Sektrörelsen i Volgatrakterna

Sceneri och Volgalif. — Starovererna. — Kvarlefvor af hedendom. — Mystiska sekter. — Kyrkans och pressens förvrängningar. — En naturlig protest mot gränslös despotism. — Barbarisk grymhet och öfvermänsklig tålighet.

— »Vandrarnes» sekt. — Tsarväldet är antikrist. — Berättelser inför domstol. — Fursten, som röfvar starostens dotter. — »Förnekarne». — Vasili Shyshkoff. — Köpmannen Chichkin. — »Varuutbyte». — »Vän och

väninna». — En »yttersta dom». — Besök hos en fängslad »förnekare». — Sliter 300 par spö utan ett klagande ljud. — Huru Tchusmistoff blef förnekare. — Hård verklighetslogik. — »Hvilken välsignelse har folket af regeringen? — »Jag måste!» — Triumf öfver gräslig tortyr. — »De stumma». — En advokats berättelse. — Förvisning till Sibirien.

Vårfloden var ovanligt hög och gaf åt Volga med dess breda strömfåra och låga stränder utseende af en sjö. Dess bredd var på flera ställen mångdubbelt större än vid normalt vattenstånd. I följd af dess ofantliga bredd, som mot öster ofta nästan omärkligt gick upp i Samaras steppland, hvilket förlorade sig vid synranden i fjerran, fick jag det intrycket, att Volgas vattenvolym var betydligt större än Missisippis, ehuru jag visste, att förhållandet är tvertom. Men om också Volga är endast den tredje i ordningen af verldens jättefloder, är den likväl, från hvilken synpunkt den än betraktas, »shirokojo rasdolje» (storartad och omfångsrik), såsom ryssarna sjunga om sin »lilla mor Volga». Dess längd från Valdai till Kaspiska hafvet är omkring 390 mil, dess bredd nedanför Tzaritsin vid högt vattenstånd nära 50 kilometer; den begränsar 9 guvernement; på dess stränder stå 39 städer och mer än 1,000 byar och kolonier.

Det är en brokig tafla, som utbreder sig omkring oss, isynnerhet vid mera betydande platser, under det vi färdas Korsprocession ut på fältet.uppför jättefloden. Farkoster af för mig nya former och okända namn hvimla omkring oss, under det roddarne och seglarne uppstämma sina vemodsfulla sånger.

Sceneriet är ganska enformigt: flodens vestra strand, bestående hufvudsakligen af kalkberg, höjer sig abrupt från vattnet, under det den östra stranden är öfversvämmad, och vårfloden går långt in på stepplandet, hvarest på sina ställen en mängd hus och t. o. m. hela byar stå under vatten. Då man sett några af dessa byar med den röda eller hvita kyrkan höjande sig öfver de mörkgråa stugorna, har man sett dem alla. Ett pittoreskt afbrott i denna enformighet utgöra fiskarnes tält och kojor på holmarne och stränderna, somliga liknande våra lappkåtor. Det är först då man kommer till Schibulovski gori, Schibuli-bergen, norr om staden Samara, som naturen blir mera omvexlande. De skoglösa slätterna utbytas nu mot skogbeväxta bergshöjder. Sedan bergskedjan passerats, fortsätta likväl skogarna, och landet blir mera kuperadt. På flodens vestra strand resa sig här och der abrupta klippor eller bankar till en höjd af 2- à 300 meter, under det den mörka skogen speglar sig i dess yta.

Hvitglänsande kyrkor synas här och der på kullarna, omgifna af byar, vanligen betydligt mindre än steppens, och deras ofta rödmålade stugor med prydligt sirade gaflar bilda en angenäm motsats till steppbyarnas dystra

enformighet. Här och der genombrytes den höga vestra flodstranden af djupa med hasselbuskar och annan löfskog beväxta dalar, genom hvilka bördiga trakter framskymta der bakom, och emellanåt framglänsa de gyllene kupolerna och hvita murarne af ett ensligt kloster i någon undangömd vrå mellan bergen.

Våren är ovanligt sen, hvadan träden först nu (i medlet af maj) börja ikläda sig sin sommarskrud och den första grönskan uppspira mellan snödrifvorna, som ännu ligga kvar i undangömda vrår och klyftor efter stränderna.

