Bidragen i Växjö i förhållande till riktlinjerna från 1974

y Mål 1 - Medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.

Kring mål ett som gäller yttrandefriheten lägger kulturnämnden stor vikt kring bibliotekets roll vid uppnåendet av detta. Då bibliotekets verksamhet i övrigt inte berörs av denna uppsats bör dess roll i detta mål noteras för rättvisans skull. Kulturnämnden ger dock med sina bidrag möjligheter för människor att uttrycka vad de känner i deras respektive kulturella inriktning. Hur stor denna möjlighet är som ges, räknat i pengar, beror på hur man väljer att uttrycka dessa känslor och tankar.

y Mål 2 - Ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor.

Då det krävs femton medlemmar för att få verksamhetsbidrag och att de offentliga arrangemangen är just offentliga så uppmuntras interaktion mellan människor, om än på ett något annorlunda vis, där ett minikrav för interaktionen har satts upp. Alla

34

verksamheter som får bidrag är skapande i någon mening, om det sedan sjungs eller föreläses spelar mindre roll. Skapandet och kontakten finns där, då skapande inte alltid går att ta på och kontakt inte alltid är fysisk. Hade inte Växjö kulturnämnd uppfyllt detta mål, trots att det är strävandemål, hade jag blivit mycket oroligare än vad jag nu är över vilka personer som har och har haft hand om skattemedel.

y Mål 3 - Motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.

Kulturnämnden är uttalat positiv gällande alternativ till det kommersiella, då de flesta grupperna bland de som får bidrag är amatörer som vill få möjlighet att utveckla en talang eller en hobby. Ideella biografer som visar ”kvalitetsfilm” får bidrag eftersom att ett alternativ till den kommersiella filmen behövs enligt nämnden. Jag har inte funnit några tecken på att någon verksamhet nekas bidrag för att den skulle vara kommersiell. Detta mål tolkas nog, med rätta, som att alternativ till det kommersiella bör skapas för att upprätthålla en bredd som annars hade kunnat gå förlorad. Sett ur den synvinkeln anser jag att kulturnämnden gör ett bra jobb och stödjer många föreningar som annars hade gått under och kulturen tappat en aspekt.

y Mål 4 - Främja en decentralisering av verksamhet och beslutfunktioner inom kulturområdet.

Växjö kommuns kulturnämnds existens är ett deluppfyllande av detta mål då besluten över kulturen i Växjö tas i Växjö. Sett till bidragen går den största delen av pengarna till växjöbaserade grupper då de största grupperna är förlagda i centralorten. Blir det som Harding menar: en spridning av ”statlig” kultur ut i landet, eller sker det en omfördelning av makten som gör att lokala variationer kommer fram? Detta är givetvis mycket svårt att svara på men då fler får del av kulturens kommunala pengar, vilket sker, kommer också pengar tillgodo grupper som tidigare inte fått några. En ökad mångfald av kulturgrupper borde rimligtvis bredda kulturutbudet och i detta ser jag något gott. Hur influerade grupperna är av staten och kulturarvet är däremot svårt att säga.

y Mål 5 - I ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta grupper [sic!] erfarenheter och behov.

Här känns de invandrargrupper som finns i kommunen och som får pengar för ”sin” kultur nära till hands. Maximus dockteater m.fl. som i huvudsak underhåller barn i sin verksamhet får också en hel del bidrag.

y Mål 6 - Möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse.

35

mest pengar. Visserligen får alternativa grupper som Ovala MusikFönstret och KF Kristina ganska mycket pengar men det är den klassiska musiken som får de flesta pengarna. Detta betyder inte att de ”traditionella” grupperna inte förnyar sig och utvecklas i sitt skapande. Hur deras respektive program såg ut är ett annat forskningsobjekt. Kulturnämnden stödjer trots allt många olika inriktningar inom kulturen och det som inte utvecklas, det dör förr eller senare.

y Mål 7 - Garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs.

