Institutionen för Humaniora HI3003
Historia C-Uppsats
Handledare: Lennart Johansson HT-07
Examinator: Peter Aronsson
Inga hästar men gärna fred
Nationell norm och lokal kulturpolitik, exemplet Växjö 1975-1996
Författare: Fredrik Björkman
Innehållsförteckning
1 Inledning ___________________________________________________________________________ 1 1.1 Syfte ___________________________________________________________________________ 2 1.2 Frågor__________________________________________________________________________ 2 1.3 Metod __________________________________________________________________________ 3 1.4 Avgränsning_____________________________________________________________________ 3 2 Teori och bakgrund ___________________________________________________________________ 4
2.1 Teoretiska utgångspunkter_________________________________________________________ 4 2.2 Källmaterialet ___________________________________________________________________ 8 2.3 Forskningsläge___________________________________________________________________ 9 2.4 Kulturbegreppet ________________________________________________________________ 11 2.5 Växjö som kulturstad ____________________________________________________________ 12 2.6 Kategoriseringen ________________________________________________________________ 13 3 Målen för kulturpolitiken i Sverige under 1975-1996 _______________________________________ 15
3.1 Diskussioner kring målen _________________________________________________________ 16 4 Växjö Kommuns kulturpolitiska program_________________________________________________ 19
4.1 1971___________________________________________________________________________ 20 4.2 1980___________________________________________________________________________ 22 4.3 1991___________________________________________________________________________ 22
4.3.1 Mål för verksamheten fr.o.m. 1991 _____________________________________________ 23 4.4 Diskussion - Växjös kulturpolitiska mål _____________________________________________ 25 5 Undersökningen _____________________________________________________________________ 26
5.1 Verksamhetsbidragen____________________________________________________________ 26 5.1.1 Diskussion - Verksamhetsbidragen _____________________________________________ 27 5.2 Ansökningar - avslag_____________________________________________________________ 28 5.2.1 Diskussion - ansökningar-avslag _______________________________________________ 29 5.3 Offentliga arrangemang __________________________________________________________ 31
5.3.1 Diskussion – Offentliga arrangemang ___________________________________________ 31 5.4 Diskussion – Bidragsfördelning och ansökningar över tid ______________________________ 32 5.5 Bidragen i Växjö i förhållande till riktlinjerna från 1974 _______________________________ 33 6 Sammanfattande diskussion ___________________________________________________________ 35
6.1 Slutord ________________________________________________________________________ 38 7 Referenslista________________________________________________________________________ 40
7.1 Källor _________________________________________________________________________ 40 7.1.1 Otryckta källor:_____________________________________________________________ 40 7.1.2 Tryckta källor:______________________________________________________________ 40 7.2 Litteratur ______________________________________________________________________ 40 7.3 Intervjuer______________________________________________________________________ 41 8 Bilagor ____________________________________________________________________________ 41
8.1 Bilaga 1 – Verksamhetsbidrag _____________________________________________________ 41 8.2 Bilaga 2 – Offentliga arrangemang _________________________________________________ 47
8.3 Bilaga 3 – Intervju med Ingvar Nilsson______________________________________________ 50 8.4 Bilaga 4 – Fråga till Magnus Gustafsson_____________________________________________ 50
1
1 Inledning
Hur kommer det sig att ett vaktbolag kan få ansvaret för att vakta ett konstmuseum samtidigt som det har till uppgift att jaga grafittimålare om kvällarna? Varför stödjer staten opera men inte rock? Det är samma färger och samma toner som används, ändå betraktas de olika formerna av kultur väldigt olika av det samhälle som de finns i och som jag lever i. Är den upplevelse jag får när jag ser ett lokalt band på Uffes källare mindre värd eller fulare än den jag skulle få om jag skulle gå och titta på opera? Jag tycker om såväl opera som rock och kan få samma upplevelser av perfekta harmonier från både Mozart och Metallica. I funderingar som dessa väcktes mitt intresse för att se varför viss kultur uppmuntras när annan motarbetas, mer eller mindre. Har det alltid varit så? Var det bättre eller värre förr? Hur fungerar det i min hemstad?
Fördomar kring hur arbetet med kultur och kulturpolitik fungerar har jag givetvis med mig in i detta arbete; kulturen koncentreras kring storstäderna; att alla som arbetar med kultur är människor som anser att biobiljetter och serietidningar ska subventionera deras konstgalleri. Att detta inte stämmer fullt ut är jag givetvis medveten om, men jag tror dock att det ligger lite i det.
I denna uppsats förenas två av mina stora intressen; kultur och historia, att få möjligheten att på djupet få kombinera två intressen är en ynnest som inte alla får tillfälle att göra. Även om den erfarenhet av vetenskapligt skrivande jag har är ringa och inte alltid har positiva konnotationer så är jag av den åsikten att det som inte dödar, det härdar.
Det ursprungliga syftet med uppsatsen; att undersöka Växjö kommuns inställning till populärkultur fick jag dessvärre ge upp efter en genomgång av tillgängligt källmaterial.
Detta dels p.g.a. materialets karaktär, det är inte speciellt värderande; den diskussion, som jag hade hoppats finna, kring organisationer och föreningar finns inte att tillgå i protokoll och akter i kulturnämndens arkiv hos Växjö kommunarkiv, dels som en följd av begreppet populärkulturs betydelse hos Simon Lindgren i boken Populärkultur : teorier, metoder och analyser, vilken jag avser beskriva under forskningsläget, där det krävs en form av kommersiell prägel och inriktning mot masskultur för att betecknas som populärkultur vilket i sig, i princip, utesluter bidragssökande då kommunens strävan ofta är att ge alternativ till den kommersiella kulturen.1 Föreningar som söker bidrag är icke-kommersiella och har andra motiv för sin verksamhet än ekonomiska.
1 Lindgren. 2005. s. 46
2
Ekonomin blir snarare ett nödvändigt ont för att nå ut med sin kultur.
1.1 Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur en nationell norm, i detta fall riktlinjerna för kulturpolitiken från 1974, påverkar en lokal praktik, här kulturnämnden i Växjö avseende deras fördelning av bidrag till fria kulturgrupper i kommunen och deras egna, nedskriva, riktlinjer.
Den nationella ambitionen och förändringen i attityd i den lokala praktiken är det som jag ser som intressant.
1.2 Frågor
y Hur påverkar de nationella riktlinjerna för kulturpolitik 1975-96 den lokala praktiken i staden Växjö med utgångspunkt i bidragsfördelningen till de fria kulturgrupperna?
Finns det någon koppling mellan norm och praktik när såväl den nationella som den lokala normen studeras? Sker det en förändring i hur man fördelar dessa bidrag under åren vilken kan härledas till riktlinjernas påverkan eller beror en möjlig förändring på något annat?
y Skiljer sig kulturgrupperna som får årligt bidrag från de som söker bidrag för enskilda arrangemang? Hur ser kommunens inställning till de två formerna av bidrag ut och hur förändras detta över tid?
y Hur spelar Växjös historia som skol- och institutionsstad roll för kulturpolitiken i staden?
Med den första frågan är min målsättning att kunna identifiera den lokala praktiken i jämförelse med den nationella normen då jag ser de fria kulturgruppernas bidrag som ett möjligt slagfält där politiska åsikter och värderingar lättare kommer fram och kan härledas än vid bidrag till de stora institutionerna såsom museum och bibliotek. Med den andra frågan försöker jag komma åt det ökade inslag av projektbaserad verksamhet som jag tycker mig kunna se i samhället i stort. Finns det en politisk vilja att bedriva verksamhet i projektform? Den tredje frågan försöker komma åt en eventuell lokal identitet.
