Examensarbete, 15 hp Kulturanalysprogrammet, 180 hp
SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON
En kulturanalytisk studie av betydelser, meningssammanhang och representationer
Jenny Lindholm
Abstract
I denna uppsats studeras kortfilmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (1975) utifrån hur olika betydelser konstrueras och gestaltas i filmen i samband med hur dessa gestaltningar tolkas och upplevs av publik. Den intersektion som föreligger inom spänningsfältet mellan kulturprodukt och filmpublik utgör en central del av uppsatsens intresseområde; vilket är varför de två sinsemellan olika materialkategorierna, dels filmen som kulturell artefakt, dels betraktares upplevelser, undersöks i samverkan. Genom att analysera hur individer interagerar med Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton och gör den till en del av sina julfiranden kan samband mellan populärkultur, media och betydelseskapande beteenden synliggöras. Uppsatsens empiriska material utgörs av fyra intervjuer, en filmanalys samt nedslag i kringliggande kontextuella faktorer som bedömts relevansbärande. Då kulturprodukter bör granskas utifrån sina egna ramar utforskas även de specifika fragment som utgör tecknad film. Allt detta undersöks i kombination med julen som högtid, vilket bjuder in till ett fält laddat med täta värderingar, subjektiva tolkningsprocesser och fascinerande verklighetskonstruktioner. Representationer bär på mängder av värderingar som alla bör förstås i samband med reella vardagsmänniskors verkligheter, då dessa påverkar varandra i konstant symbios. Förståelsen av denna kombination, i kombination med synliggörandet av olika tidsandor och identitetsprocesser bidrar till en komplex och mångfacetterad kunskapsproduktion kring både mänsklighet och dagens samhälle.
Nyckelord: Kultur, media, identitetsprocesser, representationer
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1 Syfte och frågeställningar 2
1.2 Teori och analytiska verktyg 3
1.3 Metod och material 4
1.3.1 Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton 4
1.3.2 Filmanalys 5
1.3.3 Medieetnografi och intervjuer 5
1.4 Reflexivitet och etiska överväganden 7
1.5 Tidigare forskning 8
1.6 Disposition 9
2. Bakom kameran 10
2.1 Tv och tidsanda 11
2.2 Julhälsningen som blev film 11
2.3 Högtid och dåtid 12
3. Framför kameran 14
3.1 Historieberättande 15
3.2 Huvudkaraktärer 16
3.3 Tecknad film 18
3.4 Musik 19
3.4.1 Filmmusik 20
3.5 Stereotyper 21
3.5.1 Rika och fattiga 23
4. Bortom kameran 26
4.1 Blicken tillbaka i det förflutna 27
4.1.1 Minnen 28
4.2 Identitetsprocesser 29
4.2.1 Samtida kontext 29
5. Avslutande diskussion 31
Käll- och litteraturförteckning 33
1. Inledning
I snart 50 år har Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (1975) visats klockan sju på julaftonskvällen i tv-rutor över Sverige. Under mitt 27-åriga liv har jag under det senaste decenniet spenderat klockslaget framför närmaste tv-ruta, oavsett om familj och vänner varit närvarandra eller ej. Med Karl-Bertil som sällskap har varken ensamhet eller utanförskap känts olidligt trots tider präglade av osäkerhet och distansering från nära och kära. Filmen innebär något tryggt, stabilt och återkommande; ett slags fragment av traditionella ageranden och värderingar. En vardaglig, (hittills) oreflekterad praktik som oväntat nog bär på betydelser kring min egen identitet och hur jag positionerar mig i förhållande till samhällets strukturer.
