsatsen identifierade biblioteksdiskurserna.
Hedemark (2009) undersöker i sin avhandling Det föreställda folkbiblioteket de diskurser som återfinns i debatter om bibliotek i dagsmedia, radio och tv mellan åren 1970 och 2006.Det diskursbegrepp som Hedemark använder sig av är främst Foucaults, även om vissa aspekter av diskursanalysen innehåller delar av Laclau & Mouffe. Fokus ligger alltså på diskursers konstituerande egenskaper till skillnad från den här
uppsatsens kritiskt diskursanalystiska angreppsätt där diskurser även är konstituerade.
Avhandlingen i fråga knyter alltså an till vår uppsats i och med att den behandlar biblioteket och hur detta konstrueras i medier riktade till allmänheten.
De diskurser som identifieras av Hedemark (2009) är: den bokliga diskursen, allaktivitetsdiskursen samt den informationsförmedlande diskursen. I den bokliga diskursen konstrueras biblioteket i förhållande till ett visst format: den tryckta boken, företrädesvis den med skönlitterärt innehåll, och kopplas till ett bevarande av
kulturarvet, inte sällan kopplat till nationen. Biblioteket är inom denna diskurs, med bevarandet som en stor uppgift, passivt. Vidare så framställs denna bokliga diskurs främst av de debattörer som är författare (Hedemark, 2009).
Allaktivitetsdiskursen, vilken är vanligt förekommande under 70-talet är nära sammanlänkad med den tidens politiska klimat av vänsteridéer (Hedemark, 2009). I allaktivitetsdiskursen konstrueras biblioteket som en aktiv och bred verksamhet som inte nödvändigtvis endast har med tryckta böcker att göra (Hedemark, 2009).
Biblioteket ska här ägna sig åt uppsökande verksamhet såsom arbetsplatsbesök, men även anordna sådant som politiska debatter och utställningar (Hedemark, 2009).
Allaktivitetsdiskursen återfinns huvudsakligen hos debattörer kopplade till BiS (Bibliotek i Samhälle) och ställs i kontrast mot den bokliga diskursen vilken i mångt
8
och mycket representerar det äldre och förlegade (Hedemark, 2009). Detta innebär att allaktivitetsdiskursen förordar ett förändringsarbete när det gäller biblioteket som institution (Hedemark, 2009).
Den tredje identifierade diskursen är den informationsförmedlande. Denna diskurs framträder först under 1983 års debatt om bibliotekarier och ställs liksom
allaktivitetsdiskursen antagonistiskt mot den bokliga diskursen (Hedemark, 2009).
Huvudsakligen konstrueras biblioteket i denna diskurs som informationsförmedlare oavsett vilket format denna har och under 80-talet ligger ett stort fokus på användandet av digital teknik (Hedemark, 2009). Liksom i fallet med allaktivitetsdiskursen betonas bibliotekets förändring inom den informationsförmedlande diskursen men de explicita politiska förtecken som kännetecknade allaktivitetsdiskursen saknas (Hedemark, 2009).
Istället är det den tekniska utvecklingen som fungerar som argument och att biblioteken måste hänga med i denna. Till skillnad från de övriga diskurserna där användarna ses som medborgare eller kollektiv betonas i den informationsförmedlande diskursen användaren som individ och att det är denna individs behov av information som ska tillfredsställas oavsett vad denna information består av. Både biblioteket och den förmedlade informationen ses vidare som objektiv. Förmedlare av den
informationsförmedlande diskursen är framförallt politiker och biblioteksföreträdare (Hedemark, 2009).
Allaktivitetsdiskursen dominerar debatten under 1970-talet men under debatten om bibliotekarier under 1980-talet framträder den informationsförmedlande diskursen som antagonist till den bokliga diskursen vilken dominerar under detta decennium samt under 90-talets ”rädda bibliotekendebatt” (Hedemark, 2009). Under 2000-talets debatter är den informationsförmedlande diskursen och den bokliga diskursen enligt Hedemark (2009) jämnstarka även om det i en debatt under 2006 framgår att den informationsförmedlande diskursen tar mark. Den informationsförmedlande diskursen kopplar samman biblioteken med det formella lärandet och biblioteken har också fått ett stort ansvar att förse vuxenstuderande med litteratur vilket kan vara en orsak till detta.
Detta i kontrast till den bokliga diskursens koppling till det informella lärandet i form av folkbildning.
Hedemark (2009) tar även upp vilka slags konsekvenser diskurserna kan ha för bibliotekens verksamhet. En sådan är formen av disciplinering gentemot användaren.
Den bokliga diskursen innebär här en disciplinering i form av att biblioteket har inflytande på vilken litteratur som användaren bör ta till sig, att det finns god litteratur (Hedemark, 2009). Hedemark (2009) menar att i den informationsförmedlande
diskursen försvinner denna form av disciplinering men ersätts av en mer svårgreppbar sådan vilken döljer sig bakom argument om valfrihet samt genom en ekonomisk
målstyrning av biblioteken vilket sätter upp ramar för vad biblioteken kan göra och vad som prioriteras (Hedemark, 2009). Biblioteket verkar också under villkor som bestäms av ett flertal andra diskurser och där biblioteket kommer i kläm mellan att vara en starkt reglerad institution och samtidigt konkurrera om användarnas tid och uppmärksamhet på en marknad (Hedemark, 2009).
I sin undersökning av ovan behandlade diskurser lyser enligt Hedemark (2009) vissa aspekter av biblioteken med sin frånvaro i debatterna, bland annat något sådant som biblioteket som mötesplats. Detta är dock något som debatteras flitigt internt inom biblioteksfältet men som inte kommer till uttryck i diskurserna riktade till allmänheten.
Anledningen till detta tycks vara att biblioteksföreträdare i liten mån är deltagare i debatten (Hedemark, 2009).
