Binding strategin

Frankrike har flera gånger blockerat USA:s intressen i Nato och har förhindrat Nato att deltaga i operationer som är initierade av USA. Detta har sin grund i att Natobeslut kräver

konsensus mellan medlemmarna och att ingen röst är värd mer än någon annan medlem. Bakgrunden till detta är att man under kalla kriget inte såg några svårigheter att nå konsensus mellan medlemmarna för att agera mot en tänkbar sovjetisk aggression. Detta har lett till att USA har valt att agera utanför Nato ramen, och skapar s.k. ”coalition of the willing”. Det mest framstående exempel på en sådan blockering är i förberedelserna inför den amerikansk ledda invasionen av Irak, då USA ville att Nato skulle vidta åtgärder för att underlätta för invasionen. Först och främst handlade det om att skicka förstärkningar till Nato medlemmen Turkiet i det fall att Irak skulle anfalla Turkiet. Det var främst Frankrike och Tyskland som motsatte sig en sådan assistans, eftersom de ansåg att vapeninspektörerna skulle få mer tid i Irak, och genom detta lyckades de fördröja invasionen något (On several fronts,). Detta löste de andra medlemmarna av alliansen genom att flytta beslutet till DPC i Nato där Frankrike inte är medlem, och väl där la Tyskland ner sin röst. Det beslutades då att Nato skulle skicka bevakningsflyg och luftförsvars missiler till Turkiet för att skydda dem mot ett möjligt irakiskt angrepp (NATO Decicion - Making Procedure ).

Frankrike har dock även blockerat andra beslut med mer framgång i Nato, som skulle ge USA ökat inflytande över den europeiska politiken. USA ville att Nato skulle inleda ett utökat samarbete med några av USA:s andra allierade (Australien, Sydkorea och Japan) i kampen mot den globala terrorismen. USA fick stöd av vissa Nato medlemmar för att införa detta samarbete mellan staterna, men Frankrike valde att blockera det eftersom de ansåg att det skulle stärka USA:s inflytande över Nato ytterligare (France blocks Nato bid).

Frankrike och Tyskland blockerade även ett förslag som las fram av USA och

Storbritannien för att involvera Nato i återuppbyggnaden av Irak. USA hade hoppats att ett snabbt överlämnade av makten i Irak till den tillträdda interrim regeringen skulle få till följd att Nato skulle ta över ansvaret för återuppbyggnaden. Frankrike har kategoriskt vägrat att skicka trupper till Irak sedan invasionen av den amerikansk ledda koalitionen, och blockerade Nato från att engagera sig enhetligt i denna fråga (NATO summit leave the allies).

3.3.3 Sammanfattning

Frankrikes intentioner med Nato framstår som oklara vid en första anblick, då deras intresse främst ligger i att skapa en europeisk säkerhetsorganisation som är fristående från Nato och amerikansk inblandning. Dock ligger det i Frankrikes intresse att vara en del av Nato eftersom detta ger dem möjligheter att begränsa en del av den amerikanska globala agendan. De har flertalet gånger försvårat för USA att inkludera alliansen i deras planer och därmed begränsat deras inflytande. Svårigheten för Frankrike är att USA själva har

kapaciteten att genomföra sina planer unilateralt och har således inte varit tvungna att inbegripa Nato i dessa. Dock så ger inte detta samma legitimitet som om alliansen hade stått enat inför en aktion, som var fallet i Kosovo där Nato intervenerade utan FN mandat. Detta korrelerar med teorin som säger att man till viss del kan kontrollera andra staters

utrikespolitik genom att inkludera staterna i institutionella arrangemang, i detta fall kravet om att beslut skall tas genom konsensus inom Nato.

