Den europeiska säkerhetsregimen

Jag kommer först i detta avsnitt redogöra kort om ESDP och dess uppkomst för att få en någorlunda uppfattning om hur detta gynnar Frankrikes egenintressen.

1998 tillkännagavs det att Europa skulle skapa sig en egen säkerhetsregim, där den europeiska unionens medlemmar skulle adressera gemensamma säkerhetshot. Dock så skulle Nato fortfarande ses som den ansvariga organisationen för den kollektiva säkerheten i Europa (Richard 2001). Den nya europeiska säkerhetsorganisationen angavs vara ett komplement till den nuvarande ordningen under Nato, och främst riktad till att effektivisera Europas kapacitet att kunna agera självständigt i händelse av internationella kriser. P.g.a. detta valde den

europeiska unionen att sätta upp en snabbinsatsstyrka som skulle bestå av 60 000 soldater och kunna sättas in inom 60 dagar efter ett beslut är fattat. Det blev dock uppenbart att Europa inte

skulle kunna uppnå några faktiska resultat utan Nato, och att den europeiska

säkerhetsorganisationen var beroende av praktisk hjälp med planering och expertis från Natos tillgångar (NATO´s new role). Detta problem löstes med hjälp av det s.k. Berlin Plus avtalet, som garanterade ESDP tillgång till vissa av Natos resurser. Detta avtal var även praktiskt ur Natos synvinkel då det även skulle garantera att det inte blev någon duplikation av resurserna (The European Union).

För att nu återgå till de faktiska egenintressena som Frankrike kan tänkas ha genom uppförandet av denna säkerhetsregim och dess konsekvenser. Frankrike har länge haft ambitioner att begränsa det amerikanska inflytandet över de europeiska staterna och deras politik. I skapandet av en europeisk säkerhetsregim ser de möjligheterna att göra just detta, då Frankrike har uttryck en önskan om att EU medlemmarna ska tala som en röst inom Nato, och då utgöra en europeisk pelare i Nato (Chirac 2006). Nato interventionen i Kosovo påvisade att européerna inte hade den militära kapacitet som krävdes för en enad europeisk operation, utan att de var beroende av Natos d.v.s. USA:s militära resurser. Detta var en av de anledningar som ledde till att EU skapade en säkerhetsorganisation som skulle kunna genomföra militära operationer fristående från Nato och då speciellt utan USA (Gudmundson 2000:141). Även om denna organisation är fristående från Nato så kan den utnyttja fördelarna av att de flesta staterna som ingår i ESDP även ingår i Nato. Nato standardiseringen av utrustningen är en sådan klar fördel eftersom detta gör att de europeiska staterna har resurser som redan är kompitabla med varandra. Detta gäller även de nya medlemmarna i EU som också är nya medlemmar i Nato. Även det faktum att USA ger generösa bistånd till dessa länder för att modernisera sin militära kapacitet, gynnar den nya europeiska säkerhetsorganisationen (Interoperability for joint operations, The high cost of NATO). Trots att det från början var meningen att EU:s militära styrkor skulle genomföra missioner efter konsultationer med Nato, och endast de missioner som Nato i sin helhet inte skulle genomföra har det förkommit

undantag av denna överenskommelse. Ett sådant exempel är EU:s ingripande i Kongo 2003 som genomfördes utan konsultationer med Nato. I det europeiska förslaget om en ny

konstitution kunde man även utläsa att den europeiska gemensamma försvarsidentiteten skulle fortsätta utvecklas under Natos ramverk till dess att man hade utvecklat full operativ förmåga, men det nämndes inget om hur detta samarbete skulle fortsätta efter att man hade utvecklat detta (Saving Nato from Europe). Det finns åtskilliga bevis på att Frankrike försöker begränsa USA:s inflytande i den europeiska politiken och att de aktivt motsätter sig USA:s

utrikespolitik. De mest framträdande exemplen på detta är Frankrikes motstånd mot Irak invasionen 2003 och att de aktivt försöker upphäva EU sanktionerna i vapenförsäljning till

Kina, trots USA:s protester (Saving Nato from Europe). Man har även avvisat ett förslag om att det skulle upprättas en gemensam EU – Nato planering för försvarsfrågor, i ett försök att utöka samarbetet mellan de två organisationerna (NATO:s French Connection). Det har framförts från franskt håll att ett sådant samarbete mellan EU och Nato skulle leda till ett för stort amerikanskt inflytande i den europeiska säkerhets- och utrikespolitiken, och därför vill de hålla dessa institutioner frånskilda från varandra (Unblocking EU – NATO). Detta kan också vara anledningen till att EU har satt upp ett eget högkvarter för operationer, trots att det inte skulle ske några duplikationer av Natos resurser. Även den snabbinsatsstyrka som den Europeiska Unionen håller på att utforma kan ses som en duplikation av Natos Response Force (NRF). Detta har fått USA att misstänka EU:s avsikter med att skapa sig en egen säkerhetsregim, och eftersom trupperna av de båda snabbinsatsstyrkorna kommer att tas ifrån samma resurspool kan frågan om vilken organisation som kommer att ha företrädes rätt till dessa uppkomma (NATO and the European Union:22).

En annan viktig aspekt av den europeiska säkerheten är att Europa måste ha den

försvarsindustriella kapaciteten att kunna uppgradera och modernisera sina militära styrkor. Detta är en viktig del av ESDP, då Europa har legat långt efter USA i sin försvarsindustri och är i det närmaste beroende av att den amerikanska försvarsindustrin förser dem med militär teknologi. Man vill att de europiska förtagen som tillverkar försvars material ska samarbeta med de amerikanska företagen och med varandra i syftet att dela kostnaderna för forskning och utveckling med dessa. Detta för att Europa skall få en egen försörjande försvarsindustri inom en kort framtid som kan garantera att de europeiska staterna har tillgång till de militära resurser man behöver, utan att vara i ett beroende förhållande till den amerikanska

försvarsindustrin. (European Defence)

En annan anledning till att man vill bryta sig loss från beroendet av USA är att detta beroende förhindrar Frankrike att verkligen ses som en fristående part i världspolitiken. För att ses som en den egentliga stormakt som man är, måste man ha kapacitet att kunna utforma sin egen utrikespolitik. Om man ska ha en egen trovärdig utrikespolitik måste man inneha kapaciteten för att kunna fullfölja den och sina säkerhetsmål på den globala arenan. De

franska ledarna inser även att man måste utveckla kapacitet för att bli tagna på allvar av USA, eftersom en egen kapacitet ger en möjlighet att avbryta samarbetet med dem utan för stor kostnad (Posen 2004:13-14).