Hur kommer det sig att en tecknad kortfilm kan betyda så mycket? Och hur kan filmens innebörd förstås utifrån olika perspektiv som alla präglas av olika kontextuella föreställningar och världsbilder? Detta är de funderingar som utgör grunden bakom uppsatsens val av ämne och tema. I Sagan av Karl-Bertil Jonssons julafton gömmer sig en oändlig mängd meningssammanhang och värderingar som alla kan avläsas olika beroende på vilka delar som granskas, ur vilka perspektiv, i relation till vilka företeelser. Det är också just i de trassligaste delarna av detta garnnystan det centrala gömmer sig. Anledningen till varför det är så viktigt att granska dessa traditionellt vardagliga praktiker som obemärkt kan flyta förbi. Genom att använda Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton som materiellt underlag för att utforska individers känslor, tankar och tolkningar möjliggörs en fördjupad förståelse för mänskliga ageranden och beteenden kopplat till traditioner och självskapande processer. Att bryta ner till synes betydelselösa handlingar och dekonstruera det till synes självklara i hur dessa uppstått, formats, införts och spridits kan synliggöra hur sociala sammanhang och praktiker präglar individers förståelser, upplevelser och beteenden. Att filmen visas på julafton, med ett faktiskt innehåll som kretsar kring julen, samtidigt som den utgör en del av många svenskars årliga traditioner innebär att den laddas med mycket starka associationer till julen med alla dess subjektiva tillskrivelser. Då Sverige idag ofta refereras till som ett av de mest sekulariserade landen i världen görs också det kristna budskap som både verket och julen har bottnar inom högst fascinerande och tänkvärt. Att granska och dekonstruera den religiösa tro och andlighet som människor i Sverige berättar om, i kombination med de kontextuella samtal och klimat som präglat landet bjuder in till ett par rasslande decennier där mycket förändrats snabbt.
Inom dessa överlappande sammanhang är människor och andra aktörer positionerade på olika sätt. Alla dessa intersektioner präglar olika former av hur Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton kan förstås och upplevas, vilket understryker den mångtydighet som föreligger i
skärningspunkten mellan kulturprodukt och samhälle. Historieberättande måste förstås utifrån sina egna mediala ramar och förutsättningar likväl som det sociala klimat det produceras ur, från och till. Snarare än att se julen och dess sammanhang som ett knippe traditioner väljer jag därför att närma mig denna helgtid som en scen; en scen där olika former av aktörer spelar upp, förmedlar, ifrågasätter och berör svensk kultur utifrån en mängd olika perspektiv. Dessa aktörer och dess skilda syner på samhälle och individ innebär högst skiftande förståelser, erfarenheter och förväntningar, som många är kontextuellt bundna till skiktningar inom tid och rum.
Då Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton bedöms onödigt långt att kontinuerligt referera till i en uppsats av denna storlek kommer förkortning KBJ fortsättningsvis användas vid de tillfällen där jag refererar till berättelsen i sig och inte den specifika karaktären Karl- Bertil Jonsson.
1.1 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens syfte är att undersöka hur mening skapas kring filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, detta dels utifrån hur mening gestaltas i filmen genom olika iscensättningar, dels hur dessa iscensättningar kan tolkas beroende på̊ de olika perspektiv och kontexter som aktualiseras då filmen betraktas och återberättas. Ett centralt tema kretsar kring att studera hur värderingar och föreställningar kan förmedlas och konstrueras genom Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton som ett populärkulturellt och meningsbärande medium, samt hur detta kan förstås genom olika raster så som tid och rum. Uppsatsen försöker således inte definiera vad det avsiktliga budskapet med berättelsen är utan i stället analysera de betydelser som skapas i samverkan mellan olika aspekter av verket i sig och människors upplevelser.
Detta syfte konkretiseras med följande frågeställningar:
1. Hur konstrueras sociala och kulturella betydelser och värderingar inom filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton?
2. Vilka upplevelser och tankefigurer aktualiseras när människor som sett Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton som en del av sitt julfirande berättar om den och hur bidrar dessa till konstruktioner av betydelser och värderingar?
Uppsatsen undersöker alltså två sinsemellan olika materialkategorier, dels filmen som kulturell artefakt, dels betraktares upplevelser. Syftet närmas genom att kontinuerligt diskutera hur mening skapas inom båda dessa arenor, där jag inte jämför mina egna analyser
och filmpublikens upplevelser. Detta betyder att jag även kommer väva in hur saker som filmpublikens förförståelser och olika tidsandor bidrar till skapandet av mening.