3
1.3 Metod
Med utgångspunkt i hur de årliga verksamhetsbidragen samt bidrag till offentliga arrangemang utdelats av Växjö kommuns kulturnämnd (kultur och fritidsnämnd 1993- 1996) till föreningar och organisationer vars verksamhet betraktats som kulturell är mitt mål att försöka beskriva hur kulturnämnden och i förlängningen Växjö kommun resonerar kring och prioriterar inom kultursfären. Genom att kvantifiera bidragsgivandet där jag dels ser till hur mycket bidrag som delats ut och till hur många som får del av bidragen och kategorisera bidragstagarna efter genre och dels efter om de får bidrag årsvis eller om de söker bidrag till offentliga arrangemang kan jag förhoppningsvis komma fram till vad kulturnämnden anser som viktigt att satsa på. De data som på ovanstående vis identifieras används sedan i dialog med litteraturen för att med hjälp av tolkningar av riktlinjer och politiska ställningstaganden, såväl nationella som lokala försöka, ge en bild av Växjö i förhållande till den nationella kulturpolitikens mål och riktlinjer.
1.4 Avgränsning
Åren för undersökningen, 1975-96, är valda med tanke på de, på riksnivå, gällande riktlinjerna för svensk kulturpolitik. I Anders Frenanders bok Kulturen som kulturpolitikens stora problem - diskussionen om svensk kulturpolitik under 1900-talet finns dessa mål listade och jag har hämtat dem därifrån.
Den del av kulturen som jag ämnar undersöka är den som bedrivs av mindre aktörer på den kulturella scenen, de stora aktörerna såsom bibliotek, museum och konserthus m.fl. kommer därför inte beröras då man inte finner ytterligheter i politiken kring dessa, de får sina bidrag varje år och är dessutom ofta garanterade dessa. Den stora spännvidd som finns i verksamhet hos de grupper som finns representerade bland de fria kulturgrupperna, som måste söka bidrag varje år, ger mig större möjligheter att se hur den politiska vinden blåser och när förändringar sker. Då dessa grupper får pengarna som blir över när de stora institutionerna fått sitt finns kampen om pengarna här och den politiska kampen kan stundtals komma fram i form av reservationer och motförslag. Jag anser att jag i studiet av dessa grupper, förhoppningsvis, kan se och tolka kulturnämndens inställningar till såväl riksdagens riktlinjer för kulturpolitik som nämndens egen inställning till vilka delar av kulturen som är viktig.
Att i detalj studera alla åren som riktlinjerna gäller hade blivit en, för mig, övermäktig uppgift med tanke på uppsatsens omfattning i såväl tecken som tid. Därför görs nedslag
4
i de två första respektive sista åren samt de år, 1988-89 och 1991-92, då den politiska majoriteten skiftar i kommunen och därmed även i kulturnämnden. För övriga år studeras endast fördelningen av verksamhetsbidragen. Jag är medveten om att jag genom dessa avgränsningar riskerar att missa beslut och detaljer som hade kunnat vara av intresse för uppsatsen, men eftersom materialet är så stort och ej överskådligt måste någon avgränsning göras för att få med hela perioden, då jag vill prova den nationella avgränsningen i en lokal praktik. Det är trots allt förändringen i inställning och förändring över huvud taget som jag är ute efter när jag gör studien. Det som jag kommer missa p.g.a. detta är beklagligt.
2 Teori och bakgrund
2.1 Teoretiska utgångspunkter
För att komma åt hur politik fungerar i ett lokalt sammanhang hämtar jag ledning till analys och förståelse kring det lokalas förhållande till sig självt och till de nationella krafter som styr landet i stort hos dels FD Erik Wångmar och hans avhandling Från sockenkommun till storkommun : en analys av storkommunreformens genomförande 1939-1952 i en nationell och lokal kontext, 2003, och dels från professor Peter Aronssons Lokalt folkstyre : kulturarv som utmanar, 2001. I Wångmars avhandling är hans verktyg för analysen intressanta då de hjälper mig framåt i min analys. Aronsson ger en gedigen förförståelse och många tankeverktyg som jag har nytta av i mötet med den lokala politiken. Någon djuplodande teoretisk diskussion kommer inte att förekomma här utan tankarna och tolkningsalternativen som författarna för fram diskuteras i relevans till mitt ämne. Mot slutet presenteras en syntes av det jag fått ut av läsningen som vävs samman med och tolkas med utgångspunkt i de teoretiska perspektiven.
Wångmar utgår från sex stycken tolkningsramar och analysmodeller i sin avhandling:
y Staten som beslutsarena y En svensk beslutsmodell y Makt, konflikt och konsensus
y Förhållandet mellan stat och kommun y Utvecklingen mot större kommunala enheter y Lokal identitet
5
Kring staten som beslutarena använder Wångmar sig av statsvetaren Jon Pierres tre perspektiv på staten vilka återges nedan i korthet:
y Statcentrerat - kring statens organisation och struktur.
y Samhällscentrerat - vilka krafter i samhället som formar staten
y Omvärldscentrerat - hur staten handlar för att uppnå mål på ett internationellt plan2
Jag finner det första av de tre alternativen tillämpbart på min studie då det innefattar staten som producent av offentlig service, i mitt fall kultur, och hur detta delegeras av staten, här i form av riktlinjerna för kulturpolitiken. Staten har alltså en skyldighet gentemot sina medborgare att förse dem med service. Denna tanke blir viktig för mig därför att jag är intresserad över hur denna service genomförs i praktiken. Hur en politisk vilja och önskan faller ut i en praktik.
Tankar kring hur beslut tas och har tagits i Sverige finns under den andra av Wångmars punkter. Han utgår från begreppet ”den svenska modellen” och menar att det finns tre betydelser knutna till detta begrepp. Det första är förhandlingen på arbetsmarknaden som mynnar ut i Saltsjöbadsavtalet 1938, det andra är välfärdssamhällets utveckling som på allvar tar fart efter andra världskriget och det tredje:
Handlar om en specifik politisk kultur som kännetecknas [av] en särskild form av politisk styrning och beslutsfattande. Denna har präglats av samverkan mellan olika intressegrupper i samhället, där det politiska samtalet, förhandlingar och kompromisslösningar har varit viktiga delar.3
Peter Aronsson skriver om det lokala utfallet av denna tradition där han bl.a. menar att denna förhandlingstradition härstammar från sockenstämman, häradsrätten och andra lokala mindre officiella gemenskaper där samverkan för gruppens bästa i den lokala kontexten utvecklar just detta.4
Wångmar drar med hjälp av Aronsson och historikern Lennart Johansson slutsatsen att:
Det skapas alltså en institutionaliserad förhandlingskultur med lång och obruten kontinuitet
2 Wångmar. 2003. s. 31ff
3 Wångmar. 2003. s. 34
4 Aronsson. 2001. s. 11f
6 där pragmatismen spelade en viktig roll. Denna kom med demokratins fulla genombrott i Sverige i början av 1900-talet att överföras på den nationella nivån.5
Punkten ”Makt konflikt och konsensus” rör de positiva konnotationerna kring konsensusbegreppet och de negativa dito kring konfliktbegreppet i svenskt politiskt medvetande. Förhandlingstraditionen under föregående punkt spelar även här stor roll, då det uppfattas som att beslutens verkställande är nära kopplat till konsensus.6
Dessa punkter är centrala för mitt arbete då jag med hjälp av förhandlingen och konsensus som tankeredskap kan komma närmre materialet i fråga om beslut där inte grunderna för beslutet redovisas. Viljan att förhandla sig fram till det, för alla inblandade, bästa beslutet och när konsensus uppnås där gruppens bästa, utefter nämndledamöternas förmåga till identifikation med övriga kommuninvånare, sätts i första rummet kan komma att bli en nyckel i min analys.