Att kulturarvet var viktigt på pappret för kulturnämnden står sedan tidigare klart. Då hembygdsföreningarna av denna uppsats inte behandlas görs samma notering som den gällande biblioteket och yttrandefriheten. Vad som är äldre tiders kultur är inte helt lätt att sätta fingret på, spontant skulle jag säga folkdans, körsång, viss typ av scenisk framställning, musicerande med gamla instrument och stycken. Frågan är om jag har rätt i mina funderingar. Grupper vars verksamhet låg kring det som jag listat ovan finns representerade i bidragsstatistiken. Bevarandet av äldre tiders kultur kan också vara större än bara bidragsgivandet, det kan vara att upprätthålla en bild av staden Växjö som kulturstad och att det är en form av kultur i sig. Således blir all bidragsgivning en slags garanti för att kulturen i kulturstaden lever kvar och utvecklas.

y Mål 8 - Främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränser.

Vänortsverksamheten som Växjö är involverat i får kulturella konsekvenser då körer, framförallt, har utbyte med varandra. Invandrargruppernas verksamhet är också något som ligger utanför det traditionella svenska kulturutövandet och som kan berika det senare .

6 Sammanfattande diskussion

Det är nu dags att återknyta till mina frågeställningar som jag fortlöpande diskuterat och försökt ge svar på.

Kulturnämnden är inne och tangerar alla av målen som gäller som riksnorm enligt min mening. Frågan är om detta görs medvetet eller om det råkar bli så av en slump. Ingvar Nilsson menar, som tidigare påpekats, att kulturnämnden försökte uppnå målen som fanns uppsatta och att de försökte stödja trevliga kulturverksamheter. Denna inställning tyder på att det inte fanns några större motsättningar i nämnden om man ser till det spektra av föreningar som trots allt fick bidrag. Allt från proggföreningar som

36

Ovala MusikFönstret till körer och dockteater fick faktiskt bidrag och bör då per definition vara trevliga.

Som tidigare påpekats är materialet inte särskilt berättande i sin utformning vilket är att beklaga. Trots det går det att se tendenser när det väl blivit sammanställt till en helhet. Hur ser då förhållandet mellan norm och praktik ut? Vilken påverkan har de nationella riktlinjerna på den lokala kulturpolitiken? Jag skulle vilja påstå att de har stor påverkan dels i hur man formulerar sina egna mål, dels på hur man delar ut sina pengar. Kring målen så sker påverkan över tid vilken jag tycker mig se rent språkligt och i formerna kring det skrivna. Från början, 1971, var reglementet en angelägenhet för Växjö där de i stort sett ser ut som en arbetsordning med fokus på vad nämnden ska göra, men blir 1991 en angelägenhet för mänskligheten där man från nämndens sida explicit hänvisar till de nationella riktlinjerna. Förändringen avspeglas också i hur bidragen fördelas och i hur många som ansöker. Med mer pengar och med en klarare uppfattning över vad kulturnämnden har för uppdrag utökas verksamheten och fler kategorier av grupper får del av bidragen.

Då kultursfären i Växjö kommun är relativt liten och innehåller ett överskådligt antal aktörer är det för mig rimligt att anta att dessa aktörer har ett visst utbyte med varandra. Detta skulle medföra att grupperna inbördes talar om att de kan få bidrag och således söker fler, vilket jag tror har skett i många fall speciellt inom de offentliga arrangemangen. Eftersom nämnden har till uppgift att utveckla kulturen så blir det ett symbiotiskt förhållande; kulturnämnden kan uppfylla de riktlinjer som finns nationellt och kulturgrupperna får möjlighet att utveckla sin verksamhet. Så länge det finns gott om pengar.

