Transpersonen som den Andra

3 Tolkning och resultat

3.1 Transpersonen som den Andra

I min bildanalys lyfte jag bildtraditionen att göra transpersonen till “den Andra” i relation till normen som passerar obemärkt som normal. Sooz kopplade samman osynligheten av trans* med andragörande av transpersoner. Den sade, appropå att folk kan komma fram och fråga om den är kille eller tjej: “det är inte konstigt att folk kommer och frågar just på grund av att det inte finns nån information what so ever.. tillgänglig. För alla. Så att det inte blir nån typ av.. exotisk grej, waah du vet transperson undrar hur dom har sex.. det blir.. nån typ av exotifiering i relation till transsexualitet och trans i sej liksom. Och när en pratar om det för att kunna synliggöra det då är

det som att reproducera en gång till utsatthet”⁶⁵ Jag tolkar detta uttalande som att Sooz

poängterar svårigheten i att synliggöra trans*frågor, den dubbla balansgången av att både synlighet och osynlighet kan bli diskriminerande, en svårighet jag själv mött i det här examensarbetet. De ord jag valt att diskutera cisnormen och trans*frågor med kommer säkerligen skava för en del personer, även om jag har varit mån om att formulera mig så

respektfullt och inkluderande som möjligt, men om jag låter bli att sätta ord på trans*erfarenheter återskapar jag däremot en osynlighet av trans*. Synligheten av trans*frågor är begränsad i

samhället i stort, och när en person blir uppmärksammad som trans*person återskapas en utsatt situation i relation till okunskap, stereotypa föreställningar om trans* och transfobi, eftersom att denna då görs till ett exempel på “transpersonen”, den Andra.

Den intertextuella referensen till freak shows, som både “Glen or Glenda” pekar på och som finns med i dagens (västerländska) bildspråk tror jag ligger och lurar som undermedveten referens både hos intersex- och trans*personer i blicken på oss själva. Den finns med i våra självbilder och hos cispersoners blick på intersex- och trans*personer som den Andra.

Referensen till freak shows går självklart att göra motstånd mot, men jag tycker att det är viktigt att synliggöra den och den internaliserade transfobi som denna intertextuella referens kan

40

generera. Som jag poängterade under rubriken “Våldsamma (cis)blickar” kan internaliserad transfobi i värsta fall leda till självskadebeteende och självmord.

För att bryta upp associationskedjan mellan kroppar som bryter mot cisnormen och freak show menar jag att freak show-traditionen behöver synliggöras, analyseras, “tas tillbaka” av trans*- och intersexpersoner och därmed dekonstrueras. Samtidigt bör fokuset på trans*- och intersexpersonens freakgjorda kropp förflyttas till cisnormens konstruktion av att göra den kropp som följer cisnormen till den så kallat ”normala kroppen”, den kropp som definieras utifrån att den inte är ett “freak”. Denna förflyttning av fokus kan exempelvis göras genom ett

synliggörande av cisblicken, vilket jag visat exempel på genom detta arbete. Det kan också göras genom ett hyperboliskt iscensättande av freak showen. Judith Butler kallar den performativa handlingen att synliggöra och överdriva förtryckarmönster, exempelvis genom politisk drag, för

“hyperbol”.⁶⁶ För ett par år sedan såg jag en föreställning på en queerklubb i Berlin under

namnet “freak show”, i denna föreställning gjorde trans*personer själva upp med freak show-traditionen för en tänkt publik av HBTQI-personer. Genom att hyperboliskt visa upp sina kroppar på detta sätt menar jag att de som medverkade i föreställningen synliggjorde

freakgörandet av trans*erfarenhet och därmed förflyttade fokus från trans*kroppen som den Andra till cisnormens konstruktion.

En queer läsning av en person, en motläsning mot cisblicken utan hänsyn till

självdefiniering, kan fungera lika kontrollerande som cisblicken. Under rubriken “Att “passera” i cisblicken” analyserade jag hur queera läsningar per automatik inte behöver öppna upp för självdefiniering, om de exempelvis påtvingar kroppar en transposition. Att bestämma någon annans (köns)identitet och utgå ifrån att den bryter mot normer eller att dess visuella tecken betyder “transperson” skulle kunna upplevas lika förtryckande som att bestämma att någon är ciskille eller cistjej enligt cisblickens princip. Queera läsningar av kroppar skulle kunna upplevas som transifiering, att göra en person till transperson i en diskurs där cis och trans* görs till varandras motsatser. En kritik av cisnormens krav på “covering” borde rimligtvis kunna

kombineras med en kritik av en eventuell “queernorm” som skulle kunna innebära ett krav på att synliggöra brott mot cisnormen. Jag menar att dessa resonemang, som å ena sidan kritiserar cisblicken och å andra sidan kritiserar transifiering, kan kombineras i en självdefinierande kontext där makten över tolkningen överlämnas till subjektet självt. Självdefiniering innebär här

41

att subjektet har handlingsutrymme att själv definiera sig som cisperson, trans*person, intersexperson eller annat, oavsett kroppsliga tecken.

