Detta är ett metodmaterial utformat av konstnären och pedagogen Wendel Strömbeck. Det innehåller en beskrivning av hur hen själv utfört workshopen “Dr. Wendel botar cisblicken”, bilder som går att använda till de tankeexperiment som deltagarna guidas till att utföra och en
sammanfattning i punktform67. Du som workshopledare har fria tyglar att inspireras och
modellera om workshopen på det sätt du finner bäst för din grupp. Viktigt är att diskussionen inte börjar handla om det “är okej” eller “inte är okej” med olika (köns)identiteter.
Självdefiniering betyder att den jag tittar på själv får bestämma om den är tjej, kille, transperson, intersexperson eller annat. Jag lämnar över makten att definiera sig själv till den personen jag betraktar.
Workshopen steg för steg
1. Diagnosen cisblicken. 2. Synliggör cisblicken. 3. Spegelvänd cisblicken. 4. Självdefiniering. 5. Identifiering. 6. Släng skammen i papperskorgen.
67 I denna upplaga har jag inte tagit med några bilder. Välj själv c:a 12 bilder på ansikten. Tänk på variation i kön/könsuttryck, ålder, representation från olika bakgrund.
49
1. Diagnostisera cisblicken.
Jag har genomfört en workshop med åtta deltagare där jag iklädde mig rollen som Dr. Wendel, leg. botare av cisblicken. I denna workshop bjöd jag in personer till Dr. Wendels mottagning, där de fick gå in i rollerna som patienter, med diagnosen “cisblicken”. Under workshopen
dekonstruerade vi cisblicken, då vi tillsammans synliggjorde att den finns och närvarar i våra liv. Jag lekte med konceptet patologisering (läkare sjukdomsförklarar patienter), och påpekade att det
50
är viktigt att inte identifiera sig med sin diagnos. För att skapa en mer tillåtande stämning kom jag själv ut med diagnosen cisblicken och påpekade att det är en väldigt vanlig diagnos, att 85% av Sveriges befolkning har den.
Såhär kan du som workshopledare förklara diagnosen “cisblicken”:
Känner du att du inte kan låta bli att tänka på andra människor som tjejer eller killar, män eller kvinnor? Måste du veta om en bebis blev pojke eller flicka? Stirrar du på en
människa tills du tror du vet om den är man eller kvinna? Blir du förvirrad eller provocerad av ordet “hen”?
- Då har du förmodligen diagnosen “cisblicken”. Det är vanligt, och går att bota.
Det finns fler kön än två!
“Cisblicken” får oss att tro att det bara finns två kön, och att de är stabila livet ut. “Cis” betyder “på samma sida”. På samma sida om vaddå? tänker ni. Jo! På samma sida om en tänkt gräns mellan män och kvinnor, som “cisnormen” säger att folk inte får gå över. (Du kan rita upp en linje och brainstorma i gruppen vad som får plats på vilken sida om linjen mellan “kvinnor” och “män”.) Det finns massa olika varianter hur någon kan identifiera sin könsidentitet, se ut könsmässigt rent biologiskt, och visa upp sin könsidentitet med kläder och kroppsspråk. I vissa länder finns fler juridiska kön (det som står på passet) än två. Det viktigaste är hur du själv känner dig, och hur du vill bli bemött. Det går inte alltid att se på en annan människa hur den känner sig inuti. Personer som föds med en kropp som är mittemellan vad som kallas “kvinnligt” och “manligt”, t.ex. har XXY-kromosomer, kallas intersexpersoner. Det finns massa sätt att vara intersex på, och det är bara personen själv som bestämmer om den är intersex, kvinna, man, transperson eller annat. Personer som känner sig obekväma med det kön som utropades när de föddes (“pojke!”/”flicka!”) och/eller som klär sig i kläder eller uttrycker någonting annat kön än samhället har bestämt att de ska göra eller känner att de inte passar in i tvåkönsmodellen, kallas “transpersoner”. Det finns massa sätt att vara “trans*” på, och det är bara personen själv som bestämmer om den är transperson, intersex, kvinna, man eller annat.
51 2. Synliggör cisblicken.
I workshopen gick vi igenom sex enkla steg för att befria oss från cisblicken, först fick
patienterna erkänna för sig själva att de hade diagnosen, i Anonyma Alkoholister-anda (“Hej jag heter Wendel och jag har cisblicken.” “Hej Wendel!”), sedan fick de synliggöra sin cisblick för sig själva genom att tyst tänka “hon” eller “han” när jag visade bilder på människor. Detta moment skedde i tystnad, vilket gjorde det tryggare för deltagarna eftersom de slapp bli nervösa att “göra fel”, eller känna sig obekväma med folks kommentarer.
3. Spegelvänd cisblicken.
Nästa steg blev att spegelvända cisblicken och tänka “han” när deltagaren automatiskt tänkte “hon” och tvärtom. Även detta skedde i tystnad, och jag visade upp bilderna en efter en. Påminn om att deltagarna är patienter i detta rollspel och att de tänker såhär p.g.a. sin diagnos. Oavsett hur de tänker annars.
