fram-förallt i konservativa värderingar om den äktenskapliga relationen med inslag av feministiskt grundade krav på rättvisa.134 Lagberedningen hörsammade flera skrivelser från delar av den svenska kvinnorörelsen som 1912 och 1916
132 Niskanen, Kirsti, 2004, s. 253; David Bradly sammanfattar den svenska giftorätten som: ”The result was an economic partnership combining independence and equality”, Bradly, David, 1996, s. 11.
133 Kommittébetänkande 1920, s. 415f.
134 Med feministiskt grundade krav på rättvisa hänsyftas här krav på samma ekonomiska rättigheter för kvinnor och män som framförallt Fredrika Bremerförbundet förde fram under denna tid, Manns, Ulla, ”Kvinnofrigörelse och moderskap. En diskussion mellan Fredrika-Bremer-förbundet och Ellen Key”,
gått samman och framställt gemensamma önskemål till lagberedningen om framförallt målsmanskapets upphörande, en åtgärd som skulle ge gifta kvinnor en med mannen likställd rätt till att äga och förvalta sin egen förmögenhet och egendom.135
K
rav på upphävandet av mannens målsmanskap och gifta kvinnors rätt att äga kom även från den svenska riksdagen, vilket lag-beredningen noterade genom att hänvisa till två partipolitiskt liberala riksdagsmotioner från 1903.136Argumenten i riksdagsmotionerna grundades i idén om att gifta kvinnor hade rätt till samma formella rättigheter som män, men utan att erkännandet av denna rättighet skulle ändra deras ekonomiska praktik. Att ta bort måls-manskapet hade enligt motionärerna ett formellt värde för kvinnorna, men på intet sätt skulle deras självbestämmande och myndighet påverka mannens självklara företräde att förvalta hennes ekonomiska tillgångar. ”Hvad åter angår hustruns rätt att råda öfver sin egendom, så kommer den nu ifrågasatta lagändringen ej att rubba något i nu gällande föreskrifter om makars egendomsförhållanden”.137 Detta innebar med andra ord att gifta kvinnor skulle erkännas myndiga att bestämma över sin person, men självklart lämna ifrån sig bestämmanderätten över sin del av ekonomin till mannen. En annan av motionärerna klargjorde att ett erkännande av gifta kvinnor som myndiga inte skulle innebära något radikalt brott mellan gammalt och nytt.
Hon blir då myndig med de inskränkningar, gällande lag föreskriver, medan hon nu är omyndig med de undantag, lagen stadgar. I sak förblifver ställningen densamma med undantag af att hennes af lagen erkända myndighet klargör hennes rätt och befogenhet i åtskilliga stycken, där nu råda dunkelhet och stridiga uppfattningar, som vålla osäkerhet.138
Det var inte första gången gifta kvinnors omyndiga position i äktenskapet problematiserades på den politiska nivån. Men det var först genom lagberedningens inramning som dessa problemrepresentationer fick politiskt
135 Den första skrivelsen inlämnades av Fredrika Bremerförbundet 1912 där krav framställdes på målsmanskapet upphörande och den gifta kvinnans fulla likställighet med mannen, inom hemmet, gentemot barnen och i förmögenhetsrättsligt avseende. Tillsammans med denna fanns resolutioner från 21 olika offentliga kvinnomöten som instämde i Fredrika Bremerförbundets skrivelse, se
Kommittébetänkande 1920, s. 7. Den andra skrivelsen författades gemensamt av olika
kvinnoorganisationer och refererades i Fredrika Bremerförbundets Hertha. ”Svenska kvinnoföreningar uttala sig i äktenskapslagstiftningsfrågan”, Hertha 1916:8, s 163. Kvinnoorganisationerna var Fredrika Bremerförbundet, Svenska kvinnornas nationalförbund, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, Socialdemokratiska kvinnornas centralstyrelse.