Blickarnas interaktion kan beskrivas som ett komplext spel med multipla betydelser, intentionen av en blick är inte alltid detsamma som tolkningen av blicken. I en cisnormativ och transfob diskurs kan ett stirrande på en person som inte följer cisnormen genom sin kropp eller genusuttryck exempelvis tolkas som ett hot om våld, även om starern bara fastnade med blicken. Avsikten är inte det intressanta i detta sammanhang, utan det intressanta är den upprepade akt genom vilken vissa kroppar ofta får blickar på sig och andra inte, i relation de sociala normer som finns inom diskursen. I en cisnormativ diskurs markeras de kroppar som inte lätt

kategoriseras som självklara män eller kvinnor i cisblicken, medan de kroppar som lätt

kategoriseras i cisblicken inte skapar friktion relaterat till könstecken. Däremot kan kroppar som inte markeras i cisblicken skapa friktion i exempelvis den rasistiska blicken, funktionsblicken eller åldersblicken. Kritiken av cisblicken hänger således oskiljbart ihop med en diskursiv förståelse för cisnormen, transfobin och intersektionalitet.

Blicken på en bild är, i jämförelse med blicken på en person, ingen interaktion.

Betraktarens blick riktas på bilden och genererar ingen reaktion hos den betraktade, som i detta fall är ett dött objekt. På sätt och vis är blicken på ett porträtt en tryggare akt för den som betraktar än blicken på en levande varelse. När en betraktare får låta blicken stanna och spela fritt över den betraktade bilden finns tid för förhållandevis ocensurerade reaktioner eftersom att de sociala normerna för hur blickspelet på en bild får gå till ser annorlunda ut än de sociala normer som reglerar blickspelet mellan främlingar. Vad händer då när exempelvis Fotografiska museet i Stockholm ställer ut ett konstnärligt fotografi av en trans*person och större delen av besökarna är cispersoner i en cisnormativ diskurs? Jag menar att fotografiet kan skapa en error i cisblicken hos betraktarna, att vi ges utrymme att njuta av detta brott mot det normaliserade genusuttrycket och att det är socialt accepterat för oss att beskåda fotografiet hur länge vi vill. När ett fotografi fungerar som en konstnärlig studie av “könsöverskridande uttryck” för en tänkt cisnormativ publik anser jag att denna studie i sig kan fungera som en cisnormativ akt som förstärker trans*erfarenheter som någonting exotiskt. Därmed görs trans*erfarenheten återigen till “det onormala” som i sig har en konstnärlig kvalitet, vilket återskapar cisblickens status som oifrågasatt norm.

42

Blickspelet mellan människor fungerar som en interpersonell akt, och jag upplever att många av mina informanter och jag själv har en önskan om att påverka den betraktare som ser oss. Detta kan göras på många sätt och tolkningar av kroppar kan förskjutas bl.a. genom kunskap om kön, könsidentitet, cisnormen och självdefiniering. Att avbilda en person utifrån en

självdefinierande blick kräver kommunikation, vilket inte alltid är möjligt. Om möjligheten finns kan en dialog mellan avbildad och avbildare skapa möjlighet till porträtt som fokuserar på den porträtterades inre upplevelse av sig själv snarare än en mimetisk tolkning av den avbildades kropp. Detta kan göras som ett motstånd mot inställningen att den som skapar bilden bör ha en oreflekterad makt över bilden. När direktkontakt med den avbildade personen inte är möjlig föreslår jag en lyhördhet för alla tecken och uttryck för personens upplevelser av sitt jag och en ambition att porträttera denna självbild. Att förskjuta cisblickens inställning av kontroll till att inta självdefinieringsblicken och därmed helt lämna över tolkningen av kroppens symboler till det betraktade subjektet anser jag vara ett potentiellt paradigmskifte i bildteori och i det mellanmänskliga mötet.