9
I artikeln The four spaces – a new model for the public library presenterar Jochumsen, Hvenegaard Rasmussen och Skot-Hansen (2012) en biblioteksmodell som enligt författarna syftar till att tjäna både som underlag för debatt om vad det moderna biblioteket ska ha för värden samt kunna användas för att utforma och utveckla bibliotek. Den praktiska bakgrunden för modellens framtagande är faktumet att en kommunsammanslagning tillsammans med besparingskrav i Danmark hade som konsekvens att ett antal bibliotek avvecklades (Jochumsen et al., 2012). Detta
föranledde att en rapport beställdes och senare överlämnades till kulturdepartementet vilken hade till syfte att undersöka folkbibliotekens roll i kunskapssamhället, det livslånga lärandet samt hur folkbiblioteken kunde bidra till Danmarks
globaliseringsstrategi (Jochumsen et al., 2012). Det sistnämnda innebär att Danmark genom att satsa på innovation i en globaliserad värld ska kunna bibehålla
konkurrenskraft och välfärdsnivå. Det var i denna rapport i vilken fyrarumsmodellen först presenterades.
Den teoretiska bakgrund som ges för modellen är det senmoderna samhället så som det är framställt av Anthony Giddens och Zygmunt Bauman. Faktorer som spelar in är sådant som kulturell urbäddning, avtraditionalisering och bristande social
sammanhållning (Jochumsen et al., 2012).
Fyrarumsmodellen syftar till att stödja arbetet för fyra samhälleliga mål vilka anknyter till globaliseringsstrategin: upplevelse, deltagande, egenmakt och innovation
(Jochumsen et al., 2012). Upplevelser och deltagande har ett fokus på att individen ska finna mening och skapa sig en identitet i det nuvarande samhället medan egenmakten syftar till att skapa autonoma individer och stärka dessa i rollen som medborgare (Jochumsen et al., 2012). Innovation syftar till att stärka nationens konkurrenskraft och bidra till ekonomisk tillväxt. För att biblioteket ska kunna bidra till dessa mål bör det innehålla de fyra abstrakta rum som Jochumsen et als (2012) modell består av:
inspirationsrummet, rummet för lärande, rummet för möten samt det performativa rummet.
Inspirationsrummet syftar främst till att stödja målet upplevelser. Enligt Jochumsen et al. (2012) är det nuvarande samhället ett sådant där upplevelser spelar en allt större roll som identitetsskapande och för kulturkonsumtion. Detta avspeglar sig i en
upplevelseekonomi där upplevelser är det som konsumeras. I kontrast till marknaden så erbjuder enligt Jochumsen et al (2012) biblioteken inte dessa upplevelser i samma utsträckning vilket gör att biblioteken hamnar i en ofördelaktig konkurrenssituation i relation till de kommersiella aktörerna. Svaret är att biblioteket börjar att erbjuda upplevelser vilka tar plats i det inspirerande rummet genom till exempel storytelling,
”happenings” eller utmanande arkitektur (Jochumsen et al., 2012).
Rummet för lärande är ett rum som syftar till att främja innovation, men även
upplevelser. Läranderummet är nämligen en plats där nya former av lärande kan ta plats genom upplevelser (Jochumsen et al., 2012).
Rummet för möten eller biblioteket som mötesplats innebär att det ska vara det så kallade tredje rummet, ett rum som varken är arbete eller hem och där individen i ett stratifierat och segregerat samhälle utsätts för olikheter (Jochumsen et al., 2012). Syftet med rummet för möten är att stödja målen om egenmakt och deltagande (Jochumsen et al., 2012). Detta baseras bland annat på teorin om lågintensiva möten där individen
10
lågintensivt möter andras högintensiva eller lågintensiva möten. Enligt Aabø &
Audunson (2012) är dessa lågintensiva möten en förutsättning för ackumulerande av överbryggande socialt kapital i ett samhälle. Rummet för möten har bland annat tagit sig uttryck i fysiska rum utformade för detta syfte (Jochumsen et al., 2012).
Det performativa rummet är ett rum där skapande kan ta plats. I Jochumsen et als (2012) artikel är det i synnerhet digitalt skapande som åsyftas och målgruppen är i första hand de så kallade digitala infödingarna. I fysisk form kan det performativa rummet även ta gestaltning som utställningar och scenframträdanden (Jochumsen et al., 2012). Målen för det performativa rummet är främst innovation och deltagande.
Fyrarumsmodellen har haft ett stort genomslag och har använts till att utforma och förnya en mängd bibliotek (Jochumsen et al, 2012). Den har också som uttalat syfte att verka för en förnyelse av biblioteket och att vara ett svar på frågan om bibliotekets roll och plats i det senmoderna samhället. Jochumsen et als (2012) artikel anses därför som kritisk för vår förståelse av samtidens bibliotek och därmed för vår analys av det biblioteksbegrepp vari biblioterapi är en beståndsdel.
3. Teori
Denna studie bygger på den av Zygmunt Bauman (1999; 2000a; 2000b; 2002) formulerade teorin om det senmoderna samhället samt kritisk diskursanalys. I detta avsnitt ges en närmare förklaring och bakgrund till det senmoderna samhället och dess aspekter, samt en beskrivning av kritisk diskursanalys som teori.
3.1 Det senmoderna samhället
I vår analys kommer vi att referera till det samhällstillstånd som Zygmunt Bauman (2002) benämner det senmoderna samhället. Baumans (1999; 2000a; 2000b; 2002) teori om det senmoderna samhället är av makrosociologisk art då det handlar om breda och omfattande fenomen. Vi kommer därför i den här uppsatsen att använda teorin för att relatera identifierade diskurser till en vidare social och ickediskursiv praktik. Närmare bestämt blir Baumans teori aktuell vid analys i Faircloughs (1992) kritiska
diskursanalys tredje dimension vilken närmare behandlas i metodavsnittet.
