Alliansen: Samarbete och maktkamp

”ALLIANSEN”

Samarbete och Maktkamp

– En studie om NATO:s fortsatta existens

Författare: Jens Rosenlöf För: Malmö Högskola

IMER

Internationella Relationer 41-60 Våren 2007

Handledare: Magnus Ericson Antal ord: 15 405

Sammanfattning.

Denna studie behandlar de statliga intressen som bidrar till att Nato fortsätter att vara en attraktiv institution för stater, då hotet den bildades för att möta har försvunnit. Jag har utgått ifrån min hypotes att det finns varierande intressen hos staterna beroende på deras kapacitet och maktposition i systemet, som gör det lönsamt för staterna att fortsätta verka inom institutionen. I studien används realismen för att finna och identifiera dessa intressen hos USA, Frankrike och Polen som alla är medlemmar av Nato, men även den liberala

institutionalismen avvänds som ett komplement till realismen. Mina resultat bekräftade min hypotes om staternas egenintressen i organisationen, och visade att Nato främst är en arena för staterna att utöva och utöka sin makt och sitt inflytande över andra stater. I USA:s fall handlar det om att fördröja och kanske förhindra att ett europeiskt försvarssamarbete tar form och utvecklar kapacitet att utmana deras unipolära ställning. De två andra staterna har valt att två olika hållningar mot USA, där Frankrike använder sig utav balancing för att begränsa USA:s inflytande och Polen använder sig utav en bangwagoning strategi gentemot USA, för att vinna fördelar.

Nyckelord: Nato, institution, USA, Frankrike, Polen, makt, balancing, bandwagoning

Abstract.

This essay considers the national interests of the states who are members in NATO and their incitement to continue their membership, though the threat that the alliance was formed to counter has dissolved. With a starting point in my theory I have derived a hypothesis that there are self – centred interests of the states that would explain the persistence of Nato, and these interests varies between the states because of their different capacities and power position. For this study I have used the realist theory to find and identify these self – centred interests within USA, France and Poland who all are members of NATO. I have also used the liberal institutional theory to complement the realist theory. As a result of this essay I found that my hypothesis was valid, and showed that NATO was primarily an arena for the states to exercise and pursue power and influence. I found that the US interest in NATO primary concerns the possibility to delay or prevent the Europeans to adapt a European security organisation that might challenge the US unipolar position. France and Poland has adopted different strategies against the US. France has adopted a balancing strategy to oppose the US, while Poland is bandwagoning with the US to gain some advantages.

Innehållsförteckning

1 Inledning... 4

1.1 Syfte & Frågeställning ... 4

1.2 Hypotes... 4 1.3 Teori ... 5 1.4 Metod ... 8 1.5 Operationalisering ... 8 1.6 Avgränsning ... 13 1.7 Källkritik ... 13 1.8 Disposition ... 14 2 NATO... 15

2.1 Uppkomst och det Kalla Kriget... 15

2.2 Natos förändring och utvidgning... 17

2.3 Organisation och Struktur ... 19

2.4 NATO:s operativa insatser ... 20

3 Analys... 23

3.1 Gemensamma Fördelar ... 23

3.2 USA... 24

3.2.1 Geopolitik och geostrategiska fördelar ... 24

3.2.2 Frigörande av amerikanska trupper... 25

3.2.3 NATO gynnar den amerikanska försvarsindustrin... 26

3.2.4. Säkerhetsintressen i Europa. ... 27

3.2.5 Sammanfattning ... 28

3.3 Frankrike ... 30

3.3.1 Den europeiska säkerhetsregimen ... 30

3.3.2 Binding strategin ... 32 3.3.3 Sammanfattning ... 33 3.4 Polen... 35 3.4.1 Säkerhet... 35 3.4.2 Ökat inflytande... 36 3.4.3 Ekonomiska fördelar ... 37 3.4.4 Sammanfattning ... 38 4 Slutsats ... 39

4.1 Förslag för vidare forskning... 42

Litteraturförteckning ... 43

1 Inledning

Jag har valt att skriva om Nato och denna organisations betydelse för transatlantisk säkerhetspolitik efter det kalla krigets slut 1989. Det som jag finner intresse i att undersöka är varför denna gemensamma säkerhetsorganisation fortsätter att existera och vara den ledande säkerhetsorganisationen i Europa, trots att det gemensamma hotet från Sovjetunionen har försvunnit. Detta förhållande är minst sagt förvånande ur ett realistiskt perspektiv, eftersom att denna teori utgår ifrån att utan ett gemensamt hot kommer allianser att upplösas. (McCalla 1996:446) Jag kommer att redogöra för Natos förändring, utvidgning och dess operativa förmåga d.v.s. hur Nato används som institution av de olika medlemsländerna, för att sedan undersöka vilka egenintressen som kan finnas hos medlemmarna för att vilja behålla Nato i dess nuvarande form.

1.1 Syfte & Frågeställning

Som jag nämnde här ovan finner jag det märkligt att en försvarsallians fortsätter att existera trots att hotet mot dess medlemmar i praktiken har försvunnit. Kan detta bero på att det fortfarande finns strategiska egenintressen hos medlemsstaterna för att upprätthålla det rådande systemet? Detta antagande gör att jag kommer att undersöka vilka motiv eller orsaker som gör att denna allians fortsätter att vara en attraktiv institution för stater, detta fastän staterna inte längre är utsatta för ett direkt och definierat invasionshot. Min

frågeställning blir därför: Vilka strategiska egenintressen hos staterna kan förklara att Nato

fortfarande fortsätter att existera trots att det hot som institutionen bildades för att möta har försvunnit?

1.2 Hypotes

Jag kommer att arbeta utifrån hypotesen att det finns olika sorters egenintressen hos medlemsländerna som bidrar till alliansens fortsatta existens. Dessa skäl kan bero på geografiskt strategiska stater och kostnadseffektivitet d.v.s. ”burden sharing” vid

fredsbevarande insatser. Jag utgår även från att olika stater i alliansen har olika motiv och strategiska intressen i bevarandet av institutionen, men att det i förlängningen handlar om att maximera egennyttan för de medverkande staterna. Detta reflekterar även att jag utgår från att staterna handlar rationellt och i enlighet med den neorealistiska teorin. Jag har också som utgångspunkt att det finns incitament för staterna att ingå i alliansen p.g.a. möjligheterna att

styra de andra medlemsstaterna eller att ha en möjlighet att få upp sina egna säkerhetsintressen till en bredare arena, där det finns mer makt.

1.3 Teori

Trots realismens brister i att kunna förklara detta alliansbeteende har jag valt att i

huvudsak använda mig av denna teori. Detta p.g.a. att jag vill pröva denna teori och se om den kan ge någon förklaring till Natos fortsatta existens då jag utgår från att organisationens fortlevand bygger på de fördelar institutionen genererar för sina medlemmar, d.v.s. att den maximerar egennyttan för medlemmarna. Jag kommer även till viss del att använda mig av institutionalism, då jag tror att jag kommer få en mer nyanserad bild av de orsaker och motiv som ligger till grund för detta fall. Jag utgår från att det redan finns grundläggande kunskaper om dessa teorier hos läsaren och kommer därför endast redogöra för de specifika teoretiska ramverk som jag kommer röra mig inom.

Den realistiska teorin utgår från att staters agerande alltid är ett rationellt val och värderar säkerhet och makt högst som statliga attribut. Grunden till detta ligger i människans egoism och den anarkiska strukturen i det internationella systemet, som leder till att stater inte kan lita på intentionerna hos andra stater då de kan bli möjliga motståndare i framtiden. Detta gör att samarbete mellan stater försvåras, då staterna alltid måste tänka på relativ vinst

gentemot andra stater. Detta gör att stater måste väga sina egna vinster mot de andras vinster, och då se till att man har en större vinst av samarbetet än de andra medlemmarna (Donnely 2005:30-38). Det realistiska ramverk som jag huvudsakligen kommer att använda mig av utvecklat av Randall Schweller och David Preiss i deras artikel ”A Tale of Two Realisms: Expanding the Institutions Debate”(1997), i denna teori utveckling förekommer inslag av både traditionell realism, såväl som inslag av neorealism, då dessa har något olika

utgångspunketer när det gäller staters intresse och agerande. Realister av båda grenarna anser att suveräna stater är de primära aktörerna i det internationella systemet som präglas av anarki, d.v.s. att det inte finns någon högre auktoritet. P.g.a. detta anarkiska system måste stater först och främst sträva efter säkerhet som garanterar deras överlevnad (Burchill 2005:30-31). Enligt neorealister kan stater först börja söka andra mål som t.ex. välstånd, ekonomisk vinst och makt när ens säkerhet är garanterad. Traditionella realister ser dock inga hinder för stater att försöka maximera sin makt samtidigt som de försöker uppnå garanterad säkerhet (Schweller & Priess 1997:11). De traditionella realisterna anser även att det är staters önskan efter makt och staters intresse som driver deras beteende i världspolitiken. Detta

