Bidragande faktorer hos den misstänkte

En omständighet som inte ensamt kan sägas vara en orsak till att en person erkänner falskt, men som enligt den granskade doktrinen har varit av betydelse, är den misstänkte personens ålder vid tiden för erkännandet. Exempelvis visade studierna av Gudjonsson och Sigurdsson på att 64 % av de fängelseinterner som hävdade att de någon gång erkänt falskt var yngre än 21 år när de erkände. Som nämnt ovan var enligt studierna den vanligaste orsaken till falska erkännanden skyddande av någon annan, vilket enligt Gudjonsson är vanligast förekommande vad gäller yngre personer som känner påtryckningar från jämnåriga. Dessutom finns en ökad risk att yngre personer har svårare att hantera förhörssituationer, och därför blir mer påverkningsbara.94

En annan omständighet som visat sig kunna innebära en förhöjd risk för falska erkännanden är den misstänkte gärningsmannens kön. I ovan nämnda studier var det vanligare att kvinnor hävdade att de erkänt falskt än att män gjorde detsamma. Enligt studien var det mer vanligt förekommande att kvinnor erkände för att skydda någon annan, medan ingen av kvinnorna hävdade att de erkände för att släppas från polisen. En annan skillnad som framträdde var att medan män

91 Gudjonsson, G H, The Psychology of Interrogations and Confessions, s. 433.

92 Lindow, S, SvJT 2009, s. 23.

93 Gudjonsson, G H, The Psychology of Interrogations and Confessions, s. 430 ff.

30

motiverade sitt falska erkännande med att de ville skydda en vän, var det vanligare att kvinnor erkände för att skydda sina makar eller pojkvänner.95

3.4 Sammanfattning och kommentarer

Som framgått av det här kapitlet brukar falska erkännanden delas upp i tre olika kategorier beroende på orsaken till erkännandet, samt under vilka omständigheter erkännandet görs. Dessa kategorier är frivilliga, framtvingade tillmötesgående och framtvingade internaliserade falska erkännanden. Ett falskt erkännande på grund av möjligheten till en åtalsuppgörelse faller inte självklart in under någon av dessa kategorier. Det finns en form av yttre påtryckning i och med erbjudandet om strafflindring, varför erkännandet inte kan anses vara helt frivilligt. Det handlar heller inte om ett framtvingat internaliserat erkännande, då personen är medveten om att han eller hon inte har begått brottet i fråga. Slutligen passar inte definitionen av framtvingade tillmötesgående erkännanden, då erkännandet inte ges på grund av en tillfällig fördel, så som att förhöret ska avslutas eller att undvika att sitta häktad. Det rör sig istället om ett förmildrande av den långsiktiga konsekvensen, påföljden som personen riskerar att få om han eller hon inte medverkar. I viss litteratur används begreppet taktiskt erkännande när det talas om åtalsuppgörelser eller liknande regleringar.96 När någon erkänner på grund av möjligheten till åtalsuppgörelse tar han eller hon ett medvetet beslut att erkänna trots sin oskuld för att inte riskera att dömas till ett strängare straff. Det verkar således röra sig om en fjärde kategori falska erkännanden, som det ännu inte funnits ett behov av att kategorisera i svensk rätt eller psykologi då möjligheten till strafflindring vid medverkan eller åtalsuppgörelser inte varit möjliga.

Ovan har även beskrivits olika anledningar till varför en misstänkt avger ett falskt erkännande. Olika yttre påverkningar, såsom isolering från omvärlden, påtryckningar från polis och abstinensbesvär, kan motivera en misstänkt att erkänna ett brott i syfte att ta sig ur sin omedelbara situation. Även den misstänktes person har enligt forskningen haft betydelse, exempelvis den misstänktes ålder

95 Gudjonsson, G H, The Psychology of Interrogations and Confessions, s. 177.

31

eller kön. Syftet med att i detta avsnitt även ta upp övriga orsaker till falska erkännanden än åtaluppgörelser, samt bidragande faktorer hos den misstänkte, är att samtliga dessa i kombination med ett erbjudande om åtalsuppgörelse bör kunna öka risken för ett falskt erkännande ytterligare. Exempelvis en person som suttit häktad med restriktioner en längre tid, och därför är mer mottaglig för påtryckningar, kanske uppfattar bevisen mot sig som mer allvarliga än de är och väljer då att erkänna för att inte riskera att dömas mot sitt nekande till ett längre straff. Detsamma gäller yngre personer, som kanske inte kan värdera hur troligt det är att de döms mot sitt nekande och därför föredrar att inte ta risken. Detta särskilt om polis eller åklagare uppmuntrar det, då unga är lättare att påverka. Angående förekomsten av falska erkännanden är det svårt att bilda sig en uppfattning om hur vanligt förekommande det är. Det finns en risk i att endast gå på dömda personers utsagor när inga fysiska bevis finns som pekar antingen för eller mot att erkännandet var falskt. Vad som däremot blir tydligt av de ovanstående studierna är att falska erkännanden är ett faktiskt förekommande problem, samt att det finns en stor variation av orsaker bakom dessa.

