Bland Stundister

Två dagar hos stundister. — Rjaboschapkas förvisning. — Stundist-typer. — Ivan Tchaika. — Ustim Dolgolenko. — Tolupa. — Ivan Drala.

En ortodox ryss har lenmat oss följande skildring af ett två dagars besök i en stundist-by:

Efter att med postskjuts hafva rest öfver 300 verst genom några byar kom jag sent en kväll till byn Ljubomirka.

År 1874 hade jag i egenskap af medlem af en nämd haft tillfälle att bevista en rättegång mot tvenne spridare af stundism och baptism, Ivan Rjaboschapka och Gerasim Balaban, bönder från byn Ljubomirka. Utom dem sutto flere män och kvinnor på anklagelsebänken, hvilka likväl ej gjorde något särskilt intryck på mig, under det att de förstnämde föreföllo icke endast mig utan hela rätten och publiken vara ovanliga personer. Nu för tiden träffar man sällan människor så fasta i sin öfvertygelse, så uppriktigt och orubbligt följande ett ideal. De glänste ej genom vältalighet, de t. o. m. ofta syndade mot logiken, men det oaktadt gjorde deras ord ett djupt intryck på alla de närvarande. Desse män voro ett slags apostlar. Före denna tid hade jag föga kännedom om stundisterna, och vid ofvannämda rättegång fick jag ej heller veta mycket mera om dem: ehuru de anklagade talade med stor värma och öfvertygelse, uttryckte de sig likväl i en så mystisk och abstrakt ton samt vägrade att beskrifva sektens religiösa bruk, och de till denna fråga hörande protokollen voro af polisen så otydligt affattade, att man icke kunde få någon upplysning derur; de t. o. m. stodo i uppenbar strid mot sanningen. Jag fattade intresse för denna ytterst märkliga sekt och försökte finna svar på några frågor rörande stundismen, hvilka väcktes hos mig vid genomläsandet af några otydliga tidningsartiklar.Jag är öfvertygad om, att de flesta af dessa artiklars författare skulle kunna säga mycket mera än de hafva gjort, men emedan de bästa artiklar, författade af personer, som studerat stundismen på platsen, trycktes i sådana provinstidskrifter, hvilka äro särskilt bevakade, måste de med tystnad förbigå mycket eller endast på omvägar beröra detsamma. Alt detta förmådde mig att vika af från min uppgjorda marschruta för att personligen iakttaga dessa »nya människors» lif — dessa »tchassister», såsom folket kallar dem. Jag erkänner, att den tid, jag valde dertill, icke var särdeles lämplig, men jag fick likväl se och höra åtskilligt och vill meddela läsaren mina iakttagelser.

Byn Ljubomirka är belägen i en vacker och mycket pittoresk trakt på stranden af en liten flod, vid namn Liska.

Denna ganska stora by är liksom begrafven bland frodiga träd och buskar. På en hög kulle midt i byn står en liten men vacker kyrka, omgifven af en blommande häck. Gatorna äro temligen breda och jemna och sakna dessa lifsfarliga gropar, som annars äro så vanliga. Alla stugor äro omgifna af salixartade och andra slags träd, hvilka tjena till skydd mot eldsvådor, dessa vanliga och fruktansvärda plågoris i alla ryska byar.

Redan från första ögonblicket blef jag mycket öfverraskad. Hvad som först frapperade mig var, att alla stugor i början af byn sågo eländiga ut och hade ingången åt gatan, under det att i den öfriga delen, hvarest tydligen mera välbergade bönder bodde, stugorna voro likasom gömda inne på gården bakom höga flätade staket. Sedan fick jag veta orsaken till denna skilnad. I den förstnämda delen af byn bodde medlemmar af ortodoxa kyrkan, hvilka uppfylde alla kyrkliga bruk och icke hade någon orsak att frukta, att någon på aftonen skulle titta in i stugan genom det upplysta fönstret eller lyssna till deras intima samtal; under det att i den andra delen bodde endast stundister, hvilka försökte att dölja sina nattliga sammankomster undan polisens ögon.

Efter att hafva färdats förbi kyrkan och en lång byggnad med stora fönster och förstugukvistar, öfver den ena af hvilka lästes: »Byskola i Ljubomirka», och öfver den andra: »Bypoliskontoret», stannade jag vid en stor gård.

