I en tid då ogifta kvinnor erkänts myndiga vid 21 år problematiserade den svenska lagberedningen det faktum att om samma kvinnor gifte sig, så förlorade de sin myndighet, vilket påverkade den betydelsefulla giftermåls-frekvensen i negativ riktning.
Det är icke överensstämmande med den ställning kvinnan numera i livet intager, att hon såsom gift skall rättsligen vara underordnad mannen. En sådan ordning är så mycket mindre tillfredställande, som den innebär, att kvinnan genom giftermålet vanligen förlorar en stor del av den rättsliga handlingsförmågan hon förut ägde. De rättsverkningar i personligt hänseende och förmögenhetsrättsligt hänseende mannens målsmanskap medför kännas inom stora kretsar av vårt folk för den gifta kvinnan tryckande. Och det intrång i kvinnans självständighet och självbestämningsrätt, som äktenskapet på grund av målsmanskapet innebär, torde särskilt inom vissa samhällslager vara ett av skälen till äktenskapsfrekvensens sjunk-ande och det ökade antalet konkubinat.122
Mannens målsmanskap över hustrun framställdes som otidsenligt, som en rest från en svunnen tid, grundad i förlegade värderingar och antaganden om kvinnors skör- och bräcklighet (fragilitas sexus). Målsmanskapet pekades ut som den främsta orsaken till att just kvinnor avstod äktenskap, med en sjunkande giftermålsfrekvens som följd. Tiden ansågs nu vara mogen för att i giftermålsbalken likställa makar ”såsom lika fria och självständiga personer utan någon i lag stadgad rätt för den ene att bestämma vare sig över den andre eller över familjens gemensamma angelägenheter”.123 Målsmanskapet måste bort och gifta kvinnor erkännas myndiga. Giftermålsbalken skulle till skillnad från tidigare lagstiftning genomsyras av en likställdhetsprincip som utgick från båda makarna som ekonomiskt självständiga och jämbördiga individer.
Lagberedningens förslag kan vid första anblick verka revolutionerande gentemot vid tiden gällande rätt. Det som tidigare varit en relativt oomstridd laggrundad sanning - att mannen genom lagstiftningen, i varje fall ur formellt hänseende, var sanktionerad att styra och besluta över såväl hustruns personliga angelägenheter som hennes ekonomiska tillgångar omnämndes nu som i princip rättsvidrigt. Efter ingånget äktenskap skulle framtidens kvinnor
ändring af bestämmelserna om danaarf”, Justitieombudsmannens berättelse 1912. Bihang till
riksdagens protokoll s. 477ff. 122 Kommittébetänkande 1920, s. 159.
följaktligen ha kvar sin myndiga position och sin då självklara rätt att bestämma över sig själva.
Det är på hög tid, att lagen bringas till överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet, sådant det hos vårt folk i vår tid lever. Detta är också den enda väg vi kunna gå för att värna om familjen, denna grundval för hela vår samhällsorganisation. Genom ett motsatt förfarande riskerar vi, att folket i större eller mindre om-fattning för förbindelsen mellan man och kvinna, för släktets fortplantning väljer andra former än den på äktenskapet grundade familjen.124
Detta uttalande gjorde justitieminister Berndt Hasselrot i samband med att lagen om äktenskaps ingång och upplösning behandlades i den svenska riksdagen 1915. En omarbetning av giftermålsbalken, menade han, var den enda vägen att gå för att undvika dels en fortsatt utbredning av samlevnads-former utanför äktenskapet, och dels att barn föddes utom äktenskapet. En omarbetning av giftermålsbalken, en modernisering, skulle således syfta till att styra ogifta kvinnor och män att handla ”rätt” - först gifta sig och sedan skaffa barn - för samhällets bästa. Lagberedningens problematisering av den dalande giftermålsfrekvensen grundade sig i den för tiden förhärskande idén om att statens stabilitet vilade på den på äktenskapet grundade familjen.
Problemet med en dalande giftermålsfrekvens utformades i lagberedningens förslag som en hotets diskurs, ett hot som sades utgöra en fara för hela samhället.125 Samlevnadsalternativ som Stockholmsäktenskap, ofullkomnade äktenskap, ensamboende med eller utan barn förknippades med såväl osedligt leverne som försörjningsproblem och var således inte önskvärda.126 Det eftersträvansvärda var att få samman kvinnor, män och barn till en lagstadgad försörjningsenhet, vilket även de konservativa och allmänt reformovilliga höll med om. Men äktenskap ingicks frivilligt, så först måste den äktenskapliga institutionen moderniseras för att framstå som ett klart bättre samlevnads-alternativ än de icke önskvärda, framförallt för kvinnor. Varför skulle de annars gifta sig? Likställda äktenskapliga rättigheter mellan kvinnor och män skulle således lösa problemet med att kvinnor generellt uppfattades undvika äktenskap.