När pengarna i kassan minskar gör också bredden på kulturutbudet det liksom graden av konsensusbeslut i kulturnämnden. Det spelar, enligt mig, mycket liten roll vilka ideal som finns eller hur eventuella riktlinjer är utformade när det inte finns pengar. I bistra tider kommer sanningen fram. Jag tror inte att det är någon slump att det mot slutet av min undersökning är Växjö orkesterförening, Växjö konsertförening och föreningen Jazz i Växjö som får hälften av de årliga bidragen. Musicerandet i staden i former som dessa har en lång tradition med den kyrkliga musiken och Växjö musiksällskaps arvingar. Denna typ av musik är vad kulturen i Växjö har stått för under en lång tid och är säkert viktig för att skapa något som förknippas med Växjö. Det nybyggda konserthuset behöver konserter! Normen påverkar således så länge det finns pengar så att det räcker för att fler än den etablerade kulturen ska få del av dem. Som jag påpekade

37

i början: staten finansierar opera men inte rock I Växjös fall stämmer detta inte helt då kulturföreningen Kristina faktiskt får stora bidrag även i dåliga tider. Samtidigt hade det varit ologiskt av kulturnämnden att inte stödja de grupper som är verksamma inom konserthusverksamheten med ett nybyggt konserthus i staden. Prioriteringarna som görs bedömer jag vara till godo för staden i stort även om bredden i kulturutbudet får stryka på foten. För staden Växjö är det rimligare att satsa sina resurser på något som gör staden känd och som sätter den på kartan. Större musikföreningar har troligtvis en större chans att göra det än människor som bygger fioler eller anordnar kulturaftnar. Tyvärr. Då det inte finns lagstadgat att all kultur ska få pengar så är det helt enkelt upp till nämnden att bestämma vilken del som ska få det. Huruvida arvet som musikstad spelar någon roll i detta fall eller om det rör sig om pragmatiska lösningar i svåra tider är svårt att med säkerhet avgöra med utgångspunkt i bidragsfördelningen, vilket huvudsakligen beror på materialets oförmåga att berätta mer än siffror. Min åsikt är dock att arvet spelar roll då det under tiden som uppsatsen behandlar utvecklas ett rikt musikliv i Växjö med Musica Vitae, The Ark m.fl.

Gällande min andra fråga om förhållandet mellan grupperna som får verksamhets- bidrag kontra de som söker bidrag för offentliga arrangemang är det faktiskt så att de till stora delar är samma grupper som söker i bägge kategorierna, varpå inställningen till grupperna inte borde spela någon större roll. De inslag som är unika för de offentliga arrangemangen är som tidigare påpekats invandrargrupperna och de något märkligare ansökningarna gällande fester och firande av diverse högtidligheter. Formen för bidragsfördelningen till enskilda arrangemang borde tilltala kulturnämnden då det är möjligt att rikta resurserna till konkreta händelser, det sker också en ökning i bredd på ansökningarna i början av 1990-talet. När de offentliga arrangemangen istället avtar förvånar det mig, då tider med mindre pengar borde vara incitament nog för att rikta resurserna mot specifika arrangemang istället för mot verksamhetsbidrag, trots detta blir avslagen många fler bland de offentliga arrangemangen. Hur kulturnämnden resonerar kring detta är svårt att komma åt, visserligen finns det som jag ovan beskrivit en större del ”konstiga” ansökningar bland de offentliga, vilket är knutet till formen för bidragen. Jag är av uppfattningen att detta går att härleda till samma orsak som att det satsas på musik generellt. Traditionen av musicerande är så pass stark att övriga kategorier får stryka på foten. Konstigt nog använder nämnden sig inte av riktade bidrag utan håller sig till verksamhetsbidrag vilket jag inte riktigt kan förstå. De vill troligtvis säkra de redan starka grupperna och ge dem en form av trygghet som inte bidragen för offentliga

38

arrangemang kan göra.

Spelar Växjös historia någon roll? Som historiker vore det oklokt att hävda annorlunda. Såväl skolorna, kyrkan som regementet har en lång historia inom kulturområdet i Växjö. Främst musiken i form av körer och orkestrar har en lång historia vilket gör att satsningarna på musiken inte är svåra att förstå. Att t.ex. Musica Vitae finns i Växjö är ett exempel på det. En kammarorkester som hävdar sig internationellt i en kommun som har drygt 75000 invånare betyder för mig att musiken är något som inte bara väljs för att det är fint eller bra utan för att musiken och Växjö går hand i hand. Det kan t.o.m. vara så att det inte sker ett ”val” utan att det är så naturlig att någon debatt inte förekommer vid prioriteringarna. Under perioden med mycket pengar finns bredden och det är som ovan nämnt när dessa tar slut som jag tycker mig se vad kulturnämnden har med sig in i sitt arbete och vad som egentligen är viktigt för Växjö, enligt dem.

