Ingen ekonomi, inget boende, Hur skulle jag kunna lämna honom?

”INGEN EKONOMI, INGET

BOENDE, HUR SKULLE JAG

KUNNA LÄMNA HONOM?”

EN KVALITATIV STUDIE OM EKONOMI OCH

BOENDE SOM HINDER TILL UPPBROTTET

FRÅN VÅLD I NÄRA RELATIONER

2

”INGEN EKONOMI, INGET

BOENDE, HUR SKULLE JAG

KUNNA LÄMNA HONOM?”

EN KVALITATIV STUDIE OM EKONOMI OCH

BOENDE SOM HINDER TILL UPPBROTTET

FRÅN VÅLD I NÄRA RELATIONER

CHARLOTTE ZINWOTOUH NKWEMEH

Nkwemeh, Charlotte Zinwotouh. ”Ingen ekonomi, inget boende, hur skulle jag kunna lämna honom?”. En kvalitativ studie om ekonomi och boende som hinder till uppbrott från våld i nära relationer. Examensarbete i Socialt arbete 15/30

högskolepoäng. Malmö Universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle,

institutionen för Socialt arbete, 2019.

SAMMANFATTNING

Våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt socialt problem i Sverige som ibland leder till dödliga konsekvenser och andra sociala konsekvenser för de utsatta. Forskning bevisa att två sociala konsekvenser av våld mot kvinnor i nära relationer är fattigdom och hemlöshet. Detta för att de flesta kvinnor som utsätts för våld i nära relationer bruka även utsättas för ekonomiskt våld. Boende kan vara ett problem för våldsutsatta kvinnor pga. exempelvis deras dåliga

ekonomiska läge. Syftet med studien var att undersöka de professionellas upplevelse och erfarenheter av hur socioekonomiska faktorer som boende och ekonomi kan dröja uppbrottsprocessen från våld i nära relationer och om det förekommer utmaningar kopplade till dessa faktorer i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Studien genomförs med kvalitativ metod genom tematisk semi-strukturerade intervjuer med fem respondenter. Det empiriska materialet analyseras med olika teorier såsom gatubyråkrati, organisationsteori och makt. Resultatet bevisa att det ekonomiska och det akuta boendebehovet bruka alltid lösa sig, men lösningen till det långsiktiga boendebehovet blir svårare, del pga. faktorer utanför socialtjänstens kontroll, som exempelvis bostadsbristen som drabbar hela landet. Resultatet uppmärksamma även vikten av kunskap om våld i nära relationer bland de professionella som jobba med våldsutsatta kvinnor samt andra människobehandlande organisationer. Slutligen, visa resultatet att de

professionella möter några utmaningar i arbetet med att bestå våldsutsatta kvinnor med ekonomi och boende, nämligen, brist på kunskap, begränsade resurser, hög arbetsbelastning och avsaknad av konkreta direktiv från politiker om hur arbetet med våldsutsatta kvinnor ska utformas och genomföras.

Nyckelord: våld i nära relationer, våldsutsatta kvinnor, ekonomi, boende, makt, gatubyråkrati.

3

“NO FINANCES, NO HOUSING,

HOW COULD I EVER LEAVE

HIM”?

A QUALITATIVE STUDY ON FINANCES AND

HOUSING AS A BARRIER TO BREAK UP

FROM DOMESTIC VIOLENCE

CHARLOTTE ZINWOTOUH NKWEMEH

Charlotte Zinwotouh Nkwemeh. “No finances, no housing, how could I ever leave him?” A qualitative study on finances and housing as a barrier to breakup from domestic violence. Degree project in Social work 15/30 hp. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Health and social science, 2019.

ABSTRACT

Domestic violence against women is a serious social problem in Sweden, and sometimes leads to deadly consequences or other social consequences för the victims. Research shows that two of the social consequences of domestic violence against women are poverty and homelessness. This is due to the fact that most women who are victims of domestic violence usually also suffer economic abuse from their partners. Housing can be an issue för domestic violence victims

because of their poor financial status among other reasons. The social services has the utmost responsibility to assist women who have been victims of domestic violence. The aim of this study was to investigate social workers understanding and experiences of how factors such as housing and poor financial status can delay the breakup process för women suffering domestic abuse from their

partners, and if any challenges arise when working to meet these abused women's housing and financial needs. A qualitative method was used to collect data from five social workers through thematically semi-structured interviews. The results, which are presented in various themes, were analysed using theories such as street level byråcracy, organisation theory and power. The results shows that the social services usually meet the financial and immediate housing needs of these abused women but the long term housing solutions are usually a challenge, and this is mostly due to general housing shortages in Sweden. The results also highlights the importance of basic knowledge about domestic violence among social workers in particular and other human-serviceorganisations in general. Finally, the study brings to light some of the challenges that social workers encounter when working to meet domestic abused women's financial and housing needs, which are: limited knowledge about domestic violence and its consequences, limited resources, high workload and lack of concrete directives and guidelines from the government about how to suppor t and work with victims of domestic violence.

Keywords: Domestic violence, economic abuse, financial support, housing, intimate partner violence, challenges, breaking up from domestic violence.

4

FÖRORD

Jag vill rikta ett stort tack till min handledare, Agneta Hedblom, för en inspirerande handledning. Tack för dina konstruktiva kritik och kommentarer om hur uppsatsens innehåll kunde utvecklas. Jag vill också tacka samtliga mina informanter som är källor till undersökningens empiriska material. Tack för att ni bidragit med era erfarenheter och upplevelse av våldsutsatta kvinnors ekonomisk och boendesituation. Det hade varit omöjligt att genomföra studien utan er medverkan.

5

Innehåll

3.1 Om våldsutsatta kvinnors ekonomiska problem och behov av stöd ... 10

3.2 Våldsutsatta kvinnors svårigheter med boende ... 11

3.3 Våldsutsatta kvinnors psykiska hälsa ... 12

3.4 Socialtjänstens utmaningar i arbetet med våldsutsatta kvinnor ... 13

3.5 Kvinnojourens arbete med våldsutsatta kvinnor ... 14

3.6 Synen på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. ... 15

4 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 15

4.1 Gatubyråkrati ... 16

4.2 Organisationsteori ... 17

4.3 Makt ... 19

5 METOD OCH TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ... 20

5.1 Val av metod och metodologiska överväganden ... 20

5.2 Tematiskt öppna och semi-strukturerade intervjuer ... 20

5.3 Urval och Tillvägagångssätt ... 22

5.4 Intervjuer ... 23

5.5 Reliabilitet och validitet ... 24

5.6 Litteratursökning ... 25

5.7 Bearbetning och analys ... 25

6

6 RESULTAT OCH ANALYS ... 26

6.1 Ekonomi ... 26

6.2 Kunskap som en viktig förutsättning för arbetet med våldsutsatta kvinnor ... 28

6.3 Boende... 30

6.4 Utmaningar i arbetet med våldsutsatta kvinnor ... 34

7 DISKUSSION ... 35

7.1 Slutdiskussion ... 38

REFERENSER... 40

Bilaga: Informationsbrev ... 44

7

1 INLEDNING

Våld i nära relationer är ett omfattande samhällsproblem i Sverige och runt om i världen. Våldet drabbar alla, och förekommer både i heterosexuella och

samkönade relationer. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer förekommer dock mycket oftare och leder oftare till döden (Socialstyrelsen 2016).

Enligt Socialstyrelsens definition är våld i nära relationer ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila handlingar till grovt brott, och där nämns olika typer av våld såsom fysiskt våld, sexuellt våld, psykiskt våld, social utsatthet samt materiel/ekonomisk utsatthet (Socialstyrelsen 2019).

Våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor klassas av World Health Organisation (WHO) som ett samhällsproblem och folkhälsofråga, då våldets konsekvenser ofta leder till försämrad hälsa, sjukskrivning, arbetslöshet och svårigheter med boendesituationen (Moser Hällen & Sinisalo 2018). Trots att det har nämnts att våldet förekommer i både heterosexuella och samkönade relationer kommer denna studie fokusera på mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

1.1 Problemformulering

våld mot kvinnor i nära relationer har fått mycket uppmärksamhet i Sverige, bland politiker och därmed i lagstiftningen. Detta beror enligt Clough et. al (2014) på att utöver att våldet kan få dödlig utgång så leder det till långsiktiga hälso- och sociala konsekvenser. Två sociala konsekvenser av våld mot kvinnor i nära relationer är fattigdom och hemlöshet, då Hahn & Postmus (2014) skriver att hemlöshet bland kvinnor vanligtvis är en följd av våld i nära relationer och att våldet även leder till fattigdom.

Under de senaste åren har det riktats uppmärksamhet mot mäns våld mot kvinnor på sociala medier. Man har i synnerhet uppmärksammat den brist på stöd som finns hos myndigheter som exempelvis socialtjänsten gällande våldsutsatta kvinnors boendesituation.