Kring förhållandet mellan stat och kommun ser Wångmar kommunen som mer eller mindre spontant uppkommen, genom samverkan på det lokala planet, där dessa enheter under 1900-talet allt mer integrerat och integrerats med staten. Det som jag finner relevant för min uppsats är frågan som väcks om vilken grad av självbestämmande som kommunerna har i förhållande till staten. Eller inom vilka områden i den kommunala verksamheten de är det. Hur mycket bestämmer riktlinjer över den praktiska politiken?
Går detta att mäta? Wångmar med hjälp av Rune Bokholm menar att kommunens autonomi varierade beroende på vilket område inom kommunen det gällde och vilken kommun som det gäller. Hur t.ex. skolan skulle skötas var starkt knuten till staten medan kommunen hade det huvudsakliga inflytandet över fattigvården.7
Var kulturen kommer in står hos Wångmar, 2005, vilket ger min frågeställning kring riktlinjernas påverkan på den lokala praktiken ytterligare ett värde; att avgöra hur kommunala kulturpolitikens autonomi tar sig uttryck i Växjö.8
Punkten angående kommunernas utvidgning till större enheter är till stora delar inte särskilt relevant då den redan ägt rum innan min undersökning börjar. Att den stora kommunens ökade serviceansvar gentemot medborgarna, däribland kultur, innebar en ökad decentralisering sett över landet men en centralisering lokalt där de mindre
5 Wångmar. 2003. s. 35
6 Wångmar. 2003. s.36ff
7 Wångmar. 2003. s. 43
8 Wångmar. 2005. s. 237ff
7
gemenskaperna då skulle in under ett större paraply, den större kommunens, är dock något att ta fasta på för mig då jag resonerar kring prioriteringar som kulturnämnden gör.9
Lokal identitet är den sista av Wångmars punkter och det är kanske den mest komplexa av dem enligt mig. Wångmar menar att: “Den lokala identiteten har en nära koppling till begreppet hembygdskänsla och handlar också om en särskild förankring i en tillhörighetskänsla och kan liknas vid begreppen hemkänsla och kulturellt välbefinnande.”10
Detta skulle kunna betyda att landsorten och grupper utanför de nya huvudorterna, här Växjö, skulle kunna missgynnas då de gemenskaper som finns utanför centralorten inte ingår i samma kulturgemenskap som kulturnämndens ledamöter. Om detta antagande visar sig stämma skulle det kunna synas i bidragsfördelningen till de fria grupperna i Växjö kommun. Där då de grupper som har sin bas i Växjö skulle ha en större tillhörighet i det som nämnden känner tillhörighet i och därför skulle kunna få mer bidrag, när grupper utanför staden skulle lämnas utanför till följd av samma orsak.
Aronsson kopplar den lokala identiteten till det lokala självstyrets starka ställning i skapandet av kommunen som enhet, vilket var naturligt då det redan fanns en lång tradition av lokalt självstyre som bara behövde putsas till lite för att passa i det moderna samhället:
Socknen och staden har en mycket lång kontinuitet som enheter för det lokala självstyret.
Delvis är det en skenbar enkelhet då många andra former för samverkan har funnits: byar, rotar, municipalsamhällen, länsmansdistrikt, kommunalförbund osv. Trots allt är det ett särmärke för Sverige och en del andra nordeuropeiska stater, som bidragit till att skapa enhet inåt och ibland misstänksamhet utåt. Den lokala identiteten stärktes och gavs en tydlig rumslig enhet i de enhetligt utformade kommunerna.11
Min teoretiska utgångspunkt i skrivandet av denna uppsats blir alltså, baserat på Wångmar och Aronsson, att det finns en djupt rotad tradition i Sverige av lokalt självbestämmande, som växt fram ur små naturliga gemenskaper, och lokal identitet, knutet till artefakter och territorium, där beslut tas efter förhandling och där konsensus skattas högt. Gemenskapen har över åren tagit nya former och förhållanden gentemot
9 Wångmar. 2003. s. 48f
10 Wångmar. 2003. s. 51
11 Aronsson. 2001. s. 21
8
staten och andra gemenskaper, men trots förändringar så lever traditionen vidare.
En fråga av vidare intresse är därför om den lokala identiteten i den gamla skol- och lärdomsstaden Växjö på ett mer allmänt plan påverkade kulturpolitiken och mer specifikt bidragsfördelningen.
2.2 Källmaterialet
Det material som jag huvudsakligen använt mig av är kulturnämndens och arbetsutskottets protokoll, samt de akter som är knutna till dessa protokoll för de år som jag gör nedslag i. För övriga har endast bidragsfördelningen granskats. Utgående och inkommande korrespondens har också gåtts igenom.
I protokollen från kulturnämnden med tillhörande arbetsutskott står inte speciellt mycket att finna annat än vad som har beslutats och om någon motsatte sig detta. Motiv bakom yttranden, i form av ett annat förslag än arbetsutskottet, står inte att finna. I protokollen hos kulturnämnden hänvisas till arbetsutskottet som i sin tur hänvisar till kulturchefen som inte motiverar sina beslut. I akterna kring besluten där jag anser att grunden för besluten måste finnas om man inte väljer att ha med dem i ovanstående protokoll och skrivelser, finns inte heller något kring motiv. Detta har givetvis vållat mig problem då jag är ute efter inställningar och mentaliteter till den nationella normens påverkan på kulturnämnden och förändring i inställning till denna. Dessutom ser jag det som ett demokratiproblem att inte våra folkvalda redovisar grunderna för sina beslut.
Beslutsprocessen känns därför ganska godtycklig.
Direktiv för bidragsgivande och bestämmelser för vilka grupper som klassas som kulturgrupper och därmed kvalificerat sig för att kunna söka bidrag finns, vilket ger mig viss vägledning. Då dessa dokument är utformade väldigt vagt på de flesta punkter som behandlar inställning så blir inte denna vägledning särskilt stor. Dessutom saknas det referenser till vilka direktiv som gällt förut vilket gör materialet svårt att bearbeta. När det t.ex. kommer nya direktiv för kulturpolitiken 1991 står det inte vilka direktiv som gällt innan och någon referens till varför nya behövs eller var man kan finna mer kring frågan förut i akten, som likt ovan ser likadan ut som protokollet.
Den korrespondens som finns att tillgå berättar inte mer än vad protokollen och akterna gör då den till största del består av ansökningar av olika slag.
Jag kan ha varit en smula naiv då jag trodde mig finna motiv i protokollen. Det kanske inte bara är i kulturnämndens efterlämnade handlingar som detta saknas? Är
9
detta material verkligen lämpligt att använda för en undersökning av den karaktär som jag ämnar förrätta? Svaret blir ja, då fördelningen av pengar ändå manifesterar inställningen, kulturnämndens “taktik” medveten eller ej går att utläsa ur materialet och skillnaden i inställning till olika kulturgruppers behov av pengar.
2.3 Forskningsläge
Många har skrivit om kultur och kulturpolitik vilket medför att jag i min uppsats måste göra ett urval. För kulturpolitiken har jag valt tre böcker och författare som representerar olika infallsvinklar på samma period och ämne.