beteende visar sig också när stater väljer att ingå i institutionella arrangemang, då detta är ett sätt för stater att uppnå gemensamma intressen. Det finns olika intressen som stater kan vilja uppnå genom sådana arrangemang. Ett starkt incitament till ett sådant arrangemang är att det genererar makt till den som kontrollerar institutionen, och har man kontroll över institutionen kan man utöva starkt inflytande över dess agenda och påverka fördelningen av kostnader och vinst mellan medlemmarna. Stater kan även använda institutionen för att uppnå sina intressen genom att utöva s.k. ”binding”, en strategi som syftar till att utöva någon form av kontroll över en annan stats utrikespolitik genom att inkludera staten i institutionella avtal och traktat. Här kan nämnas att allianser anses vara lika ofta till för att kunna hålla tillbaka eller

kontrollera andra medlemmarnas handlingar, som att balansera motståndare (Schweller & Priess 1997:7-9). Det finns även ett sista argument för att man ska ingå i institutioner, detta är ett sätt för svagare stater kan få en chans att göra sin röst hörd bland starkare stater, och därmed kunna försöka uppnå sina intressen (Schweller & Priess 1997:9).

På grund av de kostnader som en alliansformation tar med sig måste dessa uppvägas av fördelar för att stater ska delta. Dessa kostnader inkluderar viss förlust av handlingsfrihet och ekonomiska kostnader för alliansens fortlevnad. Dessa kostnader måste enligt neorealister uppvägas av de fördelar som ett deltagande i alliansen ger. I Nato är kostnaden hög för staterna eftersom artikel 5 åtagandet (d.v.s. åtagandet att hjälpa andra medlemsstater vid händelse av konflikt) har bidragit till att man måste ha en viss policy koordination med de andra medlemsstaterna, och detta leder till att ens eget handlingsutrymme är begränsat (McCalla 1996:452). En del av teorin som är central i denna undersökning är de fördelar som en allians för med sig. Allianser bidrar till att kostnaderna sprids ut mellan medlemmarna, t.ex. en delning av de gemensamma tillgångarna eller att skyddas av en starkare makt som man ingår allians med. (Tertrais 2004:136) Just denna del av teorin är den centrala i min undersökning eftersom jag i syfte och frågeställningen undrade över vilka egenintressen det fanns hos staterna och som bidrar till att Nato fortsätter vara en attraktiv institution för stater att delta i, trots att det för med sig vissa kostnader för staterna.

En annan viktig teorietisk utgångspunkt när det gäller realismen är det förväntande alliansbeteendet. Eftersom en stats säkerhet är beroende på dess militära kapacitet, så kan stater välja att alliera sig med andra stater för att utöka sin sammanlagda kapacitet. Detta sker oftast av två olika anledningar och benämns som Balancing respektive Bandwagoning. Balancing sker när stater känner sig hotade av en annan stats utökande maktresurser och försöker balansera upp detta med att utöka sin egen kapacitet och genom att alliera sig med andra stater, och är p.g.a. av detta intresserade av de relativa vinsterna i alliansen.

Bandwagoning innebär att stater väljer att alliera sig med en större makt, och hoppas att igenom detta få ta del av dess maktposition, och söker då i motsatts till balancing stater absolut vinst. Bandwagoning är det vanligaste beteendet hos svaga och små stater i alliansformationer, medan relativt stora stater försöker balansera mot den större makten (Posen 2004:6-7).

Jag skrev också inledningsvis att jag till viss del skulle använda mig av liberal institutionalism i min undersökning för att ge ett mer nyanserat analysunderlag för min slutsats. Att använda sig av fler teorier för att få ett komplement till min analys ser jag inte som något hinder, då realismen och institutionalismen i grunden är applicerbara på varandra och ger möjlighet till ett mer nyanserat resultat. Institutionalismen passar både min

undersökning och som ett bra komplement till den realistiska teorin, då de är relativt lika och utgår ifrån att institutioner existerar för att de genererar nyttomaximerande effekter för stater. Institutionalismen utgår även den från att stater är de främsta aktörerna och att dessa vill maximera sin makt och har specifika intressen. Teorin bidrar till en förklaring till varför stater ingår i institutionella arrangemang för att uppnå sina mål, detta gör stater främst för att det är kostnadseffektivt att samarbeta med andra stater i vissa gemensamma frågor. Institutioner har också förmågan att ändra utfallet av en medlemsstats politik, eftersom det är förknippat med stora kostnader att bryta de institutionella reglerna och sederna som ingår i arrangemanget. Detta gör att institutioner till viss del ändrar utfallet av staters politik (Keohane & Waltz 2000:204).

Kärnan i institutionalismen är att regimer och institutioner ger sina medlemmar fördelar och vinster, vilket gör att de överlever förändringar i systemet genom att anpassa sig efter de nya förutsättningar som råder. Denna teori ser alltså även den till staters egenintresse och de fördelar som den för med sig. Det för med sig stora kostnader för stater att skapa nya

institutioner och regimer och därför är det mest kostnadseffektivt att behålla de organisationer som redan existerar genom att organisera dem efter de nya förutsättningar som råder. I Natos fall så är det mer kostnadseffektivt att behålla de gamla säkerhetsarrangemangen mellan staterna, istället för att konstant behöva skapa nya när behov för detta uppstår. Detta är naturligtvis ett rationellt val från medlemmarna i institutionen då de kan verka för att den ska få nya uppgifter i ett nytt system, då detta inte för med sig några stora kostnader. Det finns alltså incitament för medlemmarna i en institution att behålla den nuvarande ordningen, men att byta inriktning när tiden kräver det (McCalla 1996:462-463). Båda dessa teorier bygger på att stater handlar i egenintresse när de fattar beslut, detta är rationella val av aktörerna, och

som jag nämnde här ovan syftar denna undersökning till att se vilka nyttomaximerade

incitament som driver medlemsstaterna att behålla Nato som deras säkerhetsorganisation.

1.4 Metod

Jag kommer att göra en komparativ teorianvändande studie med inslag av teoriprövning av den realistiska teorin, där jag kommer att använda mig av tre olika medlemsländer. Dessa medlemsstater kommer användas som exemplifiering för att lättare få en överblick av de olika medlemmarnas intresse och motiv för att fortsätta stödja Nato som institution. Jag inser att själva urvalet av dessa stater är problematisk och att varje enskild stat har sina egna motiv som står i kontrast med de övriga medlemmarnas, men jag väljer ändå att göra så eftersom utrymmet är begränsat och det hade varit en omöjlighet på grund av denna begränsning att se till alla de enskilda staternas motiv. De stater jag kommer att använda mig av är USA,

Frankrike och Polen, och urvalet av dessa kommer att redovisas under 1.5 paragrafen

operationalisering. Genom att använda mig av dessa stater väntar jag mig att finna varierande nyttomaximerade motiv för de olika staterna att bevara Nato. Vidare så kommer jag att använda mig av ett kvalitativt urval som kommer att bestå dels av empiriskt material för att försöka finna de egenintressen som motiverar alliansens fortlevnad, men även använda mig av vetenskapliga andrahandskällor för att finna dessa motiv. Genom att jag använder mig av empiriskt material för att finna dessa motiv och min utformning av hypotes kommer denna studie att ha en utgångspunkt i mina teorier och därför inta en deduktiv hållning mot teori och empiri (Bryman 2002:20).

1.5 Operationalisering

För att kunna genomföra denna undersökning är det viktigt att tydligt redogöra för vad det som skall undersökas och hur det skall operationaliseras, detta bidrar även till att arbetet blir replikerbart. För att få en bra struktur och en lätt överskådlig undersökning ha jag valt att dela upp dessa fall i olika analyssektioner. Som jag redan nämnt här ovan kommer jag att undersöka vilka incitament det finns hos de tre staterna jag har valt att koncentrera undersökningen på för att fortsätta deltaga inom NATO:s regi. Nu kommer jag först att

redogöra för hur jag motiverar valet av dessa stater, för att sedan redogöra för de sektorer som jag kommer att använda mig av.