3.1.1 Globalisering
Det senmoderna samhället är intimt förknippat med globaliseringen. Denna innebär rörelsefrihet i global skala och beror på utveckling och effektivisering av
kommunikationsmedlen, såväl elektroniska som fysiska (Bauman, 2000a). I
11
sammanhanget utgör dock informationsteknologi som möjliggör kommunikation via internet den främsta orsaken till globaliseringen (Bauman, 2000a). Bauman (2000a) använder termen tidrumskomprimering för att beskriva processen. Den
tidrumskomprimering som de allt effektivare kommunikationsmedlena bidrar till innebär att rummet, det geografiska, förlorar i betydelse (Bauman, 2000a).
Globaliseringen innebär dock inte samtligas befrielse från platsen. Den grupp som Bauman (2000a) talar om som befriad är den ekonomiska eliten. Den nya friheten på marknadsområdet innebär en klassmässig stratifiering och en polarisering mellan lokaliserade och globaliserade (Bauman, 2000a; 2002). De som befinner sig längre ner i samhällshierarkin blir kvar i lokaliteten och binds allt mer till denna medan eliten blir geografiskt rumsmässigt flytande (Bauman, 2000a; 2002).
I det som Bauman (2002) benämner den tunga moderniteten, perioden före den senmoderna, var både arbete och kapital bundet till platsen. Även om arbetet redan tidigare skiljts från det direkta livsuppehället och blivit fritt att disponera geografiskt till de platser där industrin växte fram fanns ännu inte de effektiva kommunikationsmedel som möjliggjorde en fullständig befrielse (Bauman, 2002). Denna platsbundenhet i fabriken, för att ta ett tydligt exempel, framtvingade ett ömsesidigt beroende mellan arbete och kapital. Kapitalet behövde hålla arbetsstyrkan effektiv och nöjd för att kunna producera och arbetarna behövde sitt uppehälle. Med det sagt så saknades inte
konflikter, tvärtom, men förhandling var alltid ett alternativ på grund av
platsbundenheten (Bauman, 2002). Bauman (2002) hänvisar också detta förhållande till välfärdsstatens framväxt där denna som främsta funktion hade att bibehålla den
friställda arbetskraftens kvalité i tider av lågkonjunktur för marknadens kommande behov vid återhämtning. Denna relation har drastiskt förändrats i och med
globaliseringen. Numera behöver kapitalet inte längre ta hänsyn till de lokala förhållandena för arbetskraften, produktionen kan ju, närhelst det är lämpligt, flytta någon annanstans och att sätta sig vid förhandlingsbordet är därför inte längre
nödvändigt (Bauman, 2002). Globaliseringen ledde inte till en motsvarande möjlighet för arbetarna som precis som förut är bundna till platsen och därmed blev helt
utelämnade åt marknadens nycker (Bauman, 2002). Under sådana förhållanden eroderas även grunden till välfärdsstatens legitimitet vilken inte längre behövs för att ta hand om friställda arbetare inom nationalstaten (Bauman, 2002). Den förpliktelse som ändå återstår är den mot konsumenten, och det är där det ömsesidiga beroendet numera återfinns (Bauman, 2002).
3.1.2 Individualisering
Det som Bauman (2002) benämner individualisering är inget specifikt för det senmoderna samhället. Dess innehåll och konsekvenser är dock under rådande förhållanden ett brott mot den tidigare formen av denna (Bauman, 2002). Under den tidigmoderna perioden sker ekonomiska förändringar såsom övergången från merkantilism och fysiokrati till kapitalism (Bauman, 2002; Liedman, 1998). Dessa förändringar har även sin motsvarighet inom idéernas fält i och med upplysningen i allmänhet och nationalekonomins framväxt i synnerhet (Bauman, 2002). Från att inte ha talat om samhället i form av en mängd individer, utan istället i form av funktioner, stånd, eller familjetillhörighet började den enskilda individen, hur den än var beskaffad,
12
att synas och bli allt viktigare (Liedman. 1998). Liedman lägger fram det såsom att “[...]
det samhälle där man började tala om individer var enkelt och naivt uttryckt ett
samhälle där individerna började synas” (Liedman, 1998, s. 33). Ett sådant samhälle var ett där lika rättigheter stod på dagordningen och som möjliggjorde att individer kan urskiljas (Liedman, 1998). I och med den industriella revolutionen och därmed insteget i den tunga moderniteten breddades den individualiserade processen ut till de breda samhällslagren (Bauman, 2002). Urbanisering, skiljandet mellan arbete och direkt livsuppehälle och därmed kommodifieringen av arbetet, slet loss befolkningen från sina tidigare fasta kollektiva tillhörigheter, så kallad urbäddning (Bauman, 2002). Bauman (2002) menar dock att trots att individualiseringsprocessen drabbade samtliga av dessa urbäddade människor fanns det en avgörande klassmässig skillnad. Att bli en fullständig individ är att kunna ta tillvara på denna nyvunna frihet som urbäddningen innebär, något som endast stod eliten till buds genom dess ekonomiska medel (Bauman, 2002).
En arbetare blev förvisso individualiserad precis som kapitalisten men endast de jure och inte de facto (Bauman, 2002). Genom att, som ovan beskrivits, individerna oavsett klasstillhörighet under den tunga moderniteten fortfarande var bundna till platsen fanns det dock för individerna de jure en chans till återinbäddning i ett nytt kollektiv, det klassbestämda (Bauman, 2002). Bristen på de facto individualisering kunde dock kompenseras genom sammanslutning (Bauman, 2002). I och med globaliseringen och det inträdande senmoderna tillståndet skedde dock den slutgiltiga urbäddningen då möjligheten till sammanslutning för gemensamma mål rycktes bort (Bauman, 2002).
Individualiseringsprocessen, en alltjämt fortgående sådan, förändrades alltså.
Individualiseringen var och är inget val utan ett öde som drabbar samtliga, men på olika sätt (Bauman, 2002). Klasskillnaderna var, och är enligt Bauman (2000) en biprodukt av den ojämna tillgången till de medel som möjliggör individualisering de facto.