En nyhetsartikel från SVT exemplifierar detta. Den handlar om en kvinna som har vistats på ett skyddat boende och olika vandrarhem efter att hon har lämnat ett förhållande där hon har blivit grovt misshandlad. Hon funderar på att återvända till sin våldsamma partner eftersom boendesituationen inte har löst sig och hon befinner sig på gatan (Göransson & Deblom Jobe 2018). Ett ytterligare exempel gäller en artikel från Hem & Hyra där det framgår att våldsutsatta kvinnor drabbas hårdare av bostadsbristen än majoriteten av de som söker bostad. Detta leder till att våldsutsatta kvinnor tvekar inför att lämna en farlig relation (Ellebjerg 2019).

Förutom boendesituationen står våldsutsatta kvinnor inför svåra ekonomiska förutsättningar. Rangin och Wängelin (2018) vittnar exempelvis i en artikel i Dagens Arena om att våldsutsatta kvinnor inte får någon ersättning från vissa försäkringsbolag eftersom våldet utövas av en som ingår i hushållet. Detta förstärker det redan befintliga svåra ekonomiska läget. Förutom familj och vänners hjälp, blir det enda alternativet för den våldsutsatta kvinnan att söka ekonomiskt stöd från socialtjänsten. Med detta finns också svårigheter och utmaningar, vilket jag kommer att redogöra mer utförligt för i avsnittet ekonomi under kapitlet tidigare forskning.

Det har framkommit inom forskningen att utsatthet för våld leder till långvariga ekonomiska konsekvenser både för kvinnor med och utan barn (Trygged et. al 2013). Det dåliga ekonomiska läget är en följd av våldets konsekvenser som

8 består av bland annat dålig anknytning till arbetsmarknaden samt fysisk och psykisk ohälsa (Wendt & Enander 2013).

Generellt finns det brist på bostäder i de flesta av Sveriges kommuner, vilket ökar hemlösheten bland landets befolkning (Socialstyrelsen 2018). Att kunna hitta en ny bostad blir då en oro för våldsutsatta kvinnor (Moser Hällen & Sinisalo) och i Ekströms (2018) studie har några socialsekreterare uttryckt att svårigheten att lösa det permanenta boendebehovet skapar en frustration bland såväl de professionella som de utsatta kvinnorna.

Ett uppbrott från en nära relation där det förekommer våld är ofta svårt att åstadkomma. I svenska studier, som till exempel Holmberg och Enanders (2014) studie har det mest skrivits om den känslomässiga processen i samband med svårigheter kopplade till uppbrottet. Våldsutsatta kvinnors dåliga ekonomi och boendeproblem har inte uppmärksammats som hinder för uppbrottet eller

kvarhållande mekanismer i samma utsträckning som de känslomässiga faktorerna (Bruno 2018). Alldeles nyligen har det lyfts att våldsutsatta klienter känner oro inför att separera då de är ekonomiskt beroende av sin partner och att

svårigheterna att skaffa en ny bostad hindrar många från att bryta upp (Moser Hällen & Sinisalo 2018). I ett kapitel ur boken Våld i nära relationer - socialt

arbete i forskning, teori och praktik finns ett citat från en våldsutsatt klient som

lyder:

”jag hade ingenting själv, ingen egen ekonomi, ingen bostad. Jag förstod därför inte hur jag någonsin skulle kunna lämna honom” (Moser Hällan och Sinisalo 2018 S. 139).

Forskning visar att de flesta fall av mäns våld mot kvinnor i nära relationer

eskalerar över tid och att risken för en dödlig utgång ökar successivt. Därför är det viktigt för en kvinna som befinner sig i en våldsutsatt relation att bryta upp, och att de som redan har lämnat relationen inte återvänder till den våldsamma partnern. Särskilt viktigt är det att kvinnor inte tvingas återvända av ekonomiska skäl eller på grund av beroendeproblematiken, eftersom dessa är lättare att motverka än det känslomässiga bandet. Det svenska samhället har satsats mycket på arbetet mot våld i nära relationer och med våldsutsatta kvinnor, men jag anser att det finns tydliga brister och en hel del möjligheter till utveckling och

förbättring.

Med utgångspunkt i problem eller osäkerhet gällande boende och ekonomi som våldsutsatta kvinnor står inför när de lämnat eller funderar på att lämna en våldsam relation vill jag undersöka de professionellas uppfattning om och erfarenheter kring det. Det insamlade empiriska materialet kommer analyseras utifrån tre teoretiska dimensioner, nämligen gatubyråkrati, organisationsteori och makt. Arbetet med våldsutsatta kvinnor sker i en “gatubyråkrati” vars personal möter komplexa och varierande omständigheter dagligen. Det förutsätter att de har en viss grad av handlingsutrymme för att kunna utföra sitt arbete på det bästa sättet. Organisationsteori är bred men fokus i studien kommer att ligga på

socialtjänsten som en offentlig byråkratisk organisation som har intagit ett nytt institutionellt förhållningssätt, och vad detta innebär för arbetet med våldsutsatta kvinnor. Att våld mot kvinnor i nära relationer är ett uttryck för maktutövning är sedan länge etablerat inom forskning. Dock finns det olika synsätt på våldet. Analysen i förhållande till makt kommer belysa dessa synsätt och vilken betydelse de har för arbetet med våldsutsatta kvinnor.

9 1.2 Syfte

Syftet med studien är att undersöka de professionellas uppfattning och

erfarenheter kring hur socioekonomiska faktorer som ekonomi och boende kan kvarhålla kvinnor i en våldsam relation och om det förekommer utmaningar kopplat till detta i arbetet med våldsutsatta kvinnor.

1.3 Frågeställningar

 Hur kan våldsutsatta kvinnors problematik och oro kring ekonomi och boende ser ut?

 Hur arbetar professionella inom socialtjänsten med att lösa ekonomiska och boende problem relaterat till våldsutsatta kvinnor?

 vilka utmaningar uppstår kring den socioekonomiska situationen i arbetet med våldsutsatta kvinnor?

2 BAKGRUND

I studiens bakgrundsdel klargörs socialtjänstens ansvar i förhållande till

våldsutsatta kvinnor samt hur kvinnojourers engagemang i arbetet mot våld mot kvinnor i nära relationer har övergått från en ideell rörelse till ett politiskt finansierat uppdrag. Dessutom berörs det övergripande arbetet med våldsutsatta kvinnor som bedrivs på båda verksamheterna.

2.1 Socialtjänstens ansvar

Socialtjänsten har genom den förstärkta lagstiftningen pekats ut som en central aktör i arbetet med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer (Ekström 2016). Enligt 1kap 1§ socialtjänstlagen (SoL) skall samhällets socialtjänst främja människors ekonomiska och sociala trygghet. En ytterligare bestämmelse i socialtjänstlagen som är särskilt inriktat mot våldsutsatta personer lyder att Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation (5kap 11§ 1pt SoL). Denna paragraf kallas även för

brottsofferparagrafen. Carina Ljungwald (2011) skriver att tilläggen av

brottsofferparagrafen i socialtjänstlagen bör ses som ett resultat av mäns våld mot kvinnor och individens eget ansvar. Ljungwald menar dock att detta ansvar på individen ersätter den solidariska helhetssynen och rätten till bistånd utifrån behov (ibid). I propositionen (Prop. 2006/07:38) skrivs att mäns våld mot kvinnor är ett omfattande samhällsproblem som leder till svåra sociala problem som exempelvis ekonomiska problem, svårigheter med bostadssituationen och social isolering. Dessa strukturella problem ställer krav på samhället att ta sitt ansvar. Det har skett stora förändringar i socialtjänstlagen sedan dess införande på 1980-talet.

Förändringen och utvecklingen inom socialtjänsten har gått från en helhetssyn till specialiserade enheter och det är i dessa specialiserade enheter som stöd till kvinnor som utsatts för våld i nära relationer ska hanteras (Ekström 2016). Fördelen med specialiseringen inom socialtjänsten är att de professionella genom specialiseringen besitter tillräcklig kunskap och expertis inom sitt område medan nackdelen blir att de lätt tappar helhetssynen, vilken är avgörande i arbetet med våldsutsatta kvinnor (ibid).