Temperaturen, som i Saratow under flera dagar uppgick till 35° Celsus i skuggan, sjönk på andra dygnet af färden plötsligt till endast 8 grader midt på dagen. Ännu har intet regn fallit, och stor oro råder af fruktan för ett nytt missväxtår. På ett par ställen syntes stora s. k. »korsprocessioner» tåga ut på fälten för attbeveka vår herre att sända regn. Ett par af oss ådrogo sig en förkylning och nödgades hålla oss inne i vår hytt en hel dag. Detta var likväl ingen förlust, ty vi hade lyckan träffa en bildad ryss, som under olika tider af året genomvandrat Kasans, Kostromas och Vjatkas ändlösa skogstrakter vid öfre Volga, besökt dess vidt skilda byar och aflägsna nybyggen för att studera förhållandena bland folket, och hvilken hade en mängd intressanta erfarenheter och iakttagelser att meddela rörande den sektrörelse, som florerar i dessa aflägsna trakter.

Ända sedan de grymma förföljelserna mot raskolnikerna för öfver 200 år sedan, då de »gammaltroende» i tusental flydde till de ofantliga skogstrakterna vid öfre Volga, hafva dessa urskogar varit ett tillhåll icke blott för

»starovererna» eller »gammaltroende», såsom de äldste ryska separatisterna kallades, utan äfven för andra sekterister. Trots den grymma jagt, som myndigheterna tid efter annan anstalt på »kättarne» i dessa trakter, hafva de aldrig kunnat utrotas. I dessa urskogars dunkla djup dölja sig icke blott okunniga fanatiker, hvilkas mystiska läror och religiösa bruk utgöra en egendomlig blandning af slavonisk hedendom och medeltids mysticism, utan äfven upplysta och tänkande personer, hvilka af förtviflan öfver rådande missförhållanden, som de ej kunna bota, eller för att undkomma förföljelse dragit sig tillbaka från verlden. Det är en brokig blandning af andemakter, som lefva och regera i dessa skogar. Ännu döljer sig Vodianoj (vattnets ande) i sjöarnas och flodernas djup och bereder människorna lycka eller olycka vid fiske och båtfärder; ännu locka de silfverhudade och grönhåriga sirenerna Rusalki de unga till sig och draga dem ned i djupet; ännu vilseföres vandraren i de ofantliga skogarne af Leschij eller skogsandar, som på sina getfötter smyga omkring i skogarnes mörka djup; ännu gömmer sig den onde husanden Domovoi bakom ugnen i den ryske bondens izba; och till alla dessa gudomligheter offra de i dessa skogstrakter bosatte mordviner, tchuvascher, tchermesser, votjaker och äfven ryssar för att blidka dem, och dessa onda andars prester, trollkarlarne, utöfva stort inflytande på aflägsna orter och äro farliga medtäflare med de ortodoxa presterna; det händer t. o. m. att de underhållas af hela byarao2

samfäldi för att värna dem mot olyckor och bota deras sjuka både bland människor och djur. Dessa skogstrakter äro sedan århundraden hufvudtillhåll für gammaltroende, som, ehuru fanatiskt tillgifna den äldsta ryska

ortodoxien, likväl äro flitiga bibelläsare och stå högt öfver de ortodoxa ryska bönderna i intelligens och moral;

der påträffades äfven allvarligt gudfruk-tiga stundister och Paschkoffiter, samt mystiska sekterister af olika slag.

Bland de sistnämda äro de följande de märkligaste: Stranniki (vandrarne), Beguni (flyktingarne), Skoptsi (stym-parnc), MoUclmlniki (de stumma), Prugoni (hopparne) och Chlisti (gisslarne). Alla dessa med hvarandra nära beslägtade, för de ryska förhållandena kännetecknande och i många afseenden märkliga och intressanta sekter liafva hittills blifvit ytterst skeft framstälda, icke blott i den ryska pressen, hvilken innehållit hufvudsakligen grofva karrikatyrer af deras lära och lif, utan äfven af utländske författare, som hemtat sitt materiel ur de ryska tidningarnas grumliga källa. Ju mer de blifva kända, dessa föraktade och förföljda sekter, ju tydligare framstår den ytlighet och ensidighet, hvarmed de blifvit bedömda af en del författare. Hela deras uppträdande, äfven i dess mest vanvettiga och fanatiska former, är nämligen en medveten eller omedveten protest mot olidlig despotism och der-med sammanhängande missförhållanden. För att undkomma det »antikristiska tsarväldets» olidliga ok och ej besmittas af dess styggelser lemna »vandrarne» och »flyktingarne» sina hem och begifva sig ut på vandring eller taga sin tillflykt till urskogarne och de aflägsna stepperna, trotsande alla faror, uthärdande de svåraste umbäranden och lidanden. Lika mycket för att ej skaffa barn till denna onda och hopplöst för-derfvade verld att endast lida och sedan förgås som för att döda köttet och frälsa själen, begå »stymparne», både manliga och kvinliga, det grymmaste våld på sin kropp. Att »de stumma» vägra att svara på frågor, som ställas till dem af myndigheter, som ej visa sig vilja rättvisa utan endast spioneri och förtryck, är på det hela taget en naturlig och kraftig protest mot tyranniet.