Sven Nilsson, docent i litteraturvetenskap, ger i sin bok Kulturens nya vägar : kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige, 2003, en bred översikt över kulturpolitiken som rör sig över min avgränsning. Han tar upp det läge som föregick inrättandet av riktlinjerna för kulturpolitiken där han bl.a. menar att: ”I det moderna Sverige är staten en serviceproducent, en organisatör och en garant för välfärden.”12 I detta ingår, enligt Nilsson, att ge medborgarna tillgång till kulturlivet på frivillig basis. Nilsson menar att kulturutvecklingen i ett land, i detta fall Sverige, beror på mer eller mindre självständiga flöden, och vill tona ned politikens roll som motor i det hela historiskt sett. Han kopplar kulturens utveckling till en del av politiken till och uppkomsten av det moderna samhället, där han menar att i det moderna samhällets system blir kulturen en del av detta samhälle i form av kulturpolitik där eliten försöker stävja den populärkultur som massorna konsumerar och samma elits vilja att “styra upp” kulturen som sådan.13
Nilsson beskriver dessutom i detalj den uppdelning av kulturen som skedde mellan stat, landsting och kommuner, där kommunernas uppgifter givetvis är av stort intresse för mig. Han gör en genomgång av vad kommunerna förväntades göra på det lokala planet och vilka intressen de skulle ha. Nilsson är positivt inställd till de riktlinjer som utformades och gällde mellan 1975-1996 och ser kulturpolitiken under tiden som mycket lyckad: ”Kulturpolitiken från 1970-talet och framåt kan ses som en succéhistoria” skriver han.14
Ytterligare en forskare som ägnat sig åt 1900-talets svenska kulturpolitik är Anders Frenander, FD i idé- och lärdomshistoria. Han är i boken Kulturen som kulturpolitikens
12 Nilsson. 2003. s. 239
13 Nilsson. 2003. s. 21
14 Nilsson. 2003. s. 250
10
stora problem - diskussionen om svensk kulturpolitik under 1900-talet primärt intresserad av kulturpolitikens diskurs i frågor kring utseende och förändring i den svenska kontexten. Han ställer sig frågor som: ”Varför ser den svenska kulturpolitiken ut som den gör?” och: ”Varför handlar den om just de kulturyttringar och områden som den gör”, ”Hade den kunnat utformas på något annat sätt?”15
Frenander tar sin utgångspunkt i arbetarrörelsen i sin analys av den svenska kulturpolitiken och är i sin metod inspirerad av den italienske teoretikern Antonio Gramsci och hans teorier om hegemoni i diskursen. Det är hegemonibegreppet, dvs.
“den position i diskursen vars definitioner av ord och termer som blir dominerande”16 som Frenander använder sig av som redskap för att utföra sin analys. I det avsnitt som rör denna uppsats avgränsning går Frenander igenom de olika politiska falangernas kulturpolitiska mål och överväganden men menar att debatten som sådan under perioden var förhållandevis matt. Detta härleder han till det sena 60-talets och tidiga 70-talets intensivare debatt som föranledde skapandet av riktlinjerna. När dessa väl fanns på pränt kan luften till viss del gått ur debatten.
Den tredje författaren jag använt mig av då jag försökt skapa mig en bild av kulturpolitiken under perioden är Tobias Harding och hans avhandling Nationalising culture: the reorganisation of national culture in Swedish cultural policy 1970-2002, 2007, där han argumenterar för att kulturpolitiken i Sverige syftar till att stärka känslan av det svenska. Han menar vidare att de projekt och riktlinjer som initieras av staten vill främja den etablerade “svenska” kulturen som en del av nationsbyggandet. Detta sker enligt Harding utan motargument.17
Tillsammans bildar dessa tre böcker, med Nilssons bok som utgångspunkt, en bra bas som jag kan stå på och utgå från i mitt arbete med Växjös kulturpolitik.
Kring Växjö som stad har jag använt mig av Lars-Olof Larsson Växjö genom 1000 år, 1991, där han ger läsaren möjlighet att följa staden Växjö i de småländska skogarna från sitt ursprung som vägen över sjön vilken sedermera utvecklades till såväl biskopssäte som residensstad. Utvecklingen av staden följs fram till kommunsammanslagningen 1971. De delar jag främst intresserat mig av i boken är de som rör kultur, kulturpolitik och generell politik mellan 1940 och 1970.
I Simon Lindgrens Populärkultur - teorier, metoder och analyser, 2005, behandlas
15 Frenander. 2005. s. 11
16 Frenander. 2005. s. 23f
17 Harding. 2007. s. 8
11
det komplexa begreppet populärkultur. Definitioner, möjligheter och begränsningar i begreppet samt konkreta metoder för att arbeta med populärkultur tas upp. Boken har primärt använts som inspiration och som hjälp till förståelse kring kulturens vindlande vägar.
2.4 Kulturbegreppet
I en uppsats som behandlar kulturpolitik är det på sin plats med en definition över vad jag som författare menar när jag använder ordet kultur, då det inte är självklart vad som menas när kultur nämns.
Enligt Sven Nilsson är det den tyske filosofen Johann Gottfried Herder som lanserar det moderna kulturbegreppet i mitten av 1700-talet och skriver: ”För Herder var kulturen ett folks livsblod, det flöde av moralisk energi som håller ihop ett folk.”18
Jag finner att detta begrepp ligger väldigt nära tankar om nationalism och viljan att se sitt eget ”folk” som unikt och annorlunda, vilket inte överensstämmer med min syn på människor. Jag kan hålla med om att kulturen förenar, men då snarare människor än folk i den nationalistiska tappningen.
Hos Frenander hittar jag den brittiske sociologen Robert Bococks fem användningar av ordet kultur.
y Kultur är odlandet av jorden, grödor, boskap.
y Kultur är odlandet av människors sinnen, konstarterna, civilisationen.
y Kultur är en allmän och universell process av social utveckling; upplysningstanken y Kultur är de betydelser, värden, sätt att leva som delas av specifika nationer, grupper, klasser eller perioder. (Herders begrepp)
y Kultur är de praktiker som producerar mening.19
Här tycker jag mig se hur begreppet kultur utvecklats och vidgats över tid då denna lista av begrepp är kronologisk i sin utformning. Från det konkreta odlandet av fysiska ting till odlandet av något som är osynligt men ständigt närvarande: själen. Är denna utvidgning av begreppet bara till godo för oss människor eller finns det svårigheter att ett vagt begrepp som kultur får en stor roll i våra liv? Kulturen blir vad vi vill att den ska vara vilket kan göra i alla fall mig tveksam till vissa användningar av kulturbegreppet.
Samtidigt som det kan vara svårt att definiera vad som är kultur i dess vida bemärkelse
18 Nilsson. 2003. s.325
19 Bocock, Robert. 1992. The Cultural formations of modern society. s. 234, Här i Frenander. 2003. s. 35ff
12
ger det också människan möjlighet att fritt fundera kring begreppet utan bojor vilket kan vara fruktsamt för den personliga utvecklingen.
Bland dessa användningar som Bocock listar fastnar jag för den femte och sista, där fokus ligger på processer och inte på ting. Jag tolkar det som att det inte är tavlan eller musikstycket som är kultur utan snarare upplevelsen hos människan som betraktar, hör eller skapar.
Frenander tar också upp Johan Fornäs, svensk kulturforskare, som på ett mycket poetiskt och estetiskt tilltalande vis beskriver hur kulturen som process fungerar och interagerar med människor.
Ingen kliver två gånger ner i exakt samma kulturella flod: kultur är inte en statisk struktur utan en alltid pågående förändring. Ingen kommer ifrån att röras av den: subjekten är inte fixerade enheter utan konstruktioner under utveckling. Ingen stiger upp ur denna flod utan att lämna något litet spår av sin rörelse: mänsklig verksamhet har effekter. Kulturens flod är också ett blandat, gemensamt bad: kulturella fenomen delas med andra i det att de är medel för intersubjektiv samvaro och kommunikativt handlande.20
Det är alltså med inställningen att kultur är praktiker som skapar mening som denna uppsats skrivs. Kulturpolitik blir då för mig att avgöra vilka processer som ska gynnas och främjas, vilka som ska undanröjas i möjligaste mån, att ge medborgarna tillgång till och möjlighet att delta i processer som producerar mening.