10 2.2 Kvinnojourens ansvar

Kvinnojouren är den ideella sektorns vanligaste förening som möter och arbetar med våldsutsatta kvinnor (Moser Hällen & Sinisalo 2018). Enligt nationellt Centrum för kvinnofrid (NCK) startades kvinnofridsrörelsen i mitten av 1970-talet, som en reaktion på mäns våld mot kvinnor i nära relationer och samhällets oförmåga att skydda och hjälpa de kvinnor och barn som blev offer för våldet (NCK 2016). Ekström (2016) skriver att det slogs fast i slutet av 1980-talet att det arbete som kvinnojourerna utför är ett angeläget socialt arbete, och då

permanenterades jourens statliga stöd. Deras arbete finansieras idag främst med hjälp av staten och kommuner, samt stiftelser i viss utsträckning (Moser Hällen & Sinisalo 2018). Kvinnojouren bedriver praktiskt socialt arbete gentemot kvinnor som utsatts för våld i nära relationer, samtidigt som de också bedriver ett politiskt påverkansarbete (Ekström 2016). Dessutom bedrivs våldsförebyggande arbete, främst gentemot unga män, med syfte att påverka föreställningar om kön och skapa mer jämställda relationer, förhindra att våld förekommer eller upprepas (NCK 2016). I denna studie kommer jag, som nämns ovan enbart fokusera på mäns våld mot kvinnor och därmed kvinnojourens arbete med våldsutsatta kvinnor. Enligt Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige (fortsättningsvis Roks), som är en av kvinnojourens förbund, utgår arbetet från de hjälpsökandes behov och att kvinnojouren ger samtalsstöd och råd till våldsutsatta kvinnor och kan också följa med som stödpersoner vid besök hos exempelvis polis, advokat och socialtjänst (NCK 2016). De flesta skyddade boenden i Sverige idag bedrivs av kvinnojourer och våldsutsatta kvinnor brukar bli

beviljade/erbjudas dessa boenden som en insats från socialtjänsten.

3 TIDIGARE FORSKNING

Tidigare forskning om våldsutsatta kvinnors behov av ekonomi och boende samt svårigheterna med att få dessa behov tillgodosedda redogörs för i detta avsnitt. Vidare skrivs om våldsutsatta kvinnors psykiska hälsa och hur detta påverkar deras ekonomi och möjlighet att hitta boende. Dessutom beskrivs de utmaningar som handläggare på socialtjänsten upplever när det gäller att bistå våldsutsatta kvinnor med boende och ekonomi samt kvinnojourens arbete med våldsutsatta kvinnor. Slutligen beskrivs några forskares beskrivning av synen på mäns våld mot kvinnor i nära relationer och dess betydelse för den hjälp och stöd som erbjuds våldsutsatta kvinnor.

3.1 Om våldsutsatta kvinnors ekonomiska problem och behov av stöd

Majoriteten av kvinnor som har utsatts för fysiskt och psykiskt våld i nära relationer har även utsatts för ekonomiskt våld. Ekonomiskt våld innebär exempelvis att enbart mannen har kontroll över parets ekonomi och materiella tillgångar med syftet att vidare isolera kvinnan och att han tvingar den utsatta kvinnan att dra på sig skulder eller att begå bedrägerier (NCK 2015).

Linnea Bruno (2018) skriver om en studie av Ulmestig och Erikson, där lågutbildade kvinnor som utsatts för bland annat ekonomiskt våld beskrivit hur skulder och dålig position på arbetsmarknaden, som ett resultat av våld, har påverkat deras ekonomiska situation även långt efter separationen från den våldsamma partnern. I en annan studie av Lundgren et.al (2001) uppger 10% av 7000 kvinnor att de har nekats inflytande över sin egen ekonomi av nuvarande eller tidigare partner och 3% uppger att de har förbjudits att arbeta (ibid). Internationellt uppger 89% av våldsutsatta kvinnor i en stor statlig Australiensk

11 studie om våld och familjerätt att de även drabbas av ekonomiska övergrepp (Bruno 2018).

Sven Trygged, Ebba Hedlund och Ingemar Kåreholt (2013) har gjort en

registerstudie som handlar om den ekonomiska utvecklingen av 6085 våldsutsatta kvinnor mellan 18–64 år. I studien framkommer det att våld i nära relationer påverkar den utsatta på många olika sätt och att deras autonomi och integritet skadas, relationen till arbetslivet försvåras och att hälsan negativt påverkas (Trygged et.al 2013). Detta stämmer väl överens med vad Wendt och Enander skriver om, nämligen att våldet mot kvinnor kan leda till försämrade möjligheter till arbete, karriär och ekonomi och att den fysiska och psykiska hälsan kan påverkas på långt sikt (Wendt & Enander 2013). Det är därför inte oväntat att våldsutsatta kvinnor har sämre ekonomiska förutsättningar än kvinnor som inte utsatts för våld i nära relationer. Det är viktigt att poängtera att dessa ekonomiska svårigheter kan upplevas av alla kvinnor som utsatts för våld i nära relationer oavsett socioekonomiska faktorer, trots att lågutbildade kvinnor drabbas mycket längre efter uppbrottet än kvinnor med bättre utbildning (Socialstyrelsen 2016). Flertalet av våldsutsatta kvinnor har stora behov av ekonomiskt stöd och det är socialtjänstens ansvar att bistå dem med försörjningsstöd genom socialtjänstlagen (4 kap 1§ SoL). Beviljande av försörjningsstöd till våldsutsatta kvinnor har inte varit helt oproblematiskt. Veronika Ekström (2016) har i sin avhandling “Det besvärliga våldet”, intervjuat några våldsutsatta kvinnor. En av de intervjuade kvinnorna har uttryckt starkt missnöje gällande sin ansökan om försörjningsstöd då handläggaren krävde vissa specifika papper av henne som hon inte kunde hämta för att de fanns kvar hemma hos sin våldsamma partner (Ekström 2016). Sådana krav minskar möjligheten för den våldsutsatta kvinnan att få det

ekonomiska stödet som hon har rätt till. Försörjningsstödssystemet blir en del av ett annat förtryck, rigida regeltolkningar och fall av kränkningar på liknande sätt som från tidigare partner (Bruno 2018). I vissa fall prioriterar socialarbetare kommunens resurser över kvinnornas behov av ekonomiskt stöd (Ekström 2018). Sammanfattningsvis; forskningen som redogörs för ovan bevisar att dålig

ekonomi kan vara en faktor som kvarhåller en kvinna i en våldsam relation eller som får henne att återvända till den våldsamma relationen. Ekonomisk trygghet är avgörande för våldsutsatta kvinnor för att påskynda uppbrottsprocessen men även efter det fysiska uppbrottet. Att slippa oroa sig för sin ekonomi kan förbättra kvinnans välmående och eliminera tanken på att återvända till den våldsamma partnern. Av socialstyrelsens allmänna råd för ekonomiskt bistånd (SOSFS 2013:1) framgår det att socialnämnden skall bedöma kostnaden till en högre nivå för klienter som blivit utsatta för våld i nära relationer eller andra brott, samt ekonomiskt stöd till de som omgående behöver flytta till en annan bostad till följd av att han eller hon är eller har varit utsatt för våld eller andra övergrepp av närstående eller för något annat brott (SOSFS 2013:1).

3.2 Våldsutsatta kvinnors svårigheter med boende

Utifrån deras erfarenhet från arbetet med våldsutsatta kvinnor, skriver Hällen och Sinisalo (2018) att svårigheterna med att skaffa en ny bostad hindrar många våldsutsatta kvinnor från att bryta upp. Våldsutsatta kvinnors behov av boende är lika viktigt som det ekonomiska behovet. Detta för att kvinnorna i de flesta fall brukar behöva flytta ifrån det gemensamma hemmet, mest av säkerhetsskäl. Boendebehovet är uppdelade i tre olika kategorier; skyddsbehov, stödbehov och bostadsbehov. Dessa kategorier utesluter inte varandra (Ekström 2018).

12 Skyddsbehovet innebär att kvinnan behöver gömma sig från mannen medan stödbehovet uppstår när kvinnan mår så dåligt att hon blir inkapabel att bo ensam (ibid). Kvinnor som har skydds- eller stödbehov brukar erbjudas skyddat boende som en tillfällig lösning. Ett bostadsbehov betyder att kvinnan behöver flytta ifrån sin våldsamma man (ibid) men långsiktigt brukar även de kvinnor som har haft ett skydds- och stödbehov och vistats på skyddat boende, ha ett bostadsbehov som en mer permanent lösning (ibid). I sin avhandling, “Det besvärliga våldet” har

Veronika Ekström (2016) intervjuat några socialsekreterare som uttrycker

svårigheterna de står inför när de försöker lösa boendesituationen för våldsutsatta kvinnor. Boendefrågan upplevs av de intervjuade socialsekreterarna som ett av de viktigaste behovsområdena och det jobbigaste att lösa. Trots att de anger att den akuta boendesituationen brukar lösa sig snabbt, så skapar boendesituationen mycket oro och frustration bland socialsekreterare. Utifrån detta dras slutsatsen att boendeproblemet för våldsutsatta kvinnor är ett område som tydligt kräver

politiska beslut som ligger utanför socialtjänsten (Ekström 2018).