Det första jag måste göra är att dela in Natos medlemsländer efter vilken militär och ekonomisk kapacitet de innehar, då detta relaterar till deras respektive maktposition, och detta

i sin tur relaterar till vad som kan anses rationellt beteende av dessa stater (bandwagoning eller balancing). När man ska definiera makt i den neorealistiska teorin, utgår man från vilken kapacitet staterna har, och eftersom man utgår ifrån att alla stater söker mer makt är detta en viktig faktor att ta med i beräkningen. Detta ska ses som militär kapacitet hos stater eftersom detta verktyg är den enda kapaciteten som kan garantera statens säkerhet. Ur realistiskt perspektiv är det de verktyg som kan användas av stater för att föra krig som relaterar till statens kapacitet. Här ingår även ekonomisk styrka då man behöver en stark ekonomi för att upprätthålla ens väpnade styrkor. Militär makt har flera funktioner hos en stat eftersom den kan ses som en sköld för andra typer av inflytande som t.ex. diplomati och ekonomiska förbindelser. (Sheehan 2005:12-13) För att kunna mäta denna sorts makt hos Natos

medlemmar har jag använt mig av en kvantitativ metod (Bryman 2002:77), där jag mäter de olika staternas kapacitet ur ett realistiskt perspektiv. Genom att mäta de olika staternas militära styrkor, försvarsutgifter och staternas bruttonationalprodukt (BNP) kan jag fastställa de olika medlemmarnas kapacitet. Detta ger mig en måttstock som jag sedan kan använda mig utav för att kunna kategorisera staterna efter deras kapacitet (Se bilaga 1-3). Här nedan finns tre diagram, där jag har valt att jämföra USA, Frankrike och Polen ur ett realistiskt

maktperspektiv. Jag har valt dessa tre staterna p.g.a. de stora skillnaderna som utmärker dessa stater, och som jag nämnde ovan så är detta urval av stater till för att exemplifiera och

identifiera de olika incitament som stater med olika maktförutsättningar har för att bevara Nato och inga mallar för hur stater med olika maktbaser kan förväntas handla i

alliansformationer. Nedan dessa diagram kommer en vidare förklaring till mitt urval av dessa stater.

Diagram över staternas militära styrkor i manskap (2006):

M ilitära Styrkor 0 200000 400000 600000 800000 1000000 1200000 1400000

USA Frankrike Polen

Flotta Flygvapen Armén

Detta diagram visar USA, Frankrikes och Polens stående militära styrkor. Man kan se att USA har en överlägsen position när det gäller de militära tillgångarna. Förhållandet mellan Frankrike och Polen är dock något missvisande, och visar på att deras maktförhållande i detta avseende inte är så väldigt stort, dock så har Frankrike kärnvapen och detta måste ses som viktig maktfaktor som inte Polen har tillgång till. Detta leder till att skillnaden mellan Frankrike och Polen är större än vad detta diagram visar, och befäster mitt urval om de stora skillnaderna mellan staterna.

Diagram över staternas årliga försvarsutgifter(2005):

Försvarsutgifter (miljoner US dollar)

0 100000 200000 300000 400000 500000 600000

USA Frankrike Polen

Källa: Landguiden

Detta diagram visar på staternas årliga försvarsutgifter. Det framgår med tydlighet att USA även i denna maktfaktor är överlägsen de andra staterna i Nato. Här syns även stora skillnader mellan Frankrike och Polen, och det relaterar till deras respektive procentsats av BNP som används till försvarsutgifter. Frankrike har en något högre procentsats än Polen (2.6% respektive 1.9%) och dessutom har Frankrike en högre BNP än Polen som kommer att visas i nästa diagram.

Diagram över staternas årliga BNP(2006): BNP 0 2000000 4000000 6000000 8000000 10000000 12000000 14000000

USA Frankrike Polen

Slutligen så visar detta diagram på skillnaderna i BNP hos de respektive staterna. Även här har USA en framträdande roll då deras BNP är överlägset störst. Det finns också en

betydande skillnad mellan Frankrike och Polen i denna maktfaktor. Dessa tre diagram visar på de skillnader som jag nämnde här ovan, och därmed motiverar mitt val av stater för en

närmare undersökning. De tre stater jag kommer att använda mig av är konstitutionellt lika, d.v.s. alla tre är liberala demokratier. Dock finns det skillnader i förutsättningar i min analysdel.

USA: Valet av USA kan tyckas vara självklar när man talar om Nato, och de är den i

särklass mäktigaste staten i Nato, som diagrammen här ovan visar. Det är även USA som traditionellt har stått som garanten för den europeiska säkerheten under det kalla kriget, och möjligtvis fortfarande gör det. Dock kan man nu se tendenser hos USA att vilja verka unilateralt, det tydligaste exemplet på detta är uttalandet ”It´s the mission that makes the coalition” (Tertrais 2004:138). Det som då blir intressant i denna undersökning är om USA väljer att verka unilateralt, vad är då deras avsikter med Nato? Jag kommer under

undersökningens gång även försöka hitta empiriska fakta som kan korrelera med teoridelen som säger att stater som kontrollerar en institution kan fördela vinsterna och kostnaderna mellan de olika medlemsländerna.

Frankrike: Det som motiverar att ta med Frankrike i denna undersökning är landets vilja

att försöka balansera USA. Frankrike är maktmässigt en stormakt i Europa (jmf bilaga 1-3) som verkar aktivt för att begränsa amerikanskt inflytande i Europa, och är en av de

pådrivande staterna för att skapa en europeisk säkerhetsorganisation (Chirac 2006). Varför ingår då Frankrike i en säkerhetsorganisation som möjligtvis domineras av den stat (USA) som de aktivt försöker balansera och begränsa dess inflytande? Detta kan förklaras med ”binding” teorin som jag nämnde i teorikapitlet, och därför kommer jag att söka empiriska fakta som kan stärka detta påstående. Intressant i Frankrikes fall är även att de står utanför Natos militärpolitiska struktur sedan 1966, men de bidrar fortfarande med trupper och resurser till Natos operationer (Duffield 1994:765).

Polen: Polen är intressant ur det perspektivet att det är en relativt ny demokrati som

upptogs i Nato efter kalla krigets slut(1999). Polen har inte heller någon stor maktposition i Europa (jmf bilaga 1-3) och får därför representera de medlemsländerna i Nato som innehar en liten kapacitet. Intressant är också det faktum att under kalla krigets dagar ingick Polen i östblockets försvarspakt Warszawapakten, d.v.s. den svurne fienden till Nato. Vilka är då Polens incitament för att ingå i en förvarsallians och på så sett avsvära sig en del av sin

om att deras medlemskap i Nato kan verka för deras vilja att få upp säkerhetsaspekter och få stöd för dessa av stater med mer kapacitet och möjligtvis stärka sin egen kapacitet.

Denna indelning speglar min frågeställning om på vilka bevekelsegrunder som stater väljer att fortsätta eller väljer att ingå i Nato. Mitt teoretiska ramverk säger att stater handlar i egenintresse och att alliansformationer alltid inkluderar kostnader för staterna som ingår i den. Enligt teorin måste det då finnas fördelar att ingå i allians som uppväger dessa kostnader för staterna. Som jag tidigare har nämnt kommer jag att koncentrera denna undersökning på de egenintressen för staterna som kan tänkas uppväga dessa kostnader för staterna. Dessa

intressen kommer att relateras till makt som är en central del av de teorier som jag har valt att använda mig av. Här nedan kommer jag att definiera vad som jag avser att undersöka inom de olika faktorerna då det krävs en avgränsning i dessa maktdefinitioner för att undersökningen ska bli överskådlig. Dock finns det i ett problem i denna avgränsning då staters syn på makt och dess politik för detta skiljer sig markant mellan staterna p.g.a. deras olika kapacitet

(Sheehan 2005:7). USA har t.ex. större förutsättningar att verka globalt för sina egenintressen, medan Polen har en begränsad kapacitet för att verka världsomspännande. Jag har valt att behandla staternas egenintresse utefter deras respektive kapacitet, eftersom min teori säger att staterna handlar i egenintresse och detta relaterar till staternas säkerhets agenda då teorin utgår ifrån att säkerhet är det viktigaste målet för stater. Här är makt en viktig komponent eftersom makt avskräcker möjliga fiender att initiera en konflikt (Sheehan 2005:13). Detta förhållande leder till att stater alltid försöker maximera sin makt och sin kapacitet i ett led för att uppnå säkerhet. Jag kommer visa detta förhållande i min analysdel, då jag kommer att söka

empiriska exempel på de tre olika staternas politik, för att visa på skillnaderna mellan dessa. Jag kommer även att söka empiriska bevis för den delen av alliansteorin som säger att det finns tre olika motiv för stater med varierande kapacitet att ingå i allians, detta har jag redan nämnt under de respektive staterna som jag har valt ut att studera lite närmare. Dessa faktorer faller till viss del inom själva säkerhetsbegreppet, då det relaterar till staternas maktposition, och kommer här efter indelas därefter.

