Innan jag skriver om utmaningar som uppstår i arbetet med våldsutsatta kvinnor är det värt att belysa hur de professionella/respondenterna ser på våld mot kvinnor i nära relationer. Detta för att Tina Mattsson (2013) skriver att det arbete som utformas och utförs är påverkat av hur man ser på eller tolkar våldet som sker mot kvinnor i nära relationer. Samtliga informanter berättade att deras synsätt på våldet är att det är ett strukturellt problem och ett sätt för män att utöva och upprätthålla makt över kvinnor. Nedan följer ett citat från en av informanterna:
”Jag anser också att det handlar om maktstruktur att mannen är överordnad kvinnan och det finns också män som utsatts för våld i nära relation absolut men det är mest kvinnor enligt forskning, jag tror att det handlar om maktstrukturer” (Respondent 4).
Citatet ovan stämmer bra överens med Van Lawicks (2013) beskrivning av våld i nära relationer som ett sätt för män att utöva makt över kvinnor samt Mattssons (2013) feministiskt strukturellt synsätt. Detta synsätt innebär enligt Mattson att våldet synliggörs och de utsattas rätt till stöd identifieras. Utifrån respondenternas perspektiv skulle man då våga säga att våldsutsatta kvinnors rätt till stöd i de berörda kommunerna har identifierats och tillgodosetts. Vad gäller ekonomiskt stöd och stöd med boende som uppsatsen handlar om, så finns det utmaningar. De utmaningar i arbetet med våldsutsatta kvinnor som förekommer i
intervjumaterialet är nämligen brist på kunskap, begränsade resurser, hög arbetsbelastning och avsaknad av konkreta direktiv från politiker.
Brist på kunskap och hur det kan påverka arbetet med våldsutsatta kvinnor har redan utförligt redogjorts för i tidigare avsnitt. Begränsade resurser har
identifierats som ett av den offentliga sektorns största problem (Hall 2012), som har lett till marknadsorienterad socialtjänst (Blom 2006) vars höga krav på kostnadseffektivitet har påverkat utbud och kvalitet på insatser som riktas mot våldsutsatta kvinnor. Begränsade resurser påverkas även antalet professionella som socialtjänsten vidareutbildar, och därmed kunskapsnivån.
35 Arbetet med våldsutsatta kvinnor sker i en specialiserad socialtjänst där man lätt kan tappa bort helhetssynen, som är en viktig förutsättning när man jobbar med våldsutsatta kvinnor (Ekström 2016). Ett bra samarbete mellan olika avdelningar inom socialtjänsten skulle förhindra att helhetssynen tappas bort. Det som hindrar de olika avdelningarna från att åstadkomma ett bra samarbete är inte enbart kunskapsbrist som har nämnts tidigare utan även hög arbetsbelastning.
”Sen så kräver det ju väldigt stora krav på samarbete mellan de olika enheterna och där kan det ju brista […] det kan handla om belastning då man har mycket att göra och hinner inte återkoppla eller man hinner inte ha den kontakten man behöver med de andra handläggarna till exempel. Men det kan också vara kunskapsbrist, så att det kan beror på lite olika faktorer tänker jag” (Respondent 5).
Den sista utmaningen; avsaknad av konkreta direktiv från politiker om hur arbetet med våldsutsatta kvinnor ska utföras har Ekström (2016) skrivit om. Även
respondent 1 uttrycker att:
”Jag önskar att vi ska ha från regeringen, raka besked om hur vi ska jobba och att varje kommun jobbar likadant, för det är inte rättssäkert för klienten om man inte får den hjälp som man behöver pga. pengar bland annat” (Respondent 1)
Det är oklart varför konkreta direktiv från politiker saknas. Men det kan handlar om det som kommit fram i Carin Holmberg och Christine Benders (2003) studie, att chefer och politiker har ett relationellt synsätt på våld mot kvinnor, och de som antar detta synsätt tycker enligt Mattsson (2013) att problemet ska lösas inom familjen. I samma studie medger de intervjuade politikerna att de hänskjuter ärenden om mäns våld mot kvinnor i nära relationer till socialtjänsten och väntar på signaler från socialtjänsten om behov av ytterligare resurser. En konsekvens av detta blir att arbetet med våldsutsatta kvinnor varierar mellan kommuner (Ekström 2016) då varje kommun utformar arbetet på sitt sätt. Som informant 1 påpekar är det inte rättssäkert för de inblandade våldsutsatta kvinnorna.
7 DISKUSSION
Våldsutsatta kvinnors svårigheter med boende och ekonomi som inledningsvis skrivs om i problemformuleringsavsnittet, har diskuterats både i forskning och på sociala medier, och har varit utgångspunkten för utformningen av studiens syfte. Syftet med studien har varit att undersöka de professionellas tankar kring och erfarenheter av hur dessa ekonomiska- och boendesvårigheter kan kvarhålla en kvinna i en våldsam relation eller fördröjer uppbrottsprocessen, och om det finns utmaningar kring detta. Syftet har konkretiserats i några frågeställningar som besvaras i analysavsnittet med hjälp av olika teman. Denna diskussionsdel är en sammanfattande redogörelse av svaren till studiens frågeställningar samt
reflektioner som har dykt upp under processen. Slutligen skriver jag om hur jag tycker att denna studie kan bidra till det sociala arbetet.
