Kapitlen Bakom och Framför kameran fastställer att KBJ kan ses som en meningsbärande produkt, där akten av att titta på filmen kan utgöra en meningsbärande praktik. I detta kapitel kommer därför kulturprodukten utforskas som just en meningsbärande och meningsskapande produkt, där julfirande spelar en central roll i dess meningskonstruktioner. Kapitlet behandlar hur KBJ konsumeras rituellt samt hur den kan både skådas som och utgöra historiebruk. För att dra en parallell till hur verket än idag utgör en meningsskapande produkt granskas den även utifrån att utgöra något av ett självrefererande system, då originalverket under 2021 tillämpas i ny form på biografer i Sverige.
Meningsbärande praktiker som utförs i samband med högtider och helger kan refereras till med mängder av olika begrepp där alltifrån traditioner, ceremonier eller ritualer används. För att undvika den något subjektiva värdering som undermedvetet kan smyga sig in gällande just jultraditioner kommer upprepade värderande beteenden här snarare ses utgöra olika former av meningsskapande ritualer. Att årligen samlas runt tv:n för att se på en snart 50 år gammal berättelse utgör alltså en rituell akt där olika känslor och värderingar oundvikligen kommer framträda. Till viss del kan denna akt ses som ett upprepat vanemässigt beteende, genom vilken människor uppfattar sina identiteter i relation den tillgängliga sociala kultur som de ingår i (Frykman & Löfgren 1991:17). Etnologen Mattias Frihammar beskriver ritualer som en form av symboltäta handlanden, där en visualisering av skillnader och gränser på något sätt görs centralt (2020:30). Att granska de meningsskapanden som kontinuerligt sker i individers vardagsliv utifrån rituella perspektiv kan synliggöra hur upprepade ageranden kan reproducera gränsdragningar och betydelser. Etnologen Owe Ronström utvecklar detta vidare genom att redogöra för att ritualer genom denna förståelse kan ses utgöra en skala, där ageranden anses vara mer eller mindre upprepade, formaliserade och avgränsande.
Ritualiserade vanor förlitar sig tungt på föreställningen om kontinuitet, där det gamla tillskrivs ett värde i sig själv samtidigt som regelverk kring vad som anses äkta konstrueras (Frykman &
Löfgren 1991:26). Via dessa återkommande upprepningar produceras sedan värderingar och trovärdiga livsåskådningar (Ronström 2017:235).
Ritualer kan ses som ett tillfälle där människor ges tillfälle att reflektera över sin egen samhälleliga situation utifrån och i samband med de strukturer deras tillvaro ingår i.
Följaktligen blir julen som högtid ett optimalt tillfälle för att ifrågasätta samhällets ordningsuppbyggnad då det blir en paus i det vardagliga, ”vanliga” livet. Detta resulterar i att görandet av KBJ; alltså att människor ser på, pratar om eller på något annat sätt interagerar med berättelsen kring juletid kan bedömas både meningsbärande och symbolladdat. Det sker
en dubbel ritualisering där julen, KBJ och filmtittandet i sig alla skapar en unik situation sammanflätad av olika sammanhängande raster som är kopplade till beteenden och ageranden.