4. Självdefiniering.
Fjärde steget presenterade jag som boten mot cisblicken: självdefiniering. Självdefiniering betyder att den jag tittar på själv får bestämma om den är tjej, kille, transperson, intersex eller annat. Jag lämnar över makten att definiera sig själv till den personen jag betraktar. För att komma dit lärde jag ut ramsan “hon, han, hen, den, jag vet inte”, som deltagarna först fick säga högt tillsammans med mig, sedan fick de tänka den tyst när jag visade samma bilder om igen (ännu lite långsammare den här gången). En av deltagarna protesterade mot ordningen i ramsan och tyckte att “jag vet inte” borde komma först, eftersom att “hon” sätter prägeln på tänkandet annars, vilket var en bra poäng tycker jag. Ramsan skulle alltså kunna lyda: “Jag vet inte: hen, hon, han, den” t.ex.
Självdefiniering var momentet som genererade flest spontana reflektioner, där deltagarna delade med sig av vad de tyckte var svårt. En deltagare lyfte frågan: “Hur kan jag veta vad jag själv är om jag har diagnosen cisblicken? Då tänker jag ju på mig själv genom cisblicken.” Dr. Wendel ordinerade patienten att titta sig själv i spegeln och upprepa självdefinieringsramsan för sig själv.
52 5. Identifiering.
Näst sista momentet i workshopen var att studera hur vi identifierade oss med de olika bilderna jag visade upp. Identifiering betyder ungefär att tänka att “den är som jag”. Först visade jag upp bilderna en efter en, och deltagarna fick i tystnad tänka på om de identifierade sig med personen eller inte. Sedan fick de prova att identifiera sig med precis alla bilder och tänka “Det är som jag”. Även detta gjordes tyst. Ingen vågade ta upp upplevelser av att inte identifiera sig med någon viss bild, i helgrupp, men efteråt samtalade jag med en deltagare som reflekterade över sina svårigheter att identifiera sig med vissa bilder. För det första två bilder av maskulina ansikten, varav en hade mörk hudfärg och en ljus hudfärg. Deltagaren påpekade att den trodde det hade med rasifiering att göra, och motstånd till att identifiera sig med män (“Jag är ju inte snubbe!”). Denna deltagare lyfte även fram en bild av två ansikten som den hade svårt att
identifiera sig med. Jag berättade att bilden var en 3D-modellering av hur människor kan komma att se ut om 100 år. Deltagaren uttryckte att det förmodligen var för att ansiktena var
3D-modellerade som den hade svårt att identifiera sig med bilden, att de såg uttryckslösa ut. Därför kan det vara bra att välja ut fotografier när du gör ditt urval av bilder.
En annan deltagare påpekade att det var svårt att identifiera sig med en teckning av två kroppar, just på grund av att det var en teckning. Ytterligare en annan deltagare skrev i en kommentar efter workshopen: “Jag slogs av att det är så mycket mer än könet som avgör om man kan identifiera sig med någon av bilderna, kroppsspråk, ålder etc. gör mycket.” Om rummet är tryggt nog för alla deltagare skulle denna övning även kunna användas för underlag till samtal om rasism och åldersförtryck.
6. Släng skammen i papperskorgen!
Min upplevelse av att jobba normkritiskt är att skamkänslor ofta dyker upp hos personer som just upptäckt sin underordning enligt förtrycket eller sina privilegier. Det är normernas och
stukturernas fel, och för att kunna jobba framgångsrikt för att förändra maktordningar måste vi lägga skammen där den hör hemma: på förtryckarstrukturerna, inte i våra kroppar. När vi bär på skam blir vi handlingsförlamade. Därför fick deltagarna skriva ner reflektioner från workshopen
53
på två olika lappar, en lapp med tankar som deltagaren ville spara, och en med tankar som den ville slänga, utifall känslor av skam eller dylikt kommit upp. Dr. Wendel påpekade att det är vanligt att känna skam när man nyligen fått en diagnos, men att du inte är din diagnos. “Vi slänger skammen i papperskorgen!” Vissa deltagare valde att slänga sin lapp i papperskorgen och andra valde att spara sina lappar, eller ge dem till mig. En deltagare skrev: “Det är svårt att göra sig av med cisblicken. Då den förmodligen är osynlig för de som utövar den var det värdefullt att få bryta mot den för att på så sätt synliggöra den. Ett medvetandegörande av sin blick.” En annan deltagare skrev “Upp med diagnosen till ytan!” och “‘Jag vet inte’ ger makten att bestämma till andra personen.” Samma deltagare uttryckte också en lättnad över att inte behöva veta könet på en annan person, att få lämna över makten. En annan deltagare skrev: “Jag tänker att man kan va lite olika hela tiden. Subjektet är flytande och icke-bestämt. ‘Jag vet inte’ är bra utgångsläge.”