Kusken hoppar ned från telegan och knackar på den nya träporten. En hund börjar skälla inne på gården, och om några ögonblick höres en röst fråga: »Hvad vill ni?» »Öppna, en resande vill ha logis öfver natten», svarar kusken. Bakom porten höres ljudet af nyckelns kringvridande och låsets öppnande. Den lilla dörren i den stora porten öppnas, så mycket låskedjan tillåter, och ett mansansigte med borstlika utstående mustascher och skägg och ett missbelåtet uttryck i sina gråa ögon, tittar ut. Efter att under några sekunder hafva betraktat mig

försvinner ansigtet, och porten öppnas med detsamma. Mitt löddriga trespann åkte in på gården under bjellrornas och klockans klang. En stor hund, bundenvid ett visthus i närheten af en stor våg, rusar fram skällande af alla krafter och försökande att slita sig lös. Jag stiger ur telegan och ser mig omkring. Det är en temligen rymlig gård med en mängd visthus och skjul, hvilka vältaligt vitna om husbondens välmåga. Öfveralt märkes oklanderlig renlighet och ordning. Vid en stor vagn står en välfödd häst och äter hafre ur en säck. Den högväxte och

bredaxlade husbonden låser noga igen porten, lägger den stora kedjan på den lilla portdörren och, efter att hafva befalt hunden att tiga, ledsagar mig in i gästrummet. Vi gå genom en rymlig förstuga med jordgolf, hvarest en mängd kärl och hushållssaker äro uppstaplade, och komma in i ett stort rum med en präktig trämöbel och ett rent trägolf. Här är allting enkelt men snyggt. Jag tänder en cigarett och börjar ett samtal med husbonden, en afskedad soldat, vid namn Jegor Kushnir. Han är temligen talför och berättar för mig öppet, att han förvärfvat mycket pengar, medan han var i krigstjenst (han var nämligen proviantörkapten i ett kavalleriregemente). Då han tog afsked från tjensten och ärfde en gård efter sin far, öppnade han en »postojalij dvor» (ett slags frivilligt gästgifveri) och förtjenade bra. Efter att hafva samtalat omkring en timme med Kushnir bad jag att få en samovar, och han lemnade mig. Lemnad ensam framtog jag några nödvändiga saker och tände ljus, emedan det redan var temligen mörkt. Först då märkte jag en egendomlighet, som ej lemnade något tvifvel öfrigt, att jag befann mig hos en stundist: det fanns ingen helgonbild i rummet. På främre väggen hängde, utom en liten spegel, ett fotografi. Jag betraktade det närmare och såg till min stora förvåning, att det var bilden af en af våra mest kända författare. Hur kunde detta porträtt ha kommit hit? tänkte jag. I samma ögonblick inkom en äldre kvinna i rummet, klädd i en snygg mörk klädning med ett svart förkläde. Hon helsade tyst på mig, stälde en kopparbricka med téservis på bordet och skulle gå ut, då jag hindrade henne med följande fråga: »Var snäll och säg mig, hur ni erhållit detta porträtt?» »Min herre, skollärarinnan har skänkt det åt vår gosse i vintras, emedan han gjorde goda framsteg. Efter examens slut skänkte hon sådana porträtt åt flera gossar, men hvad ska’ vi göra med det? Om det ändå vore en general, nu vet man inte, hvem han är. Han har inga ordnar, han ser ut som vår starost. För någon tid sedan på våren reste en herre genom vår by och ville köpa det. Han bjöd två rubel; men gubben och jag voro icke hemma, ser du. Vi voro på marknaden i E., och vår dotter sålde det inte», tillade hon med en suck af ledsnad. Vid dessa ord kände jag mig frestad att skratta, på samma gång som jag erfor en känsla af harm. Huru många år måste förflyta, innan vårt folk lär sig värdera »dessa herrar utan ordnar» och intressera sig lika mycket för dem som för generaler? Jag kände ännu mera missnöje med lärarinnan, som skänker gossen ett fotografi men lemnar honom utan böcker under helasommaren. Men som jag önskar erhålla litet närmare kännedom om den besynnerliga lärarinnan, frågar jag gumman: »Hvar är den der lärarinnan nu? Är hon här?» »Nej», svarade gumman, »hon bor ej här på sommaren utan i E. hos sin bror, som är en rik godsegare och adelschef inom guvernementet samt medlem af zemstvon. Hon återkommer på hösten, då vi afslutat skördearbetet.» »Får jag bese skolan?» frågar jag. »Hvarför icke? Det fins en vaktmästare på poliskontoret, som har nycklarna till skolhuset. Han skall ledsaga eder.»