4.1 Blicken tillbaka i det förflutna
Då julen varje år kommer och går innebär också högtiden ett återskapande av bilder från tidigare år, vilket som präglar nutidens blick på samhällets historia. KBJ utspelar sig under ett relativt löst definierad 40/50-tal där både karaktärernas utformning, deras språk och scenografi skvallrar om den historiska tidsepoken. Historien använder sig även av anakronismer som försvårar tolkningen av vilken historisk era filmen utspelar sig i. En anakronism innebär att ett ”kronologiskt misstag”, där någon form av företeelse, exempelvis en plansch eller en TV, placeras i fel tidsepok (Lysander 2013:99). Trotts denna form av humor och medvetna ”felporträttering” kan filmen ses utgöra ett fragment av reell historia, som kan påverka individers syn på hur det var ”förr" i tiden. En viss bild av det forna Sverige formas och gestaltas inom KBJ framför dess publik, vilket som kan uttydas väldigt väl i ett citat från en informant som säger;
Ja men den handlar ju om samhället liksom, och även om den är tecknad så är det ju liksom människor. Det är ju nästan som en historielektion. Och att den är tecknad gör väl också så att man kan se den år efter år utan att den känns gammal. (Intervju, Gustav 13/2-2022)
Precis innan uttalandet jämför Gustav KBJ med Kalle Anka och hans vänner önskar God jul (1958) som visats i Sverige sen 1960 och säger att KBJ känns mer moget, varpå jag ber honom utveckla vad han menar med just ”mer moget”. Uttalandet ”det är ju nästan som en historielektion” både bekräftar och förtydligar hur publik kan tolka KBJs porträtteringar av den forna samhället och dess invånare som reellt. Berättelsen kan genom detta liknas en form av underhållning som är högst meningsbärande och betydelseskapande, där publik kan konsumera innehållet som om det vore tidsbundna gestaltningar av det förflutna. Även om det fragment av historieberättande som KBJ utgör använder sig av stereotypa porträtteringar och innehåller anakronismer kan den bevisligen spela en viss roll i vår nutida förståelse av dåtiden.
För att återknyta till Maggies tidigare uttalande om att Karl-Bertils mor kan liknas en
”klassisk 60-talsfru” kan detta även här bidra med nya perspektiv. Att dra tydliga gränsdragningar mellan årtiondet och historiska epoker är inte alltid lätt eller gynnsamt, då decennier ofta präglas av många olika tidsandor, processer och samhälleliga debatter. Då
60-talet innebär en brytningspunkt mellan vad som tidigare inneburit en kvinnoroll hårdare kuvad av ett manligt patriarkat skulle det kanske rent historiskt korrekt kunna refereras till den ömma modern i KBJ som en ”klassisk 50-tals fru”. Bilden av Maggies 60-tals fru stämmer åtminstone till största del inte överens med hur en 60-tals fru borde gestaltas i enlighet med Östbergs definitioner av 60-talet.
4.1.1 Minnen
Människans konstruktioner av dåtid består av olika konfigurationer där minnen, känslor och andra sociala fragment samspelar. Etnologen Florence Fröhlig skriver att när individer förmedlar sina upplevelser via språk påverkar språkets struktur och innebörd själva minnet av det upplevda (2017:37f). Genom detta förklaras dels hur ett minne aldrig är en exakt kopia av en upplevelse och dels hur språkets form arbetar i korrelation med minnen och individers förståelser av dessa. Följaktligen öppnas även dörren för att synliggöra hur olika sociala ramar och begreppskartor påverkar vad som artikuleras hur. De begreppskartor genom vilka människor tolkar och tyder världen utgör referenspunkter för hur individer identifierar känslor och erfarenheter. Hall utvecklar detta vidare och skriver att det är genom att just dela begreppsliga kartor och språk med andra människor som det är möjligt att förmedla upplevelser, och därigenom också minnen (2013:4f). Detta sker genom mångfacetterade processer där komplexa relationer mellan olika intersektioner, organiseringar och klassificeringar konstant sker och fastslås. Koncepten som denna process resulterar i är inte individuellt bestämda, utan härstammar i de gemenskaper och sociala grupper individer ingår eller deltar i. Denna överföring från det individuella till det sociala präglas således inte bara av de gemenskaper vi ingår i utan även av det språk som cirkulerar inom dessa, vilket som även påverkar våra upplevelser och tolkningsprocesser av verkligheten.
Den konstruerade minnesbilden av 50-talet där KBJ kan utgöra en del av förståelsen är således utmejslad utifrån ett utbud av olika föreställningar och representationer - likväl som att minnet av att se på själva KBJ består av en annan variation sammansmältningar. Genom våra minnen skapar vi olika narrativ, narrativ där en bädd av tekniska byggstenar förankras i tidssekvenser och tillsammans skapar en historia (Lindgren 2009:96). Genom att förstå människans minne i kombination med språk och begreppsliga kartor möjliggörs också en förståelse för hur minnet präglas av de representationer och budskap individer matas med.