Globaliseringen och den senmoderna individualiseringen har stora konsekvenser för människans livsvärld. För eliten innebär den ett ej förut skådat slag av förverkligad frihet, för de andra blir samma frihet begränsning (Bauman, 2002). Den långsiktighet som förr präglade relationen mellan arbete och kapital i form av planering, investering, och byggande av välfärdsstaten, är nu ersatt av den globala marknadens synbart
slumpmässiga nycker där ingenting är givet (Bauman, 2002). Detta innebär att den individualiserade människan inte längre får grepp om tillvaron då denna närsomhelst kan ändras, och omkullkastar all form av planering från dennes sida (Bauman, 2002).
Framtiden blir i en sådan livsvärld ett hot snarare än tillflyktsort (Bauman, 2002).
Den allomfattande frihet som för eliten är just frihet och flexibilitet blir på detta sätt för resten istället otrygghet. Bauman (2002) ställer denna frihet mot tryggheten och
konstaterar att det goda samhället innebär en balans mellan dessa, en balans som visserligen aldrig kan komma till stånd, men att den demokratiska visionens tryck på samhället kräver att frågan ständigt behandlas. I det senmoderna samhället är balansen rubbad till frihetens fördel på bekostnad av tryggheten och förhandlingen om balansen mellan de bägge extremerna är allvarligt hotad av följande orsak (Bauman, 2002). Den ekonomiska eliten har i och med globaliseringen blivit en flytande och exterritoriell makt (Bauman, 2002). Staterna, som liksom förr är bundna till lokaliteten kan i nuläget mycket lite göra för att ändra på sakernas tillstånd och bekämpa den nuvarande
senmoderna ordningens fortskridande (Bauman, 2002). Då alternativet att åter binda den ekonomiska eliten vid geografin inte är ett alternativ så är den framkomliga vägen en sådan av att tillfredsställa de flytande krafterna genom avregleringar och låga skatter för att på det sättet locka kapitalet att stanna kvar eller etablera sig och på så sätt behålla eller anskaffa arbetstillfällen och skatteinkomster (Bauman, 2002).
13
Den beskrivna maktens flykt innebär således en begränsning av politikens möjligheter.
Den större delen av mänskligheten är alltså fri men maktlös då medlen för att ändra på rådande förhållanden glidit dem ur händerna. Den kollektiva sammanslutningen för ett gemensamt mål är som förut skrivits inte längre möjlig då människors problem inte längre är additiva då likheten i de individualiserades problem är av den arten att var och en måste behandla dem enskilt (Bauman, 2002). Detta för med sig en likgiltighet inför politiken, vars handlingsutrymme ändå är vingklippt (Bauman, 2002). De
individualiserade människornas intresse är i sig individuellt och det för demokratin så viktiga allmänintresset får se sig omsprunget av en förenande egoism byggd på kollektiva känslor men av lite annan substans (Bauman, 2002). Medborgarskapets betydelse minskar alltså och den offentliga makten finner sig utelämnad till att endast upprätthålla mänskliga rättigheter i form av den nya friheten (Bauman, 2002). Bauman (2002) skriver om det som att det privata har koloniserat det offentliga vilket förutom i den politiska arenans praktik även gör sig gällande i det offentliga rummet där privata känslor och angelägenheter tar allt större plats.
Den allomfattande individualiseringen de jure, nedmonteringen av välfärdsstaten och medborgarskapets nedgång betyder för de senmoderna människorna att kritiken privatiserats. Då den ekonomiska makten är skymd och avlägsen, oåtkomlig för kritik och välfärdsstaten urholkats samt att demokratins möjligheter inte längre är att räkna med finns inget annat att rikta kritik emot, frammanad av otillfredsställelsen mellan att ödesbestämt vara en individ de jure men inte individ de facto, än individen själv (Bauman, 2002). I den fullständiga friheten finns ingen annan att klandra för sina misslyckanden eftersom riskerna och konsekvenserna i en osäker värld privatiserats (Bauman, 2002). Följaktligen är det upp till var och en att handskas med de
konsekvenser som följer på ens handlingar, vilka under rådande osäkerhet inte kan förutses (Bauman, 2002). Där välfärdsstaten förr tog en del av riskerna och
kompenserade för marknadens nycker finns nu ingenting att rikta sin kritik mot och sådant som förr behandlades som samhällsfiende: samhällets ambivalens, har genomgått en avregleringsprocess och reducerats till enbart en privat fiende (Bauman, 2002). Detta innebär inte att ambivalensen inte längre utgör ett socialt fenomen, men förskjutningen består i att var och en är utelämnade till att konfrontera den och dess konsekvenser ensamma (Bauman, 2002). De överlevnadsstrategier för att behandla den konstanta osäkerheten och dess konsekvenser som står till buds är att vända sig till den marknad som är upphov för ens öde och genom de varor och tjänster som där bjuds ut finna ett substitut för den ödelagda gemenskapen - det kan handla om tjänster, idéer, råd och terapier, eller vad Bauman (2002) kallar krokgemenskaper, det vill säga tillfälliga gemenskaper runt någonting att hänga upp sina bekymmer på. Det senmoderna samhället är också ett konsumtionssamhälle, framdrivet av marknaden och med en responderande konsumtionsmentalitet hos individerna där friheten att välja varor eller tjänster på en marknad just fungerar som substitut för den försvunna gemenskapen och ett uttryck för den nyvunna friheten för den som har råd (Bauman, 1999).
3.2 Kritisk diskursanalys som teori
Den kritiska diskursanalysen utgör vald metod, men även en del av den teoretiska grund varpå uppsatsen vilar. Således fokuserar vi under denna rubrik på dess roll som
14
kunskapssociologisk samhällsteori, för att senare i metoddelen beskriva dess tillämpning som analysmetod.