32

4 Bevisvärdering av erkännanden

4.1 Erkännandet som ett bevisfaktum

Ovan har redogjorts för bland annat varför ett falskt erkännande avges. Det faller sig därför naturligt att nästa avsnitt behandlar vad som sker efter att en misstänkt erkänt falskt. Om erkännandet genomskådas direkt av utredare får det inga större konsekvenser för den misstänkte, men om erkännandet däremot går vidare till att användas som bevis vid huvudförhandlingen är saken annorlunda. Nedan redogörs därför för vilken betydelse ett erkännande, och det eventuella tillbakatagandet av ett sådant, kan ha för utgången i målet.

Enligt 35 kap 3 § RB ska ett erkännande av en omständighet gälla emot den erkännande parten i dispositiva mål. Detta innebär att rätten är bunden av erkännandet utan att någon ytterligare bevisning krävs. Annorlunda är det dock i brottmål, där intresset av att förhindra oriktiga domar motiverat att rätten måste pröva sanningshalten i erkännandet.97 Ett erkännande i brottmål omfattas enligt 2 st i ovan nämna paragraf av den fria bevisprövningen, och utgör således ett bevisfaktum som ska prövas med hänsyn till under vilka omständigheter erkännandet avgivits, samt övrig utredning i målet.98

Ett erkännande i sig, utan någon stödbevisning, är inte tillräcklig bevisning för en fällande dom förutsatt att målet inte är av enklare beskaffenhet.99 Däremot brukar ett erkännande vara starkt bidragande till en fällande dom då det anses vara ett betydande bevis för den misstänkte gärningsmannens skuld.100 Enligt förarbeten till 35 kap 3 § 2 st RB är en utredning av erkännandets sanningshalt nödvändig både vid grova och enkla brott, men en extensiv utredning är särskilt viktigt vid grövre brottmål.101 Det framgår även av praxis att domstolarna gör en mindre extensiv prövning av sanningshalten av ett erkännande i enklare brott.102 I de mest bagatellartade brotten kan denna prövning i praktiken endast innebära ett

97 Forssman, F, Bevis: Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra enstaka bevis, s. 86.

98 SOU 1926:32, s. 256.

99 Ekelöf, P O, m.fl., Rättegång IV, s. 156 f.

100 Ask, K, m.fl., Handbok i Rättspsykologi, s. 351.

101 SOU 1926:32, s. 256 f.

33

konstaterande att det inte finns någon omständighet som talar emot erkännandet.103

Detta kan anses innebära antingen att ett erkännande automatiskt får lägre bevisvärde vid grövre brott eller att beviskravet, direkt eller indirekt, är lägre vid enklare brott.104 Den senare teorin har bland annat motiverats med att man i enklare mål ger den misstänkte en chans att avgöra om han eller hon vill få målet ordentligt utrett eller ha det överstökat. En intresseavvägning görs mellan risken för oriktiga domar och intresset av att inte utsätta den enskilde för en lång och kanske för den misstänktes rykte skadlig process, och i de enklare fallen kan det senare tillmätas en större betydelse än i de grövre fallen.105 Gemensamt för grövre och enklare brott är dock att domstolen fortfarande måste pröva att ett faktiskt erkännande föreligger.106 Domstolen måste således fastställa att den misstänkte frivilligt har erkänt samtliga omständigheter i händelseförloppet, att inga missförstånd uppstått, samt att den misstänkte personen inte menar att någon rättfärdigande eller ursäktande omständighet förelåg vid brottstillfället.107

Något som tyder på att ett erkännande behandlas annorlunda än andra bevisfaktum är att den tilltalade under en huvudförhandling uppmanas att ange sin ståndpunkt i målet direkt efter åklagarens yrkanden framlagts. Således innan bevisupptagningen, precis i början av huvudförhandlingen.108 Detta motiveras i förarbeten till den aktuella paragrafen, 46 kap 6 § RB, med att medan ett erkännande är ett bevisfaktum medför det också att åklagarens utveckling av åtalet kan vara mindre omfattande och att övrig bevisning ibland inte behöver läggas fram.109 Ett erkännande måste antas ha mer avgörande tyngd för utgången i ett mål när den övriga bevisningen emot den misstänkte är svag. Det är vanligare att misstänkta erkänner när de vet att bevisningen emot dem är stark, men då har

103 Diesen, C, Bevisprövning i brottmål, s. 93.

104 Forssman, F, Bevis: Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra enstaka bevis, s. 102, med källor.

105 Bolding, P O, Går det att bevisa?, s. 113.

106 Diesen, C, Bevisprövning i brottmål, s. 93.

107 Forssman, F, Bevis: Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra enstaka bevis, s. 116.

108 46 kap 6 § RB & Forssman, F, Bevis: Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra enstaka bevis, s. 110.