Hvem kan undra på, att svärmeri och fanatism förekomma bland dessa sekter? Ständigt blottstälda för råa ämbetsmäns303

grymhet och godtycke, för hopplöst armod och elände af alla slag, ständigt fruktande för nya våldshandlingar, befinner sig det olyckliga och vidskepliga folket i en oupphörlig spänning, som framkallar dessa så vanliga hysteriska epidemier bland befolkningen, isynnerhet i landets nordliga och östliga delar. Jagade ocli förföljda, blottstälda för hunger och köld, är det alldeles naturligt, att dessa sekterister, då de, ofta nattetid, samlas på undangömda platser, skola falla i extas och se syner och uppenbarelser eller under hysterisk hänförelse hoppa och dansa.

I dessa sekteristers sånger likasom i deras lära afspeglas de förhållanden, som förklara dessa sektrörelser. Vi återgifva ett par profbitar ur »vandrarnes» sånger.

»Onda tider liafva kommit; svåra år ha drabbat oss.

Den sanna tron försvunnit har; den kristna tron förgåtts.

Orättvisa domare nu råda; kyrkans herdar äro råa drinkare.

Folket krossas under skatters tyngd, förtryckets ok.»

I en annan sång heter det:

»Jag kan ej hålla mig för gråt:

Fromhet tynar bort och dör;

Nu gudlösheten blomstrar öfver alt * Andens lag är helt utrotad;

Prestens ämbete i silfverbojor slagits;

Oss laglöst våld i lagens rum regerar;

De som mutor taga herska uti alla städer;

Onda ämbetsmän på hvarje ort grassera;

Antikrist nu med sin ande oss tyranniserar — Jag kan ej hålla mig för gråt.» I

I sitt förhållande till hvarandra inbördes och till människorna i allmänhet äro dessa sekterister saktmodiga och milda, och under de grymma förföljelser, hvilka ofta drabba dem, ådagalägga de en nästan öfvermänsklig tålighet. Af det sätt hvarpå de ådraga sig de svåraste straff, hvilka de utan ett ljud af klagan utstå, skulle man kunna draga den slutsatsen, att de finna en viss njutning i lidandet. Se här ett exempel. För nära 20 år sedan inträffade följande i guvernementet Volodga. En bonde, vid namn Samarin, träder in i kyrkan under guds-tjensten. Med ett brinnande ljus i handen rusar han till pre-sten, griper kalken, som denne håller i handen, utgjuter dess innehåll på golfvet, kastar kalken samma väg och utropar, i det han trampar på den: »Jag trådar satans verk under lotterna!» Han biet naturligtvis genast gripen och stäld under förhör, hvarvid han med största frimodighet förklarade, till svar på domarens fråga, att han gjort detta för att väcka folket ur afguderiets slummer och protestera mot antikrists välde. Under det förfärliga straff, som han dömdes att utstå, yttrade han ej ett ljud af klagan.

Vi vilja med några exempel ur verkligheten närmare karakterisera några af dessa sekter.

Först några ord om »vandrarncs» eller »flyktingarnes» sekt. Denna sekt har djupa rötter i ryska folkets historia.

Redan långt före lifegenskapens dagar, under 12:te århundradet, togo de fria halfvilda människorna i stort antal sin tillflykt till de aflägsna skogarne och stepperna för att undkomma det nyss upprättade despotiska

moskovitväldets ok; sedermera flydde de från slafveriet under de tyranniska godsherrarne; för närvarande fly de undan skatterna, krigstjensten, ämbetsmännens tyranni, polisens förföljelser och annat namnlöst elände: det är folkets enda sätt att afskaka sig det olidliga förtrycket. Det är derför intet under, att »ftyktingarnes» sekt är en af de mest talrika och vidt utbredda och betraktas af myndigheterna såsom en af de »farligaste».