Vi förhåller oss till diskursbegreppet såsom det beskrivs av Norman Fairclough, som lanserade den kritiska diskursanalytiska inriktningen. Till skillnad från tidigare teorier om diskurser, till exempel Foucaults, infogar Fairclough (1992) lingvistik samt
diskursers förhållande till det ickediskursiva i diskursanalysen. Diskurs är i Faircloughs (1992) mening språk som social handling. Språk är alltså både handling såväl som representation. Liksom Foucault är Faircloughs (1992) diskursbegrepp konstituerande i den mening att diskurser förutom att endast representera världen även betecknar,
konstituerar och därmed konstruerar världen genom att ge den mening. Men till skillnad från Foucault, som fokuserade på diskursers konstituerande egenskaper så är diskurser i Faircloughs (1992) modell även konstituerade. Det föreligger här alltså ett dialektiskt förhållande mellan diskurs och sociala strukturer där diskurser formas av de sociala strukturerna i ett samhälle men samtidigt även formar det sociala genom till exempel skapandet av sociala identiteter och kunskaps- och trossystem. Det dialektiska förhållandet, det vill säga att tes och antites, i det här fallet diskurs och sociala
strukturer, där båda är konstituerande och konstituerade bildar en syntes där ingendera av de båda faktorerna är en total reflektion av varandra. Utan detta dialektiska
förhållande, där antingen det diskursiva eller det sociala ses som grundläggande, uppkommer problemet med determinism, det vill säga att ett fast orsakssamband omöjliggör den fria viljan och Fairclough (1992) är noga med att varna för att hamna i en sådan analys.
4. Metod
I detta avsnitt redovisas hur vi har gått tillväga i insamlingen av det empiriska materialet, hur kritisk diskursanalys tillämpas som metod, samt om etiska överväganden.
4.1 Insamling av material
Det empiriska materialet utgörs av 34 stycken artiklar i dags- och månadspress. Valda textgenrer motiveras av att dessa riktas till en bredare publik än till exempel akademiskt eller offentligt tryck och på så sätt är kritisk för att bidra till allmänhetens förståelse av biblioterapi och bibliotek.
Urvalsprocessen för empiriskt material har styrts av följande kriterier: termen biblioterapi används, och termen nämns i samband med biblioteksverksamhet. Detta med grund i formulerade forskningsfrågor och därmed vårt fokus på biblioterapi samt dess relation till biblioteksverksamhet. Sökning efter relevant material har skett i Retrivers mediearkiv samt Kungliga bibliotekets svenska dagstidningsdatabas. Utvalda
15
artiklar har även hämtats från dessa tjänster, företrädesvis Retriever. Insamlat material är publicerat under tidsspannet från år 2012 till 2019. Anledningen till aktuella
tidsspann är att det innan 2012 inte publicerats artiklar som uppfyller våra kriterier.
Under innevarande år är situationen detsamma. Inom tidsspannets vidd fann vi att det åren 2013 och 2016 inte heller publicerats något material som uppfyllde våra uppsatta urvalskriterier varpå publiceringar från dessa år saknas i undersökta korpus. I och med att antalet träffar i databaser för dags och -månadspress uppvisar ett sparsamt resultat utmed våra satta urvalskriterier så har samtligt material som uppfyller kriterierna blivit föremål för analys.
Vi har valt att referera till artiklarna som ingår i materialet med nummer inom parentes i löptexten. Detta för att på ett tydligt sätt skilja på material som analyserats och på övriga källor vilka behandlas som utsagor om verkligheten. Samtligt empiriskt material har sammanställts i separat lista under rubriken analyserat material. En viss svårighet visade sig vara att via Retriever få tillgång till artiklar i originalutförande vilket har lett till att de artiklar som sannolikt haft en utskriven författare men som inte kommit med i Retrievers textkonvertering istället har refererats till tidningens eller tidskriftens namn i referenslistan. Vissa artiklar är också del av e-tidningar, det vill säga en digital version av den tryckta tidningen varför sidnummer är utskrivet om detta har stått att finna.
4.2 Kritisk diskursanalys som metod
Den kritiska diskursanalysens utgår från diskursens tre dimensioner: text, diskursiv praktik samt social praktik. Det är detta diskursbegrepp, hämtat från Fairclough (1992), som vi utgår från i vår analys. De tre beskrivna dimensionerna korresponderar med varsin analytisk tradition och binder samman dessa till den kritiska diskursanalysen.
Textdimensionen hämtar sina analysverktyg från lingvistiken, den diskursiva praktikens dimension från mikrosociologin och den sociala praktiken från makrosociologin.
Således är den variant av kritisk diskursanalys som vi valt att använda oss av en
sociologiskt färgad sådan. En analys som använder kritisk diskursanalystisk teori måste alltså innehålla en analys av samtliga tre dimensioner som tillsammans formar en helhet.
Analysen gällande diskursens textdimension finns i många former men samtliga utgörs av lingvistisk analysmetod. Vi har i vår analys valt att använda begreppsanalys såsom den beskrivs av Sahlin (1999). Anledningen till valda analysmetod på textnivå är att vi genom denna kan undersöka och klarlägga hur konstruktionen av mening går till genom att analysera nyckelbegreppens denotation, konnotationer och relationer till andra i texterna funna begrepp. Efter övervägande att använda andra analysmetoder, till exempel transitivitets- eller modalitetsanalys har vi kommit fram till att den genre och det ämne som vi vill undersöka, det vill säga artiklar i dags- och månadspress, inte lämpar sig för dessa metoder då till exempel genren argumenterande artikel överlag utmärks av en hög och välkänd affinitet med formulerade utsagor samt att artiklarna inte i någon stor mån beskriver händelseförlopp vilka skulle vara intressanta för
transitivitetsanalys. En analys av begrepp har däremot setts som en framkomlig väg för våra syften att svara på sådana frågor som rör mening och konstruktion av denna.