2.5 Växjö som kulturstad
Det har enligt Lars-Olof Larsson i boken Växjö genom 1000 år länge funnits en vilja att bland stadens invånare och i politiken att framställa Växjö som en kulturstad. Trots att viljan fanns menar Larsson att satsningarna på kultur var ”tämligen blygsamma”.21 Den kulturella verksamhet som i staden utövades, gjorde det med andra huvudmän än kommunen. Regementsorkestern och den kyrkliga musiken var tillsammans med Växjö musiksällskap viktiga aktörer som sedermera får avknoppningar i andra musikföreningar.22
De politiska partierna gjorde inte så stort väsen av sig i kulturfrågor förrän på 1960-
20 Fornäs, Johan. 1995. Cultural Theory and late modernity. s.1, här i Frenander. 2003. s.41
21 Larsson. 1991. s. 529
22 Larsson.1991. s. 534
13
talet. Fokus i politiken och i staden i övrigt låg och har länge legat på skolor och då det under efterkrigstiden tillkom många nya skolor till följd av befolkningsutvecklingen.
Kampen om universitetsfilialen som sedermera vanns tog också mycket kraft hos politikerna.23
Första gången som kulturpolitik på allvar seglade upp på den politiska agendan i Växjö var i valrörelsen 1966 då partiet ”Samling i Växjö” på borgerlig grund ville satsa på ”kulturstaden” Växjö, vilket tvingade övriga partier att tänka i termer av kulturpolitik.24
De satsningar på kulturområdet som förekom under efterkrigstiden handlade till största del om de stora kulturinstitutionerna. Byggandet av biblioteket, det nya museet med tillhörande glasmuseum, inrättandet av emigrantinstitutet och överförandet av stadsteatern från privat till offentlig regi och renovering av densamma kostade givetvis väldigt mycket.25
Utanför de större institutionerna bildas Växjö musikskola 1947 efter initiativ från Växjö musiksällskap, där det fanns en önskan och ett behov av att rekrytera duktiga musiker till sällskapet. Lösningen blev då att utbilda dem själva.
Lars-Olof Larsson ställer frågan: ”Hur starkt var då, till slut, Växjö som kulturstad omkring 1970 i ett jämförande perspektiv?” Han konstaterar att kultursektorn i det närmaste fått dubbla anslag, men menar samtidigt att satsningarna var nödvändiga som en följd av kommunens expansion och brist på tidigare satsningar snarare än en vilja från kommunen att stärka sin kulturprofil.
2.6 Kategoriseringen
För att uppsatsens resultat ska bli tillgängligare för läsare som inte är insatta i vilka föreningar och organisationer som bedrev kulturell verksamhet i Växjö kommun har jag valt att dela upp dessa grupper i kategorier som i grova drag beskriver gruppernas verksamhet. Eftersom det är kommunens inställning som är det primära undersökte jag för om de själva gjort någon kategorisering. Växjö kulturnämnd gör en viss kategorisering med den ordning som de listar grupperna i sin redovisning för bidragens storlek, den är troligen baserad på den ordning som grupperna behandlats varför den inte
23 Larsson. 1991. s. 525
24 Larsson. 1991. s. 506
25 Larsson. 1991. s. 530ff
14
är helt att lita på. Då det kommer “nya” grupper in på listan är det inte alltid så att de hamnar med sina likar utan snarare i slutet, varpå de under nästkommande år inlemmats i strukturen. Något år listas dessutom grupperna i alfabetisk ordning varför andra metoder än listan måste användas.
Namnet på gruppen blir nästa verktyg i kategoriseringsprocessen eftersom namn ofta har mycket information i sig. Kallar man sig för Växjö manskör har jag anledning att tro att gruppens verksamhet i huvudsak är körverksamhet. Dessvärre finns det grupper med namn som jag inte direkt kan härleda till en specifik verksamhet. Detta kan bero på att mina kunskaper i språk inte räcker till eller av andra anledningar. Lyckligtvis är dessa grupper få och vägledning finns då verksamhetsberättelser bifogades bidrags- ansökningarna i varje fall under andra halvan av undersökningsperioden.
Baserat på de insikter som gjorts enligt ovan nämnda arbetsgång kom jag fram till följande kategorier:
y Körer
y Folkdanslag/spelemän y Bildning
y Konst y Teater
y Musikverksamhet y Intresseorganisationer y Filmverksamhet y Kulturföreningar y Övrigt
y (Invandrargrupper)
Kring gruppen körer finns inte så mycket att tillägga då det i materialet tydligt framgår vilka som är körer oftast till följd av deras namn. Likaså gällande folkdanslagen då de i regel har ordet “folkdanslag” i någon form i anslutning till en ort eller annat namn.
Spelemännen som ligger i samma kategori gör detta då jag anser att det handlar om samma typ av kulturyttring, närmare bestämt en typ av kultur som vill främja något som anses härstamma från en genuin folklig kultur. Med bildning avser jag grupper som vill bilda sig själva eller andra. I kategorin finns bl.a. föreläsningsföreningar, släktforskning och skrivarklubbar representerade. I kategorin konst finns det i huvudsak gallerier och konstklubbar med få undantag. Under teater finns grupper som i huvudsak är
15
verksamma inom scenisk framställning, allt ifrån dockteater till historiska spel finns representerat. Musikkategorin var svårare att definiera då vissa som ägnade sig åt musik i vissa fall hade andra intressen, såsom spelemän och fiolbyggare, jag fick här bestämma vad som var deras huvudsakliga intresse och placera det i en kategori.
Under intresseorganisationer finns grupper som arbetar för en specifik sak, t.ex. fred eller kvinnofrågor. Först ställde jag mig tveksam till om ett intresse som fred kan vara kultur. Är t.ex. viljan att skapa fred på jorden kultur? Jag föll tillbaka på den definition som jag använder mig av nämligen att: kultur är praktiker som skapar mening. Eftersom det finns människor som är villiga att jobba för fred på jorden eller i ett specifikt område så skapar det troligtvis mening för dem. Således är det, enligt definitionen, kultur.
Grupperna filmkategorin ägnar sig åt skapandet eller visandet av film. De grupper som finns representerade i kategorin kulturföreningar är intresserade av kultur i stort och passar därför inte in i någon specifik kategori. Under övrigt har grupper som fått bidrag men som inte passat in någon annanstans placerats. Invandrargrupperna finns inte representerade i bidragsstatistiken för de årliga verksamhetsbidragen men söker däremot frekvent bidrag för offentliga arrangemang. Dessa grupper, i regel av sydamerikansk härkomst, ägnar sig åt olika typer av kultur med inriktning på det egna landet eller området kring landet vilket gör att de skiljer sig så mycket från grupper som i övrigt hade sammanfallit med deras intressen och medför att jag placerar dem i en egen kategori.
3 Målen för kulturpolitiken i Sverige under 1975-1996
y Medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.
y Ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor.
y Motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.
y Främja en decentralisering av verksamhet och beslutfunktioner inom kulturområdet.
y I ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta grupper [sic!] erfarenheter och behov.
y Möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse.
y Garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs.