En avslutande reflektion kring kultur och politik är på sin plats. Få kommunala politikområden torde vara mer lämpliga för en ideologisk debatt än kulturen, speciellt som kulturens vikt och möjligheter skiftar beroende på betraktaren. Flera av de kulturorganisationer som söker bidrag har en uttalad ”vänsterprofil” och borde därför när kommunen och nämnden styrs av en borgerlig majoritet under långa perioder, utsatts för en mer noggrann granskning. Ingvar Nilssons uttalande och bristen på mer ideologiska diskussioner inom kulturnämnden, även om källmaterialet här är begränsat, antyder att politik på kommunal nivå sällan bedrivs inom några tydliga ideologiska eller strikt partipolitiska ramar. Att hålla sin budget och vara överens tycks ha varit ledmotivet i kulturnämndens fördelning av verksamhetsbidrag och bidrag till offentliga arrangemang.

6.1 Slutord

I författandet av denna uppsats har jag fått förmånen att närma mig min hemstad på ett sätt som inte alla har tid och möjlighet att göra. Förutom insikterna att politiker inte alltid motiverar sina beslut och att det är kultur att samla på gamla mynt har jag en djupare kunskap om en del av Sveriges, Smålands och Växjös historia. Frågan om hur det ser ut på andra håll i landet väcks och det hade varit intressant att se om alla städer i Sverige väljer att satsa sina kulturpengar på musik eller om det är en ovanlig företeelse. Speciellt de senare åren av undersökningen hade varit extra intressanta då kampen om pengar avslöjar de verkliga åsikterna.

39

handlett skrivandet och som hjälpt mig se saker som fanns under näsan på mig men som jag inte såg. Personalen på Växjö kommunarkiv, med Kerstin Johansson i spetsen som tålmodigt låtit mig sitta i fikarummet och ta upp plats. Ingvar Nilsson som lät mig få en pratstund med honom och som klargjorde saker som annars varit dolda. Till sist vill jag tacka bandet The Fratellis som skänkt mig ro i mitt skrivande.

40

7 Referenslista

7.1 Källor 7.1.1 Otryckta källor: Växjö kommunarkiv: Kommunfullmäktiges arkiv: Kommunfullmäktiges protokoll, 1971 Kulturnämndens arkiv Kulturnämndens protokoll 1975-1992

Kulturnämndes arbetsutskotts protokoll 1975-76, 1988-89, 1991-92 Kultur- och fritidsnämndens arkiv:

Kultur- och fritidsnämndens protokoll 1993-1996

Kultur- och fritidsnämndens kulturutskotts protokoll 1995-96

7.1.2 Tryckta källor:

SOU 1972:67

7.2 Litteratur

Aronsson, Peter. 2001. Lokalt folkstyre : kulturarv som utmanar

Frenander, Anders. 2005. Kulturen som kulturpolitikens stora problem : diskussionen

om svensk kulturpolitik under 1900-talet

Harding, Tobias. 2007. Nationalising culture : the reorganisation of national culture in

Swedish cultural policy 1970-2002

Larsson, Lars-Olof. 1991. Växjö genom 1000 år

Lindgren, Simon. 2005. Populärkultur : teorier, metoder och analyser

Nilsson, Sven. 2003. Kulturens nya vägar : kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i

Sverige

Wångmar, Erik. 2003. Från sockenkommun till storkommun : en analys av

41

Wångmar, Erik. 2005. Att skriva stads- och kommunhistoria : en handledning för

forskning med stads- och kommunhistoriskt källmaterial

7.3 Intervjuer

Telefonintervju med Ingvar Nilsson, f.d. ordförande i kulturnämnden i Växjö 20071210 12:00 - 12.30

8 Bilagor

8.1 Bilaga 1 – Verksamhetsbidrag

In document Inga hästar men gärna fred (Page 36-44)