16
I det praktiska analysarbetet på textnivå har vi utgått från Sahlins (1999) modell för begreppsanalys. Denna innebär en semantisk undersökning av i textmaterialet återfunna nyckelbegrepp där begreppens mening analyseras genom att klarlägga dess denotation, det vill säga dess rudimentära definition men även dess konnotationer. Det är
framförallt det senare som är av intresse då begreppets konnotationer i den specifika texten bidrar till konstruktion av begreppets mening. Ett begrepp kan i materialet genom sina olika konnotationer ha en mängd innebörder. Det begreppsanalysen ämnar att verka för är att artikulera dessa innebörder, relatera dessa till varandra och se i vilka
textsammanhang de olika innebörderna skapas. Sahlin presenterar en modell över denna begreppsanalys bestående av fyra fält som vi har använt oss av som utgår från begrepp samt mening.
Sahlin (1999, s. 93) Praktiskt analysarbete innebär att identifiera centrala begrepp, utröna dessas denotation och konnotationer samt identifiera associerade begrepp och för att på så sätt kunna formulera en begrepps- och innebördshelhet (Sahlin, 1999). Det sista i ovanstående mening innebär att klarlägga specifika diskurser vilka kännetecknas av “[...] speciella språkbruksregler, som bestämmer vilka begrepp och innebörder som är lämpliga och möjliga att kombinera, samt vad som är självklart, vad som är relevant och som är otänkbart” (Sahlin, 1999, s. 95).
Vi har, på grund av vårt forskningsfokus, i vår begreppsanalys utgått från de för oss centrala begreppen biblioterapi samt bibliotek. Dessa har analyserats var för sig för sig och övriga identifierade nyckelbegrepp är genom konnotationer och associationer härledda från dessa. Genom att materialet utsätts för en begreppsanalys och att nämnda materials publikationsdatum spänner sig över en period av 7 år kan vi även utröna om det skett någon diskursiv förändring. Diskursiv förändring består i att begrepp ändrar mening över tid alternativt att nya begrepp introduceras vilka har samma mening som det förra eller både ett ändrat vokabulär och förändrad mening (Sahlin, 1999).
17
Faircloughs (1992) diskursbegrepp består som tidigare presenterats av tre dimensioner:
text, diskursiv praktik samt social praktik. En analys av den diskursiva praktikens dimension skulle innebära identifiering av närliggande diskurser samt en analys av dessas relationen till det huvudsakliga objektet för studien. I den här uppsatsen har vi dock valt att huvudsakligen analysera textdimensionen samt den sociala praktiken och relationen mellan dessa även om den diskursiva praktiken ofrånkomligen berörs.
Anledningen till att denna del av den kritiska diskursanalysen till stora delar faller bort är att den inte ryms inom ramen för detta kandidatuppsatsarbetes tids- eller
utrymmesram. Den analys av den diskursiva praktiken som den återfinns i genomförda studie består i analys av relationen mellan identifierade biblioteks och
biblioterapidiskurser.
Slutligen analyseras den sociala praktiken, i Sahlins (1999) modell benämnt den sociala kontexten, och dess förhållande till det diskursiva. Den sociala kontexten är de sociala miljöerna och de övergripande maktstrukturerna i samhället. Den sociala praktiken ligger utom den egentliga diskursanalysen då den innehåller ickediskursiva element (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Vi får för denna del av analysen istället använda oss av sociologisk teori vilket i vårt fall utgörs av Baumans teori om det senmoderna samhället. Enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000) medieras förhållandet mellan textdimensionen och den sociala praktiken av den diskursiva praktiken. Det är i den diskursiva praktiken och därmed genom att texter produceras och konsumeras som diskurser kan forma den sociala verkligheten. Även det motsatta gäller här i och med det dialektiska förhållandet mellan social praktik och diskursiv praktik. Den sociala praktiken, det vill säga maktstrukturer och de sociala miljöerna påverkar den diskursiva praktiken. Analysen landar alltså slutligen i att analysera det dialektiska förhållandet mellan de olika dimensionerna och ställa frågan om diskurserna reproducerar rådande maktförhållanden eller omstrukturerar dessa samt vilka eventuella konsekvenser diskurserna får för det ickediskursiva.
4.3 Etiska överväganden
Forskningsetisk hänsyn är en viktig aspekt oavsett forskningsmetod, men något som aktualiseras på olika sätt och i olika grad beroende på forskningens utformning. I vårt fall utgörs det insamlade materialet av sådant som inte innefattar personliga eller konfidentiella uppgifter, vilket Bryman (2011) påpekar inte kräver lika omfattande forskningsetiska betänkanden och åtgärder som om forskningsdeltagare hade varit involverade. Ehuru ovanstående klassiska etiska frågor gällande forskning inte omfattar denna uppsats så behöver vi dock förhålla oss till frågan om forskningens kvalitet. Att redovisa och motivera val av metod och urval, diskutera etiska frågeställningar samt i övrigt lägga resonemang och tillvägagångssätt i öppen dager för läsaren är i sig en etisk fråga vilken vi i denna uppsats strävat efter att ha uppfyllt på tillfredsställande sätt (Bryman, 2018).
18
Vidare kan frågan om reliabilitet vara problematisk i diskursanalys, och det har riktats en generell kritik mot diskursanalytiska studier vars slutsatser varit otydliga på grund av bristande transparens, intersubjektivitet, och svårtolkade analysverktyg (Bergström och Boréus, 2005). Då diskursanalysens socialkonstruktivistiska natur innebär en
sammanvävning av begreppsapparat och forskningsproblem, kan det argumenteras för att samma krav på intersubjektivitet inte är aktuell på samma sätt som i empirism.