Frankrike har också förstått att den europeiska säkerhetsidentiteten är beroende av Natos resurser och kunskap, och att tillgång till dessa är nödvändigt för att ESDP skall kunna utvecklas som en självständig säkerhetsorganisation. Frankrike har också svårigheter att begränsa det amerikanska inflytandet på de europeiska staterna p.g.a. att utan ett operativt ESDP är de europeiska staterna och då speciellt de östliga staterna beroende av de

amerikanska säkerhetsgarantierna. Här har Frankrike hamnat i ett moment 22 förhållande, då man behöver Nato och USA för att bygga upp en trovärdig säkerhetsregim som kan tjäna som skydd för de europeiska staterna, men samtidigt vill begränsa USA:s inflytande i Europa. Detta gör att Frankrike villigt deltar i Nato men samtidigt försöker begränsa organisationens handlingsutrymme. Ett tydligt exempel på detta är Turkiets vädjan om understöd från Nato, om de blev attackerade av Irak under den amerikanska invasionen, något som Frankrike aktivt motsatte sig. Man har även motsatt sig ett utökat åtagande av Nato i Irak och har dragit

tillbaka sina stridande trupper från Afghanistan.

Frankrike har också uttryckt att man skulle föredra en multipolär värld, där Europa skulle kunna bryta USA:s unipolära ställning och balansera upp denna obalans i fördelningen av makt. Detta korrelerar med balancing teorin som säger att stater kommer att försöka utmana den största makten i systemet genom att utöka sin egen makt och kapacitet. Detta kan man göra igenom att alliera sig med andra stater som tillsammans kan balansera upp den stora makten i systemet. Ur ett sådant perspektiv kan man se ESDP som ett försök att balansera USA, då främst igenom att förena Europa under en gemensam säkerhetsorganisation som är fristående från Nato. Problemet för Frankrike i denna fråga är att USA har ett nyvunnet stort inflytande i de östeuropeiska staterna och ett nära samarbete med Storbritannien, och för att en europeisk säkerhetsidentitet ska vara effektiv och trovärdig kan man inte utesluta dessa stater.

Dock finns där några fördelar med Nato som ESDP kan dra nytta av. En av dessa fördelar är att USA aktivt hjälper de nya medlemmarna i öst att modernisera sina militära resurser och gör dem kompitabla med de övriga EU medlemmarnas militära utrustning. Staterna i öst får också generösa bidrag av den amerikanska staten för dessa ändamål, vilket som leder till att

de europeiska staterna slipper denna ekonomiska börda. Man kan även dra nytta av det faktum att ett medlemskap i Nato innebär en säkerhetsgaranti från världens enda kvarvarande

supermakt, och som min teori konstaterar, då kan söka andra mål som t.ex. makt. Frankrikes medlemskap i Nato har gjort att de kan försöka maximera sin makt och uppnå andra mål eftersom deras säkerhet är garanterad av den stat som de försöker balansera. Detta korrelerar även med den institutionalistiska teorin, då det är mest kostnadseffektivt för Frankrike att fortsätta vara medlemmar i en säkerhetsorganisation som redan existerar då denna garanterar deras säkerhet och ger dem utrymme att verka för sina intressen i en större kontext.

Jag har här ovan visat på att Frankrikes främsta prioritet är att skapa en europeisk

fristående säkerhetsorganisation ESDP, som i framtiden kan ha kapacitet för att utmana USA resursmässigt. Frankrikes främsta intresse i Nato är att få tillgång till dess resurser eftersom det har visat sig att européerna inte har tillgång till dessa resurser själva. Jag har också visat att Frankrikes deltagande i Nato gör att de kan förhindra eller åtminstone fördröja de amerikanska förslag som inte gynnar dem från att genomföras. Detta gör att Frankrike kan underminera Nato och tvinga USA att genomföra sina strategiska frågor utan stöd från Nato som organisation, och då inte få samma legitimitet i sina aktioner.

3.4 Polen

Polen är en relativt ny medlem i Nato och kom med så sent som 1999, detta gör Polen intressant eftersom de har en vilja att integreras i Europa och väst i stort. Polen har på senare tid blivit en av USA:s viktigaste allierade i Europa, mycket p.g.a. deras stöd för den

amerikansk ledda invasionen i Irak. Polen är också ett av de Nato länder som har trupper i Irak och har ansvar för en irakisk provins (Poland: Security Assistance). Jag kommer i styckena här nedan redogöra för de polska egenintressen som bidrar till Polens deltagande i Nato.