Följande dag gick jag tidigt på morgonen ut i byn, utan något visst mål. Öfveralt började jordbrukarens verksamma lif framträda. Bondkvinnorna drefvo sina kreatur från sina gårdar till samlingsplatsen, der herden redan länge stått och väntat, klädd i en stor filthatt och bastskor, otåligt blåsande i en hvisselpipa. Längre fram samlades fårahjorden. Boskapen och fåren voro talrika. Längs gatorna gingo hela rader bönder med sina liar öfver skuldran och krukor hängande vid sina bälten. De voro slåtterkarlar stadda på väg till ängar och skogar för att afmeja gräset. Det var stadigt och vackert väder, och derför hade de brådt med höskörden, ty Peter Paulsdagen

nalkades, och då skulle sädesskörden börja. Pojkar redo under hvisslande på magra hästar utur byn till skogen och träsket. Rök uppstiger ur alla skorstenar. Kvinnor brådska med att tillaga middagen, innan de skola begifva sig åstad för att rensa hampa, köksträdgårdar och tobaksland, korteligen, hvar och en är sysselsatt, och man kan ej träffa någon som är sysslolös.

På stranden nära vattnet syntes en liten vacker gård, som liknade en herrgård. Jag fick veta, att det var presten, som bodde der. Jag kom då att tänka på att gå till honom och spörja honom om stundisterna, men

ihågkommande ett fall, då jag en gång vände mig till en prest för att erhålla upplysning rörande en viss fråga, men i stället endast vilseleddes, afstod jag derifrån. Jag t. o. m. vidtog försigtighetsåtgärder för att ej träffa herden för de skingrade fåren. Jag fick likväl sedan veta, att mina farhågor voro grundlösa, emedan presten för tillfället var i E.

Jag vände om och gick flera gånger genom byn i hopp om att någonstädes få se den klassiska skylten:

»Raspivotschno i na Vinos» (att dricka på platsen eller hemta). Trots den tidiga morgonstunden hoppades jag träffa någon af invånarna för att skaffa de underrättelser, jag behöfde. Oaktadt jag ströfvade omkring nära en timme, kunde jag till min stora förvåning ej upptäcka en krog, men jag kunde ändå ej tro, att det i en så stor by ej fanns någon krog, och då jag såg en kvinna, som kom från en gård, frågade jag henne: »Var snäll och säg mig, hvar ni har krogen?» Hon såg på mig med största förvåning och svarade kort: »Här har inte varit någon krog på tre år. Det var inte värdt att ni kom hit för det.» Detta svargjorde mig litet förlägen. Jag vek af till höger och gick genom en stor frodig äng och kom in i byn från andra sidan och gick i riktning åt skolan.

En aldrig afskedad underofficer i en gammal och lappad uniform, med ett uniformsmärke i skrikande färg på ena ärmen, utvisande att han tjenat utöfver pensionstiden, höll på att sopa trapporna framför skolhuset. »Goddag!

Gud hjelpe dig!» »Jag önskar er helsa, ers välborenhet! — Tackar allra mjukast!» svarade han med en militärisk helsning. Min uniformsmössa med kokard bragte honom tydligen i förlägenhet. »Är du vaktmästare här?»

frågade jag. »Just så, ers välborenhet», svarade han på soldatmanér. »Kan jag få bese skolan?» »Ja, det går an.

Behagas det att se den nu?» »Ja, om du har tid att ledsaga mig.» Den gamle soldaten sprang hem efter nycklarna.

