Att kunna förflytta sig är en viktig och självklar del av vardagslivet (Brusman, Friberg & Summerton 2008). Det förutsätter ofta att man har tillång till väl fungerande transporter. Bilen spelar här en avgörande roll för de intervjuade. Av de femton intervjuade har tretton en eller flera bilar i hushållet. Om man saknar bil, som två intervjuade gör, kan det vara besvärligt att till exempel handla oavsett var man gör det. Båda dessa intervjuade behöver och får hjälp av bilburna personer i sin nära familjekrets. Den ene av dem får hjälp av sin son. Han säger att han måste hushålla noga med sina pengar varför han storhandlar i Tranås på grund av att utbudet där är större och priserna lägre. En gång i månaden tar han bussen till Tranås. När han är klar med inköpen kommer hans son och hjälper honom att paketera varorna och bära dem till bilen. Sedan åker de tillsammans till Ydre.
En intervjustudie med äldre i Norrköping visar hur äldre människor omprövar sin inställning till olika fortskaffningsmedel och anpassar vanorna till avtagande
reella eller befarade förmågor (Hagberg, 2008). Det är dock inte fråga om några dramatiska skiften utan snarare en anpassningsprocess under en längre tid. Liknande resultat visar studien i Ydre. Tydligast framträder resonemang om anpassning hos en manlig intervjuad. Han och hans hustru bodde tidigare i ett samhälle där de var helt beroende av bil:
Det var ganska besvärande att vara beroende av att åka till allting, om man skulle handla mat, uppsöka bibliotek, uträtta ärenden eller vad som helst, så var det en mil drygt att åka med bil. Därför ville vi ha någonting som innebar att det var nära till service.
Han och hans hustru valde att flytta till Österbymo i Ydre i syfte att minska sitt bilberoende. De ville ha gångavstånd till affärer och andra serviceinrättningar. Han menar att den dagen kanske kommer då de inte kan använda bilen. Då är det en stor fördel att det är möjligt att gå till fots till ”så mycket som möjligt”. De har fortfarande bilen kvar. De är dock mindre benägna att använda den, framför allt då det är mörkt och halt som denna vinter, då intervjun gjordes. Hans fru, som oftast är den som kör, upplever mörkerkörning som besvärlig. Innan de ger sig iväg med bilen brukar de besöka Vägverkets3 hemsida och undersöka
vägförhållandena. Om dessa är alltför besvärliga avstår de från att ta bilen.
Några intervjuade menar att det går att leva utan bil även om man bor på landsbygden. En av de kvinnliga intervjuade har egna erfarenheter av detta. Hon har av ekonomiska skäl varit utan bil en kortare period. Det fungerade tack vare goda grannar som hon kunde samåka med eller vars bil hon kunde låna. Ibland utnyttjade hon den kompletteringstrafik, eller torgturen som hon kallar det för, som finns i Ydre. Hon berättar att hon fick anmäla sig till torgturen i förväg. Hon blev hämtad av taxi som körde henne till Österbymo. Efter en timme kunde
hon sedan åka hem. Men livet underlättas avsevärt av att ha bil. Hon menar att: ”Vi är ju beroende av bil, det kan man ju säga. Alla på landet.” Också en manlig intervjuad är av uppfattningen av att det går att bo på landet utan bil. Han är en hängiven cyklist. Han skulle kunna tänka sig att alltid förflytta sig med cykel. Men familjen har bil, säger han och förklarar att de måste ha bil eftersom hans hustru är sjuklig: ”Jag kan inte kräva av henne att hon skall vara utan /bil/. ”. Bor man nära de vägar som trafikeras av Östgötatrafiken kan man klara sig utan bil menar en annan man. När han köpte sitt nuvarande bostadshus var närheten till kollektivtrafik en viktig och avgörande faktor i sammanhanget. Han har bara några hundra meter till närmaste hållplats där bussarna mellan Tranås och Österbymo stannar. Som många andra har också denne man bil. Det är framför allt hans sambo som brukar åka kollektivt till och från Tranås.
Bilen är ett nödvändigt transportmedel för många intervjuade. En del anser att bilen obetingat är en förutsättning för att de skall kunna bo där de bor i dag (jfr Nilsson, kommande). En kvinna hoppas ”att det ska rulla på några år till” och att hon skall kunna leva och bo som hon gör nu. Hon ser inga problem med att bo på landet så länge hon kan köra bil. Om den dagen kommer när hon inte kan göra det då måste hon flytta från sin nuvarande bostad. Även en annan kvinna som har haft körkort sedan år 1955 anser att det skulle vara svårt för henne att bo kvar i sitt hus som ligger ett par kilometer utanför centralorten om hon miste förmågan att köra bil.
Det har redan konstaterats att bilen förknippas med frihet. Att vara utan bil och den frihet som den för med sig är otänkbart för en kvinnlig intervjuad som har haft bil i hela sitt vuxna liv. Hon säger att hon skulle ”bli galen” utan bil. Bilen ger frihet att fara iväg när hon vill och vart hon vill. Även en annan kvinna associerar till frihet när hon diskuterar bilinnehav. Visst kan man klara sig utan
bil om man är vital och har lätt att röra sig, säger hon, men om man skall leva fritt då måste man ha bil:
Intervjuaren: När du säger ´leva fritt´, menar du då att man kan lämna orten man bor på och komma iväg eller är det så?
Intervjuad: Ja, eller gå i affärer eller så. Om jag nu bor på landet så måste jag ringa, om jag har färdtjänst – ringa färdtjänst eller man måste gå till bussen, passa busstider. Jag vet inte hur ofta de går, men så ofta går de nog inte. Du måste ju passa hela tiden. Ja, jag vet inte men, men hela livet har man ju passat. När man blir äldre vill man ju liksom, leva!
Att nyttja kollektivtrafiken associeras av denna intervjuade kvinna med bundenhet och anpassning till tidtabeller. Därför använder hon bilen för sina transporter.
”Så länge jag kan köra bil så är det inga problem. Det är sen det börjar bli problem.”, säger en manlig intervjuad och pekar ut att framtiden bär med sig en vändpunkt då han förmodligen måste ompröva sin vardag och sin identitet. Bilen är av så stor betydelse för hans rörlighet i vardagen. Det är inte ovanligt att resonera som denne intervjuade gör. Den allmänna föreställningen är att hög ålder påverkar möjligheten att köra bil. Någonstans i framtiden antar de att det finns en tidpunkt då de inte längre kan göra det (jfr Hagberg, 2008). Det är inte en tidpunkt vilken som helst utan den beskrivs vara en avgörande vändpunkt (Hareven, 2000) som förmodligen leder till att de måste flytta från den nuvarande bostaden. Dock är ingen där än och bilen har inte mist sin betydelse som transportmedel. Någon har dock redan påbörjat en försiktig anpassning.