16
y Främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränser.26
3.1 Diskussioner kring målen
Det första målet motiveras med att yttrandefrihet är en förutsättning för kulturens vitalitet som, även om det kan verka som en självklarhet, ändå ska finnas med i dokument som dessa. 27
Mål nummer två motiveras med att människor måste få tillgång till kulturen för att kunna utnyttja densamma, därmed måste kulturella aktiviteter stödjas för att ge människor tillfälle att träffas, kommunicera och skapa inom kulturområdet.28
Det tredje målets formulering spetsas till i den slutgiltiga versionen och ser i SOU 1972:67 ut som följer “samhället har ett ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra.”29 Anders Frenander menar att skärpningen till det uttalat antikommersiella beror på “vänsterns problemformuleringsprivilegium” under perioden och att det hos vänstern fanns tankar om kommersialismen som den stora boven.30
Harding menar även han att vänstern fick sin vilja igenom men tillägger att det i första hand handlade om att skydda estetiska värden snarare än att motarbeta kommersialismen.31
Nilsson argumenterar för att man från statligt håll ville sätta upp en gräns mellan den kommersiella kulturen å ena sidan och den kultur som från statligt håll ansågs god.32 Att det fanns en motvilja mot den kultur som från statligt håll ansågs vara kommersiell står för mig klart, taktiken blev således att erbjuda alternativ till den typen av kultur. Genom att finansiellt stödja den kulturen som ansågs som god ville man motverka de “skador” som den kommersiella kulturen ansågs utgöra.
Mål nummer fyra motiveras med att man från statligt håll vill sprida inflytandet över
26 Frenander, Anders. 2005. s. 160
27 SOU 1972:67 s. 33
28 SOU 1972:67 s. 32f
29 SOU 1972:67 s. 36f
30 Frenander. 2005. s. 162
31 Harding. 2007. s. 127f
32 Nilsson. 2003. s. 246ff
17
kulturen och ge människor utanför storstäderna en del av detta inflytande. Staten ska ge landsting och kommuner möjligheter att inom sina geografiska regioner sprida kultur till invånarna i så stor utsträckning som möjligt. Verksamheten ska kunna anpassas efter de lokala förutsättningarna för att öka jämlikheten i kulturen sett över riket.33
Nilsson ser detta mål och uppfyllningsförsöken av detta som “sannolikt den svenska kulturpolitikens största framgång.” Han menar att utbyggnaden av kulturen som följde detta mål och arbetet med kulturen i kommuner och landsting gav tillgång till kultur för människor som tidigare varit utestängda från densamma till följd av deras geografiska hemvist. Även i utbudet ser han förbättringar kopplade till decentraliseringen.34
Frenander ser idén som en del av folkhemsprojektet där alla skulle vara jämlika också i kulturen, men att kulturen som sådan fortsatt hade borgerliga förtecken.35
Harding argumenterar för att decentraliseringen var en del i ett försök att från statens sida sprida den kultur som de ansåg vara god och i med detta knyta folket närmare sig.
The government strove to establish a modern secularised state which gave everyone equal access to culture. This culture would help the state to reach goals such as equality and equal participation in the political life of society […] Both civil and aesthetic values were considered universal. The one exeption was cultural heritage, which was the heritage of a particular ethnic culture - the Swedes - for which the state had a special responsability.
State support for these values can be interpreted in terms of legitimatisation state authority.36
Olika syn på vad decentraliseringsmålet syftade till alltså. Det jag kan utläsa av det är att fler människor fick tillgång till kultur genom detta mål och att det var statens vilja att nå ut till regioner och grupper av människor som traditionellt sett inte haft del av kulturen.
Målet var att sprida kulturen utanför storstäderna ut i landet. Detta målet är också det viktigaste målet för min uppsats då det legitimerar Växjö kommun som herre i sitt eget hus över de kulturella arrangemang som man i sin verksamhet stödjer.
Mål nummer fem avser att ge de grupper som normalt eller traditionellt sett inte möter den vedertagna kulturen och grupper vars kultur inte uppmärksammats tillräckligt
33 SOU 1972:67 s. 30f
34 Nilsson. 2003. s. 246
35 Frenander. 2005. s. 164f
36 Harding. 2007. s. 169
18
möjligheter att insupa och utöva kultur med statens goda minne och pengar.37
Nilsson argumentation ligger i linje med vad han anser om förra punkten; alla ska ges tillgång till kulturen och kunna bidraga till densamma förutsatt att de själva vill. De traditionellt sett kulturellt underprivilegierade ska ges möjlighet att delta.38
Frenander menar att detta mål ger läsaren möjlighet att avläsa en konventionell kultursyn hos författarna av riktlinjerna. Synen härrör från den borgerliga kultursfären där gruppen som invandrare, barn och handikappade traditionellt inte funnit representerade då deras kultur inte ingått i kulturbegreppet som diskuterats. Det svenska kulturarvet har alltså, enligt Frenander inga av ovanstående gruppers kultur i sig vid skapandet av riktlinjerna.39
Målet är nära förknippat med det första målet, det gällande yttrandefrihet. Utan utveckling så dör vilket område som helst och även kulturen gör det. Därför är det naturligt att ha med ett mål som detta. Utvecklingen ska ske utan kommersiella förtecken för att inte strida mot det tredje målet.40
I mål nummer sju lever tanken om en traditionell svensk kultur som är viktig och bör uppmuntras. Arkiv- och kulturminnesvård tillsammans med annan traditionell kultur såsom hembygdsföreningar och folkdans ska bevaras och levandegöras.41
Nilsson ser målet som en vilja att ge den svenska kulturen en historia som gör att människor blir trygga i sig själva och i sitt kulturutövande.42
Harding ser kulturarvsmålet som en understrykning av att det hos regeringen finns en tanke på en specifikt svensk kultur som enligt honom genomsyrar alla målen i riktlinjerna.
The Councils treatment of the heritage sector has, however, something to say of it´s general view of the objektives aswell […] It was not creating a new set of objektives […] it was merely claryfying aims of an already existing cultural policy.43
Vad statens motiv låg är svårt att avgöra men det fanns en vilja att ge medborgarna en
37 SOU 1972:67. s.31f
38 Nilsson. 2003. s. 252
39 Frenander. 2005. s. 161
40 SOU 1972:67. s. 34
41 SOU 1972:67. s.35
42 Nilsson. 2003. s. 248
43 Harding. 2007. s.123
19
del av det kulturarv som man ansåg fanns och som ansågs viktigt.
Mål åtta härrör dels till kulturen som del av något större än Sverige och dels till de grupper vars kultur springer ur någonting annat än uppfattningen av vad som är svensk kultur. Denna punkt finns inte formulerad explicit i SOU 1972:67 men i utredningen finns det formulerat tankar på internationalisering. Utredningen menar att Sverige och de övriga nordiska länderna bör titta utanför sina gränser för att upptäcka sätt att arbeta med kultur och kulturpolitik.44
Sammanfattningsvis kan sägas om riktlinjerna att de är relativt vagt formulerade och ger varje läsare av dem tolkningsutrymme. De var även som riktlinjer de kom till, Harding menar att de tolkades mer som uppfyllnadsmål än som strävandemål vilket medför att tolkningen av dem blir viktig och att det kan tolkas olika på olika platser beroende på vilka intressen man har.45
Dessutom bör tilläggas att kulturnämndens verksamhet och existens inte är obligatorisk i en kommun vilket t.ex. barnomsorg, socialhjälp är. Riktlinjerna ovan är just riktlinjer som medför att det går att förhålla sig till dem som det passar kommunen självt. Wångmar skriver att: ”Kommunala bibliotek och annan kulturell verksamhet är områden där det långt fram i tiden var helt fritt för kommunerna att avgöra om de överhuvudtaget ville ägna sig åt uppgifterna.”46
Nilsson menar att: ”Under hela denna epok [1970-1990] har kulturen varit en del av kommunens angelägenheter utan att uppfattas som en central uppgift, kanske för att den inte varit preciserad i lag.”47
Avsaknaden av lagstiftning kan betyda att kommunens kulturnämnds egen inställning till kultur och vad som i kulturen är viktigt för dem på ett tydligare sätt kan påverka vad kommuninvånarna får uppleva inom kultursfären.