3.4.1 Säkerhet

Polens främsta mål med ett medlemskap i Nato var att det skulle garantera dess säkerhet. Polen har haft en lång historia av konflikter med sina grannländer. På 1700-talet delades landet upp mellan Preussen, Österrike och Ryssland och vann inte sitt oberoende förrän 1918. Under andra världskriget blev de ockuperade, först av Tyskland och senare av Ryssland, för att senare inkorporeras som en satellitstat till Sovjetunionen (Poland: Security Assistance). Detta förklarar Polens främsta mål att uppnå garanterad säkerhet för sin suveräna stat, och har

genom Natos artikel fem arrangemang skaffat sig en solid säkerhetsgrund, något som enligt teorin krävs för att man skall kunna utveckla sin kapacitet. Polens säkerhet har även tjänat som en garant för att landet skall fortsätta att utveckla sina demokratiska institutioner. Nato medlemskapet har medfört sig en intern stabilitet till landet i processen att skapa dessa

institutioner som bl.a. inbegriper en civil och demokratisk kontroll över de väpnade styrkorna (NATO In The 21st Century). Det finns även planer på att delar av USA:s nationella

missilförsvar skall placeras i Polen och detta garanterar en ännu större säkerhetsgaranti och innebär att Polen inte riskerar att komma under ryskt inflytande igen, åtminstone inte under de närmsta årtionden (Warsaw to replay to US).

3.4.2 Ökat inflytande

Polen har genom att de har fått dessa säkerhetsgarantier kunnat utöka sin makt och sitt inflytande på de andra östeuropeiska staterna, och är nu en av de ledande staterna i det gamla Östeuropa. Genom att dela med sig av sina erfarenheter som de skaffade sig under sin

omvandling till en demokratisk och liberal stat, bidrar dem till en liknande förändring i de andra öststaterna som har upptagits i Nato (Poland: Security Assistance). Även Polens goda relationer till USA har bidragit till att deras inflytande och maktposition avsevärt har

förbättrats. Polen har tagit på sig rollen som medlare mellan USA och de stater som motsatte sig invasionen av Irak, något som tidigare var reserverat för Tyskland (Europe considers its alliances). Polen är även initiativtagaren när det gäller Natos relationer till Ukraina och deras möjliga inträdde i alliansen, något som ur polskt säkerhetsperspektiv vore att föredra. Polen har länge förespråkat att Ukraina ska upptas i Nato och man har fått visst gehör för sina önskemål i att inkorporera Ukraina i Nato. Nato och Ukraina samarbetar nu inom ett

”distinctive partnership” rörande olika frågor som t.ex. den fredsbyggande insatsen i Kosovo (Ukraine Nato cooperation). Detta för mig till de fördelar som en institution kan föra med sig för stater med liten kapacitet, då de kan sätta upp sin säkerhetspolitik på en större agenda och få stöd för sin politik av stater med mer kapacitet.

Ett annat bevis för Polens nyvunna inflytande och ökade makt position är att de inte längre sitter ödmjukt med vid beslutsprocessen och rättar sig efter de europiska stormakterna, främst Frankrike. I förberedelserna inför den amerikanska invasionen av Irak, som Polen stödde, uttryckte den franske presidenten Chirac att detta stöd kunde påverka öststaternas möjligheter för ett inträde i den Europeiska Unionen, och påpekade att de ”missed a good chance to shut up” (Saving Nato from Europe). Detta visar på Polens nyvunna självförtroende och att de numera är en makt att räkna med i den europeiska politiken (Europe considers its alliances).

Detta nyvunna självförtroende hänger naturligtvis ihop med att de har blivit en av USA:s viktigaste allierade i Europa och den ledande makten i Östeuropa. Detta har också lett till svårigheter mellan främst Frankrike och Polen angående den europeiska

säkerhetsorganisationen. Polen vägrar att välja mellan dessa två organisationer och är

övertygande om att Nato skall vara den främsta säkerhetsorganisationen av dessa. Man anser att en europeisk säkerhetsorganisation är ett välkommet inslag i den europeiska

säkerhetsagendan men anser att denna skall utvecklas inom Natos ramverk. Polen anser att det finna starka gemensamma säkerhetsintressen hos de transatlantiska staterna och att Nato skall vara den organisationen där dessa kan bli behandlade. (NATO In The 21st Century) Detta beror till stor del att Polen inte anser att Europa själva kan sörja för sin säkerhet eftersom de inte har den kapaciteten som USA innehar. För Polen är USA den givna säkerhetsgaranten för deras säkerhet och det är därför de väljer ett sådant omfattande samarbete med USA inom Nato (The Polish-American). Detta kan även bero på de fördelar som Polen får genom sitt nära samarbete med USA, som ger dem ett incitament att vilja behålla det amerikanska inflytandet i Europa då det i högsta grad gynnar dem.

