Informationen som förekommer i intervjuerna bekräftar vad Linn Moser Hällen och Evelina Sinisalo (2018) skriver om att det alltid finns en oro kring boende bland våldsutsatta kvinnor. Boendesvårigheter för våldsutsatta kvinnor uppstår eftersom det alltid är kvinnan som ska lämna parets gemensamma hem och som informant 1 uttrycker är boende “en oro ja, oftast är det mannen som står på
hyreskontraktet så att han inte kommer att ge upp det.” Enligt informanterna
brukar oron kring hur kvinnorna ska skaffa sig en ny bostad förknippas med deras svåra ekonomiska situation och dåligt läge på arbetsmarknaden, plus den
omfattande bostadsbristen runt om i landet.
Oron är som sagt väldigt stor, det är ett upprepat problem, bostadsbristen är väldig stor och om man dessutom saknar arbete, har skulder, så är det väldigt svårt att få en egen bostad. (Respondent 4)
“Eftersom bostadssituationen ser ut som det gör så är boende alltid nog en oro i min erfarenhet. Av den anledningen uppmanas alla i kommunen att ställa sig i bostadskö oavsett om man är lycklig i sin relation eller inte.” (Respondent 1)
Det förekommer i intervjuerna att de flesta våldsutsatta kvinnor som lämnar sin partner brukar behöva placeras, utifrån att de antingen har ett skyddsbehov, stöd- eller bostadsbehov. (Ekström 2018). Det är upp till varje kommun och därmed den enskilda socialsekreteraren att göra en bedömning av vilken insats den
31 våldsutsatta behöver. Det brukar finnas behov av akuta lösningar då den utsatta omedelbart måste placeras på skyddat boende, hemliga akuta lägenheter, hotell, osv. Dessa akuta lösningar enligt respondenterna bruka alltid lösa sig:
De löser alltid akut boende så att om det skulle vara så att boende är fullt skulle de placeras på hotell eller att man placerar i andra kommuner så det är min upplevelse att man alltid gör en akut lösning. (Respondent 2).
Det finns flera alternativa lösningar till den akuta boende behovet. Placeringar sker på olika boendeformer i eller utanför kommunen, på hotell eller vandrarhem. Samtalsstöd enligt samtliga informanter är oerhört viktigt just efter placeringen för att kvinnan inte skall känna sig övergiven och ensam. Det är viktigt då att placeringar sker på ett boende där det finns resurser, alltså personal som kan erbjuda samtalsstöd, och detta är en av kvinnojourens uppgifter (Socialstyrelsen 2013). Även de som placeras på hotell eller vandrarhem beviljas en kontaktperson från kvinnojouren eller socialtjänsten. Att ha någon att prata med kan förbättra ens välmående (Wendt & Enander 2013, Berglund 2010) särskilt för våldsutsatta kvinnor som brukar tvingas lämna allt och alla bakom sig och gömma sig från sin partner.
Det är socialtjänstens uppgift att bedöma och göra de här placeringarna och som respondent 5 uttrycker nedan så väljer man ibland ett placeringsalternativ som inte är till klientens bästa, och att detta brukar handla om alternativet som kostar minst pengar:
”Jag tror såhär...inom offentlig verksamhet, mest inom socialtjänsten, tänker man ibland lite kortsiktigt. Man tänker liksom på de mest kostnadseffektiva lösningarna just nu, man tänker inte på vad som blir mer kostnadseffektiv i längden, där kanske en dyrare placering medför mer stöd och mer hjälp, där man jobbar aktivt för att se till att kvinnan kanske inte går tillbaka till mannen, blir mer kostnadseffektivt i längden men det kanske är dyrare just vid placeringen. Men en kvinna som hela tiden går tillbaka till mannen och sen så blir det skyddat boende igen osv, allt det här blir inte kostnadseffektiv i längden och där gäller att lägga pengar på förebyggande arbete, vilket de inte alltid gör, eller riktiga kvalitativa insatser och där tror jag att socialtjänsten har en jättestor utmaning och de har haft det i många år och inte lyckat lösa den” (Respondent 5).