Jag har även valt att koncentrera undersökningen runt ekonomiska frågor eftersom de tydligt relaterar till staters egenintresse. De ekonomiska ramverken jag kommer att hålla mig inom behandlar i huvudsak de ekonomiska fördelar som ett alliansmedlemskap för med sig. Ett åtagande i en allians för alltid med sig kostnader dessa kan vara politiska eller rent ekonomiska kostnader, och i min frågeställning ingår frågan om vilka ekonomiska fördelar som denna alliansbildning för med sig till sina medlemmar. Jag kommer därför i huvudsak inrikta mig på denna faktor. Min teori säger även att för en allians ska överleva krävs det att

medlemsstaterna får tillbaka mer än de ger ekonomiskt eller politiskt, annars kommer de att lämna alliansen. I min undersökning handlar det mycket om s.k. ”burden sharing” mellan medlemmarna, d.v.s. att staterna delar på kostnaderna för Natos operationer och dess fördelning. (Hartley 1999:37) Men jag kommer även att försöka undersöka rent ekonomiskt vinstintresse hos de tre staterna och vilka ekonomiska följder som det för med sig att ingå i denna allians.

1.6 Avgränsning

Här kommer jag att redogöra för de avgränsningar som jag kommer att göra i denna undersökning. Först har jag valt att avgränsa mig till dessa tre stater som jag redan har nämnt, detta p.g.a. att både utrymmet och tidsbegränsningen hade gjort det omöjligt att djupgående undersöka varje enskild medlemsstat och dess motiv för att behålla institutionen. Att göra detta hade naturligtvis gett ett mer komplett resultat utefter min frågeställning, men min förhoppning är att jag genom att gör detta urval av stater kan jag visa på att det finns olika bevekelsegrunder för olika typer av stater med varierande kapacitet och maktambitioner att vilja behålla den rådande ordningen. Dock så har jag även avgränsat mig till de fullvärdiga medlemmarna av Nato och inte inriktat mig för de s.k. PFP (Partnership For Peace) länderna, d.v.s. de stater som har ett samarbete med Nato men inte ingår i dess politiska eller militära struktur. Jag har också gjort en historisk avgränsning då min teori är uttalat ahistorisk. Jag kommer därför endast ge en kortfattad beskrivning av Natos skapande och incitamenten som fanns då för att skapa institutionen, detta ser jag dock inte som något problem eftersom jag i min frågeställning vill veta varför organisationen fortfarande existerar idag. Jag har även avgränsat undersökningen till att bara innefatta de säkerhetspolitiska och ekonomiska egenintressen till Natos bevarande, då dessa skäl korrelerar med min teori om staters

egenintresse och strävan efter makt. Detta innebär att jag ej kommer att undersöka saker som ligger utanför dessa sfärer, som t.ex. gemensamma identiteter och värderingar.

1.7 Källkritik

Jag har använt mig av ett flertal olika källor i skapandet av detta arbete. I min översikt över Nato har jag använt mig mycket utav Gudmundson som har arbetat som svensk

diplomat och har haft en bra inblick i Nato under en lång tid vilket gör att jag i huvudsak har använt hennes bok i översikten. Jag har vidare generellt sett använt mig mycket utav

mot dessa källor. Jag har i största möjliga utsträckning försökt triangulera dessa uppgifter mot andra källor för att försäkra mig om att uppgifterna är riktiga, och att deras reliabilitet och validitet är säkerhetsställd. Några av de Internet källor som jag har använt mig av är att dock att anse som primärkällor, då främst officiella källor som de olika regeringarnas och Natos egna hemsidor. Jag har även använt mig av publicerade vetenskapliga artiklar och källor. Vidare så har jag använt mig till viss del av tidningsartiklar som är publicerade i välkända och välrenommerade tidningar för att få en uppfattning om hur diskursen omnämns för den breda publiken, jag är även medveten om att dessa källor är sämre ur ett vetenskapligt perspektiv p.g.a. att samma kontroll och krav inte tillämpas hos dessa publikationer men dessa har främst används som ett komplement till de andra källorna och analysdelen. Jag har även undvikit tendensiöst material och har ändvänt mig av oberoende tankesmedjor och organisationer som källor. Överlag så anser jag att mina källor håller god kvalitet och är relevanta för denna undersökning.

1.8 Disposition

Efter denna inledning så kommer jag att redogöra för Natos organisation, struktur, beslutsprocess och dess operativa förmåga för att ge läsaren en inblick i organisationen. I kapitel tre kommer jag att analysera empiriskt och vetenskapligt material utefter min operationalisering och frågeställning för att slutligen redogöra för analysen och diskutera denna för att nå fram till en slutsats av denna undersökning i kapitel fyra.

2 NATO

I detta kapitel kommer jag att ge en översikt över Nato som organisation och hur den används i praktiken. Detta gör jag för att läsaren ska få en grundläggande uppfattning om organisationen och dess struktur, som kommer att underlätta vidare läsning. Jag kommer att börja med att kort beskriva Natos uppkomst och dess existens under det Kalla Kriget. Jag kommer sedan att fortsätta med Natos förändring och utvidgningen mot öst. När detta är gjort kommer jag att redogöra för organisationens struktur och dess beslutsprocess för att slutligen redogöra för vad organisationen faktiskt gör i praktiken.

2.1 Uppkomst och det Kalla Kriget.

När förhandlingarna mellan staterna inledes under våren 1948 ansågs Sovjetunionen inte som något akut hot, man ansåg att Sovjet inte ville ha krig och inga krigsförberedelser kunde skönjas. Dock uteslöts det inte att en sovjetisk invasion av Västeuropa kunde hända de närmsta åren, men detta hot ansågs inte vara det primära. Hotet var snarare att Sovjet successivt skulle expandera sin maktsfär genom infiltration och underminera det västeuropeiska landet ett efter ett, och därmed uppnå en strategisk dominans i Europa. (Gudmundson 2000:31) Det var alltså inte givet att ett expansivt Sovjet skulle mötas med militära medel. Kampen skulle snarare stå mellan politiska och ideologiska skillnader, och skulle mötas med ekonomiska och sociala medel. Kommunistpartierna stod starka i Europa efter kriget, i synnerhet i Italien och Frankrike där de hyllades för sina insatser i motståndet mot nazismen. Detta var ett reellt problem för Västeuropas regeringar då de var tvungna att övertyga sin befolkning att ett samhälle byggt på demokratiska principerna och

marknadsekonomi var ett bättre alternativ än sovjetkommunismen, vars realiteter få kände till. (Gudmundson 2000:32) Huvudinstrumentet för de ekonomiska och sociala medel som skulle bekämpa en spridning av kommunismen var Marshallplanen, som under fyra år delade ut tolv miljarder dollar till 16 europeiska länder. Bildandet av Nato skulle vara ett politiskt

komplement till de andra åtgärderna då det amerikanska löftet att komma till undsättning vid en konflikt skulle underlätta för de europeiska staterna att bygga upp sina egna stater för att stå emot det sovjetiska trycket. I april 1949 undertecknades Washington avtalet av tolv länder och atlantpakten var född. Den viktigaste punkten i detta fördrag var artikel 5, den kollektiva försvarsutfästelsen.

”The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against

them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by article 51 of the charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such actions as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic

area.”(Gudmundson 2000:211)