3.4.3 Ekonomiska fördelar

Polens samarbete med USA och Nato för också med sig ekonomiska fördelar för landet, särskilt i den militära sektorn. Polen erhåller stora summor av den amerikanska regeringen i deras modernisering av sina väpnade styrkor. Denna finansiering utgår från det amerikanska programmet FMF, (Foreign Military Financing) och syftar till att Polens väpnade styrkor skall vara standardiserade inom ramen av Natostandardisering (Poland: Security Assistance). Man har också gett Polen fördelaktiga lån för att kunna köpa högteknologisk utrustning från den amerikanska försvarsindustrin som t.ex. ”smarta bomber” och kommunikations utrustning (WorldAndUS: US-Poland). Polen har också fått köpa 48 stridsflygplan av USA för ett förmånligt pris med hjälp av de lånen som USA erbjuder de nya Nato medlemmarna. Detta erbjudande kom efter Polens assistans vid invasionen av Irak och dess engagemang i Irak efter kriget, och kan ses som en belöning från USA för deras hjälp. Även detta visar att USA kan fördela vinsterna och kostnaderna mellan medlemmarna och därmed belöna Polen samtidigt som man straffar Tyskland genom att lägga ner amerikanska baser på tyskmark för deras motstånd mot invasionen (Payback Time).

Medlemskapet i Nato ger även Polen andra ekonomiska fördelar genom att Nato kommer att förbättra Polens militära infrastruktur genom att bl.a. modernisera flygfält och

investerades 139 miljoner dollar i detta syfte bara i Polen, och man beräknade att investera ytterligare 276 miljoner dollar mellan 2005 till 2007 (SHAPE News).

3.4.4 Sammanfattning

Polen är det land som jag har analyserat som har det mesta att vinna på ett medlemskap i Nato. Det de vinner är i första hand en säkerhetsgaranti från de andra Natomedlemmarna, något som måste ses som en första hands prioritering av Polen med tanke på deras historia och deras rädsla för att återigen hamna under ryskt inflytande. Jag har i analys delen visat på att Polen har sedan inträdet i Nato tillämpat en bandwagoning strategi med USA. Detta kan till stor del förklaras med att de inte är övertygade om att Europa själva kan sörja för sin säkerhet. Genom denna bandwagoning strategi har Polen även fått ett utökat inflytande i de övriga öststaterna, och detta korrelerar med teorin om att stater kan söka utökad makt när deras säkerhet är garanterad. Nato har även bidragit till Polens demokratiska utveckling som nu ses som en förebild av en lyckad integration i Europa och dess politiska system. Jag har vidare visat att Polen är på god väg att bli en inflytelserik aktör på den europeiska scenen, då de aktivt motsätter sig de andra stormakterna som Frankrike och Tyskland angående ESDP och dess funktion. Även detta har att göra med deras nära relationer med USA då de inte längre är beroende av de andra europeiska staterna i samma utsträckning och kan då söka andra mål. Även detta korrelerar med bandwagoning strategin som säger att man kan alliera sig med den starkaste makten i systemet och på så sätt få ta del av dess maktposition, och får genom detta samarbete en möjlighet att utöka sin egen makt i Europa genom att inta en balancing position gentemot Frankrike. Ett medlemskap i en institution medför även det en viss ökning av en stats maktposition, då man kan använda sig utav denna institution för att föra upp sina egna säkerhetsfrågor på den bredare agendan. Detta har Polen lyckats med i och med deras önskan att även Ukraina skall upptas i Nato. Nu är inte Ukraina medlem i Nato än, men man har ingått i ett samarbete med denna stat och tillåter Ukraina att uttrycka sina säkerhetsfrågor inom Nato. Genom att inkorporera Ukraina i alliansen flyttas den gränsen av Nato längre österut och därmed ger Polen ett ur säkerhetssynpunkt bättre geografiskt läge.