Socialtjänsten som sagt har blivit marknadsorienterad och detta innebär ett behov av kontroll av socialtjänstens ekonomi, genom att få alla i personalen att tänka och agera mer ekonomiskt rationellt än tidigare (Blom 2006). Att socialarbetare möter resursproblem i sitt dagliga arbete har Lipsky (1980) skrivit om och menar att detta beror på att systemet de jobbar i brukar vara underfinansierat. Citatet ovan bevisar att detta inte är alltid bra för den enskilde eller för socialtjänsten då kostnadseffektiva lösningar kanske inte blir så effektivt i längden. Respondent 3 berättar dock att även om socialtjänsten är kapitalistisk i sin natur brukar de alltid välja boende med “bra kvalitet och vad som är bäst för klienten, över lägre pris”. En del av hennes citat följer nedan:
”Det är klart att det alltid finns en ekonomiskt errm liksom aspekt alltså kommunen är ju också kapitalistiska i sin natur så om det finns en kvinnojour som kostar tre tusen och en annan som kostar två tusen och de är likvärdiga, då kommer vi välja den som kostar två tusen men om de inte är likvärdiga och jag bedömer att den här personen har behov av mer stöd och därför tänker jag att den här kvinnojouren är bättre så skulle jag säga att jag i regler får lov att bevilja det” (Respondent 3)
32 Arbetet som sker i en gatubyråkratisk organisation kräver mycket flexibilitet och att gatubyråkrater kan fatta beslut i mötet med klienter utifrån deras individuella förutsättningar. De behöver någon slags handlingsfrihet för att kunna göra det och detta är även en viktig aspekt som krävs för att lösa det akuta boende behovet: handlingsutrymme (Lipsky 1980, Svensson 2008). Båda handläggarna från socialtjänsten som intervjuats upplever att ett stort handlingsutrymme underlättar deras arbete och möjliggör förmedling av trygghet till den våldsutsatta kvinnan. Detta tycks vara en viktig förutsättning för att kvinnan ska lämna relationen och inte återvända till den våldsamma partnern.
”Framförallt med våld i nära relationer så är det himla viktig att jag förmedlar trygghet och att jag liksom kan vara påstridig i min bedömning för att ganska ofta av olika anledningar så vill ju inte personen lämna, de är rädda för att lämna och om jag då inte övertygar om att du kommer att få det här, vi kommer se till att du är trygg liksom och jag lovar att jag kommer att göra mitt bästa för att du ska ha det så bra som möjligt, så då tror jag att man kan skapa osäkerhet och gör att det blir svårare liksom för den personen som man träffar….men jag upplever att jag har ganska stort handlingsutrymme och det får jag ju liksom tacka min chef för att hon litar på mig och vad jag gör för annars hade det gjort mitt jobb mycket svårare” (Respondent 3)
”Jag har inte delegation på skyddat boende till exempel, det är min chef som har det, så att jag måste alltid förankra saker och ting hos henne men som tur är upplever jag att hon litar på min bedömning så att för det mesta kan ju jag sitta på ett möte tillsammans med klienten och säger att jag... jag tycker att du är i behov av skyddat boende och min bedömning är att du behöver komma iväg och så kan jag ju vara trygg med att hon (chefen: mitt förtydligande) kommer att säga...ja det är klart att hon ska iväg på skyddat boende” (Respondent 3)
Svensson (2008) skriver att förutsättningen att använda sitt handlingsutrymme sker under mötet med klienten. Denna handläggare (respondent 3) har inte rätt att fatta beslut om placeringar på skyddat boende utan den uppgiften tillhör chefen. Men hon kan, i möte med en klient förmedla att klienten kommer bli placerad på skyddat boende och lita på att chefen kommer att godkänna hennes bedömning. Respondenten tycker att hon har ett stort handlingsutrymme och detta beror på att “min chef litar på mig”. Respondent 4 som citeras nedan uttrycker samma
upplevelse av tillit från sin chef, vilket hon kopplar till att hennes chef tycker att hon har tillräcklig kunskap och inte gör konstiga bedömningar. Blom (2006) skriver om socialtjänstens enhetschefer som viktiga gränssättare för det
organisatoriska handlingsutrymmet som socialarbetare har. Detta är tydligt i detta fall då både handläggarna kopplar deras stort handlingsutrymme till chefens tillit i dem. Även Dellgran (2015) har skrivit att tillit till socialsekreterares kunskap och bedömningsförmåga är viktiga förutsättningar för handlingsutrymme.
Den tilliten som respondent 4 uttrycker är dock enbart begränsad till beslut om interna placeringar, inte för placeringar utanför kommunen.
”Jag har ju delegation, och då får jag placera inom kommunen utan godkännande från min chef, jag har faktiskt aldrig behövt fråga min chef om jag ska placera någon. Jag tror att hon litar på mig rätt så mycket och jag har aldrig behövt fråga. Jag har ju tillräckligt med kunskap och jag gör inte konstiga bedömningar så att säga, jag gör rätt bedömningar” (Respondent 4)
Det är viktigt att notera att placeringar inom denna kommun är gratis för kommunen, och placering utanför kommunen kostar kommunen pengar. Min
33 respondent har inte delegation för dessa externa placeringar utan chefen fattar och skriver under sådana beslut om externa placeringar.
Handläggarens handlingsfrihet (Lipsky 1980) är ändå begränsade av chefen (Bloom) och stämmer bra överens med vad Larsson (år) skriver om att
gatubyråkrater inte alltid agerar på egen hand och gör vad de vill, trots att de har handlingsfrihet.