Åren efter atlantpaktens bildande börjar dess försvarsstruktur att utvecklas till vad den blir senare i organisationen. Detta är att medlemsländernas representanter i Atlantrådet normalt skulle bestå av staternas utrikesministrar. Man inrättade även en försvarskommitté som skulle bestå av ländernas försvarsministrar, vars uppgift var att, inom ramen för policy direktiv från rådet, ansvara för den gemensamma förvarsplaneringen. 1950 inrättades två strategiska kommandon, ett för Europa och ett för Atlanten med varsin befälhavare, jag kommer att återkomma med en mer utförlig beskrivning av dessa här nedan under Natos struktur. 1951 stationerades fyra amerikanska divisioner i Europa, och trots att den amerikanska

truppnärvaron har minskat efter det kalla kriget finns det fortfarande amerikanska baser i Europa, detta ses som en viktig del för trovärdigheten i den gemensamma försvarsutfästelsen. (Gudmundson 2000:59-60) Under 50-talet antogs Natos försvars doktrin om massiv

vedergällning, och innebar att ett konventionellt anfall mot Västeuropa skulle mötas med total förstörelse av sovjetiska industri- och befolkningscentra. Denna doktrin var bara övertygande så länge USA inte hotades av sovjetiska kärnvapen, detta ändrades 1957 då sovjet med uppskjutningen av sputnik visade världen att man nu hade kärnvapen kapacitet, och det amerikanska monopolet var brutet. Den massiva vedergällningsdoktrinen övergavs 1967 för den s.k. ”flexibel respons” doktrinen, och innebar att svaret på en sovjetisk attack skulle stå i proportion till dennes karaktär och omfattning. Denna doktrin krävde dock att de

konventionella styrkorna i Europa ökade för att den skulle bli trovärdig, och det var de

europeiska länderna som skulle få stå för denna kostnad. Denna doktrin handlade också till stor del om att tröskeln för kärnvapen användning skulle höjas. Samtidigt fanns det

meningsaktningsskillnader i Västeuropa om kärnvapnen, då USA vill ha en centraliserad tillgång och att Storbritanniens och Frankrikes kärnvapen skulle ha underordnats USA. Denna interna konflikt fick som följd att Frankrike drog sig ur Natos militära struktur 1966, men fortsatte att ingå i de andra institutionella arrangemangen. Flexibel respons doktrinen fick dock

stor kritik från de västeuropeiska allierade, då de ansåg att kostnaderna för

styrkeuppbyggnaden skulle vara för höga och dess effektivitet ifrågasattes, då Europa aldrig skulle kunna matcha Sovjet i manskap eftersom Sovjet hade fördel av sitt massiva

befolkningsunderlag. Detta menade man på att kunde ge Moskva känslan av att de kunde vinna ett krig mot väst. (Gudmundson 2000:59-62, NATO´S Strategy Of Flexible)

2.2 Natos förändring och utvidgning

Vid det kalla krigets slut var den allmänna uppfattningen hos de realistiska teoretikerna att Nato skulle upphöra att existera då staterna inte längre hade något hot att balansera emot. (Wallander 2000:705) Detta visade sig att vara en felaktig slutsats eftersom Nato genomgick en förändringsprocess och fortsätter fortfarande 16 år efter kalla krigets slut att spela en betydande roll i europeisk säkerhetspolitik. Natos förändring började så tidigt som 1991 med att

medlemsländerna formulerade en ny säkerhetsstrategi, den s.k. Romstrategin. Romstrategin drog upp en rad nya säkerhetsstrategiska ansatser som skulle baseras på dialog, samarbete men även upprätthållandet av ett kollektivt försvar. Man utvidgade också säkerhetsbegreppet i den nya strategin att innefatta politiska, ekonomiska och miljömässiga aspekter av

säkerhetspolitiken. (Gudmundson 2000:79) Nu när man inte längre stod inför ett klart och definierat hot var Nato länderna tvungna att förbereda sig för andra mer diffusa hot, som hade sina grunder i de forna sovjetstaternas politiska, sociala och ekonomiska instabilitet. Det fanns risker att dessa svårigheter skulle leda till väpnade konflikter som i värsta fall skulle hota något av Natos medlemsländer. Det hade även uppstått fler säkerhetsrisker i samband med

Sovjetunionens sönderfall i form av riskerna för spridning av Sovjets massiva kärnvapen arsenal. Sovjetunionen såg fortfarande som ett allvarligt säkerhetshot, då osäkerheten och instabiliteten i landet var en riskfaktor, som tillsammans med dess stora konventionella armé och kärnvapen arsenalen fortfarande kunde hota Nato länderna. Romstrategin formulerade även fyra fundamentala säkerhetsuppgifter för det ”nya” Nato.

- Att främja en stabil säkerhetsgrund i Europa, för att främja framväxten av demokratiska institutioner och verka för fredliga lösningar av konflikter, där ingen stat kan hota eller tvinga någon europeisk nation genom hot eller användning av väpnat våld.

Denna punkt är i första hand politisk och syftar till att främja den demokratiska

utvecklingen i de forna sovjetstaterna, och att skicka en tydlig varning till Ryssland att försök till att hindra eller fördröja denna omvandling skulle leda till spänningar med Väst.

- Att användas som ett transatlantiskt forum för allierade i frågor rörande deras vitala intressen och säkerhet.

Man kan tolka detta som att banden över atlanten sågs fortfarande som en garant för den europeiska säkerheten, och det fanns en oro från europeiskt håll att USA skulle minska sin truppnärvaro på kontinenten till en nivå där den inte längre skulle ha någon strategisk betydelse. USA kunde anses vara en stabiliserande faktor i Europa, både mot Moskva och mellan de stora Europeiska staterna.

- Att avskräcka och försvara mot alla hot om våld gentemot någon Nato medlem.

Denna punkt avspeglar att man fortfarande ansåg att det fanns behov av ett kollektivt försvar, och att detta även i fortsättningen skulle vara Natos huvuduppgift.

– Att behålla den strategiska balansen i Europa.

Detta var en omskrivning för att Nato skulle även i fortsättningen kunna upprätthålla den militära jämvikten med Sovjetblocket.

Detta är Gudmundsons tolkningar av hur strategin formulerades och hon anser att man med tydlighet att Nato länderna fortfarande bedömde världen efter ett bipolärt system, men detta kan också ses som ett uttryck för att slå vakt om det traditionella Nato då ingen visste vad framtiden skulle bära med sig. (Gudmundson 2000:82-83)

Romstrategin utvecklades och förändrades 1999 då Washingtonstrategin antogs under alliansens 50 års jubileum. Denna strategi bygger på den tidigare antagna Romstrategin, men under de åtta år som hade hunnit passera hade det säkerhetspolitiska läget i Europa börjat klarna. Washingtonstrategin konkretiserar de säkerhetspolitiska ansatser som hade sin grund i Romstrategin, t.ex. hade målet att upprätthålla strategisk balans i Europa försvunnit och dialog, partnerskap och samarbete hade tillsammans med krishantering fått ställning som

huvuduppgifter för Nato. (Gudmundson 2000:83-84)

1999 var också det året då den första medlemsutvidgningen mot öst ägde rum. Den 16 mars detta år upptogs Polen, Tjeckien och Ungern som fullvärdiga medlemmar av Nato. Detta gjordes då de nya medlemsstaterna hade uppfyllt de krav som Nato ställde på de nya

aspiranterna. De nya medlemmarna förväntandes att vara beredda att ta del av hela spektra av åtagande som följde ett medlemskap i organisationen. De fick inte heller ta med sig olösta minoritets- eller gränskonflikter in i alliansen, och kunna åta sig alla de försvarsförpliktelser som följer med ett medlemskap i Nato. (Gudmundson 2000:119) sedan dess har det

förekommit ytterligare en utvidgning mot öst 2004 där sju nya stater (Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovenien och Slovakien) upptogs i alliansen. Det finns för

närvarande även tre kandidat länder (Albanien, Kroatien och Makedonien) som aspirerar på ett medlemskap. (NATO Topics: Enlargement)

2.3 Organisation och Struktur

Natos struktur för samarbete mellan medlemsländerna består av ett antal kommittéer, jag kommer här nedan att redogöra kort för de viktigaste funktionerna. Denna redogörelse blir väldigt basal, eftersom en utförligare redovisning av dessa funktioner hade varit allt för utrymmeskrävande.

Natos politiska högkvarter är beläget i Bryssel och där samlas delegationerna från de olika medlemsländerna för förhandlingar. Arbetet leds av en General Sekreterare, som traditionellt skall vara europé,(Gudmundson 2000:59) och detta ämbete innehavs för närvarande av Jaap de Hoop Scheffer (Nederländerna). (NATO Who is Who) General sekreteraren har tre

huvudsakliga uppgifter, han är ordförande för de tre kommittéerna NAC, DPC och NPG (se nedan för vad dessa har för uppgifter). Generalsekreteraren är även Natos ansikte utåt och ska representera Nato i enighet med medlemsländernas vilja. Ämbetet tillsätts genom nomineringar från medlemsländerna och innehas i en period av fyra år. (NATO Handbook 2006:74) De viktigaste kommittéerna som ingår i den politiska strukturen är som följer.