Genom transparens och noggrann redovisning av förfaringssätt samt motivering av framkomna resultat kan vi ändå tala om att diskursanalytiska studier kan uppnå god intersubjektivitet (Bergström och Boréus, 2005). Sammanvävningen av begreppsapparat och forskningsproblem innebär dock en så nära anknytning mellan forskningsdesign och -perspektiv, i vårt fall Baumans teori om det senmoderna samhället, att det föreligger en risk att resultat kan förutsägas (Bergström och Boréus, 2005).
En fråga som väcks vid användandet av diskursanalys som metod, och allt vad det innebär med ontologiska och epistemologiska antaganden om världen, är forskarens roll. Även forskaren ingår i diskurser, både vetenskapliga och mer eller mindre omfattande, samt deltar genom forskningen i konstruerandet eller reproducerandet av vissa diskurser. Det är alltså viktigt att dels skilja på det diskursiva sammanhang forskaren ser och det som utgår från det material som analyseras, men även vara medveten och tydlig med att uppsatsen i sig är en del av en mängd diskurser.
5. Begreppsanalys samt analys av diskurs och social praktik
I detta avsnitt redovisas materialet och de diskurser som utkristalliseras genom begreppens denotationer och konnotationer, samt hur konnotationerna har förändrats under tid. De identifierade diskurserna analyseras sedan i relation till teorin om det senmoderna samhället, och fokuserar därmed på uppsatsens tredje frågeställning.
Nyckelbegreppen vi utgår ifrån är biblioterapi och bibliotek.
5.1 Biblioterapibegreppet
Att biblioterapibegreppets betydelse inte är fixerad framkommer i genomgången av tidigare litteratur inom ämnet och analys av insamlat material. Biblioterapi utgör
därmed ett element, vilket innebär att det är ett mångtydigt begrepp (Winther Jørgensen
& Phillips, 2000). Biblioterapi är, som noterat i Nationalencyklopedins (u.å.a) lexikala denotation, ett samlingsnamn, och rymmer således flera betydelser och uttryck. I materialet tar det sig uttryck som biblioterapeutiska bokcirklar, böcker på recept, boktips, och högläsning. Flera artiklar ur materialet hänvisar till SVT:s
litteraturprogram Babel som det som introducerade biblioterapi i Sverige, då de tidigare hade ett inslag med rubriken biblioterapi, där programledaren och programmets gäster besvarade tittarnas olika livsbekymmer med boktips relevanta för just dennes situation.
19
5.1.1 Biblioterapins denotationer
En begreppsutredning av biblioterapi utifrån materialet visar att definitionerna som ges ligger nära den lexikala denotationen från Nationalencyklopedin (u.å.a). I de mer övergripande definitionerna beskrivs biblioterapi som “Läsande som behandlingsform”
(28), “tanken om bokens botande kraft” (28), och “Litteraturterapi” (10). Det
framkommer även snävare beskrivningar som fokuserar på biblioterapins utformning snarare än dess grundidé om kopplingen mellan läsning och hälsa: “Biblioterapi är en terapeutisk metod där hälsa främjas genom läsning och samtal om skönlitteratur” (17) och “böcker på läkarrecept” (26).
5.1.2 Biblioterapidiskurser
Överlag syns en skepsis gentemot biblioterapibegreppet i det sparsamma materialet från 2012, då det ses som något som inte passar in i den traditionella bilden av biblioteket och bibliotekarier. I det senare materialet framkommer snarare generellt en slags försiktig optimism gentemot begreppet.I materialet har det utifrån konnotationerna identifierats främst fyra återkommande, i viss mån kontrasterande, biblioterapidiskurser.
Sett mot bakgrund av det senmoderna samhället synliggörs ett mönster i diskurserna kopplade till biblioterapi som utkristalliseras i materialet, som i mångt och mycket exemplifierar och ger uttryck för det senmoderna samhällets väsen. “Varje
samhällsordning kan framställas som ett nätverk av kanaler genom vilka människor söker en livsmening och formlerna för en livsmening förmedlas”, skriver Bauman (2002, s.13), och överlag kan biblioterapins funktion i det senmoderna samhället tolkas som en av dessa kanaler, där formeln för livsmening förmedlas via litteraturen. I detta avsnitt redogörs för analysen som ligger till grund för kopplingen mellan biblioterapi och det senmoderna samhället, genom anknytning till centrala aspekter i det. Dessa aspekter är i själva verket inte tydligt avgränsade utan överlappar varandra och är alla integrerade i det senmoderna samhället som helhet, men har här stolpats upp som en del i strävan efter att så tydligt som möjligt redogöra för kopplingarna vi gör till vald teori i form av Baumans tankegods.
5.1.2.1 Från sjuk till frisk - läkande diskurs
I materialet framgår en slags klinisk association till biblioterapi, med konnotationer till läkande och sjukvård. Här liknas litteratur med medicin, och läsarna med patienter som genom biblioterapeutisk behandling ska tillfriskna. I materialet uttrycks dessa
konnotationer i formuleringar som ”Tanken är att sjuka människor blir friskare av att läsa böcker och samtala om dem” (26), “Böcker har en läkande kraft” (34), “Böcker kan vara lika bra som terapi” (34), och ”Litteratur kan fungera som självmedicinering” (1).
Att biblioterapi tilldelas denna kliniska innebörd leder vidare till att den får en
20
egenvårdande innebörd som ett komplement till eller i vissa fall rentav substitut till primärvården. "Genom att läsa böcker om ett ämne och sedan diskutera det i en grupp så kan det användas som ett komplement till vanlig samtalsterapi” (15), och ”Den här metoden är väl värd att pröva som komplement till den psykiska och somatiska vården, eftersom den både kan ge livskvalitet och bidra till lägre läkemedelskostnader” (1) är exempel på citat som uttrycker detta, och även i följande citat, om än mer implicit, ryms denna innebörd:
Ibland förmår inte piller, samtal, goda vänner eller omsorg mycket - något annat får träda in. Som tur är finns det starkare medicin. Kanske turen, kärleken eller Gud kan sträcka ut en hjälpande hand, eller varför inte kulturen - vår främste tröstare. Kulturen finns alltid inom räckhåll, om vi förmår öppna oss för den (2).