Vi kommo in i en liten korridor, som delar skolan i tvenne ojemna delar; den venstra, som är minst, innehåller två rum, af hvilka det ena tjenar till tuktrum för olydiga barn och det andra till plats för reservbänkar, skåp och andra saker. Den högra bestod af ett stort rum med fyra stora fönster åt söder. Detta var skolsalen. Midt i salen stodo fyra bänkrader med bläckhorn inskurna i bänkarne. Framför bänkarne på en liten upphöjning stod ett litet rundt bord, som liknade en kateder, och bakom densamma en mjuk länstol. Katedern och länstolen voro

öfvertäckta med ett öfverdrag af lärft. Jag lyfte upp det: katedern och länstolen voro gjorda af mahogny, vackert snidade och försedda med inskurna prydnader af koppar. Längre fram vid frontväggen stodo tre bruna skåp, fullpackade med böcker. Öfver det första stod en förteckning öfver läroböckerna. Att döma af titlarna på böckernas ryggar voro här samlade nästan alla i Ryssland kända läroböcker. En så fullständig samling af läroböcker och i så stort antal exemplar hade jag ej haft tillfälle se i någon skola, och jag har sett flera hundra sådana. Öfver det andra skåpet stod följande inskription: »Åskådningsundervisning och ’lek’». Det var fullt med askar af alla storlekar, af figurer etc. Öfver det tredje stod: »Biblioteket». Det innehöll ett mycket rikt urval af böcker, icke endast för de lägsta klasserna utan äfven för äldre lärjungar. Utom böcker af religiöst och moraliskt innehåll, samlingar af historiska berättelser o. s. v., märkte jag ibland dem: »Ryska Historien i Biografier, af Kostomarow», »Djurens och Foglarnes Lif, efter Brehm», flera populära reseskildringar och två arbeten af Jules Verne. Det var klart, att dessa böcker icke voro skänkta af zemstvon utan köpta för bykommunens pengar eller skänkta af någon. Emedan jag önskade utröna detta, frågade jag gubben: »Vet du, hvem som har köpt dessa böcker åt skolan?» »Kommunen anslår hvart år 100 rubel till böcker, och dessutom skänkte herr S, skolrådets föreståndare, mycket till skolan, sedan hans syster blef anstäld som lärarinna här.Alt hvad som är här — möbler, skåp, geografiska kartor o. s. v. — har han köpt», svarade gubben.

Till venster på väggen hängde 6 ypperliga kartor midt emot en tabellarisk illustration af människoraserna och bakom bänkarna en naturvetenskaplig atlas och en liten jordglob. Till sitt yttre liknade skolan i allmänhet en af

de lägre klasserna i ett gymnasium, hvilket mycket angenämt öfverraskade mig, i betraktande af hvad jag var van att se.

Då jag lemnade skolan, styrde jag mina steg till mitt logis, der jag ej beräknade träffa någon hemma, men det blef tvertom. Värden och värdinnan, sönerna och deras hustrur voro visserligen icke hemma, men i den lilla

trädgården satt en ung flicka, värdfolkets dotter, sysselsatt med att sy. Det var en verklig typ för en lillrysk skönhet. Det hvita ansigtet med de röda kinderna upplifvades af svarta, strålande, mycket intelligenta ögon; en lång, tjock fläta, i hvilken ett rödt band var inflätadt, räckte nästan till marken. Hon var klädd i den vackra lillryska nationaldräkten, hvilken utomordentligt prydde denna landtliga skönhet. Hon var förmodligen familjens älsklingsbarn. När jag kom in på gården, ämnade jag gå till mitt rum, då jag plötsligt hörde en röst från

trädgården, som frågade: »Behagar ni dricka té?» »Med nöje», svarade jag, emedan jag verkligen var hungrig, ty jag gick ut tidigt på morgonen. — Om några minuter uppenbarade sig på det lilla bordet, som stod framför en träbänk, den muntert kokande samovaren, hvetbröd, smör och tjock grädde. Jag började att med aptit dricka té och rådde Domacha att följa exemplet.

Jag blef snart god vän med Domacha. Hon började spörja mig om Petersburg, Moskwa och andra städer och öfverraskade mig så med sina kunskaper, att jag frågade henne: »Har ni lärt känna alt detta af resandes

berättelser?» »Nej, jag har läst derom i de böcker, som vår lärarinna gifver mig.» — »Har ni en bra lärarinna?»