4 Växjö Kommuns kulturpolitiska program
För perioden som uppsatsen intresserar sig för har jag lyckats finna två program samt en verksamhetsplan för hur kulturpolitiken i kommunen ska skötas. Det ena programmet gäller fr.o.m. 1971 och det andra tar över 1991. Anpassningen till de kulturpolitiska
44 SOU 1972:67. s. 15
45 Harding. 2007. s. 221
46 Wångmar. 2005. s. 250
47 Nilsson. 2003. s. 289
20
målen från 1974 går att finna i den verksamhetsplan som börjar gälla 1980 och gäller t.o.m. 1984. Jag har trots idogt letande inte funnit någon uppföljare till denna verksamhetsplan, men det ger ändå en viss ledning till hur kulturnämnden anpassade sig till riktlinjerna. Enligt Nilsson kommer kulturnämnderna på 1960- och 70-talen,48 Växjös kulturnämnd bildas 1971, det fanns tidigare en kulturekonomisk nämnd som verkade innan kommunsammanslagningen.49
Kulturnämndernas uppgifter innefattade från början till största del bibliotek, museer och konsthallar m.m. men utökades i och med riktlinjernas införande till att innefatta kulturen i stort i kommunen. Decentraliseringen gjorde att kommunerna fick driftsansvar för de kulturinstitutioner som fanns inom kommunen.
Växjö kommun formulerar 1971 ett reglemente som egentligen fungerar mer som en arbetsbeskrivning än riktlinjer för den nybildade kulturnämndens verksamhet.
Kulturpolitik på det lokala planet var något nytt vid tiden vilket kan förklara reglementets utformning. Reglementet gäller, med uppdateringen i hur verksamheten ska skötas, enligt mina undersökningar, fram till 1991.
4.1 1971
Nämndens uppgifter 1971 var:
y Att i kulturella angelägenheter ta de initiativ och väcka de förslag som nämnden kan finna påkallade med beaktande bl.a. av frågor rörande offentligt miljö, kulturhistoriskt värdefulla byggnader, teater, musikliv, hembygdsvård och liknande kulturell verksamhet,
y Att vara huvudman för den kommunale musikledarens icke-pedagogiska verksamhet, y Att - såvitt Växjö kommun angår - söka bevara och utveckla ortens kulturtraditioner, y Att avge yttrande över framställningar om kommunala medel för kulturella ändamål, y Att, då utdelning av upplupna räntemedel ur L.J. Brandts donationsfond skall ske, till kommunstyrelsen avge förslag till sådan utdelning,
y Att enligt gällande bestämmelser utdela bidrag till lokala studieorganisationer i Växjö, y Att utse stipendiater enligt gällande bestämmelser för Växjö kommuns kulturstipendiater,
y Att utse stipendiater enligt gällande bestämmelser för stipendiater till
48 Nilsson. 2003. s. 292
49 Växjö kommunarkivs arkivförteckning
21
folkhögskoleelever,
y Att ombesörja de festarrangemang som på Svenska flaggans dag och vid andra liknande tillfällen kan ankomma kommunen samt
y Att fullgöra de uppdrag i övrigt som kommunfullmäktige överlämnar till nämnden.50
Som reglementet visar rör det sig verksamheten mest kring att stödja lokala kulturgrupper och institutioner, dela ut bidrag och stipendier till ortens förmågor samt bevara och främja de kulturhistoriska värden som finns i kommunen. Stipendiats-, arrangörs- och musikledaruppdragen är klart formulerade och uppgifterna där är klara, vilket gör dem till en arbetsbeskrivning. Vad kommunen menar med att “söka bevara och utveckla ortens kulturtraditioner” samt hur första punktens innehåll ska göras till verklighet är för mig något svårare att precist se i reglementet. Dessa punkter blir också de intressanta i detta reglemente. Den första punkten avgränsar kulturnämndens verksamhet och inriktar den mot vissa områden; de områden som kommunen menar är kultur.
Punkten om kulturtraditioner är den mest intressanta: kommunen har identifierat att orten, Växjö tolkar jag det som då formuleringen är i bestämd form singular och Växjö som bekant är huvudort i kommunen, har kulturtraditioner, vilka inte är specificerade, som dessutom är så viktiga så att de ska bevaras. Inställningen om Växjös kultur som något viktigt och Växjö som kulturstad känns igen från Lars-Olof Larssons beskrivning av mentaliteten i Växjö.51 Dessa idéer formuleras efter kommunsammanslagningen och det finns nu fler orter än Växjö inom kommunen. Dessa orters kulturtraditioner är inte lika viktiga när jag tolkar ”orten” som Växjö. Formuleringen ”bevara och utveckla”
fångar även det mitt öga, det som utvecklas inte behåller sin ursprungliga form. För mig känns det svårt att behålla något annat än essensen av något i utveckling av detsamma.
Kanske är det denna väg som kommunen vill gå.
Punkten, kulturarvsbevarande, i reglementet går att härleda till riktlinjerna för kulturpolitik från 1974, vilket medför att Växjö kommun, i vissa delar, är före sin tid i sitt reglemente om jag väljer att tolka det positiv för kommunens räkning. Jag skulle också kunna argumentera för att bevarandet av kulturarv/traditioner är något som helt enkelt följer med hela tiden och inte alls är något nytt i den nya kulturpolitiken. Det som saknas här, i förhållande till de nationella riktlinjerna 1974, är egentligen alla andra
50 Kommunfullmäktiges arkiv. Protokoll 19710325 §80
22
punkter i riktlinjerna, vilket motiverar argumentet att kulturarvsidén inte alls är något nytt.
4.2 1980
Verksamhetsplanen som börjar gälla 1980 är anpassad till de kulturpolitiska målen från 1974 och lyder som följer:
y Att ekonomiskt stödja kulturella verksamheter som främjar ett allsidigt kulturutbud och som svarar mot olika gruppers önskemål och behov,
y Att verka för en ökad spridning av kulturutbudet och därvid ta initiativ till utbud som kulturellt aktiverar olika grupper,
y Att i överensstämmelse med ovan nämnda principer stödja, uppmuntra och initiera kulturella aktiviteter inom musik, studieorganisationer, hembygdsföreningar, teater, film och konst,
y Att verka för att värdefulla historiska miljöer skyddas och bevaras,
y Att eftersträva att den närmast framtida verksamheten organiseras så att kulturutbudet inom kommunen kan förstärkas och breddas, samt
y Att verka för ökade resurser till förverkligandet av ovan nämnda mål.52
Punkt ett och två ser jag som fint inlindade meningar som egentligen inte säger någonting. Punkt tre är intressant då kulturnämnden explicit pekar ut vilka områden de ämnar satsa på. De har precis i de två punkterna ovan sagt precis samma sak fast utan att nämna vad inom kultursfären de vill satsa på. Varför görs denna distinktion? I riktlinjerna för kulturpolitik är målen ungefär lika vaga som de två första. Vill kulturnämnden här visa vad de i grova penseldrag menar med kultur? För mig är det den enda rimliga förklaringen, dessa saker är kultur som kulturnämnden betraktar som värda att satsa sin tid och pengar på. Punkt fyra är en reträtt i tydlighet gentemot punkten kring kulturarvsbevarande från 1971, här är det vagt och oklart vad som är en ”värdefull historisk miljö”. Punkt fem och sex är arbetsmål för nämnden som sådan.