Den långsiktiga boendelösningen för våldsutsatta kvinnor skulle kunna underlättas av det så kallade kommunal bostadsförtur till våldsutsatta kvinnor (Ekström 2016). Detta handlar om ett beslut från riksdagen (motion 2018/19:243 ) som lyder att “kommunala bostadsaktiebolag ska ålägga bostadsbolagen att ge förtur åt människor som fått skyddat boende till följd av hot, våld eller andra övergrepp och att denna förtur ska gälla oavsett utsatta människors folkbokföringsadress”. Motiveringen till beslutet var att underlätta för våldsutsatta kvinnor att lämna en våldsam relation, eftersom bostadsbristen i landet “sätter käppar i hjulet” (ibid). En annan motivering handlar om att placerade kvinnor tvingas stanna längre på kvinnojourens boende, som egentligen är tänkt att vara en tillfällig lösning. På så vis tvingas kvinnojouren i sin tur att tacka nej till andra kvinnor som är i behov av placeringar. Det menas i beslutet att svårigheter att skaffa ett boende för

våldsutsatta kvinnor medför att de inte kan bygga ett liv igen och nya

misshandlade kvinnor inte kan få skydd, eftersom de kvinnor som redan vistas på boendet inte kan flytta därifrån. Dessvärre är det så att inte alla kommuner i Sverige har implementerat detta beslut då förtur till boende för våldsutsatta kvinnor finns i vissa kommuner men inte i andra (Ekström 2016). Detta är en aspekt som skapar olika förutsättningar och möjligheter för våldsutsatta kvinnor. 3.3 Våldsutsatta kvinnors psykiska hälsa

Att utsättas för de olika typer av våld som sker i nära relationer kan leda till negativa fysiska och psykiska konsekvenser för de utsatta (NCK 2014). Det finns ett starkt samband mellan våld i nära relationer och psykisk ohälsa (Moser Hällen & Sinisalo 2018, Wendt & Enander 2013). Eva Wendt och Viveka Enander (2013) har på uppdrag av Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer gjort en studie, med syfte att undersöka hur våldsutsatta kvinnor som bor i västra Götaland bemöts när de besöker hälso- och sjukvården samt hur de skulle vilja bli bemötta. I studien framkommer att våld mot kvinnor i nära relationer är en av de fem främsta orsakerna till kvinnors ohälsa, och att våldet är starkt förbundet med allvarliga hälsoeffekter (Wendt & Enander 2013, Berglund 2010). De hälsorelaterade konsekvenserna är posttraumatiskt stressyndrom, depressioner, oro, ångest, rädsla, skräck och självmordstankar/självmordsförsök (ibid).

Enligt statistik har våldsutsatta kvinnor upp till fem gånger högre risk att söka för symtom som klassificeras som depression eller ångest än kvinnor generellt

13 (Berglund 2010). Internationellt visar en amerikansk studie där drygt 300

deprimerade personer deltog att 55 procent hade varit utsatta för våld i vuxen ålder och hos 15 procent hade det hänt under de gångna åren (Berglund & Smith 2010). Dessutom, förhindras våldsutsatta kvinnors jämlika deltagande i

samhällslivet och detta leder till minskad arbetsförmåga, försämrade möjligheter till arbete, karriär och ekonomi (Wendt & Enander 2013, Berglund 2010).

Detta betyder att de svårigheter kring boende och ekonomi för våldsutsatt kvinnor som nämns ovan bara blir värre på grund av deras psykiska hälsa. Enligt

författarna är socialt stöd en viktig förutsättning för att förbättra våldsutsatta kvinnors psykiska hälsa och öka deras möjligheter till deltagande i samhällslivet (Wendt & Enander 2013). Socialt stöd i form av bland annat ekonomi, boende, och social gemenskap kan signifikant minska risken för ohälsa bland våldsutsatta kvinnor och därmed ha en positiv inverkan, medan avsaknad av det sociala stödet inverkar negativt på den psykiska hälsan (ibid). Att bistå våldsutsatta kvinnor med ekonomi och boende är viktigt, inte bara för att underlätta uppbrottet från våld i nära relationer, det är avgörande för deras välmående och välbefinnande, och för att de ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

3.4 Socialtjänstens utmaningar i arbetet med våldsutsatta kvinnor Carine Holmberg och Christine Bender (2003) har gjort en undersökning där de intervjuat politiker och tjänstepersoner i tio kommuner om det lokalpolitiska samtalet om mäns våld mot kvinnor. Nästan samtliga intervjuade politiker i undersökningen medger att de (politikerna) hänskjuter frågan om mäns våld mot kvinnor till socialtjänsten och menar att de behöver “signaler” från socialtjänsten om mer resurser eller att antalet misshandlade kvinnor har ökat, för att kunna agera (Holmberg & Bender 2003). Så länge politikerna inte får dessa signaler från socialtjänsten kan de inte göra någonting åt frågan. Det största Ansvaret för att utforma och definiera stödet till våldsutsatta kvinnor inom kommunerna ligger således på socialtjänsten. Enligt Holmberg och Bender (2003) saknar detta ansvar, som överförs till socialtjänsten och därmed enskilda socialsekreterare, konkreta politiska direktiv (ibid). Avsaknaden av politiska direktiv leder till att arbetet med våldsutsatta kvinnor varierar mellan kommuner och detta innebär olika

förutsättningar för våldsutsatta kvinnor beroende på vart de geografiskt befinner sig (Ekström 2016). Ekström (2018) menar att dessa olikheter mellan kommuner inte är rimliga och att det är väsentligt att våldsutsatta kvinnor får den hjälp och stöd som behövs för att lämna en våldsam relation eftersom våldet oftast brukar eskalera över tid.

Trots att Sverige har kommit långt i arbetet med våldsutsatta kvinnor så finns det mycket kvar att göra. Det finns många brister hos myndigheter och i synnerhet socialtjänsten i arbetet med våldsutsatta kvinnor (SOU 2015:55). I Veronika Ekströms (2016) genomgång av tidigare studier i sin avhandling Det Besvärliga

våldet, dras slutsatsen att det finns bristande kunskaper om våld i nära relationer

och dess konsekvenser. Detta för med sig att det finns en osäkerhet kring hur arbetet med våldsutsatta kvinnor skall bedrivas, stödet ges inte från ett

helhetsperspektiv, behov påverkas av ens socioekonomiska/kulturella bakgrund och att det finns begränsade insatser till våldsutsatta kvinnor (Ekström 2016). Det är ytterst politikernas, ledningens och chefernas ansvar att se till att arbetet med våldsutsatta kvinnor prioriteras, inte bara i ord utan också i handling, att arbetet integreras i de ordinarie strukturerna, att tillräckligt mycket tid och resurser tillsätts åt arbetet, att styrning och ledning förbättras och att de inblandade

14 organisationerna förändras (SOU 2015:55). För att ta utvecklingen framåt behöver vi, enligt Ekström (2018) “repolitisera” våldet, utveckla en socialtjänst som ta sikte på mäns våld mot kvinnor i nära relationer, förbättra kunskap om mäns våld mot kvinnor hos socialsekreterare och ta bort ansvaret från individen. På vägen framåt behövs även en socialtjänst som inte enbart prioriterar de grövsta fallen av våld mot kvinnor, ett skyddsnät för alla kvinnor som utsätts för våld, hot och kränkningar och att ekonomiska resurser och bostäder är centrala faktorer i detta skyddsnät (ibid).

3.5 Kvinnojourens arbete med våldsutsatta kvinnor

Kvinnojoursrörelsen startades 1978 i Sverige och dess framväxt gick snabbt, med kvinnohus i Göteborg och i Stockholm och sedan även i andra delar av landet (Socialstyrelsen 2013). Några år senare splittrades rörelsen upp i två

organisationer; Roks och SKR (Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund). De två organisationerna hade olika syn på vilken uppgift som var viktigast för dem; att bedriva en social hjälpverksamhet eller en könspolitisk opinionsbildning. Dessutom såg de olika på mäns våld mot kvinnor, antingen som ett socialt

fenomen eller ett könspolitiskt problem. Dessa olika synsätt påverkade huruvida de fick bidrag av staten då den organisationen vars verksamhet utförde arbete i linjer med behandling, vård och omsorg, fick bidrag medan den organisationen som bedrev könspolitisk opinionsbildning inte fick något bidrag (Socialstyrelsen 2013). Kvinnojourer har blivit viktiga aktörer i arbetet mot våld i nära relationer, att stödja våldsutsatta kvinnor och deras medföljande barn, men en utav de viktigaste uppgifterna enligt Socialstyrelsen (2013) är opinionsbildning och utbildning (ibid).