Det var först för något öfver 30 år sedan som dessa »flyktingar» började antaga karakteren af en sekt. En viss Sovva dolde sig en längre tid i byn Marosova, guvernementet Olonjetsk, undan sina förföljare, der han i hemlighet lärde folket att fly bort i skogarne undan verldens ondska och myndigheternas förtryck och vann många anhängare. Myndigheterna sökte nu gripa honom, men han blef i tid varnad och flydde till Archangelsk.

För närvarande säges sektens hufvud-anförare vara en viss Nikanor, f. d. soldat, och åtnjuter stort anseende bland sina anhängare.

Sektens anhängare dela sig i tvenne afdelningar: skrit-niki (gömmare), hvilka omsorgsfullt gömma både sig och

sina åsigter, och pristano djershcljeteli (de som hålla ångbåtssta-tioner), hvilka vanligtvis äro bosatta i närheten af ångbåts-stationerna efter Volga och andra större floder, samt liafva sina lins försedda med lönndörrar,

underjordiska gångar o. s. v. för att kunna mottaga och dölja sina vandrande bröder, livilka vanligen infinna sig på nätterna.

Alla som förena sig med denna sekt måste förstöra sina pass och andra papper, som kunna upplysa något om inne-hafvarens person och ställning, ty ett dylikt dokument anses som ett satans verk; ett nytt dop meddelas dem, hvilket sker under följande ceremonier: några bräder läggas i form af en rektangel på en fiod; kandidaten ställes fullkomligt naken mellan sina tvenne faddrar med ansigtet vändt mot öster. Derpå läser ledaren böner, i hvilka han förbannar satan, den andliga och verldsliga makten, sönderrifver kandidatens pass, till en sinnebild af att han nu för alltid brutit »med denna verldens välde», och neddoppar honom sedan i vattnet.

Efter denna ceremoni erhåller neofyten ett nytt namn och iklädes en hvit fotsid drägt; man föreskrifver honom en lång fasta och låter honom afiägga en högtidlig ed på att aldrig underkasta sig den andliga eller verldsliga makten, emedan de äro satans verk; att anse alla som lefva i de nu varande samhällsförhållandena såsom satans tjenare; att aldrig taga emot ett pass, betala skatt, fullgöra något slags ämbetsålig-gande, att icke hafva någon fast bostad utan endast lefva som en kringvandrare.

Hvarje ny medlem eller broder måste känna följande hufvudgrunder i sektens lära: Antikrist står i spetsen för statens, kyrkans och samhällets nuvarande organisation. Kejsare, guvernörer, metropoliter och alla öfriga statens och kyrkans ämbetsmän äro antikrists tjenare. Den s. k. gudstjensten, sakramenterna, de religiösa ceremonierna etc. endast undertrycka den sanna och lefvande kristendomen. Man måste bedja i det fördolda utan några som helst ceremonier.

Alldenstund kvinnan anses fullkomligt fri och likställig med mannen, grundas den äktenskapliga föreningen på den mest oinskränkta frihet. »Det är icke den religiösa eller civila ceremonien, som gör det sanna äktenskapet, utan den ömsesidiga sympatien och harmonien», säga somliga. »Äktenskapet som ett sakrament och en borgerlig akt bar lefvat ut sin tid:

20

män och kvinnor böra lefva tillsammans bäst de behaga för att hälla slägtet vid makt», siiga andra.

Hos vissa grupper af denna sekt sker den äktenskapliga föreningen på följande sätt: Sedan sekteristen erhållit löfte af en kvinna eller en ung flicka, infinner han sig på en öfverens-kommen mötesplats, der han med låtsadt våld*) tar sin för-lofvade till sitt hem, om han hör till dem som hafva hus, eller annars ut i skogen, hvarefter de gemensamt föra sitt vandrande lif från by till by, från nybygge till nybygge, stannande längre eller kortare tid hos sina bröder och systrar1 2). Denna äktenskapliga förening fortfar, så länge makarne komma öfverens. Uppstår strid, går hvar och en åt sitt håll. Samma frihet lemnas äfven åt barnen, hvilka uppfostras till att föra samma vandrande lif.

På vissa ställen firas den fria äktenskapliga föreningen på sådant sätt, att kontrahenterna gå bredvid hvarandra genom en by och hålla i hvar sin flik på en näsduk.

I likhet med så många andra ryska sekter anse de tsaren vara antikrist personifierad, såsom redan påpekats. Man påträffar ofta ibland dem en kuriös tafla, på hvilken Rysslands kejsare är framstäld under bilden af antikrist bärande kronan och purpurmanteln, under det satan i egen hög person räcker honom ett ljus, sägande: »Vare du verkställaren af min vilja!» Vid tsarens sida är den ortodoxa kyrkan framstäld under bilden af en sköka.