The North Atlantic Council (NAC): NAC är den politiska auktoriteten i Nato och har den

politiska beslutande rätten. Kommittén består av de respektive medlemsländernas permanenta representanter. Ungefär två gånger om året möts kommittén på ministernivå och representeras då av staternas utrikesministrar. Alla medlemmar har en röst och beslut tas genom consensus mellan medlemsstaterna, och är därmed den kollektiva viljan hos medlemmarna. (Foreign Policy Accociation)

The Defence Planning Committee (DPC). DPC består även den av representanter och

representeras på ministernivå av försvarsministararna. DPC har ansvar för den kollektiva försvarsplaneringen och övriga försvarsfrågor. Frankrike är inte representerat i denna kommitté eftersom de drog sig ur det militära samarbetet 1966, men i övrigt är alla de andra

medlemsländerna representerade. I DPC:s uppgifter ingår att ansvara för NATO:s militära struktur och har inom denna samma auktoritet inom denna som NAC. (Foreign Policy Accociation)

The Nuclear Planning Group (NPG): NPG används som ett forum mellan medlemsstaterna

deltager alla medlemsländer, utom Frankrike, och representeras av staternas försvarsministrar. (Foreign Policy Accociation)

Den militära strukturen i leds av The Military Committee(MC) som utgörs av staternas permanenta militära representanter. Den huvudsakliga uppgiften för MC är att ge de politiska kommittéerna beslutsunderlag i försvars och militära frågor, och operationalisera de militära beslut som tas i dessa instanser. MC leds av en ordförande som väljs på perioder om tre år, och ämbetet innehas för närvarande av General Raymond Henault (Kanada). (NATO Who is Who, NATO Handbook 2006:85) Under MC finns två strategiska befälhavare som ansvarar för sitt respektive ansvarsområde, dessa lyder direkt under MC och innehas traditionellt av

amerikaner. (Gudmundson 2000:59)

The Supreme Allied Commander Europe (SACEUR) och Supreme Allied Commander

Transformation (SACT) har det övergripande ansvaret för Natos militära frågor inom deras

respektive område. SACEUR är även USA:s militära befälhavare i Europa och högste chef för ACO (Allied Command Operations), även kallat SHAPE som är beläget i Mons, Belgien. SACEURs främsta uppgifter är att bibehålla säkerheten för medlemmarna och ansvara för de operationer som organisationen utför. SACT:s främsta uppgift är att effektivisera Natos militära styrkor genom utveckling av utrustning och utbildning. SACT är stationerad på ACT (Allied Command Transformation) som ligger i USA. (NATO Handbook 2006:87-91)

Natos militära styrkor delades efter det kalla kriget in i tre olika kategorier snabbinsats styrkor, huvudstyrkor och förstärkningsstyrkor. Detta mycket p.g.a. att det inte längre var någon överhängande risk för en storskalig invasion av Europa. Dock så krävde de nya uppgifterna att styrkor snabbt kunde sättas in för bl.a. krishantering (Gudmundson 2000:91) Den nya snabbinsats styrkan som står till Natos befogade består av upp till 25 000 soldater som kan sättas in fem dagar efter beslutet att skicka trupper har fattats av NAC och går under namnet NATO Response Force. (NATO Topics: The NATO Response Force)

2.4 NATO:s operativa insatser

Jag har här ovan kort redogjort för Natos övergripande struktur och organisation, nu när detta är gjort ska jag redogöra kort för vad Nato verkligen gör för insatser. Jag kommer i detta avsnitt endast redogöra för de operationer som Nato är involverade idag, detta innebär att jag inte kommer ta upp tidigare genomförda operationer med ett undantag nämligen bombningen av Kosovo, då jag anser att denna operation är av vikt att nämna då man redogör för Natos

operativa kapacitet och det faktum att det var den första gemensamma anfallskampanjen som Nato har genomfört.

Kosovo Air Campaign (1999): I mars 1999 utförde Nato en 78 dagar lång luftkampanj mot

serbiska mål i det forna Jugoslavien. Målet med denna kampanj var att förhindra den humanitära katastrof som föregick där att eskalera ännu mer och att tvinga den serbiske presidenten Milosevic att dra tillbaka sina styrkor från Kosovo. Anfallskampanjen

genomfördes utan sanktionering från FN:s Säkerhetsråd, då man ville komma runt Ryssland och Kinas vetorätt i detta. (Weiss & Collins 2000:93) Flygangreppen avslutades den 10 juni 1999 då Milosevic accepterade de krav som det internationella samfundet hade satt upp och drog tillbaka de serbiska trupper som befann sig i Kosovo. Strax efter detta utstationerades den multinationella fredstyrkan KFOR (se nedan) i Kosovo. (Gudmundson 2000:165)

Kosovo Force (KFOR): KFOR är en Nato-ledd multinationell fredstyrka som är stationerad

i Kosovo med uppdrag att främja en säker miljö för dess invånare. I dess uppdrag ingår humanitära uppgifter som t.ex. medicinskt bistånd och assistans åt återvändande flyktingar, men även demokrati främjande insatser som avväpning av civilsamhället och

institutionsbyggande åtgärder. (NATO Topics: Kosovo Force)

International Security Assistance Force (ISAF): ISAF agerar under FN mandat att främja

säkerhet och att hjälpa den Afghanska administrationen att utöva sin auktoritet över landet. Man bistår även med träning av den afghanska militären och polisen, och assisterar även dessa vid operationer för att bibehålla säkerhet och stabilitet i landet. (NATO Topics: Afghanistan)

Darfur: Nato har på begäran från den Afrikanska Unionen bistått med lufttransporter för

dess fredsbevarande trupper in i Darfur. Man har även bistått med träning av officerare från AU, huvudsakligen i frågor rörande ledning och informationshantering i multinationella operationer. (NATO Topics: NATO:s assistance)

Irak: Nato är inte direkt inblandade i den internationella styrka som har varit i Irak sedan

2003, men har på begäran av interimsregeringen i Irak bidragit med träning av irakiska

militärer. Natos mål med denna assistans är att hjälpa den irakiska administrationen bygga upp dess kapacitet så den kan ansvara för sin befolknings säkerhet. Natos medlemmar är även stora biståndsgivare av militär utrustning som t.ex. kroppsskydd, ammunition och bepansrade fordon. (NATO Topics: NATOs assistance to Iraq)

Operation Active Endeavour: Nato fartyg patrullerar ständigt Medelhavet och bevakar den

sjötrafik som förekommer i dessa vatten. Målet med detta är att förekomma terrorist aktiviteter i området och skydda de fraktfartyg som passerar Gibraltarsund. Det är av största vikt för Nato

att denna trafik är skyddad eftersom ca 65 procent av Västeuropas konsumering av olja och naturgas passerar genom sundet. (NATO Topics: Operation Active Endeavour)

3. Analys

I detta kapitel kommer jag att redovisa de empiriska fakta som jag har hittat relaterat till min frågeställning och teori. Som jag nämnde i operationaliseringen har de tre staterna olika säkerhetsintressen och kapacitet för att kunna söka dessa aktivt. P.g.a. detta kommer de tre avsnitten i detta kapitel se lite olika ut då jag inte kommer ha en enhetlig uppdelning av deras mål, just p.g.a. deras olika intressen. Jag hoppas att detta kapitel ändå kommer att vara lättöverskådligt och att läsaren har förståelse för denna uppdelning. Detta kapitel kommer att inledas med en redovisning över de gemensamma fördelarna som kan tillämpas på alla medlemsländer i Nato, för att sedan redogöra för USA:s intressen i organisationen, och sedan fortsätta med Frankrike och Polen.

3.1 Gemensamma Fördelar

Att ingå i allians med andra stater innebär både kostnader och fördelar. Som jag skrev i kapitel ett så är den politiska kostnaden i Nato hög, eftersom det innebär en viss begränsning i staters handlingsfrihet, denna kostnad är olika hög för olika stater då stora stater har

kapaciteten till att agera utanför institutionen medan svagare stater inte har denna möjlighet. Denna förlust grundar sig till stor del på att man ska koordinera sin utrikespolitik med de andra medlemmarna, och det gemensamma åtagandet under kapitel fem arrangemanget. Dock så för detta även med sig fördelar åt medlemsstaterna då de i praktiken är garanterade

assistans av de andra staterna i händelse av en konflikt. Detta är i och för sig inte givet och det är en avvägning som staterna måste göra, eftersom det alltid finns en risk att de andra

medlemsländerna inte lever upp till avtalet. Trots denna osäkerhet har Europa till stor del litat på att deras säkerhet har varit garanterad av USA och dess kärnvapenarsenal under det kalla kriget. Även efter det kalla kriget har Europas stater utnyttjat det faktum att de är under beskydd av världens enda kvarvarande supermakt, då de kraftigt har sänkt sina

försvarsbudgetar. Alla Europas staters försvarsbudgetar tillsammans uppgår till ungefär 60 procent av USA:s egen försvarsbudget. (NATO Speech) USA har dragit fördel av att man har varit försäkrad om att dess allierade inte har utvecklat en självständig försvarspolitik och dämpat viljan hos de andra medlemmarna att utveckla egna kärnvapen. (Tertrais 2004:136)

Nato har också bidragit till stabilitet på den europeiska kontinenten och dämpat säkerhetsdilemmat mellan de europeiska staterna, och detta har i sin tur gynnat den europeiska marknaden, med utländska investeringar och handelsutbyte mellan de transatlantiska staterna (Duffield 1994:773).