1.2 Teori och analytiska verktyg
Uppsatsens teoretiska grund bottnar sig i ett kulturanalytiskt angreppssätt, vilket som etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren beskriver som en analysmetod för att synliggöra verklighetens mångtydighet. Genom kulturanalysens konstruktivistiska grund granskas de medvetna och omedvetna föreställningar individer bär på samtidigt som människans aktiva kulturskapande står i centrum (2001:8, 10f). De normer och idéer som konstant formar och omformar vardagslivets sammanhang utforskas i kombination med rådande dominerande världsföreställningar, strukturella förhållanden och andra sociala företeelser. Kulturanalysen som analysverktyg och metod präglas således av ett rörligt sökarljus där forskaren bibehåller en öppen och sökande blick gällande både fältarbete samt vid analys av material. Detta innebär att tematiseringar kan utgöras av likväl kontraster, olikheter, samband och symboler. Ett kulturanalytiskt perspektiv präglar hela denna uppsats arbetsprocess där allt ifrån metodval, teoretiska perspektiv och den övergripande konstruktionen av uppsatsens disposition, upplägg och formalia genomsyras av detta.
Följande text kommer även använda sig av begreppet representation så som det definierats och beskrivits av kulturteoretikern och sociologen Stuart Hall. Halls definition av representation utgår från att fenomenet består av två olika former av representationssystem;
begreppsliga kartor och språk. En människas begreppsliga karta innebär de mentala representationer genom vilka individer tolkar världen och dess meningssammanhang (Hall 2013:3f). Den andra delen, språket, agerar det ”klister” som väver samman olika teckenkombinationer med värderingar och betydelser, som resulterar i att olika meningssammanhang kan konceptualiseras till något människan faktiskt förstår och kan tolka (2013:5f). De meningsbärande tecken och de teckensystem dessa ingår i spelar en central roll för att förstå och tolka hur olika världsbilder konstrueras genom populärkultur i både nutid och dåtid. Begreppet representation kommer alltså användas för att både dekonstruera och synliggöra hur värderingar förmedlas och skapas i relation till kulturbärande fenomen.
Förutom den grundläggande förankringen i kulturanalytisk teori och representationsbegreppet kommer ett antal mer specifika teoribildningar att användas. Dessa utgörs bland annat av etnologen Ulf Palmenfelts teorier kring muntligt historieberättande och dess mening för människan, individer och identitetsskapanden (2017). Hans teorier kommer undersökas och användas i samband med idéhistorikern Fredrik Sunnemarks forskning kring
film som materiellt medium, där Sunnemark försöker begripliggöra hur historieberättande och filmer kan förstås utifrån en symbios mellan meningsbärande kulturprodukt och mänsklig praktik (2009). För att bidra med historisk kontext och förståelse för svenskarnas tankemönster och andliga tro kommer utöver detta religionshistorikern David Thurfjells idéer och tankar kring sekulariseringsprocesser och identitetsbyggande tas upp (2015). Slutligen kommer även sociologen och medieforskaren Simon Lindgrens teorier kring samband mellan förståelser av verkligheten, individer, media och populärkultur användas genomgående (2009).
1.3 Metod och material
Fredrik Sunnemark skriver att filmfältet kan delas upp i tre olika beståndsdelar, vad som sker bakom kameran, framför kameran och bortom kameran (2009:2). Genom att dela upp uppsatsens disposition enligt dessa kategorier undersöks KBJs förutsättningar, innehåll och dagsaktuella samhälleliga position genom olika raster och utifrån olika perspektiv. För att nå uppsatsens kunskapsmål används en blandning av medieetnografi, intervjuer, filmanalys, och kulturanalys. De dimensioner som undersöks kräver ett brett tolkningsutrymme där insamlat material själv får visa vägen för vad som görs centralt och under arbetet visar sig vara meningsbärande, vilket resulterar i att en kombination av olika metodiska och teoretiska närmanden tillsammans resulterar i den bredaste förståelsen.
1.3.1 Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
KBJ är en 23 minuter lång filmatiserad version av Tage Danielssons litterära verk Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton från 1964 och utgör den kulturella produkt som står i centrum för uppsatsen. Fjortonårige Karl-Bertil lever ett tryggt och välbärgat liv med sin mor, far och lillasyster när han plötsligt ställs inför den hårda verklighetsinsikten att alla inte har det lika väl ställt som han själv. Han väljer efter detta att stjäla paket från posten som är adresserade till andra rika människor, för att sedan dela ut dessa som julklappar i de fattiga slumkvarteren på julafton. Tyko, Karl-Bertils far, blir väldigt upprörd då han får reda på detta och kräver att Karl-Bertil omgående besöker alla han bestulit och ber om ursäkt. Det visar sig dock att alla de rika karaktärerna som blivit bestulna är glada över att de sluppit de ”onödiga” paketen, och gläds i stället över Karl-Bertils handlande.