Denna sekt tillväxer ännu i antal, oaktadt den förlorar mer och mer af sin mysticism och börjar småningom Öfver-gifva sin uppfattning om antikrist och i stället betrakta tsaren helt enkelt som den förkroppsligade despotismen, under hvars jernok det ryska folket dignar till marken och håller på att förgås.

En anhängare till denna sekt berättade bl. a. följande inför rätten: »Jag bodde i guvernementet R. och var en godsherres lif egen, men, tack vare min skrif kunnighet och

skick-1) En kvarlefva från den tid, då nomadstammarne röfvade unga flickor från grannstammarne.

2) Efter hvad jag hörde af i dessa förhållanden invigda ryssar, stanna dessa »vandrare» i regeln och arbeta hos sina vänner, tills de måste fly.lighet att räkna, biel jag upphöjd till bokhållare på furst B:s egendom. — Denne furste var en mycket nedrig person: lättsinnig, slösaktig och tyrannisk ruinerade han mushikerna utan

barmhertighet. Såsom bokhållare lefde jag bättre än de öfriga mushikerna och hade ingenting att klaga öfver, dä en olycka plötsligt drabbade mig. Jag älskade starostens dottor Praskovia, och hon älskade mig tillbaka. Vår ömsesidiga kärlek var så stark, att vi ej kunde lefva utan hvarandra. — Det var en förträfflig flicka — vacker, stolt, karaktersfast. Alla gossar slogo för henne, men hon bevärdigade dem icke ens med en blick, hon var nådig endast mot mig. Vi började redan tala om giftermål, då, till vår olycka, vår egare, prinsen, anlände. Den unga flickan behagade honom ofantligt — han ville ega henne.

En dag grepo tvenne af furstens tjenare Paracha (hennes smeknamn) på gatan och förde henne med våld till fursten. — Den unga flickan sökte slita sig lös, bad om nåd, gret, ropade om förbarmande — intet hjelpte. Man instängde Paracha i furstens bostad, och jag vet ej, hvad som der tilldrog sig. Alt hvad jag vet, är att jag ej kunde uthärda denna förolämpning; jag förbannade böndernas lif, och en mörk natt satte jag eld på furstens bostad oeh flydde till skogen.

Jag vandrade från skog till skog, från guvernement till guvernement oeh kände ingen hvila hvarken natt eller dag, likasom Kain som hade dödat sin broder Abel. Jag ryckte till och darrade som ett löf vid hvarje buller, som hördes i skogen, fruktande att de skulle komma och häkta mig oeh kasta mig i fängelse. Det kunde hända mig, att jag på kvällen kom till en ixba oeh tittade in genom fönstret. Alla sutto omkring luichina (en brinnande vedsticka på ett träställ midt i rummet), husfadren flätade lapti (bastskor), dottern sydde, barnen byggde hus af träbitar; det var tarfligt, men de voro alla varma, hade ett förnöjdt utseende och fruktade ingen. — Och jag — jag var ensam, öfvergifven oeh hade ej något att luta mitt hufvud till!

Slutligen träffade jag i skogen en anakoret. En afton efter solnedgången såg jag en gammal man med snöhvitt hår komma ut ur ett slags björnide, betäckt med buskage; handoppade sig tre ganger i (loden, klädde sig, bugade sig mot de lyra väderstrecken och vände åter till sitt ide. Jag störtade emot honom. — ’Helige man!’ utropade jag.

'Vägra mig ej ett godt ord!’ — ’Hvom är du?’ frågade mig den gamle. — ’Frukta icke, jag är endast en fredlig vandrare.’ — ’Du är icke en röfvare?’ — ’Nej.’ — 'livad är din tro?’ -’Jag vet sjelf ingenting derom’, svarade jag honom; ’jag har ej blifvit undervisad.’ — ’Vill du lära känna den sanna tron?’

— ’Ja.’ — ’Nå väl, följ mig!’ Vi trädde in i en underjordisk håla. Den var ganska rymlig men mörk. Yäggarne voro af trä, ett bord af sten, en uppslagen bok på bordet, fngen säng fans, men på stengolfvet låg en hud utbredd.

— ’Ja.’ — ’Nå väl, följ mig!’ Vi trädde in i en underjordisk håla. Den var ganska rymlig men mörk. Yäggarne voro af trä, ett bord af sten, en uppslagen bok på bordet, fngen säng fans, men på stengolfvet låg en hud utbredd.