I det tidigaste materialet, från 2012, framkommer överlag en skepsis till biblioterapi, så även till konnotationen mellan läsning och medicin: ”Den kan helt säkert ge insikter och förädla sinnet, ja, till och med vara terapeutisk. Men en värld där böcker förvandlas till medicin vore rena skräcken” (28).
I det senmoderna samhället blir exempelvis ett problem som sjukdom individens last, åsamkat av personliga val och tillkortakommanden som att till exempel inte följa en hälsosam diet eller att vara hemfallen åt lättja (Bauman, 2002). I en biblioterapeutiskt kontext kan detta kopplas till den läkande diskursen. Att biblioterapi här även kan framställas som ett alternativ, substitut, eller komplement till primärvård kan tolkas som ett exempel på ett surrogat som i det senmoderna samhället tillhandahålls när resurser saknas eller inte är tillräckliga, i detta fall vårdresurser.
5.1.2.2 För sjuka och friska - allmängiltig diskurs
I kontrast till de kliniska konnotationerna framkommer konnotationer som skriver fram en mer lättsam innebörd av biblioterapi som betonar personlig utveckling och
välmående som inte hör till sjukvård. Här konnoteras biblioterapi inte till läkande av sjukdom utan associeras med upprätthållande av hälsa i vardagen, tröst, och
nyttoaspekter. Dessa konnotationer hör samman med ett fokus på kravlöshet, som syns i uppmaningar som ”Det spelar ingen roll för din hälsa vad du läser - bara du läser!” (8) och ”Testa en ny typ av böcker och fortsätt aldrig läsa om du inte känner att det ger dig något!” (8).
Många gånger framskrivs detta utifrån vad biblioterapi inte är, det vill säga traditionell terapi eller medicin: ”Ingen berättelse ersätter medicinsk hjälp, men en del texter kan ändå fungera som en yxa för det frusna havet inom oss (Kafka) och göra att vi känner oss mindre ensamma om våra tankar och känslor” (33). Vad biblioterapi dock innebär, är exempelvis tröst, samvaro, intellektuell utmaning, och personlig utveckling. Istället för att omfamna de medicinska associationerna tar alltså biblioterapibegreppet en annan riktning, och det medicinska kan även förknippas med någonting negativt, som
biblioterapi framställs som en motreaktion till: ”Våra livsproblem blir allt mer medikaliserade, vi får piller för allt och det är en sorglig utveckling” (7).
21
Samtidigt har dessa konnotationer någonting gemensamt med de medicinska i och med fokuset på litteratur som medel snarare än mål, vilket också är en inbyggd del i
biblioterapin. Därför liknar också skepsisen mot de nyttobetonade konnotationerna den mot de medicinska: ”Men det finns också kritiska röster som varnar för en utveckling där kultur ges ett nyttovärde istället för egenvärde. Det vill säga - vi kommer inte heller att må särskilt bra om det bara finns hälsosamma böcker” (15), och ”Litteraturen får inte bli så nytto-betonad. Litteraturen är inget gymredskap!” (28).
Bauman menar att det starka begäret hos människor efter livsmening utgör en energi som samhället kanaliserar genom tillhandahållandet av “[...] trovärdiga objekt för behovstillfredsställelsen, objekt som är tillräckligt lockande och tillförlitliga för att framkalla ansträngningar som “ger mening åt livet” eller “gör livet
begripligt””(Bauman, 2002, s.11). Biblioterapi kan vara ett svar på, och ett slags kärl för, denna energi. Formuleringen om att begripliggöra återfinns dessutom i materialet i en tidningsartikeln där rubriken är just “Biblioterapi ska göra livet begripligare i ett alltmer obegripligt samhälle” (25), och ett citat i samma artikel lyder “Intresset för att läsa sanna berättelser och samhällslitteratur har ju blivit väldigt mycket större. Det kanske är på grund av att samhället blir mer och mer obegripligt” (25).
5.1.2.3 Läsning som ett sätt att blicka inåt och läsning som igenkänning
Biblioterapeutisk läsning kan konnoteras till ett slags sökande inom sig själv och en uppbyggnad av det egna jaget med hjälp av igenkänning. Litteraturen liknas till exempel vid en spegel genom vilken läsaren får syn på, eller formar, sitt jag: “Vi speglar oss i karaktärerna, känner igen oss själva och andra”, (10) ”Att spegla sig i litteraturen kan ge perspektiv som hjälper” (4). Även när spegelmetaforen inte används explicit ges det uttryck för konnotationer till ett slags speglande: “Att läsa är absolut en jagstärkande terapi. Genom att läsa blir du någon, du får en roll. En kvinna uttryckte till exempel att hon kände sig vacker av att läsa. Så visst påverkar det självkänsla och självbild” (10).
Nyckelfenomen i det senmoderna samhället är privatiseringen av kritiken, en kärnpunkt i individualiseringen. Som tidigare nämnt innebär individualiseringen att människor är hänvisade till biografiska lösningar, och inte erbjuds någon annan möjlighet än att vända sig inåt med sina problem. I det senmoderna samhället försvåras systemkritik och möjligheten att rikta fokus mot externa faktorer, och man vänder istället blicken inåt, likt de introspektiva konnotationerna till biblioterapi.
Som en konsekvens av att globaliseringen i mångt och mycket innebar upplösandet av kollektivet och ett cementerande av den senmoderna individualiseringen har
konstruerandet av livsberättelser blivit en central del i människors identitetsskapande för att skapa stabilitet i en osäker och flyktig tillvaro (Bauman, 2002). I vår analys ser vi att biblioterapi skulle kunna vara ett svar på behovet av livsberättelser. I
biblioterapeutisk läsning som ett sätt att blicka inåt, ett självreflekterande