Linn Moser Hällen och Evelina Sinisalo (2018) har i ett kapitel i boken Våld i

Nära Relationer: socialt arbete i Forskning, teori och Praktik skrivit om

kvinnojourens framväxt och funktion i arbetet med våldsutsatta kvinnor och deras barn och hur de samarbetar med socialtjänsten. Att ta kontakt med den ideella sektorn är för många våldsutsatta kvinnor det första steget när de lämnar en våldsam relation (Moser Hällen & Sinisalo 2018). Kvinnojourens personal brukar oftast utgöras av socionomer och samhällsvetare som bemannar jourens kontor och skyddade boende. Det arbetet som utförs med våldsutsatta kvinnor omfattar praktiskt stöd, som exempelvis att hjälpa kvinnan med att söka egen bostad, och samtalsstöd. Detta anses avgörande för huruvida den våldsutsatta kvinnan ska orka ta sig igenom separationen (ibid). Författarna beskriver att deras erfarenheter från samarbetet mellan kvinnojouren och socialtjänsten präglas av ömsesidig respekt och tillit till varandras bedömningar. Kvinnojouren betraktas av

socialsekreterare som en enorm källa till kunskap och ett professionellt kontaktnät som kan gagna klienterna och socialsekreterarna (ibid). Detta för att jourerna har tillgång till så mycket information om hur vardagen för kvinnor och tjejer ser ut (Socialstyrelsen 2013)

Kvinnojouren utför en del av socialtjänstens uppdrag genom att på uppdrag av socialtjänsten ta emot kvinnor på skyddat boende och därför omfattas av

lagstiftningen som förpliktigar en rad motprestationer (Moser Hällen & Sinisalo 2018). Detta har uppfattats som en risk då det har skett en förskjutning från kritiska, opinionsbildande röster till producenter av välfärdstjänster

15 3.6 Synen på mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

Synsättet på Våld mot kvinnor i nära relationer har utvecklats över åren från en privat angelägenhet till ett politiskt- och samhällsproblem. Den politiska debatten om mäns våld mot kvinnor har handlat om hur våldet ska tolkas och förstås, antingen som något normalt och accepterat mellan makar eller som uttryck för en maktordning och maktrelation mellan män, kvinnor och barn (Moser Hällen & Sinisalo 2018). Våld mot kvinnor i nära relationer har definierats och förklarats på olika sätt. Ett sätt att förklara våldet har varit att det är en jämställdhetsfråga, vilket innebär att våldet som sker mot kvinnor i nära relationer är ett uttryckt för maktutövning, där kvinnan underordnas mannen (SOU 2015:55).

Tina Mattsson (2013) har gjort en studie som ämnar undersöka hur socialarbetare i en könsintegrerad verksamhet använder olika perspektiv för att förstå och arbeta med våld i nära relationer. Hon skriver utförligt om två motsägelsefulla sätt att förstå våld i nära relationer och dess effekter på det stöd och hjälp som

våldsutsatta kvinnor får från samhället. Hon menar att båda perspektiven har begränsningar och kan innebära risker i arbetet mot våld i nära relationer. De två perspektiven utgår nämligen från en strukturell feministisk förståelse och en relationell förståelse (Mattsson 2013). Könsmaktsdimensionen har stora

betydelser för det strukturella feministiska perspektivet där våldet betraktas som uttryck för mäns överordning och kvinnors underordning. Det relationella perspektivet däremot, lägger mindre vikt vid maktrelationen mellan makar och intresserar sig istället för våld som ett resultat av konflikt mellan två parter,

genom att belysa hur våld utspelas mellan kvinnor och män, snarare än som utövat av män mot kvinnor (ibid). Medan en strukturell feministisk förståelse innebär en risk för en icke-flexibel syn på kvinnans utsatthet och mannens våldsutövning, innebär den relationella förståelsen en risk för att osynliggöra den maktobalans som finns i relationer där det förekommer våld.

De olika perspektiven leder till olika bedömningar av våldets allvarlighetsnivå. En av slutsatserna i Mattssons (2013) studie är att våldet tappas bort och kvinnans utsatthet osynliggörs när personalen i det konkreta arbetet undviker det

strukturella feministiska perspektivet och lutar sig mer mot den relationella förståelsen. Den relationella förståelsen leder till en förskjutning från stöd till den våldsutsatta kvinnan, till stöd till våldsutövaren och parrelationen (ibid). När utsatta kvinnor och barn osynliggörs, förnekas rätt till stöd och skydd och lämnas i sin ensamhet, innebär det en dubbel utsatthet och en kränkning av deras

grundläggande fri- och rättigheter (SOU 2015:55).

I Carin Holmberg och Christine Benders (2003) studie som nämndes tidigare, framkommer det att såväl politiker som chefer ser våldet mot kvinnor i nära relationer som ett problem som ska lösas inom familjen, trots att det har

definierats som ett socialt problem i en nationell kontext och detta tyder på att de intar en mer relationell förståelse för våldet. Politikers och chefers syn på våld mot kvinnor i nära relationer är avgörande för vilket stöd som erbjuds våldsutsatta kvinnor. Detta då de leder arbetet mot våld i nära relationer genom lagstiftning, regler, riktlinjer, handledning osv. I föregående avsnitt diskuterades politikers och chefers ansvar när det gäller arbetet mot våld mot kvinnor i nära relationer. Deras inställning eller syn på våldet mot kvinnor i nära relationer är avgörande för huruvida de ta detta ansvar på allvar eller ej.

4 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

I detta avsnitt diskuteras de teorier vilket det insamlade empiriska materialet skall analyseras utifrån. Lipskys teori om gatubyråkrati anser jag vara en lämplig teori

16 för denna studie, eftersom socialtjänsten, som har det yttersta ansvaret för att bistå våldsutsatta kvinnor, och de socionomer som arbetar där är ett typiskt exempel på gatubyråkrati och gatubyråkrater. En annan teori som är ämnat att använda till analysen av resultatet är organisationsteori. Det arbete som utförs och det stöd och hjälp som erbjuds våldsutsatta kvinnor är i hög grad påverkad av socialtjänstens organisering. Våld mot kvinnor i nära relationer är ett uttryckt för maktutövning och kontroll, oavsett om våldet tolkas ur ett strukturellt eller relationellt

perspektiv. Därför är maktteori den tredje teorin som ska användas i denna studie. 4.1 Gatubyråkrati

Begreppet gatubyråkrati introducerades av den amerikanska statsvetaren Michael Lipsky, och han påstår att gatubyråkrater skapar offentlig politik genom deras handlingar och förhandlingar med välfärdsstatens klienter på gatunivå, och detta betyder att den offentliga politiken skapas i samma kontext där den verkställs. Larsson (2015) tillägger att offentlig politik skapas även av gatubyråkraters icke-handlingar. Den amerikanska författaren Evelyn Brodkin (2011) skriver dock att utfallet av politiken som gatubyråkrater skapar är beroende av den kunskap, identiteter och normer som gatubyråkrater har med sig eller som utvecklas i den organisationen där de arbetar.

Gatubyråkraters, såsom socialarbetares, arbete är komplext och mycket

utmanande eftersom de möter människor i varierande utsatta positioner. Lipsky (1980) skriver att en av de utmaningar som gatubyråkrater möter i sitt daglig arbete är resursproblem, då systemen de jobbar i brukar vara underfinansierade. Dessutom hamnar de i kläm mellan vad som är bäst för klienterna och

organisationens regler och direktiv. Ytterligare en frustration för gatubyråkrater handlar enligt Lipsky (1980) om att de väljer sitt yrke utifrån intresset att vara till nytta för samhället men att arbetets utformning och organisatoriska faktorer gör att de måste kompromissa med dessa personliga intressen och värderingar.

Gatubyråkrater använder sig av olika strategier för att hantera dessa stressande arbetssituationer. Ekström (2016) identifierar några av dessa strategier som kan förekomma i ärenden med våldsutsatta kvinnor, som exempelvis att ställa krav på den våldsutsatta kvinnan att lämna relationen innan hon får hjälp och att lägga ansvaret på andra aktörer utanför socialtjänsten (som exempelvis kvinnojouren) eller på den enskilda kvinnan. Ytterligare strategier som identifieras är att standardisera bedömningar och därmed minska arbetsbelastningen eller att sätta press på klienter (Larsson 2015). Även att anpassa sitt sätt att arbeta efter de befintliga resurser eller alternativen som finns, samt att sänka förväntningarna på sig själva är strategier som tas till bruk (Almqvist & Pohlman 2009).

Arbetet i en gatubyråkrati är som sagt komplext och kräver en hög grad av

flexibilitet och medkänsla, därför innebär gatubyråkraters arbete att de själv fattar beslut utifrån individuella förutsättningar, och hur stort handlingsutrymme de lyckas skapa sig (Lipsky 1980). Trots att gatubyråkrater kan ha betydande handlingsutrymme, är deras arbete mycket komplicerat då de kan ha olika intressen att tillfredsställa, såsom organisationens, professionens, klientens och personliga intressen och värderingar. Handlingsutrymmet innebär således inte att gatubyråkrater är helt fria att agera på egen hand (Larsson 2015). Enligt Brodkin (2011) gör inte gatubyråkrater vad de önskar utan vad de kan, då deras arbete präglas av krav på resultat och effektivitet. Detta bekräftar vad Hall (2012) skriver om att det har blivit viktigare inom den offentliga sektorn att göra på rätt sätt än att göra rätt saker. Socialtjänstens enhetschefer spelar en viktig roll här då de

17 fungerar och betraktas som viktiga gränssättare för det organisatoriska

handlingsutrymmet som socialarbetare har (Blom 2006).