1.3.2 Filmanalys
Filmmediet utgör ett fält mellan industri och estetik, där dessa två aspekter är konstant närvarande och oskiljbara som separata entiteter. Film- och medieforskarna Lars Gustaf Andersson och Erik Hedling skriver att det inte existerar en enhetlig modell för hur filmanalys ska bedrivas, då det är ett fält som rymmer otroligt brett material. Det mest gynnsamma valet är oftast att närma sig filmmaterial utifrån dess egna sammanhang och kontext, för att tillåta materialet att själv visa vad som är viktigt (1999:7f). Filmanalys används i samband med uppsatsens övriga angreppssätt då den fångar upp fragment som inte fullt belyses av de andra metodvalen.
Analysmetoden har använts på KBJ genom att jag sett filmen flertalet gånger och under dessa antecknat vad som skett, hur karaktärer formges, hur rumsliga miljöer målas upp och när musik träder in i olika scener. Det skapade materialet har sedan avkodats utifrån de teman och brännpunkter som identifierats i intervjumaterialet, för att sedan bedömas relevant att inkludera i uppsatsen. Att arbeta kulturanalytiskt med ett filmiskt material i kombination med intervjuer och teoretiska begrepp öppnar upp ett brett fält där många delar kan ses gemensamt och samverkande. Här kommer filmanalysen till stor hjälp för att synliggöra hur filmiska (de illustrationer som kan agera symboliskt eller bokstavligt i film) gestaltningar kan förstås i kombination med uppsatsens övriga empiri.
1.3.3 Medieetnografi och intervjuer
Till skillnad från ett filmanalytiskt perspektiv utmärks medieetnografi genom att det intresserar sig för massmedia via dess brukare. Etnologen Marianne Liliequist som forskar kring medier och kultur beskriver medieetnografi som en metod där brukarens läsning av mediet står i fokus. Medieetnografi intresserar sig alltså för den medieform människor samlas kring (i detta fall tecknad film), och ser denna som en meningsbärande kulturprodukt där reflektioner av samhället i viss utsträckning förekommer (2000:25f). Film som produkt och användandet av det förstås genom medieetnografins glasögon som både en meningsskapande handling samtidigt som kulturförmedlande produkt. Genom medieetnografi synliggörs hur gemensamma känslor och kollektiva idéer skapas kring filmens rörliga bilder, vilket i sin tur formar olika sociala relationer och skiftande världsuppfattningar. KBJ blir ur ett medieetnografiskt perspektiv ett medel genom vilket betydelser både förmedlas, produceras, reproduceras och gestaltas.
Uppsatsens medieetnografiska material har skapats genom utförandet av fyra intervjuer, där två män och två kvinnor i åldrar mellan 20 och 30 återberättat berättelsen om KBJ och pratat om sina känslor kring kulturprodukten under semistrukturerade intervjuer. Angående den semistrukturerade intervjun skriver etnologen Eva Fägerborg att denna rör sig kontinuerligt mellan strukturerad och ostrukturerad, och består därför av en del förberedda
frågor samtidigt som samtalet tillåts kretsa fritt kring de förbestämda utgångspunkterna (2011:99). Detta kvalitativa material är på vissa sätt denna studies mest betydelsefulla empiri och har vägt tungt kring utformningen av uppsatsen upplägg, struktur och ton. Informanterna till studien valdes ut genom snöbollsmetoden, där jag i enlighet med hur etnologen Magnus Öhlander beskriver det kontaktat bekanta för att höra om de i sin tur hade någon i sin närhet som skulle kunna vara relevant att intervjua för uppsatsens innehåll (2011:30). Inför intervjutillfällena har informanterna upplysts om uppsatsämnet samtidigt som samtliga har godkänt att samtalen spelas in, kommer anonymiseras, kan avbrytas när som helst och att den information de delar med sig av preliminärt kommer användas i denna uppsats. Dessa intervjuer har efter sina genomföranden kommit att agera verktyg för att identifiera brännpunkter där exempelvis filmiska komponenter, minnesbilder och narrativa element kan förstås i samband med de känslor och utlägg informanterna bidragit med.