De första två frågeställningarna lyder: (1) Hur kan våldsutsatta kvinnors problematik och oro kring ekonomi och boende ser ut? (2) Hur arbetar
professionella inom socialtjänsten med att lösa ekonomiska och boende problem relaterat till våldsutsatta kvinnor?
Svaren på dessa frågeställningar är sammanvävda mellan temana ekonomi och boende i analysdelen. Det har förekommit i intervjuerna att våldsutsatta kvinnor
36 har en oro kring deras ekonomiska situation. Denna oro bygger på flera faktorer, nämligen att mestadels av våldsutsatta kvinnor bruka ha dålig tillgång till
arbetsmarknaden och de som arbetar saknar kontroll över sin ekonomi. Våldsutsatta kvinnors dåliga ekonomi beror även på att deras makar har en tendens att ta ut skulder i deras namn och de då står ensamma med dessa skulder när eller om de lämnar relationen. De flesta våldsutsatta kvinnors fysiska och/eller psykiska hälsa har skadats och detta blir ännu en anledning till att de inte kan arbeta och själv försörja sig. Situationen är än värre för kvinnor med barn som även behöver försörja sina barn. Informationen från respondenterna stämde väl överens med tidigare forskning om hur våldsutsatta kvinnors ekonomiska problem uppstår och konsekvenser av våldet på den utsatta kvinnans ekonomi samt dennes fysiska och psykiska hälsa.
Samtliga informanter förutom en medger att den ekonomiska oron kan kvarhålla våldsutsatta kvinnor i relationer. Den enda informanten som inte upplever att den ekonomiska oron kan fungera som kvarhållande tycker att detta beror på att man kan få hjälp ekonomiskt om man lämnar relationen. Detta för oss till hur
ekonomiska svårigheter bruka lösa sig för de som har lämnat relationen. Alla intervjuade berättar att den akuta hjälpen alltid brukar lösa sig genom att kvinnan får ett tillfälligt förladdat kort från socialtjänsten eller matpengar från
kvinnojouren. Det kan dröja upp till sex år innan man återhämtat sig ekonomiskt, enligt en respondent, men även det långsiktiga ekonomiska behovet bruka går att lösa genom att man ansöker om försörjningsstöd från socialtjänsten.
Informanterna bekräftar forskningen (Ekström 2016) om att det inte alltid har varit oproblematisk för våldsutsatta kvinnor att få försörjningsstöd. Detta har varit på grund av för höga krav som våldsutsatta kvinnor inte kunde uppfylla. Den förändrade attityden anses bero på ökad kunskap om våld i nära relationer som har skapat en förståelse för våldsutsatta kvinnors situation inom socialtjänsten. Därför har kunskap om våld i nära relationer etablerats som en viktig förutsättning i arbetet med våldsutsatta kvinnor, inte enbart för personal inom socialtjänsten utan inom alla människobehandlande myndigheter och verksamheter. Att våldsutsatta kvinnors akuta och långsiktiga ekonomiska behov löser sig smidigare idag är inte enbart beroende av ökad kunskap om våld i nära relationer. Det handlar även om att den marknadsorienterade kapitalistiska socialtjänst som har kritiserats för att sätta kommunens ekonomi över klientens bästa, faktiskt gör undantag för våldsutsatta kvinnor och fokuserar på deras behov. det är även bevis på att de inblandade arbetsplatserna ser våldet mot kvinnor i nära relationer ur ett strukturellt maktperspektiv och därmed erbjuder lösningar på samhällsnivå (omformulera)
Av intervjuerna framkommer att våldsutsatta kvinnors oro kring boende är ett resultat av att det alltid är kvinnan som måste lämna parets gemensamma hem om de separerar. I vissa fall beror detta på att den våldsutsatta kvinnan, ibland med parets barn, behöver skydd från den våldsamma partnern, och då behöver de gömma sig (Van Lawick 2013) på ett skyddat boende. I andra fall, där det inte finns en fortsatt hotbild mot kvinnan eller risk för fortsatt våld, och hon inte behöver skyddas från mannen, uppstår boendebehovet från att hyreskontraktet står på mannens namn och han vägrar låta henne bor kvar ensam i hemmet.
Boendebehovet kräver såväl akuta som långsiktiga lösningar. Det akuta behovet löser sig genom att kvinnan placeras på ett skyddat boende, ett lägenhetshotell eller vandrarhem, inom eller utanför vistelsekommunen. Allt detta har etablerats i
37 tidigare forskning om våldsutsatta kvinnors boendebehov. Informanter berättar även att det är avgörande att kvinnan har möjlighet till samtalsstöd under placeringen oavsett vart hon placeras.