Behovet av ett stort handlingsutrymme är extra viktigt i mötet med klienter eftersom de professionella träffar många klienter i olika situationer som kräver individuella bedömningar och lösningar (Svensson 2008). Friheten att göra individuella bedömningar och fatta beslut sker dock i en maktobalans där klienten befinner sig i en utsatt situation och därmed underordnad den handläggande socialsekreteraren. Denna maktobalans kan missbrukas till klientens nackdel, därför måste det alltid finnas tydliga lagar, regler och riktlinjer (ibid).

Handlingsutrymme är dock, enligt Svensson (2008) inte något bra eller dåligt, utan en nödvändig aspekt i socialt arbete där socialarbetaren ställs inför varierande behov och oförutsägbara händelser.

De stora omvandlingar och förändringar som har skett inom socialtjänsten de senaste åren, vilket kommer att diskuteras närmare nedan under organisationsteori avsnittet, har lett till ännu högre krav på resultat och effektivitet. Dessa

förändringar har även lett till att privata aktörer och ideella verksamheter anförtros till utförandet av offentliga förvaltningsuppgifter eller offentlig service (Larsson 2015). Det går således att konstatera att offentlig verksamhet även utförs av ideella organisationer såsom exempelvis kvinnojouren, vilket i denna studie utgör en av källorna till det empiriska materialet.

En genomgång av gatubyråkrati och gatubyråkrater som en teoretisk utgångspunkt i denna studie är viktigt för att förstå de utmaningar som uppstår för socialarbetare i arbetet med våldsutsatta kvinnor och hur de hanterar dessa utmaningar. Ännu viktigare är vetskapen om att utfallet av dessa professionellas handlingar och icke-handlingar eventuellt blir politik. Det är viktigt att inte bara agera rättvist mot klienten men att våga stå upp mot det som anses orättvist utifrån professionella och etiska grunder. Arbetet med våldsutsatta kvinnor kräver mod att stå upp för den utsatta, mod att våga ifrågasätta kollegor, ledningen och andra myndigheter när den som är utsatt inte får tillgång till sina grundläggande rättigheter (SOU 2015:55)

4.2 Organisationsteori

Socialtjänsten är en offentlig organisation eftersom den handlar på uppdrag av politiskt valda organ och styrs genom ett skriftligt lag-och regelverk (Christensen m.fl. 2005). Organisationsteori beskriver eller förklarar organisationer.

Organisationsteori är bred men i linje med studiens syfte kommer den diskuteras med fokus på offentlig byråkrati, nyinstitutionell organisationsteori och specifikt marknadsorienteringen inom socialtjänsten.

En byråkratisk organisationsform präglas av hierarki, planering, dokumentation, styrning och kontroll. En organisation som bygger på ett byråkratiskt och tekniskt utformat system har svårigheter att arbeta utifrån ett förhållningssätt som bygger på att sätta individen i fokus (Münger 2015). Anledningen till detta kan vara att de saknar marknadsincitament och har ett mål att maximera sin budget (Hall 2012). Ekström (2016) skriver att de offentliga åtagandena för staten begränsas, de styrs enligt marknadsmässiga principer och att det har skett stora förändringar i styrningen inom det sociala arbetets område.

Marcus Lauri (2016) har gjort en studie som bland annat handlar om förändringen inom välfärdsstaten, i avseende organisering och styrning och hur detta påverkar

18 det sociala arbetet. I studien konstateras först och främst att införandet av

dokumentationsprocedurer, som också utgör en sorts kontroll av både klienterna och socialarbetare, har medfört att kontakten med klienterna blir ytligare. För det andra konstateras att nya organisationsmodeller och en förändrad ledarskapskultur skapar förväntningar på socialarbetare att vara lojala med organisationen och ledningen snarare än klienterna. Detta kommer till uttryck genom förväntningar på att inte protestera och skapa dålig stämning på arbetsplatsen, uttalade krav på att spendera så lite resurser som möjligt på klienterna, orimligt hårda krav för att få ekonomiskt bistånd, budgetmedvetenhet och att klienterna ska tillåtas eller bör tvingas att klara sig själva (Lauri 2016).

Utifrån resultatet i Lauris (2016) studie dras slutsatsen att den nuvarande organiseringen och styrningen av socialt arbete skapar avstånd ifrån och

likgiltighet gentemot klienter. Dagens socialarbetare styrs till att bry sig mindre om de klienter de möter och spendera så litet tid med dem som möjligt, och välstrukturerade och rigida metoder ges företräde (ibid). Det innebär att, oavsett behov, kan socialtjänsten endast erbjuda vissa lösningar, metoder eller

interventionsmodeller (Münger 2015). Detta innebär en underminering av ett flexibelt, relationsorienterat och helhetsfokuserat sätt att arbeta och

socialarbetarens egna känslor frikopplas från arbetet. Empati och solidaritet med klienten undergrävs, då råder en betoning på individuellt ansvar för- och vilja till förändring råder.

Dessa aspekter är en del av de stora omvandlingar som har skett i den offentliga sektorn sedan slutet av andra världskriget, både internationellt och i Sverige. En annan aspekt av omvandlingen gäller införandet av marknadsmekanismer i offentlig sektor, bland annat inom kommun och socialtjänst, där affärsmässighet, företagsliknande implementeringar och konkurrensutsättning är framträdande inslag (Blom 2006).

Björn Blom (2006) skriver utförligt om marknadsorienteringen av socialtjänsten, dess orsaker, motiv och effekter i ett kapitel i antologin Organisation och

omvärld: ny institutionell analys av människobehandlande organisationer. Skälet

till förändringarna enligt Blom (2006) var mer av ekonomisk art, eftersom man ville höja effektiviteten i den kommunala produktionen. Andra anledningar handlar om fördjupad demokrati, ökad service till medborgarna och bättre möjligheter till prioriteringar. Marknadssidan var dominerande i den offentliga sektorns reform. Förändringarna skulle skapa, och har skapat, legitimitet och acceptans för den offentliga sektorn.

Marknadsorienteringen startade en process där personal i socialtjänsten

konfronterades med nya normer, antaganden och förväntningar som påverkade socialarbetarens tankar och agerande i det dagliga klientarbetet (Blom 2006). Ett konkret exempel på en förändring inom socialtjänsten gäller införandet av Beställare - Utförarmodellen (BUM) som än idag återfinns inom socialtjänsten. Anledningen till introduktionen av BUM var kommunens behov av kontroll av socialtjänstens ekonomi, genom att få all personal att tänka och agera mer ekonomiskt rationellt än tidigare (Blom 2006). Socialarbetare uppmanades att ta ökad hänsyn till den egna arbetets och kommunens ekonomi och enhetscheferna hade som mål att öka den ekonomiska medvetenheten bland socialsekreterare (Blom 2006)

Kapitlets slutsats lyder att marknadsorienteringens konsekvenser, betraktad ur ett nyinstitutionellt perspektiv, blir att strukturer och processer som är förknippade med marknadsorienteringen eventuellt institutionaliseras och därmed upplevs som tämligen naturliga inom socialtjänsten. Detta kan komma att uppfattas som något

19 självklart av exempelvis nya socionomer som aldrig förr har arbetat i någon annan socialtjänstorganisation (Blom 2006).

Den beskrivning och avgränsning av organisationsteori som har beskrivits ovan anser jag vara viktig och lämplig för uppsatsen då läsaren får en bild av hur socialtjänsten är organiserad, hur och varför socialarbetare tänker och agerar som de gör och vilka konsekvenser det medför. En del av samhällsaktörernas oförmåga att tillgodose våldsutsatta kvinnors behov av stöd, skydd och behandling har att göra med hur man har organiserat arbetet (SOU 2015:55). Att det finns brister i arbetet med våldsutsatta kvinnor idag beror också delvis på hur socialtjänsten är organiserad. En förbättring eller förändring av det arbetet som görs idag vore då omöjlig om man bortser från socialtjänstens organisering.

4.3 Makt

Begreppet makt har en stark koppling till våld mot kvinnor i nära relationer, detta för att det alltid har funnit en maktobalans mellan män och kvinnor.