124 Justitieminister Hasselrot, Berndt, Första kammarens protokoll 1915, nr: 63, s. 13.
125 Vid sekelskiftet 1900 handlade ”hoten” om nativitetsminskning, hot om utvandring, hot om arbetarklassens allt mer utökade makt, hot om olika könssjukdomar, hot om en växande arbetslöshet, hot om klasshat, hot om ett ökat antalet strejker m.fl., Kaveh, Shamal, 2006, s. 101.
Hot om en dalande giftermålsfrekvens framställdes även av dem som istället önskade höja antalet äktenskap genom att kringskära kvinnors rättigheter, framförallt på arbetsmarknaden. Dessa lösningar på problemet med den dalande giftermålsfrekvensen skulle mer eller mindre tvinga kvinnor att gifta sig. I Fredrika Bremerförbundets Dagny protesterades det dock mot dessa föreslag.
Huru många gånger ha icke mycket berättigade försök af kvinnor att förbättra sina löneförhållanden mötts af ett afslag och argument, som mynnat ut i en erinran om äktenskapsfrekvensens betydelse. Högre löner åt kvinnor anses nämligen i allmänhet skadliga för äktenskapsfrekvensen. […] Ett ofta förekommande betraktelsesätt är, att, om kvinnorna finge för trefligt i sin verksamhet, skulle de icke vilja gifta sig, och man förordar rent af det indirekta tvång till äktenskap, som ligger i otillfredställande arbetsförhållanden – för äktenskapsfrekvensens skull.127
Fredrika Bremerförbundet vände retoriskt på problemet. Det var inte ogifta kvinnors möjlighet att få välordnade och välbetalda arbeten som fick dem att avstå från äktenskap, det var målsmanskapet som fungerade avvisande på en viss kategori kvinnor.
Kvinnan af folket, som lefver i fri förbindelse med en man, vågar i många fall till följd af lagens bestämmelser ej ingå äktenskap med honom. De tillhörigheter, hon genom sitt arbete sammansparat, skulle då ej längre vara säkra att ej af honom förskingras. Hon skulle då förlora sin företrädesrätt till barnen. Hon skulle få göra samma arbete i hemmet och för barnen, utan det ekonomiska vederlag, hon betingar sig som hans hushållerska. Deras skatter skulle, om hustrun arbetar utom hemmet, ökas, då makars inkomster sammanslås vid beräkning af skatten.128
Det var enligt Fredrika Bremerförbundets definition ”kvinnan af folket”, d.v.s. mindre bemedlade kvinnor som förvärvsarbetade som var mest utsatta för målsmanskapets konsekvenser. Det var de som löpte störst risk att gifta sig med en försumlig familjeförsörjare och bli utsatt för partnerns ogina och fördärvliga maktbefogenheter. Det var dessa kvinnor som inte vågade riskera att förlora makten över sig, sina barn och sin ekonomi genom att gifta sig. Det var målsmanskapet som enligt Fredrika Bremerförbundet påverkade giftermålsfrekvensen negativt, inte bra arbetsförhållanden för kvinnor. Men
127 ”Äktenskapsfrekvensen”, Dagny 1908:4, s. 51f.
128 Staël von Holstein, Mathilda, Vår äktenskapslagstiftning: Några synpunkter och önskemål, Stockholm 1911, s. 4f.
även Centralförbundet för Socialt Arbete har tidigare beskrivits som aktiva i att problematisera ”kvinnan av folket” med betoning på att de var passiva och viljelösa och att deras bristande moral och sedlighet utgjorde ett hot mot samhällets stabilitet. ”Att kvinnorna inte kunde vara hemma på grund av arbetet uppfattades av många som ett hot, eftersom de ekonomiska problem som tvingade dem till arbete också orsakade en minskning i nativitet och i antalet giftermål”.129 Den problemrepresentation Centralförbundet för Socialt Arbete representerade hade en inflytelserik företrädare i lagberedningen genom Emilia Broomé.