4.3 1991
År 1991 kom det nya direktiv för kulturpolitiken i Växjö kommun. Dessa direkt
51 Larsson. 1991. s. 529
52 Kulturnämndens protokoll. 19790131 §20
23
hänvisar explicit till 1974 års riktlinjer. I de utgångspunkter som finns slår kommunen fast:
• Kulturen är en förutsättning för en levande demokrati. Den ger människorna möjligheter att öppna sinnena, forma sina idéer och uttrycka sina tankar.
• Kulturen skall berika människornas liv genom upplevelser och mångfald.
Kulturen ska inte bara vara en underhållning utan skall titulera till bättre livskvalitet.
• I kulturen skall människorna nå delaktighet genom eget skapande, genom deltagande i kollektiva kulturverksamheter och gemensamma upplevelser av kultur.53
4.3.1 Mål för verksamheten fr.o.m. 1991
Utifrån demokratimålet skall kommunens kulturpolitik verka för
y Att skydda yttrandefriheten och skapa förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,
y Att ge kommuninvånarna fri tillgång till bibliotekets mediabestånd och informationsservice,
y Att kulturverksamheten bedrivs i hela kommunen och ordnas så att alla skall kunna delta,
y Att prioritera verksamheten bland barn och ungdomar och särskilt beakta att de i skolan får möta ett rikt kulturutbud,
y Att öka förståelsen mellan människor med olika bakgrund och nationalitet.
Utifrån målen om upplevelser och mångfald skall kommunens kulturpolitik verka för y Att främja konstnärlig frihet, öppenhet och mångsidighet,
y Att stödja aktiviteter som strävar till kulturell förnyelse,
y Att stödja kulturformer som inte kan hävda sig av egen kraft, liksom udda och till synes svårtillgängliga kulturella uttrycksformer,
y Att stödja och stimulera i kommunen yrkesverksamma konstnärer inom alla konstarter,
y Att främja kontakter med kulturlivet i andra delar av Sverige och utbyte med andra
53 Kulturnämndens protokoll. 19910926 §189
24
länder,
y Att bevara och vårda kulturarvet till glädje och nytta för nu levande och för kommande generationer,
y Att med insikt om den fysiska kulturmiljöns betydelse för den enskilde, bevara och vårda äldre kultur- och naturmiljöer.
Utifrån målet om delaktighet skall kommunens kulturpolitik verka för
y Att inventera, tillvarata och stödja de resurser som finns hos enskilda, föreningar och organisationer,
y Att stimulera invånarna att själva utveckla sina skapande resurser,
y Att stödja projekt där olika människor och grupper samverkar för att genomföra en kulturell insats
y Att levandegöra vårt kulturarv och vitalisera diskussionen om vår framtid så att gamla och nya kommuninvånare känner sin delaktighet i bygden och dess utveckling.
De flesta av målen som kulturnämnden har går direkt att koppla till riktlinjerna för kulturpolitiken, då de dels hänvisar till dem, dels formulerar målen likartat. Somliga av målen gäller vart resurserna ska gå t.ex. till gratis bibliotek, till konstnärer m.m. De två fält som kommunen tar upp som jag finner extra intressanta och som faller lite utanför den officiella retoriken är de om samverkan och de om kulturarvet. Kring samverkan hänvisas till mål två från 1974 ”ge människor möjlighet till egen skapande verksamhet och främja kontakt mellan människor.” Kulturnämnden lägger till ordet ”projekt” i ett av sina mål. I det ser jag en vilja mot en mer projektinriktad verksamhet där det snabbt blir resultat, det kan vara ett sätt för kulturnämnden att visa på resultat med sina insatser.
Det kan vara en fingervisning gällande hur man vill driva verksamheten i framtiden.
Kulturarvpunkterna i dessa mål för kulturnämndens verksamhet är många och drar sig tillbaka mot det mål som fanns i reglementet från 1971. En uppvärdering av kulturarvet kan anas, där det talas om kulturarvets ”glädje och nytta för nu levande och för kommande generationer” och ”att levandegöra vårt kulturarv och vitalisera diskussionen om vår framtid så att gamla och nya kommuninvånare känner sin delaktighet i bygden och dess utveckling.” Med ”vårt” har den specifika orten Växjös arv utvecklats till kommunens och detta ska spridas till de människor som bor i det tänkta området. Den lokala identiteten som tar plats i den lokala politiken och som Aronsson och Wångmar skriver om ska föras vidare till kommande generationer.
25
4.4 Diskussion - Växjös kulturpolitiska mål
Att kulturnämnden i Växjö anpassar sin officiella retorik efter de nationella riktlinjerna anser jag mig se. Det första reglementet är i princip en arbetsordning för den nybildade nämnden. Ingvar Nilsson, f.d. moderat ordförande i kulturnämnden som jag intervjuat, menar att det var nämndens vilja att följa de mål som de själva och staten satt upp men att de aldrig lyckades få tillräckligt med pengar för att uppfylla dem helt. Målen 1991 är just mål, som explicit hänvisar till riktlinjerna för kulturpolitiken. Avsaknaden av de anti-kommersiella målen i de lokala riktlinjerna kan bero på att majoriteten i kulturnämnden under den största delen av perioden var borgerlig. Det kan också bero på att frågan inte var tillräckligt stor i en kommun som Växjö. Genomgående kan jag i målen från Växjö se vilka områden inom kulturen som är viktiga för nämnden. Att identifiera vad som är viktigt för verksamheten är viktigt för att verksamheten ska bli så effektiv som möjligt, en avgränsning helt enkelt.
Genom att det skapats ett sektoransvar för kultur gick det också att urskilja en kultursektor, och då kunde man se att kulturlivet inte bara bestod av de institutioner och verksamheter som hade en offentlig ägare.54
Är dessa mål som ovan listats radikalt annorlunda än de nationella? Nej! I stort följer man från kulturnämndens sida de nationella riktlinjerna. I de lokala riktlinjerna får kulturarvet en större betydelse vilket kan bero på den tanke som Lars-Olof Larsson för fram om att de i Växjö finns en tanke på staden som kulturstad och att detta är något positivt och något som människor och politiker gärna framhåller. Givetvis blir det då viktigt att bevara, utveckla och sprida detta arv som finns i staden, i varje fall i teorin.
54 Nilsson. 2003. s. 250
26
5 Undersökningen
5.1 Verksamhetsbidragen
Diagram 1 – Växjö Kulturnämnds bidragsfördelning i SEK per kategori åren 1975-1996
Bidrag per kategori
0 100000 200000 300000 400000 500000 600000 700000 800000 900000 1000000
1975 1977
1979 1981
1983 1985
1987 1989
1991 1993
1995 År
Bidrag i SEK
Övrigt Kulturförening Film
Intresse Musik Teater Konst Bildning Folkdans Körer
Källa: Kulturnämndens arkiv samt Kultur- och fritidsnämndens arkiv. Protokoll 1975-199655
Diagram 2 – Växjö Kulturnämnds bidragsfördelning i procent per kategori åren 1975-1996
Bidrag i procent per kategori
0%
20%
40%
60%
80%
100%
1975 1977
1979 1981
1983 1985
1987 1989
1991 1993
1995 År
Bidrag i procent
Övrigt Kulturförening Film
Intresse Musik Teater Konst Bildning Folkdans Körer
Källa: Kulturnämndens arkiv samt Kultur- och fritidsnämndens arkiv. Protokoll 1975-1996
55 Beloppen i diagrammet står i respektive års penningvärde, ingen omräkning har gjorts. Förändringen som sker syns oberoende av en eventuell omräkning.