136 Kommittébetänkande 1920, s. 6.
137 Lindhagen, Carl, Motion i Andra kammaren 1903, nr: 113, s. 20. I denna motion instämde ytterligare 30 riksdagsledamöter bl.a. Karl Staaf, Ernst Beckman, Gerard De Geer.
inflytande. Krav på att även erkänna gifta kvinnor ekonomiska rättigheter hade sedan ca 1850 förts fram i riksdagen av män som stod kvinnorörelsen nära, dock utan större respons.139 Flera av dessa män var medlemmar i Föreningen för gift kvinnas äganderätt som grundades 1873, en förening som p.g.a. sin fokusering på äganderätten anklagades för att vara en förening av överklassdamer för överklassdamer. Själva hävdade de att upphävandet av mannens målsmanskap inte endast gynnade kvinnor med förmögenhet utan var en fråga, dock av andra skäl, som var minst lika viktig för gifta kvinnor inom vad de själva betecknade som ”den arbetande klassen”.140 Även om svenska kvinnor under denna tid led brist på politiskt medborgarskap, hade föreningen alltså förgreningar ända in i maktens korridorer där flera riksdags-män återkommande förde fram krav på målsmanskapets upphörande och dess negativa inverkan på den gifta kvinnans ekonomiska position i äktenskapet.141 Carl Lindhagen, en av riksdagsmotionärerna var en av dessa manliga politiker som var engagerad i föreningen gift kvinnas äganderätt som 1895 gick upp i Fredrika Bremerförbundet. Samtidigt som han skrev motionen 1903 var han styrelsemedlem i Fredrika Bremer-förbundets lagkommitté och det kan därför antas att motionen var en strategi som mer visar vad som gick att uttrycka än avspeglar Lindhagens egna värderingar i frågan. Att kräva likställda ekonomiska rättigheter för gifta kvinnor och män skulle man kunna säga låg i tiden. Men antaganden och förväntningar på att kvinnor därmed skulle återkoppla till dessa rättigheter på samma vis som män var tvunget att avvisas, även av en kvinnosaksman som Lindhagen, med det bestämdaste.
Bild 5. Carl Lindhagen (KvinnSam)
139 Manns, Ulla, 2004, s, 23ff; Manns, Ulla, 2000, s. 135f.
140 Dagny, 1892:5, ”Föreningen för gift kvinnas äganderätt”. Artikeln är en sammanfattning av föreningens årsmöte.
141 Ulla Manns liknar föreningen Gift kvinnas äganderätts arbetsmetoder med vad vi idag kallar lobbyverksamhet och poängterar att flera av dessa riksdagsmän även var medlemmar i föreningen, Manns, Ulla, Upp systrar, väpnen er!, Stockholm 2005, s. 92.
Fredrika Bremerförbundet hävdade att ett erkännande av gifta kvinnors självbestämmande utan tvivel skulle öka kvinnors benägenhet att gifta sig, framförallt inom gruppen kvinnor med egen förvärvsinkomst.142 Utan att egentligen diskutera hur kvinnor skulle praktisera dessa likställda rättigheter så går det att i förbundets argument urskilja den grundläggande värderingen att kvinnor som kategori inte var sämre rustade att förvalta egendom och kapital än män. Detta var dock inget som argumenterades för öppet utan likställda rättigheter och självbestämmande borgade för att kvinnor sedan kunde använda den som de själva önskade. Även de socialdemokratiska kvinnornas centralstyrelse deklarerade att målsmanskapet måste bort och beskrev det som ett slavmärke, lika förnedrande för mannen som för kvinnan. ”De mänskliga rättigheterna böra utsträckas även i fråga om att sköta de ekonomiska och rättsliga angelägenheterna i egenskap av människor och självständiga individer – till kvinnan såväl som mannen”.143
Den likställda ägande- och förvaltningsrättens formella utformning kom att grundas i den dominerande värderingen att gifta kvinnor skulle erkännas samma juridiska rättigheter som män utan att de skulle uttolka sin ekonomiska praktik som identisk med mäns. Självklara antaganden om mäns ekonomiska företrädesrätt i äktenskapet och kvinnors oförmåga och bristande intresse vad gällde ekonomiska frågor fick avgörande betydelse för hur gifta kvinnor med eget kapital och egendom påverkades att återkoppla till den likställda formella rättigheten att äga och förvalta sin egendom till förmån för sin man.