Polen erhåller även ekonomiska fördelar med ett Nato medlemskap, då Nato och USA skyndar på moderniseringen av deras militära resurser och tillgångar. Detta bidrar även till en ökad maktposition för Polen eftersom den realistiska teorin anser att det är förmågan att föra krig som bestämmer en stats kapacitet och därmed även dess maktposition.

För att sammanfatta Polens fördelar har de som jag påvisat här ovan mycket att vinna på sitt medlemskap i Nato. Den främsta fördelen är att man har tillskansat sig säkerhet från de

övriga Natomedlemmarna och kan p.g.a. detta utveckla andra frågor. Polen har också mer och mer framträtt som en möjlig stormakt i Europa och ses som en framtidsmodell för de övriga östländerna. Polen har också fått ett ökat inflytande i Europa, mycket tack vare deras nära relation med världens enda kvarvarande supermakt. Denna relation gör att Polen kan försöka balansera mot Frankrike och utmana dem i politiska frågor. Polen har också fått vissa

ekonomiska fördelar av att ingå medlemskap i Nato då de har fått stora bidrag för att modernisera sina militära styrkor och sin militära infrastruktur.

4 Slutsats

Jag har under detta arbetes gång försökt hitta och identifiera de motiv som de tre staterna har för ett fortsatt samarbete under en Nato regi. Då min frågeställning var ”Vilka strategiska

egenintressen hos staterna kan förklara att Nato fortsätter att existera trots att det hot som institutionen bildades för att möta har försvunnit”. Då själva frågeställningen var teoretiskt

färgad av realism och institutionalism föll det sig naturligt att jag använde dessa båda teorier för att förklara denna fråga. Jag utgick från hypotesen att det fanns egenintressen hos

medlemsländerna som kunde förklara institutionens fortsatta existens, och dessa egenintressen skulle främst vara av karaktären att de maximerade egennyttan för staterna. Jag utgick ifrån att dessa egenintressen skulle variera mellan staterna, p.g.a. deras varierande kapacitet och maktposition, då detta relaterar till vad som är operationellt genomförbart hos respektive stat.

Nu när undersökningen är klar kan jag konstatera att det finns egenintressen som kan förklara detta, men att de inte är så tydliga och omfattande som jag från början utgick ifrån. Bl.a. utgick jag ifrån att det fanns betydligt starkare ekonomiska skäl till Natos fortsatta existens, än vad jag har funnit bevis för. Staterna har förvisso vissa ekonomiska fördelar genom denna allians, men det kan inte förklara fullt ut att t.ex. USA motiverar sitt fortsatta medlemskap med dessa ekonomiska vinster då de är i särklass den största bidragsgivaren till Nato och dessa vinster som den amerikanska försvarsindustrin genererar inte uppväger dessa kostnader. Dock finns de ekonomiska fördelar i bördefördelningen mellan medlemmarna som bidrar till att kostnaderna vid fredbevarande insatser sprids ut bland medlemmarna, vilket i sin tur gynnar alla de deltagande medlemmarna. De europeiska staterna har också dragit

ekonomiska fördelar av sitt Nato medlemskap, då de kraftigt har sänkt sina försvarsutgifter men fortfarande har haft en säkerhetsgaranti i artikel fem avtalet. Detta har lett till att de europeiska staterna har kunnat utveckla en stabil och stark ekonomi som nu kan möta sig med

USA, eftersom de inte har behövt koncentrera sig på att maximera sin säkerhet då de har världens enda supermakt som garant för denna.

Det främsta egenintresse som jag fann handlar om att maximera staternas makt och inflytande i det internationella systemet. USA använder sig utav Nato för att kunna utöva sin makt genom de europeiska staterna och på så sätt bredda sin maktbas ytterligare. USA använder även sitt inflytande i de europeiska staterna för att hålla tillbaka en gemensam säkerhetsidentitet och genom att göra detta förhindrar de att Europa bryter sitt beroende av USA i den globala maktutövningen. Detta förhindrar även att Europa utvecklas till en motpart