»Mycket bra, mycket snäll och ovanligt lärd: hon vet alt hvad man frågar henne om», svarade flickan med hänförelse. Under det vi samspråkade på detta sätt, ledde jag slutligen samtalet in på det ämne, som mest intresserade mig — stundismen. Flickan ville till en början ej inlåta sig på detta ämne utan svarade undvikande, men sade slutligen: »Det är sant, att hela var familj och hälften af invånarne i Ljubomirka äro stundister.» —

»Men är ni inte en ämbetsman?» frågade hon plötsligt.

Jag skyndade att försäkra henne, att jag sporde henne endast af nyfikenhet och förklarade för henne det verkliga ändamålet med min resa (att studera yrkes- och slöjdväsendet bland bönderna i södra Ryssland), hvilket hon tydligen trodde, emedan hon började visa mig mera förtroende.

»Ser ni, jag kan icke förklara för eder, hvarför min far och stundisterna i allmänhet afföllo från kyrkan och gingo öfver tillstundismen. Denna lära har blifvit förd till oss från Nikolajew genom några afskedade soldater. Först slöto sig endast några få till dem, och sedan småningom hela byn, så att snart skall det ej finnas en enda kyrklig.

Våra fiender se, att vi hafva blifvit mera välmående, sedan vi gingo öfver till stundismen. Männen i vår by dricka ej bränvin, hjelpa hvarandra vid hvarje inträffande olycka, och derför se de, att öfvergången till oss endast gagnar dem, så mycket mer som vår tro icke alls är sämre än eder, tvertom bättre. Ni erkänner evangelium såsom den allraheligaste boken, ni läser det ständigt, hör det i kyrkan, men huru många fins det af de kyrkliga som handla såsom det är skrifvet der? Vi anse också evangelium såsom den allraheligaste boken, läsa det ständigt, och om vi förstå någonting, försöka vi att förklara det för hvarandra, och dessutom försöka vi att lefva som Kristus befalt.

Man förföljer oss, derför att vi ej dyrka helgonbilder, men detta kunna vi ej göra på grund af det andra budet.» På grund af helgondyrkan vilja ej stundisterna besöka den ortodoxa kyrkan.

»Om ni ej hade bilder, skulle vi besöka den. Vi hafva vår egen kyrka, hvilken liknar den evangeliska. Kommer ni ihåg, att det står i nya testamentet: ’Hvar två eller tre äro församlade i mitt namn, der är jag midt ibland dem’, det är den sanna kyrkan. Dessutom samlas vi till bön och samtal i våra hus turvis. Hvarje fredag samlas stundisterna till bön hos någon. I dag blir sammankomsten hos oss.» — »Kan jag få vara närvarande vid eder gudstjenst?»

»Det kan ni visst. Vi förbjuda ingen att bedja med oss och äro t. o. m. glada åt hvarje besökande.» Jag blef mycket glad deröfver och fortsatte att spörja Domacha om olika sidor af deras lära. »Eftersom ni skall sjelf bevista vår sammankomst i kväll, behöfver jag ej berätta för eder, huru det tillgår vid våra uppbyggelsestunder.

Jag skall hellre berätta för eder, hvad ni icke får tillfälle att se.» Jag meddelar här, hvad jag fick höra af henne:

»Gudstjensten ledes alltid af en äldste, biträdd af en diakon. Först hade vi Rjaboschapka till äldste och Balaban till diakon, men sedan de blifvit för mycket kända i den här trakten och förföljda, tack vare prestens förtal, beslöt

hela kommunen att icke välja någon föreståndare, utan fick den medlem af kommunen, hos hvilken gudstjensten hölls, i uppdrag att leda sammankomsten; och detta är ännu bättre och mera i öfverensstämmelse med Guds ord.

Då alla gingo in på denna förändring, reste Rjaboschapka och Balaban till guvernementen Poltawa och Chernigow. De blefvo sände, emedan de voro mera erfarna. Hvar och en af dem känner evangelium nästan

Då alla gingo in på denna förändring, reste Rjaboschapka och Balaban till guvernementen Poltawa och Chernigow. De blefvo sände, emedan de voro mera erfarna. Hvar och en af dem känner evangelium nästan