Rättvisa åt kvinnorna – orättvisa åt männen. Övergångsregler och självklara antaganden om mäns ekonomiska företräde
Sju år efter att giftermålsbalken trätt i kraft i Sverige, 1928, ifrågasatte den socialdemokratiska riksdagsledamoten Östen Undén övergångsregeln, att redan gifta kvinnor kvarhölls som ekonomiskt omyndiga på obestämd tid. Han konstaterade dock samtidigt: ”Svårigheterna att införa den nya egendoms-regimen för de äldre äktenskapen tedde sig också särskilt avskräckande vid en tidpunkt, då de nya reglerna i och för sig mötte motstånd på åtskilliga håll. Läget är nu ett annat”.144
Lagberedningen motiverade undantaget av redan gifta makar från den likställda ägande- och förvaltningsrätten med att äktenskapet var ett kontrakt som endast kunde brytas om båda makar var överens om att så skulle ske.145 Att i efterhand ändra de ekonomiska förutsättningar som rått när äktenskapet ingåtts beskrevs som orätt mot männen. I lagberedningens argument kan
142 Staël von Holstein, Mathilda, 1911, s. 4.
143 Flood, Hulda, Den socialdemokratiska rörelsen i Sverige, Stockholm 1960, s. 98.
144 Undén, Östen, ”Övergångsreglerna i giftermålsbalken, Svensk juristtidning, 1928, s. 30. Undén var justitieminister 1920 då lagberedningens förslag behandlades i den svenska riksdagen.
spåras konservativa värderingar om äktenskapets ekonomi, som också framförts i riksdagen. I riksdagsdebatter avvisades att mannens målsmanskap över kvinnan överhuvudtaget var ett problem och man önskade skydda mannens självklara ekonomiska företräden i äktenskapet. Likställdhet mellan makar skulle skapa oordning och splittring med skilsmässa och jordsplittring som följd. ”Jag icke riktigt förstår den kvinna, som verkligen åt brudgummen vill anförtro sin egen person men icke sina guldsmycken”, sa Sam Clason i riksdagens första kammare i samband med att lagberedningens förslag debatterades 1920.146
Det faktum att redan gifta kvinnor kom att kvarstå under sina mäns ekonomiska förmyndarskap fick konsekvensen att en stor grupp gifta svenska kvinnor fram till 1950, var att betrakta som ekonomiskt minderåriga.147 I Norge och Danmark genomdrevs dock revisionen av giftermålsbalken utan övergångsregler för redan gifta kvinnor, vilket innebar att alla gifta kvinnor direkt erkändes ekonomiskt myndiga. Men i frågan om hur makarnas gemensamma tillgångar skulle fördelas mellan makarna, i och med över-gången till den nya lagen, tillföll dessa oftast den som tidigare förvaltat förmögenheten och egendomen. Då denna person i de flesta fall var mannen har tidigare forskning visat att norska och danska gifta kvinnors direkta ekonomiska myndigförklaring kom att innebära en stor överföring av ägande från kvinnan till mannen.148
Visst fanns motstånd mot att erkänna gifta kvinnor ekonomiska rättigheter, precis som Undén påtalade 1928, en motvilja som framförallt kretsade kring hur gifta kvinnor skulle förstå och praktisera den likställda ägande- och förvaltningsrätten. Övergångsregler, möjligheten att skriva fullmakt och bedyrandet i motionerna att erkännande av kvinnors formella rättigheter inte skulle leda till några faktiska förändringar i kvinnors anspråk på ekonomiskt inflytande i familjen, visar att idén om mannen som familjens ekonomiska huvudperson var förhärskande. Trots det av Undén påstådda nya läget 1928 kom övergångsreglerna att bestå ända fram till 1950.