Maktobalansen mellan män och kvinnor blev ett accepterat faktum kring 1950talet. Innan dess betraktades inte ojämställdheten som en maktobalans och det uppfattades inte som att mannen genom sin dominanta ställning förtryckte sin hustru (Van Lawick 2013). Män hade rätt att slå sina kvinnor i den tidiga

äktenskapsrätten, och eftersom en man förväntades kontrollera sin hustru sanktionerade lagen den typ av våld som är förknippat med kontrollerande beteende. Enligt Van Lawick (2013) klargjorde feminister att detta var våld kopplat till patriarkatet och att det var ett allvarligt socialt, medicinskt och psykologiskt problem. Lagstiftningen om familjevåld förändrades sedan i

västvärlden och våld mot kvinnor och barn betraktades inte längre som ett privat problem utan kom att stämplas som en brottslig handling (Van Lawick 2013). Feministernas fokus på patriarkala maktstrukturer och konsekvenserna av

patriarkala strukturer och diskriminering av kvinnor ledde till att allmänheten och politiker började uppmärksamma problemet med våld mot kvinnor. Under 1960 talet skedde en förändring och maktobalansen accepterades ej längre då det fanns en kamp för jämställdhet mellan män och kvinnor och den auktoritära fadern eller maken var inte längre ett populärt ideal i västerländsk kultur (Van Lawick 2013). Våld mot kvinnor i nära relationer är ett uttryck för maktutövning, oberoende om man intar ett relationellt eller strukturellt synsätt. Det strukturella synsättet uppmärksammar könsmaktsdimensioner och våld mot kvinnor betraktas som uttryck för mäns överordning och kvinnors underordning (Mattsson 2013). Det relationella synsättet på våld mot kvinnor i nära relationer intresserar sig istället för våld som ett resultat av konflikt mellan två parter, där kvinnan anses har övertaget i ett argument och mannen använder våld för att vidmakthålla makt och kontroll över henne och över situationen (Moser Hällen & Sinisalo 2018). Det synsättet leder till ett osynliggörande av maktobalansen som finns i relationer där det förekommer våld och konsekvensen blir en förskjutning från stöd till den våldsutsatta kvinnan till stöd till våldsutövaren och parrelationen (Mattsson 2013). För att jobba för klientens bästa måste de olika aktörerna inta ett kritiskt

förhållningssätt till maktstrukturer. Tina Mattsson (2012) skriver att detta är nödvändigt för att det sociala arbetet inte skall återskapa en ojämlik

samhällsordning. Reproduktionen av en ojämlik maktordning kan ske om de professionella inte intar ett strukturellt synsätt på våld mot kvinnor i nära relationer eftersom mäns överordning och kvinnors underordning osynliggörs. Reproduktionen av ojämlik samhällsordning kan även ske genom

individualisering av sociala problem och betoning på individuella lösningar. Detta händer när våldet mot kvinnor betraktas som ett relationellt problem som skall

20 lösas inom familjen (Holmberg & Bender 2003). Det sociala arbetets

utgångspunkt enligt Mattsson (2012) måste vara att sociala problem (som våld mot kvinnor i nära relationer) är ett resultat av normaliserade, traditionella och samhälleliga maktstrukturer som påverkar människors levnadsvillkor. Med denna utgångspunkt riktas det sociala arbetets fokus mot den strukturella nivån och dess betydelse för individens problem, och kan på så sätt bidra till övergripande samhällsförändring och skapa lika levnadsvillkor för alla människor (Mattsson 2012). Socialt arbete skall vara kritiskt, och ambitionen skall vara att påverka individens specifika situation och på sikt påverka de samhällsstrukturer som skapar marginalisering och underordning. Detta för att undvika att the sociala arbetet blir en del av samhällets maktreproduktion (ibid). Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett typiskt exempel på ett sådant socialt problem som bör

betraktas och tolkas som ett strukturellt problem och stödet som erbjuds skall även syfta på att bekämpa de samhälleliga strukturerna.

5 METOD OCH TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

I detta avsnitt ska jag redogöra för studiens metodologiska tillvägagångssätt. Jag kommer att föra resonemang kring kvalitativ metod, urval, tillvägagångssätt, den tematiska analysmetoden, reliabilitet och validitet samt forskningsetiska

överväganden samt för-och nackdelar med intervjuer samt. 5.1 Val av metod och metodologiska överväganden

Patrik Aspers (2007) skriver att val av metod är beroende av några faktorer, bland annat hur situationen ser ut på fältet, och om det går att få tillträde till fältet. “Fältet” som är aktuellt för denna studie är de professionella som jobbar med våldsutsatta kvinnor inom socialtjänsten och kvinnojouren. Syftet med studien är att undersöka professionellas uppfattning och erfarenheter om hur ekonomi och boende kan påverka våldsutsatta kvinnors fysiska uppbrottsprocess, samt utmaningar som förekommer i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Av den anledningen är kvalitativ metod det lämpligaste sättet att samla in studiens material eftersom den möjliggör en djupare förståelse av fenomenet som skall undersökas (Ahrne och Svensson 2011), samt att det finns möjlighet att få tillträde till de professionella som behöver intervjuas i studien. Då detta är en kvalitativ studie skall den utgå från ord istället för siffror och jag som forskare kommer att försöka få förståelse för den sociala verkligheten utifrån hur respondenterna själv tolkar sin verklighet (Bryman 2011), alltså deras uppfattning och erfarenheter av våldsutsatta kvinnors ekonomiska- och boendesituation.

Den kvalitativa metoden har fått kritik för sina begränsningar. En påtalad

begränsning är att kvalitativa studier inte går att generalisera, eftersom resultatet i stor utsträckning utgår ifrån forskarens osystematiska uppfattning om vad som är viktigt och betydelsefull (Bryman 2011). Trots denna begränsning anses ändå den kvalitativa metoden vara lämplig och passande, eftersom syftet med studien inte är att kunna göra generaliseringar av resultatet utan att få en förståelse för de intervjuades tankar och erfarenheter av våldsutsatta kvinnors boende och ekonomiska situation samt de utmaningar som kan förekomma.

5.2 Tematiskt öppna och semi-strukturerade intervjuer

Insamling av empiri i en kvalitativ undersökning sker antingen via intervjuer eller observationer. En kvalitativ studie syftar till att undersöka och förstå ett visst fenomen, utifrån informanternas synvinkel. Att utföra en observation var uteslutet

21 i denna studie, eftersom materialet som samlas in genom observationer är

forskarens uppfattning av- och tolkning av fenomenet (Bryman 2011). Intervjuer är då ett mer relevant sätt att komma fram till respondenternas egna uppfattningar, upplevelse och erfarenheter. Det finns för- och nackdelar med intervjuer. fördelen är att intervjuer kan användas för att fånga in de professionellas uppfattningar och erfarenheter som jag söker i denna studie (Ahrne & Svensson 2011). Å andra sidan är det tidskrävande att planera och genomföra intervjuer, samt att transkribera och koda materialet, vilket anses vara en nackdel med intervjuer (ibid)

Det finns fyra intervju-strukturer enligt Aspers (2007), men jag kommer att använda mig av en kombination av “tematiskt öppna” och “semistrukturerade” intervjustrukturer. Tematiskt öppna intervjuer innebär att forskaren har identifierat ett antal teman som hon är intresserad av att tala om och som ska utredas under intervjun (ibid). Jag valde att utgå från några valda teman då jag skulle intervjua personal från två olika verksamheter, socialtjänsten och kvinnojouren, som har olika arbetsuppgifter. De utvalda teman hjälpte då att upprätthålla en struktur i intervjuerna. I denna studie valdes olika teman såsom bakgrund, syn på våldet och dess konsekvenser, våldsutsatta kvinnors ekonomi, m.m. och under varje tema fanns det olika frågor med möjlighet till följdfrågor. För att underlätta intervjuerna och behålla en röd tråd utformade jag en intervjuguide (bilaga 2). Trots att det fanns en intervjuguide med frågor utformade i en viss ordning, fanns det mycket flexibilitet (Bryman 2018) beroende på de svar som framkommit. Frågorna behövde inte heller ställas i samma ordning varje gång. En kombination av dessa två intervjustrukturer underlättade för mig att ställa öppna frågor och låta

intervjupersonerna tala fritt, samtidigt som samtalet styrdes med hjälp av frågorna från intervjuguiden. Det är en fördel för forskaren att kunna styra samtalet,

eftersom man då undviker att prata om sådant som inte är av vikt för

undersökningen, utan kan istället styra samtalet mot mer väsentlig information. Detta kan även vara en nackdel då forskaren kan gå miste om viktiga upplevelser och information från respondenterna genom att styra samtalet mot ett visst håll (Bryman 2011). Möjligheten att ställa följdfrågor betraktas dock som en fördel med denna metod därför att informanterna ges möjlighet att fördjupa och utveckla samt förtydliga sina svar. Detta förtydligande underlättar för forskaren när

materialet sedan ska tolkas och analyseras. Det är viktigt för studien att informanterna blir förstådda, därför gjorde jag, enligt Brymans (2011)

rekommendation, en sammanfattning av respondenternas svar under samtliga intervjuer för att bekräfta att det som sagts hade uppfattats på rätt sätt.