Intervjuer innebär oftast ett väldefinierat socialt tillfälle där de inblandade tillsammans konstruerar en gemensam situation. Då denna uppsats genomsyras av ett konstruktivistiskt perspektiv ses också det material intervjuerna utgör som situationsbundet samtidigt som socialt konstruerat (Ehn & Öberg 2011:59f). Detta innebär att de utsagor och material informanter bidragit med präglas av de frågor och teman som jag under dessa möten valt att lyfta och ge utrymme till. Intervjumetoden kan i och med detta liknas en förmedlande länk som offentliggör den intima vardagen samtidigt som den genom detta individualiserar det gemensamma samhället. Den tillåter en titt genom informanternas kulturella glasögon, deras upplevda verklighet och hur denna känns. Följaktligen är det även en inblick i informantens subjektiva tolkningar om rätt och fel, orättvisor och andra moraliska föreställningar. Då KBJ är något delvis föråldrat och samtidigt starkt associerat till svenska traditioner och meningssammanhang bör även nutidens inflytande kring berättelser om gårdagen hållas i åtanke, då våra förhållningssätt till historien oftast förändras i takt med att samhället gör det.
Då innehållet i KBJ också kan tolkas politiskt på grund av att filmen hanterar frågor kring mänskliga villkor och förutsättningar, har intervjuerna och de samtal dessa resulterat i utformats efter vad som känts situationellt lämpligt och tryggt för samtliga deltagare.
Under fältarbetet har två av intervjuerna genomförts via mindre klassiska tillvägagångssätt, där en utförts över den digitala plattformen zoom och en skriftligt över appen messenger. Detta resulterar i något annorlunda förhållningssätt kring dessa två intervjuers innehåll, där exempelvis zoomintervjun kunnat sparas i inspelad form och alltså både gester och miner enkelt kunnat utläsas vid transkribering - jämfört med textintervjun, där varken minspel eller andra tongivande antydandningar kan uppfattas. Gällande den skriftliga intervjun utgår jag dock ifrån samma ställningstagande som Stina Bengtsson, forskare i medie- och kommunikationsvetenskap, som hävdar att skriftliga intervjuer inte behöver innehålla reducerad information så länge både forskare och informant är vana vid kulturella koder som
kan förekomma på plattformen (2011:124). I detta fall var både forskare och informant bekväma och vana vid interaktionsformen vilket som resulterat i ett informationsrikt material.
Den skriftliga intervjun bedöms alltså inte innehålla ett material som är vare sig ogynnsamt eller felaktigt manipulerat trots att informanten mycket väl kan ha utfört efterforskningar och dubbelkollat information innan svar formulerats och skickats. Med detta i åtanke kommer dock de olika intervjuformerna uppges vid citering, där skriftlig- eller zoomintervju kommer benämnas när dessa förekommer.
1.4 Reflexivitet och etiska överväganden
Då uppsatsen och det arbete den resulterat i genomsyras av kulturanalytiska avvägningar bör även reflexivitet och etiska aspekter lyftas och synliggöras. Genom att arbeta med denna uppsats utifrån reflexiva utgångspunkter har mina tillvägagångssätt och ageranden genomförts med stor eftertänksamhet. Jag har kontinuerligt ifrågasatt inte bara min egen relation till KBJ, utan även min egen positionering till politiska värderingar och dominerande världsbilder. Utöver detta är det även viktigt att belysa att jag under arbetet till viss del utgått från att jag kommer hitta spännande material, yttranden och aspekter inom de teman jag faktiskt valt att granska närmare; vilket som skvallrar om att jag i förväg kan haft aningar och föreställningar kring berörda ämnen och idéer. Gällande rollen som forskare skriver etnologen Oscar Pripp att det viktigaste individen kan göra under sin forskning är att upprätthålla en dialog mellan sig själv och det studerade fältet, vilket som kan kräva en högst ärlig och transparent arbetsform (2011:73). På grund av detta är det viktigt att poängtera att min forskarroll oundvikligen är befläckad av min egen förståelse av verkligheten och världssyn; och insamlat material är likaså präglat av mina subjektiva tankar och åsikter kring materialet som KBJ utgör.