Detta tolkade jag som att även om chefen litar på handläggaren så är tilliten och därmed dennes handlingsutrymme på något sätt begränsade till interna placeringar som inte medför några kostnader för kommunen. Respondenten uttrycker dock att det inte heller finns hinder för dessa externa placeringar och att det alltid löser sig. Respondenten berättar vidare att i kommunen gör man alltid interna placeringar först, även om det betyder att den utsatta, oftast med medföljande barn, inte får gå ut från boendet. Syftet med detta är inte bara att spara pengar för kommunen utan även att hinna utreda och få en tydlig bild av hotbilden och skyddsbehovet.
”Vi har en rutin som säger att vi ska börja med att placera inom kommunen och under tiden de är placerade här kan vi hjälpa till med mycket; interna placeringar kostar kommunen inte pengar vilket externa placeringar gör - men skyddet går alltid först, det går före allt annat, det går före alla kostnader. Har du en stor hotbild mot dig så är det ditt skydd - socialtjänsten måste säkra ditt skydd, då går det före. Det är inte rimligt att man inte går ut. Det är ju inte förenad med någons bästa. Men vi måste också utreda, vi måste göra en bra utredning innan vi externplacerar, hotbilden måste som sagt vara väldigt stor för att kunna göra det och man måste internplacera först för att hinna utreda” (respondent 4)
Enligt respondent 1, som är från en annan kommun, har handläggare i hens kommun begränsat handlingsutrymme för att göra placeringar som kostar pengar för kommunen. Återigen, detta går i linje med att verksamheter tvingas tänka kostnadseffektivt såsom Blom (20xx) beskriver. Alla placeringar är alltid tillfälliga, eftersom de är menade som akuta temporära lösningar tills den våldsutsatta kvinnan kan komma till ett eget ställe. Trots att placeringar är
tillfälliga berätta samtliga informanter att det inte finns någon tidsgräns hur länge man kan vara placerad. Dock måste den placerade kvinnan någon gång lämna det tillfälliga stället och hitta en mer permanent boendelösning, så det långsiktiga boendebehovet kommer alltid ifråga.
Vad gäller den långsiktiga boende lösningen, är det en utmaning att hitta ett nytt hem eller boende för den våldsutsatta kvinnan. Tidigare studie har
uppmärksammat socialarbetares frustration över avsaknad av verktyg för att hjälpa kvinnor att hitta bostad (Ekström 2016) och respondenterna som medverkat i denna studie har samma upplevelse än idag. Fungerande system med social förtur via bostadsförmedlingen eller det kommunala bostadsbolaget förefaller vara centralt för att hantera problematiken, inte minst för kvinnor som saknar egna ekonomiska resurser att köpa en ny bostad (ibid). Dock ligger ansvaret ändå på den enskilda våldsutsatta kvinnan att själv hitta lägenhet.
”Du har ansvar att söka lägenheter utifrån vad du kan, din situation, men det får man också se till, har man lämnat en destruktiv relation och så och man är liksom inte psykiskt där att söka lägenheter och sådär, så då får det vara en process som tar tid och det får lov att det tid” (respondent 3).
Citaten tyder på att man har en förståelse för hur våld i nära relationer kan påverka ens psykisk hälsa och då sätts ingen press på de placerade kvinnorna att hitta ett eget ställe och flytta ut. Enligt respondent 1 tillåts inte processen att hitta
34 ett nytt boende ”ta tid” för alla våldsutsatta kvinnor. Hon menar att när det gäller kvinnor med barn måste hänsyn tas till barnets bästa därför att “barn är vår framtid och de behöver föräldrar som mår bra, men när det handlar om enskilda kvinnor, ju länge personen är placerad börjar man prata om att det kosta pengar”. Detta är något som Ekström (2016) har skrivit om, att socialtjänsten, i sitt arbete med våldsutsatta kvinnor, tenderar att fokusera på kvinnor med barn.
Trots att boendesituationen identifieras av informanterna som ett strukturellt problem så ligger ansvaret ändå på den enskilde eftersom de professionella som sagt, “saknar verktyg” att göra det. Detta belyser vad (Ekström 2016) skriver om att gatubyråkrater hanterar stressande arbetssituationer genom att bland annat lägga ansvaret på andra aktörer utanför socialtjänsten eller på den enskilda kvinnan. Regeringens beslut om boendeförtur till våldsutsatta kvinnor hade kunnat underlätta för våldsutsatta kvinnor men enligt Ekström (2016) har detta inte implementerats i alla kommuner. Två utav de fem intervjupersoner medger att det inte finns boendeförtur i deras kommun och en informant kände inte ens till konceptet. Respondent 1 som berättade att det finns boendeförtur i hennes kommun säger att ”även med förtur får man vänta ett tag innan man får en lägenhet eftersom kön är 1.5år lång”.