Det kan vara en nackdel för studier att intervjufrågor skickas till informanterna i förväg då de på grund av det kanske har förbestämda svar till frågorna. Detta tror jag inte har en stor betydelse för denna studie, eftersom det även ställdes många följdfrågor som inte var med i intervjuguiden. Dessutom medgav några

informanter i början av intervjun att de inte hade hunnit gå igenom frågorna på grund av hög arbetsbelastning. En annan farhåga var att informanterna skulle känna sig tvungna att svara på alla mina frågor eftersom jag styrde intervjuerna. Jag anser dock inte att detta var fallet i denna studie, eftersom respondenterna informerades om att de kunde välja att inte svara på några frågor om de inte ville det. Dessutom tyckte samtliga informanter att det var intressant att studenter engagerar sig i och undersöker ämnet våld i nära relationer. De nämnde att de var glada att hjälpa till och medverka i studien genom att svara på frågorna.

Samtliga informanter gav sitt samtycke till inspelning av intervjuerna för att inspelningen sedan skulle transkriberas och analyseras. För att kunna följa respondenternas svar och vara helt fokuserad valde jag att spela in intervjuerna

22 istället för att göra anteckningar. Bryman (2011) skriver att detta är ett effektivt sätt att få detaljerade svar, vilket eftersträvas i denna studie.

5.3 Urval och Tillvägagångssätt

Urval av respondenter gjordes utifrån studiens syfte och frågeställningar. Jag gjorde då vad Bryman (2011) kallar för ett målinriktat urval. Det är den vanligaste metoden för att nå sitt urval i kvalitativa studier, och innebär att forskaren utgår från studiens mål när hen väljer studiens respondenter eller informanter, detta för att materialet ska bli relevant för studien (Bryman 2011). Mitt urval var

målmedvetet i den mening att jag bara tog kontakt med verksamheter som jobbar med våldsutsatta kvinnor, inom socialtjänsten och kvinnojouren. Det finns olika enheter inom socialtjänsten men jag valde vidare att enbart ta kontakt med de som jobbar med våldsutsatta kvinnor. Det fanns olika benämningar på den tjänsten inom olika socialtjänster såsom, våldsenheten, våldsteamet, våldsgruppen, kvinnofridsteamet osv. Fördelen med det målinriktade urvalet är att forskaren kommer i kontakt med de som kan ge det empiriska materialet som krävs för att uppnå studiens syfte och svara på dess frågeställningar (Bryman 2011).

I ett enskilt fall blev det ett så kallat snöbollsurval (Bryman 2011) då jag mejlade verksamhetschefen som hänvisade mig till en kvinnofridshandläggare som jag kunde intervjua. I de övriga fallen mejlade eller ringde jag till verksamhetens allmänna mejladress/telefon och blev då hänvisad till en eventuell respondent. I samband med kontakten via mejl skickades informationsbrevet (bilaga 1) och intervjufrågorna (bilaga 2) till alla som tillfrågades att delta i studien. Jag fick kontakt med olika socialtjänster och kvinnojourer runt om i Skåne, då jag hade fått information av min handledare att jag även kan genomföra telefonintervjuer. En av de kontaktade bestämde sig för att avstå från studien efter att har läst intervjufrågorna “för verksamhetens säkerhet”. Detta trots att alla som blivit kontaktade hade informerats om att intervjuerna skulle avidentifieras. Alla respondenterna kommer att vara anonyma enligt Brymans (2011)

rekommendation och jag kommer då kalla respondenterna för 1, 2, 3, 4, 5. I slutet av en av intervjuerna bad respondenten att även hennes kommun skulle

avidentifieras, då hon hade en position i sin kommun som kunde avslöjas även om hon avidentifierades. Av den anledningen bestämde jag mig för att avidentifiera samtliga kommuner för att vara rättvis mot övriga informanter.

För att hitta respondenter som kunde delta i studien gick jag in på olika

kommuners hemsida och letade efter kontaktuppgifter till dess socialtjänst och kvinnojourer. Sedan tog jag kontakt med dem via mejl där jag skickade

informationsbrevet och intervjuguiden och därmed förfrågan om deltagande i studien. När jag inte fick svar efter några dagar började jag ringa runt till dessa kvinnojourer och socialtjänster och blev då hänvisad till olika personer som eventuellt kunde intervjuas. Jag ringde/mejlade de personerna beroende på vilka kontaktuppgifter jag hade fått och sedan bokade jag tid för intervjuerna. Några av de jag försökte kontakta svarade att de inte kunde delta inom den angivna

tidsramen, några svarade att de hade för hög arbetsbelastning och ytterligare några få svarade efter att jag redan hade bokat in tillräckligt många intervjuer.

Sammanlagt genomfördes 5 intervjuer med 5 respondenter från 4 kommuner. Som tidigare nämnts är kommunerna avidentifierade och kallas kommun A, kommun B, kommun C och kommun D.

Jag kom i kontakt med respondent 1 och 2 från kommun A genom mejl respektive telefonsamtal. Jag bokade en intervju med respondent 1 som skulle ske på hennes arbetsplats och en telefonintervju med respondent 2. Från kommun B hade jag ett

23 samtal med respondent 3 och då bestämde vi en tid då vi skulle träffas på hennes arbetsplats för intervjun. Inom kommun 3 känner jag en bekant som gav mig kontaktuppgifter till en chef som jobbar med våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Jag mejlade henne om att jag skulle vilja intervjua en eller flera handläggare från hennes enhet. Hon svarade att jag kunde intervjua en av två handläggare. Jag mejlade båda två och fick svar från

respondent 4 och då bokade vi tid för intervjun som även inträffades på hennes arbetsplats. Kommun 4 är en ganska stor kommun med många olika kvinnojourer. Jag hade mejlat de olika kvinnojourerna och fick ett samtal från en av de och blev då hänvisad till respondent 5. Jag mejlade henne och när hon svarade ganska omgående bokade vi en tid för intervjun.

Vid kontakt med respondenterna berättade jag att jag skulle behöva deras chefers samtycker till intervjuerna, vilket jag sedan fick förutom från respondent 5 som berättade att hon brukar fatta sådana beslut själv då hon är samordnare inom kvinnojouren där hon jobbar.

5.4 Intervjuer

Tre av intervjuerna skedde på informanternas arbetsplats medan de övriga två skedde via telefon. Två av informanterna arbetar på socialtjänsten, två på kvinnojouren och en arbetar på kommunens skyddade boende samt på

kriscentrumet. Jag hade en tematisk semi-strukturerad intervjuguide och hade samma frågor på guiden trots att mina informanter kom från olika verksamheter. Jag reste till informanternas stad för att genomföra två av de intervjuer som skedde på plats. Resekostnader kan enligt Bryman (2011) vara en nackdel med personliga intervjuer, dock finns det även fördelar med intervjuer som sker ansikte mot ansikte. För det första utesluts risken för tekniska fel som kan uppstå med telefoner vid telefonintervjuer. För det andra går det att koppla ihop respondentens ord med dennes ansiktsuttryck och dennes kroppsspråk, vilket är omöjligt med telefonintervjuer. Även telefonintervjuer har sina för-och nackdelar. Det är en fördel att man inte behöver tänka på resekostnader och på så sätt blir

telefonintervjuer både kostnads- och tidseffektiva (ibid).

Enligt Bryman (2011), får telefonintervjuer enbart pågå mellan 20-25 minuter för att vara effektiva. Jag anser detta vara en nackdel eftersom en forskare som känner till detta kan försöka skynda på intervjun för att göra den effektiv och därmed går miste om viktig information eller material. Vidare skriver Bryman (2011) att viss forskning visar att telefonintervjuer passar sämre för känsliga frågeställningar. Jag anser inte att dessa nackdelar har haft någon inverkan på det material som

samlades in via telefonintervjuer i denna studie. Båda intervjuerna pågick i minst 35 minuter och jag upplevde inte att de blev mindre effektiva för det. Våld i nära relationer är ett känsligt ämne att ställa frågor kring, men intervjuerna utfördes inte med någon av de utsatta kvinnorna utan med personalen som jobbar med kvinnorna. Dessutom gick vi inte in på vad som har hänt i relationerna utan intervjuerna var fokuserade på hur de professionella uppfattar fenomenet våld i nära relationer och dess konsekvenser, samt deras erfarenheter av att jobba med de våldsutsatta kvinnorna. Det gick således att undvika att prata om något som skulle vara för känslig och privat.

Intervjuerna pågick mellan 35–57 minuter och samtliga intervjuer spelades in med respondenternas samtycke. Det är viktigt enligt Bryman (2011) att spela in

intervjuer för att sedan kunna transkribera dem, men också för att få en tydlig förståelse av vad som sägs och hur det sägs. Jag gjorde en ordagrann

transkribering av det inspelade materialet efter att samtliga intervjuer va genomförda.