34

erkännandet inte samma avgörande betydelse som bevis eftersom det finns andra omständigheter att lägga till grund för domen.110

4.2 Tillbakatagande av ett erkännande

Då erkännanden ofta görs under pressade omständigheter är det inte ovanligt att erkännandet sedan tas tillbaka när den omedelbara pressen har försvunnit och den misstänkte haft tid att inse vad erkännandet kan innebära.111 Detta återtagande ska då, precis som det tidigare erkännandet, betraktas som ett bevisfaktum som rätten ska värdera.112 Ett återtagande beror inte nödvändigtvis på att erkännandet var oriktigt, det kan även exempelvis bero på att den misstänkte har omvärderat hur graverande bevisningen mot honom eller henne är.113 Avgörande blir om återtagandet anses tillräckligt berättigat för att reducera bevisvärdet av det ursprungliga erkännandet.114

4.3 Sammanfattning och kommentarer

Sammanfattningsvis utgör ett erkännande i brottmål ett bevisfaktum som ska värderas av rätten precis som alla andra bevis. Dock finns indikationer på att ett erkännande behandlas annorlunda från ett vanligt bevisfaktum, exempelvis genom att den tilltalade uppmuntras att ange sin inställning i målet i början av huvudförhandlingen, innan någon annan bevisning har lagts fram. Generellt framstår även ett erkännande ha stor betydelse som bevis, bland annat då det i mer bagatellartade mål kan anses utgöra full bevisning. Det förefaller finnas en stor skillnad i hur grundligt rätten måste försäkra sig om att erkännandet är sanningsenligt beroende på grovheten av det aktuella brottet. En person som har erkänt ett brott har alltid möjligheten att ta tillbaka erkännandet, vilket också har poängterats av lagstiftaren i relation till medverkan till utredningen.

110 Gudjonsson, G H, The Psychology of Interrogations and Confessions, s. 130 f.

111 Forssman, F, Bevis: Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra enstaka bevis, s. 125, med källor.

112 Ekelöf, P O, m.fl., Rättegång IV, s. 76.

113 Ekelöf, P O, m.fl, Rättegång IV, s. 76.

35

Avsikten är att ett erkännande ska värderas på samma vis som övriga bevisfaktum. Dock måste det anses att ett erkännande från en misstänkt kommer väga tungt vad gäller domarens övertygelse om dennes skuld. Det kan verka otroligt att en person skulle erkänna ett brott han eller hon inte begått, varför ett erkännande antagligen behandlas som ett bevisfaktum med högt värde. Eftersom ett erkännande dessutom avges så pass tidigt i huvudförhandlingen, när den tilltalade anger sin inställning i målet, kan det dessutom påverka hela processen. Som nämnt är en av motiveringarna med att den tilltalade ska ange sin inställning så pass tidigt i processen att åklagarens framläggande av bevisning kanske inte behöver vara lika omfattande om den tilltalade erkänner i ett så pass tidigt läge. Detta ger en stark indikation på vilken betydelse ett erkännande kan ha i en process. I och med den tyngd som då med största sannolikhet läggs vid ett erkännande kan det tänkas att ett tillbakatagande av ett erkännande inte tillmäts särskilt högt bevisvärde. Detta av samma anledning som varför erkännandet tillmäts så stor betydelse, således den allmänna uppfattningen att ingen skulle erkänna ett brott som han eller hon inte har begått.

I kapitlet framkommer även att ett erkännande kräver mer stödbevisning ju grövre brottet är. Som diskuterats i föregående kapitel är risken för falska erkännanden rent statistiskt större om flera oskyldiga blir förhörda av polis, eftersom om endast skyldiga personer förhörs kan ett falskt erkännande för det specifika brottet inte förekomma. Ett undantag måste vara när en skyldig person inte har något minne av att ha begått brottet, vilket enligt definitionen beskriven ovan ska räknas som ett falskt erkännande även när personen de facto är skyldig. Risken att oskyldiga personer förhörs av polis under en utredning måste vara högre under mer svårutredda brott, där större resurser läggs på utredningen och flera personer kan vara inblandande. I linje med detta bör risken för ett falskt erkännande rent statistiskt vara större vid grövre brottslighet, då det helt enkelt finns fler personer som hamnar i en situation där de kan förmås att erkänna. Mot detta måste ställas de större negativa konsekvenser som drabbar en person som erkänner ett grovt brott. Vid enklare brottslighet kan det antas att det är lättare att erkänna falskt för att undvika en långdragen process och istället välja att

36

exempelvis betala en bot. Vad gäller grov brottslighet där risken för långa fängelsestraff och försämrat rykte är större, bör det krävas mer för att en person ska anse det vara värt att erkänna och riskera dessa följder.

37

5 USA