Natoalliansen har även varit en fråga om kostnadseffektivitet, då man har ett samarbete inom det s.k. ”Research and Development” (R&D) området, där medlemmarna koordinerar sin försvarsforskning och utveckling.

3.2 USA

3.2.1 Geopolitik och geostrategiska fördelar:

USA har sedan Natos bildande haft militär närvaro i Europa, företrädesvis i Tyskland. Detta sågs som en garanti för att USA verkligen skulle ingripa om en konflikt skulle initieras i Europa under Kalla Kriget, eftersom att amerikanska trupper skulle bli direkt inblandade i stridigheter mot sovjetiska trupper (Changes in US forward). Nu när kalla kriget är slut så finns det fortfarande amerikanska baser i Tyskland och den mest betydande av dessa är Ramstein Air Force Base som utgör högkvarter för US Air Forces in Europe. Härifrån kan flygplan och trupper nå till tre kontinenter (Europa, Afrika och delar av Asien)(Ramstein Air Base). Då USA har globala säkerhetsintressen är det av största vikt att de har en stor

geografisk spännvidd för att kunna landsätta och underhålla sina trupper i deras operationer. I och med utvidgningen österut håller USA nu på att omvärdera sina utlandsförlagda baser. Eftersom det är strategiskt mer fördelaktigt att flytta sina baser längre österut har man träffat avtal med de nya Nato medlemmarna att få förlägga baser på deras territorium, samtidigt som man avvecklar flera baser i Tyskland (Changes in US forward.). Detta beslut ligger i linje med USA:s nya strategiska säkerhetsagenda, bl.a. då den inbegriper kriget mot terrorismen. I denna kamp är mellanöstern ett strategiskt viktigt område som man kan se av USA:s

anfallskrig mot talibanernas Afghanistan och Saddams Irak. Genom att flytta baserna längre österut får man en längre räckvidd på sina operationer och underlättar logistiken till dessa områden (Allen 2003). Man tar även hänsyn till de ekonomiska frågorna då det är billigare att förlägga en militärbas i Rumänien än utanför Bonn (Allen 2003). Beslutet att flytta baser från Tyskland till östländerna kan även ses som en belöning för öststaternas stöd i Irak frågan, fastän det inte uttrycks explicit. En amerikansk militärbas genererar arbete och ett lyft för den lokala ekonomin där den förläggs, och man beräknar att ca 70 000 arbeten i service sektorn kommer att försvinna i Tyskland då de aktuella amerikanska baserna läggs ner. I Bulgarien och Rumänien kommer det inte att stationeras fullt så många soldater som det har funnits i Tyskland, men man räknar med att de ekonomiska fördelarna ändå kommer att gynna dessa stater. Detta genom att infrastrukturen runt baserna kommer förbättras avsevärt och att amerikanska baser i landet bidrar till den interna stabiliteten, vilket kommer leda till ökade

FDI (Changes in US forward). Som jag nämnde i teoridelen kan den som kontrollerar institutionen fördela kostnader och vinster mellan medlemmarna, och detta kan klart vara ett sådant fall. USA kan på detta sätt straffa Tyskland för deras motstånd mot den amerikansk ledda invasionen mot Irak, samtidigt som man belönar bl.a. Polen och Rumänien för deras stöd för detsamma. Dock kommer man att fortsätta använda baser och flygfält i Tyskland, men det kommer att ske en kraftig reduktion av den amerikanska närvaron i landet (Changes in US forward).

USA använder även de nya Nato medlemmarnas territorium för upprättandet av det nationella missilförsvaret som håller på att implementeras. Man skall bl.a. inrätta en missil bas i Polen och en radarstation i Tjeckien, meningen med detta missilförsvar är att det ska skydda USA från inkommande långdistans missiler från s.k. rouge states (t.ex. Iran och Nordkorea) USA hävdar även att Europa kommer att skyddas av dessa installationer och det bör nämnas att även Nato förbereder ett missilförsvar i Europa som skall skydda mot

kortdistans missiler, och att dessa två system ska komplettera varandra (Missile Defence Fact).

3.2.2 Frigörande av amerikanska trupper

Natos inblandning i de fredsbevarande insatserna i bl.a. Afghanistan bidrar till att amerikanska trupper frigörs från dessa uppgifter och kan användas till andra amerikanska intressen. När USA inledde Operation Enduring Freedom i Afghanistan bistods de av andra Nato medlemmar som ingick i koalitionen. Nu har en stor del av koalitionens medlemmar ansvaret för de fredsbyggande och demokratibyggande åtgärderna i Afghanistan och de amerikanska trupperna ägnar sig i huvudsak åt att nedkämpa de talibaner som befinner sig i södra och östra Afghanistan, något som ligger i linje med USA:s krig mot terrorismen. USA hade 2006 sammanlagt något över 20 000 soldater i Afghanistan och av dessa ingick endast ca 2500 i de Nato ledda insatserna (Can NATO survive Afghan.). Den Nato ledda styrkan har de senaste åren växt markant, från 8000 soldater 2005(NATO in Afghanistan) till 30000 soldater 2007 (NATO Topics - NATO in Afghanistan). De Europeiska länderna som ställer sina trupper till förfogande för de fredsbevarande insatserna har dock inget större inflytande i hur USA utformar landets policy. Detta har lett till att de Europeiska allierade ifrågasätter USA intentioner med Nato, de har uttryckt misstankar om att USA använder Nato medlemmarnas trupper och resurser för att nå upp till sina egna strategiska intressen (Unblocking EU-NATO). Detta fenomen kan man även applicera på konflikten i Irak, där det har uttryckts önskan från USA:s håll att Nato borde ta över de fredsbevarande insatserna i landet

(Washington pushes for NATO). Detta förslag förkastades dock av andra allierade, främst Frankrike och Tyskland, som konsekvent motsätter sig trupper i Irak under Nato flagg. De stödjer dock Natos roll som utbildare av irakiska officerare, men kräver att denna utbildning äger rum utanför Irak (USATODAY.com).

3.2.3 NATO gynnar den amerikanska försvarsindustrin.

Medlemmarna i Nato är beroende av den amerikanska försvarsindustrin för att fylla sina behov i militärteknologi. Amerikanska företag tillverkar all kommunikation störnings teknologi och bygger nästan alla interkontinentella bombflyg som används av Nato

medlemmarna (World Policy Institute). Den amerikanska försvarsindustrin köper även upp europeiska företag som tillverkar militär material bl.a. ägs det svenska förtaget Bofors av United Defence och det spanska förtaget Santa Barbara köptes upp av General Dynamics. Denna utveckling har lett till oro ur ett europeiskt säkerhetsperspektiv, då man är rädd att hamna i ett för stort beroende förhållande till USA för att få tillgång till militär teknologi (NATOs defense gap).

I och med Natoutvidgningen till de forna öststaterna har nya möjligheter öppnat sig för den amerikanska försvarsindustrin. 1999 anordnande de största aktörerna i den amerikanska försvarsindustrin ett konvent för de nya Nato medlemmarna och de andra staterna som var aspiranter på att upptas i alliansen. Dessa nya medlemmar använde sig fortfarande av utdaterad sovjetisk utrustning, och var tvungna att uppgradera sin arsenal och militär teknologi för att möta Natos standardisering av militärt material. Natos standardisering grundar sig på att den utrustning som alliansens medlemmar använder sig av ska vara kompitabel med varandra (Interoperability for joint operations). Detta krav utnyttjar den amerikanska försvarsindustrin genom att ge de nya medlemmarna anbud på amerikansk militär teknologi med kraftigt subventionerade priser och fördelaktiga lån som är garanterade av den amerikanska staten (The high cost of NATO). Polen är ett av de nya medlemsländer som har köpt militär teknologi av amerikanska företag på detta sätt, då de köpte 48 stycken F-16 stridsflygplan av Lockheed Martin för ett värde av 3,5 miljarder dollar (Arms Control Association) Denna affär gör också att Polen är beroende av Lockheed Martin för

underhållandet av sina nya investeringar i framtiden, vilket kommer generera ännu mer pengar till den amerikanska försvarsindustrin och befästa beroendet av den amerikanska försvarsindustrin. Det kan även tilläggas att Tjeckien och Ungern fick kritik från amerikanskt håll för att de valde JAS Gripen framför amerikansk tillverkade flygplan (Arms Control Association).