4.2 Identitetsprocesser
På grund av att KBJ bär på en stor mängd värderingar och meningssammanhang som alla samspelar genom olika raster och perspektiv utgör den också en del av individers identitetsskapanden och individualiseringsprocesser. Både Lindgren och Palmenfelt skriver att alla människor konstant positionerar sig själva i det sociala rummet via olika kulturella val och beslut (2009:35, 2017:212). Det författarna framför här innebär att individer placerar sig själva i relation till världen och till andra människor utifrån de medier och de kulturella produkter de antingen väljer att konsumera, tycker om eller starkt tar avstånd ifrån.
Berättelser är således meningsskapande inte bara i sina bokstavliga eller symboliskt förmedlade budskap utan också utifrån de ställningstaganden publik och mottagare formar kring den meningsbärande produkten i sig. De representationer eller gestaltningar människor kan känna igenkänning eller främlingskap inför utgörs av komplexa sammanvävningar av olika kontexter, erfarenheter och skilda vardagsverkligheter. Detta innebär att människan genom berättelser positionerar sig i förhållande till olika tankefigurer, som resulterar i konstruktioner av olika gemenskaper och utanförskap.
Frihammar skriver att vad som får oss att skratta beror på både tid och rum, två aspekter som även präglar synen på humor (2010:34). I dagens ljus kan KBJs manus granskas ur flertalet perspektiv som uppmärksammar och belyser olika intresseområden. Via Frihammars uttalande synliggörs också hur samtida och dåtida kontexter påverkar tolkningar av olika berättelsers budskap, karaktärer och betydelser. Olika former av identitetsprocesser kan också utforskas vidare via det Thurfjell skriver om att religion idag kan ses som en resurs kopplad till självförverkligande, en byggsten som individer kan välja att använda sig av i den utsträckning de själva vill (2015:32). I dagens snabba och effektiviserade samhälle är föreställningar kopplade till långsamhet ofta associerat till närvaro och hög autencitet (Ehn & Löfgren 2001:123). Kortfilmen KBJ och musikstycket Karl Bertil Jonssons Julafton är inte bara starkt knutet till vissa värderingar och budskap, utan också till just julen, ledighet och slöa dagar där familj och vänner prioriteras. Genom dessa intersektioner kan människans konstanta jakt på konstruerande och förmedlande av identitet och självförverkligande skymtas ur olika perspektiv.
4.2.1 Samtida kontext
Utifrån identitetsaspekter görs också det årliga återberättandet av berättelsen till en principiellt intressant sak, när denna berättelse utöver detta år 2021 omformades för att passa ett narrativ passande en 104 minuters lång spelfilm. Denna handling visar på ett indirekt tillskrivande av kvalitet, att denna berättelse inte bara är en produkt som slentrianmässigt
förtjänar att berättas år efter år - utan även bör berättas på nytt, genom annat medium och med andra narrativa tekniker. Med klassklyftor som bara växer och utsatta människor längs med många av Sveriges gator kan berättelsen kännas mer aktuell idag än någonsin tidigare (Lysander 2013:105). Lysander skriver vidare att berättelsen under de senaste årtalen verkar tolkas mer och mer bokstavligt, som om satiren och humorn nästan gått förlorad (2013:105f).
Detta belyser hur samhällets utveckling kan påverka hur en medieprodukt tolkas och ses utifrån olika kontexter, där innehåll kan analyseras utifrån nya tankebanor och samtidens skiftande värderingar och normer. Sunnemark hävdar även att film genom åren är ett av få medium som utgör ett mellanting av finkultur och populärkultur, och att mediet bidragit stort till att lösa upp kategoriska klassklyftor (2010:1). Om film ses utifrån detta perspektiv kan det också bidra till förståelsen av varför berättelsen om Karl-Bertil Jonsson återberättas i dagens nutida samhälle. Det är också inte oväsentligt att KBJ är ett originalverk av Tage Danielsson, då positionen av verket och dess betydelse stärks ytterligare av detta.