Beslut om placeringar fattas efter en bedömning av den våldsutsatta kvinnans situation, och hur eller vem som fattar beslutet varierar från kommun till kommun. Den ena socialsekreteraren berättade att hon har ett stort handlingsutrymme som möjliggör att hon kunde fatta och meddela beslut om placeringar till klienten trots att hon inte har “delegation” (rätten att fatta sådana beslut). Den andra intervjuade socialsekreteraren hade också ett stort handlingsutrymme och kunde fatta beslut om placeringar, men hennes handlingsutrymme var begränsat till beslut om kostnadsfria placeringar inom kommunen. I detta fall var det enbart chefen som fattade beslut om placeringar utanför kommunen som kostade pengar för kommunen eller socialtjänsten. Informanterna medger att socialtjänsten idag är kapitalistiskt i sin natur och behöver tänka och handla kostnadseffektivt, men att den våldsutsatta kvinnans säkerhet och behov brukar alltid prioriteras över socialtjänstens ekonomi.
De akuta boendelösningar som sker genom placeringar på olika sätt och som informanterna berättar att de alltid löser sig, är alltid tillfälliga. Att hitta en mer permanent lösning i form av egen lägenhet till den våldsutsatta kvinnan är hela tiden en stor utmaning. Huvudansvaret ligger på den våldsutsatta individen att själv hitta lägenhet men de brukar få hjälp, främst av personal från kvinnojouren men även av personal från socialtjänsten. Den stora bostadsbristen i Sverige, i kombination med våldsutsatta kvinnors dåliga ekonomiska läge som redogörs ovan utgör hinder och begränsningar i att hitta lägenhet. Alla informanter uppger att våld mot kvinnor i nära relationer anses och tolkas som ett strukturellt problem som behöver åtgärder på samhällsnivå. Bostadsbristen i Sverige anses dessutom vara ett strukturellt problem men trots denna strukturella uppfattning av
problemen så flyttas ansvaret för att hitta egna permanenta lägenheter till den enskilde våldsutsatta kvinnan.
Lösningen till våldsutsatta kvinnors boendesituation förutsätter att de
professionella har ett stort handlingsutrymme, vilket de medger att de har. Men det finns begränsningar i deras handlingsutrymme som går att koppla till socialtjänstens byråkratiska organisationsform och och försöket att kontrollera dess ekonomi genom att minska kostnader. Maktaspekten är även tydlig här, fast inte obalansen mellan män och kvinnor utan mellan ledningen, chefer och socialsekreterare, och hur detta kan påverka deras arbete.
Den andra frågeställningens “vilka utmaningar uppstår i arbetet med våldsutsatta kvinnor?” har besvarats i den sista delen av analysavsnittet. Här handlar det om om det finns utmaningar i arbetet med våldsutsatta kvinnor och iså fall vilka. En utmaning som identifierades av alla informanterna var brist på kunskap om våld i nära relationer. Det förekommer i intervjuerna att kunskapen om våld i nära relationer generellt har ökat inom socialtjänsten under den senaste tiden och att detta har underlättat samarbetet med andra avdelningar inom socialtjänsten, bland annat ekonomiskt biståndsavdelningen till exempel. Trots den ökade kunskapen om våld i nära relationer så finns det fortfarande rum för utveckling. En annan utmaning som nämndes under intervjuerna var hög arbetsbelastning och tidsbrist som leder till negativa konsekvenser för samarbetet med andra professionella inom och utanför socialtjänsten. Denna brist på samarbetet kan i sin tur påverka
38 helhetssynen i ett ärende. Båda utmaningar, tidsbrist och brist på kunskap pekar på socialtjänstens behov av mer resurser för att utbilda sina personal och för att anlita fler personal. Om socialtjänsten alltid ska behöva tänka kostnadseffektivt blir det svårt att satsa på personalutbildningar och fler personal.
Avsaknad av direktiv från politiker om hur arbetet med våldsutsatta kvinnor skall utformas och bedrivas och vilka stöd som erbjuds våldsutsatta kvinnor har även kommit fram i intervjuerna som en utmaning. Konsekvensen blir att våldsutsatta kvinnor möter olika omständigheter när de kommer i kontakt med socialtjänsten, beroende på vilken kommun de kommer ifrån och hur arbetet med våldsutsatta kvinnor ser ut i den kommunen. Några av dessa omständigheter kan vara till den utsattas nackdel. Denna utmaning har i tidigare forskning kopplats till att politiker intar ett relationellt förhållningssätt till våldet mot kvinnor i nära relationer och förvänta sig då att det ska lösas inom familjen. Eftersom de professionella påstått i intervjuerna att de har ett strukturellt maktsynsätt på våldet mot kvinnor kan det vara bra att de “skapa politik” enligt Lipsky (1980) genom att utmana politikerna till förändring
Boendeförtur till våldsutsatta kvinnor som tidigare nämnts är ett direktiv från regeringen som definitivt skulle underlätta för våldsutsatta kvinnor att hitta egna bostäder. Men som det framgår av tidigare forskning och det empiriska materialet har detta inte implementerats i alla kommuner i Sverige. Detta tyder på att det är en sak att önska och att få direktiv från politiker och en annan sak att
implementera dem. Detta får mig att undra om samtliga socialtjänster i Sverige skulle kunna implementera direktiv kring arbetet med våldsutsatta kvinnor om de faktiskt fick det från regeringen.