3.2.4. Säkerhetsintressen i Europa.

USA har fortfarande vissa centrala nationella säkerhetsintressen i Europa, inte minst ekonomiska. De ekonomiska förbindelserna över Atlanten utgör den överlägset största

ekonomiska zonen i världen, trots de spänningar som har uppstått mellan de två olika blocken gällande skyddstullar och liknade handelshinder. (United States and Europe) Men det är även viktigt för den amerikanska administrationen att behålla sina europeiska allierade eftersom de är en viktig del i USA:s säkerhetsstrategi. USA behöver sina Natoallierade för att effektiv bekämpa den internationella terrorismen, i former av underrättelse utbyte och militära styrkor ( Lugar 2002:11). Genom att använda Nato som ett transatlantiskt samarbetsverktyg i kriget mot terrorismen öppnar detta för en multilateral hållning mot detta säkerhetshot, och

deltagande av andra Nato medlemmar i operationer som är riktade mot terrorism. Exempel på sådana operationer är Natos pågående deltagande i Afghanistan och operation Active

Endaevour.

Ett av USA:s primära säkerhetsmål i Europa är även att behålla sitt inflytande över de europeiska staterna, då detta utgör grunden till deras maktbas i Europa. Det har uttrycks farhågor i USA att ESDP kommer att leda till minskat amerikanskt inflytande i Europa. Man vill inte heller att ESDP utvecklas som ett konkurrerande säkerhetsalternativ. För att detta inte ska ske har USA konsultationer med EU:s Nato medlemmar angående utformningen av ESDP. (National Security Strategy 2002:26) USA:s hållning till ESDP är splittrad, man har från början stött en sådan europeisk säkerhetsorganisation då man förväntar sig att det får de europeiska allierande att öka sina försvarsutgifter och på så sätt öka sin kapacitet som gynnar Nato. Det har tidigare funnits missnöje från USA:s sida att de europeiska medlemsstaterna inte har haft någon reell kapacitet, och p.g.a. detta har USA fått stå för huvuddelen av kapaciteten vid Nato insatser. Därför stödde USA en europeisk säkerhetsregim, eftersom de hoppades att fördelningen av resurser nu skulle bli jämnare mellan Europa och USA. (European Defence)

Dock befarar man att ESDP håller på att utvecklas som en autonom organisation, som kommer att agera fristående från Nato och utan konsultationer av den samme. Deras farhågor har de till viss del redan inträffat, bl.a. den europeiska insatsen i Kongo 2003 och upprättandet av ett eget högkvarter . Man befarar att ett EU som är lett till stor del av Frankrike kommer att stänga ute amerikanarna från den europeiska politiken och i förlängningen hota USA:s

unipolära ställning. Den förre franske presidenten Chirac har tydligt sagt att han strävar efter en multipolär värld, där EU tydligt ingår som en stormakt. (Chirac 1999) Man kan se Natos

utvidgning mot öst som en strategi för USA att behålla ett visst inflytande i den europeiska politiken. De öststater som nu är medlemmar i Nato, är eller aspirerar på ett medlemskap i den Europeiska Unionen. USA har flyttat sitt fokus mer till dessa stater som är tydligt mer

”proamerikanska” än t.ex. Frankrike och Tyskland. Dessa stater var också mer positiva till USA:s Irak invasion 2003, och bl.a. Polen är en aktiv part i Irak och har numera väldigt goda relationer med USA. (Poland: Security Assistance) Genom att skapa bra relationer med de nya Natomedlemmarna säkerhetsställer också USA att man även i fortsättningen kommer ha ett visst inflytande i den europeiska politiken, och en viss kontroll över den nya europeiska säkerhetsorganisationen. Detta kan även vara anledningen till att USA starkt förordade en utvidgning av Nato, då de explicit uttrycker att en utvidgning ligger i USA:s nationella intresse och kommer att leda till en starkare allians. (NATO Enlargement)

3.2.5 Sammanfattning

Jag har här i analys delen visat att USA har makten att fördela vinsterna och kostnaderna mellan de olika medlemsländerna, detta mycket p.g.a. deras utlandsförlagda baser. USA:s beslut att flytta stora delar av sina tyska baser längre österut till Rumänien och Bulgarien kommer att få stor inverkan på ekonomin i de delar av Tyskland som tidigare har inhyst amerikanska baser. Som jag skrev i analysdelen om geostrategi beräknar man att ca 70 000 arbeten kommer att försvinna i dessa regioner. USA har sedan kalla krigets slut haft

funderingar på att minska truppnärvaron i Europa, men att beslutet kom efter kontroverserna angående Irak kriget kan man även uppfatta det som att USA straffar Tyskland för sitt motstånd och belönar öststaterna för sitt stöd i det samma. Detta kan mycket väl vara fallet men jag anser att det huvudsakliga skälet är att dessa stater ligger strategiskt mer fördelaktigt för USA, eftersom de ligger närmare de konflikthärdar där USA är involverade bl.a.

Afghanistan och Irak. USA:s beslut att även förlägga delar av sitt nationella missilförsvar i dessa stater har geostrategiska förklaringar, eftersom USA främst är oroliga över att Iran eller Nordkorea kommer att anförskaffa sig kärnvapen, dock kan detta beslut även grunda sig i att befästa sitt inflytande och sin närvaro i dessa stater och därmed göra det till ett nationellt intresse att var med i utformandet av den europeiska säkerhetspolitiken. Ett annat incitament för USA att förlägga sina baser där är ett sätt att stärka det amerikanska inflytandet i dessa stater som de anser vara mer ”proamerikanska” än de andra västliga allierade. Genom att behålla goda relationer med dessa stater som är medlemmar i den Europeiska Unionen säkerhetsställer man att man även i fortsättningen kommer ha ett visst inflytande över dess politik. Detta leder även till att USA kan effektivt förhindra en enhetlig europeisk

säkerhetsagenda som är oberoende från USA som Frankrike strävar efter. Detta korrelerar med min teori som säger att stater strävar efter att maximera sin makt i världspolitiken, och genom dessa åtgärder kan USA tillfälligt förhindra att Europa enar sig och i förlängningen utmanar deras unipolära ställning. Nato fungerar också som ett instrument för USA att begränsa sina åtaganden i fredsbyggande insatser, tydliga exempel på detta är Balkan och Afghanistan där övriga Natomedlemmar bidrar med en majoritet av trupperna till dessa åtgärder. Denna kritik har framförts i huvudsak av Frankrike som anser att USA ger sig in i konflikter och låter sedan sina allierade ta hand om de kostsamma och tidkrävande

fredsbyggande insatserna, och genom detta reducerar sina allierade till sekundära roller (Tertrais 2004:140) Detta kan appliceras på den institutionalistiska teorin som säger att institutioner förändras efter de nya förutsättningarna som de ställs inför, och applicerar man detta på Nato så är det uppenbart att organisationen har förändrats ifrån en försvarsallians till en organisation som främst sysslar med fredsbevarande insatser, och som jag har påvisat gynnar detta USA. Detta genom att kostnaderna sprids ut hos de allierade och det faktiska frigörandet av amerikanska trupper.

USA har på senare tiden valt att agera unilateralt under s.k. ”coalition of the willing” där de är garanterade ledarskapet. När Nato för första gången i historien åberopade artikel fem efter terroristattacken den 11 september, valde USA att avvisa erbjudandet om assistans från sina Natoallierade. Detta gjorde de för att inte behöva kompromissa med andra stater för att kunna genomföra sitt strategiska motanfall mot Afghanistan. Detta visar på att USA inte är beroende av sina Natoallierade och att de inte har några intentioner att inkludera dessa allierade i beslutsprocessen när det gäller deras nationella säkerhet. USA:s egenintressen i Nato ligger främst i att det är en institution som igenom vilken de kan kanalisera sitt

inflytande över de europeiska staterna och fortsätta ha en viss kontroll över utvecklingen av en europeisk säkerhetsregim. Genom detta kan de även begränsa de europeiska staternas försök att bryta sig loss från beroendet av USA och garanterar ett fortsatt amerikanskt inflytande över den europeiska politiken och därmed en konsolidering av deras maktbas i Europa.

USA är den stat som betalar mest till Nato och därför är det svårt att se de ekonomiska fördelarna med USA:s deltagande i Nato. Jag har visat här ovan att det finns geostrategiska incitament för USA att fortsätta verka inom Nato och en fortsatt utvidgning av denna. Jag har också visat på de ekonomiska vinster som den amerikanska försvarsindustrin erhåller i och med utvidgningen av Nato, detta kan dock inte ses som en huvudsaklig motivation för USA p.g.a. de tidigare nämnda orsakerna. Dock så kan frigörandet av amerikanska trupper i