Urvalet av studiens informanter har även krävt en hel del reflexiva överläggningar och diskussioner med handledare. Då uppsatsens syfte inte sätter konkreta ramar gällande vilken form av målgrupp eller ”sammansättning” av individer som är central har urvalet försökt hållas relativt brett i relation till uppsatsens storlek. I och med att endast fyra intervjuer utförts är det dock svårt (näst intill omöjligt) att dra slutsatser eller konstateranden på samhällelig eller övergripande nivå. Detta resulterar i att intervjumaterialet till stor del utgör en grund för att identifiera brännpunkter, där idéer och teorier kan hakas fast i empiriskt material utanför mig själv. Jag kombinerar således min egen förförståelse, informanternas utsagor och kulturanalys för att passa de resurser, det omfång och den tidsaspekt arbetet tillåtit. Då uppsatsens ämne dock begär att informanterna faktiskt besitter en relation till berättelsen har det också bara
intervjuats individer som faktiskt besitter detta. Denna handling i sig utgör ett exkluderande, där människor som inte har en relation till KBJ utesluts. Uppsatsen i sig innebär således ett gränsdragande där ett ”vi” och ett ”dom” skapas; de som tagit del av KBJ och de som inte har.
Valet kring urval grundar sig främst i att uppsatsens storlek inte tillåter djupare nedslag i denna problematik och de strukturella mönster dilemmat ingår i. Genom att åtminstone belysa denna problematik kring uppsatsens upplägg och kunskapskapande hoppas jag kunna påvisa en transparent och reflexiv forskarroll där uppsatsens innehåll ändå kan ses givande utan att nödvändigtvis bidra till djupare gränsdragande strukturer. KBJ är utöver detta ett mycket djupt material, där mängder av olika fragment kan identifieras, granskas och undersökas utifrån olika sammanbindningar och raster. Det innehåll som använts i uppsatsen har inkluderats på grund av de tematiska grunder just denna uppsats ger sig ut för att undersöka, där vissa komponenter helt enkelt identifierats som mer eller mindre betydelsefulla och centrala för att besvara uppsatsens syfte. Slutligen vill jag understryka att olika teoretiska perspektiv både fokuserar och utestänger olika saker; tematiseringen som denna uppsats är uppdelad i präglas av min egen identitet, mina egna intresseområden och min subjektiva världsuppfattning. Min forskarroll har i och med detta konstant behövt röra sig i symbios mellan närhet och distans, samtidigt som reflektioner kring maktassymetrier och olika positioneringar hållits i åtanke.
1.5 Tidigare forskning
Eftersom uppsatsen sammanväver olika teorier och forskningsmetoder är också tidigare forskning med exakt samma utgångspunkter svårt att identifiera. Det går dock att hitta flertalet övergripande arbeten med forskning som kretsar kring film, historieberättande, känslor och upplevelser av det medium som berättandet sker via.
Tidigare nämnda etnologen Marianne Liliequist har i sin ledande bok Våp, bitchor och moderliga män (2000) genom medieetnografi forskat kring såpopera och dess publik.
Liliequist utgår i sitt arbete från en kombination av medieetnografi och kulturanalys, i likhet med denna uppsats. Arbetet visar på hur olika former av betydelseskapanden sker mellan individer och den media de konsumerar, likväl som betydelserna av det medium som förmedlar mediaprodukten.
Även etnologen Jonas Danielsson har forskat kring mediers betydelser och meningssammanhang i sin avhandling Skräckskönt (2006) där han undersöker skräckfilm som ”fält” och mediaprodukt. Han intervjuar under sitt arbete 20 informanter och undersöker hur dessa upplever både skräckfilm som medium men också hur det faktiska innehållet i
filmerna kan förstås utifrån olika sammanhang. Danielsson använder sig i likhet med Liliequist också av en kombinerad form av medieetnografi och kulturanalys, vilket belyser hur högst olika material kan undersökas utifrån samma metoder trots stora skillnader i dess känslomässiga innehåll.
1.6 Disposition
Eftersom de olika formerna av meningsskapanden som sker genom konsumtionen av filmen förekommer på flera plan är dispositionen formad för att understryka och styrka den analyskedja som detta resulterar i. Intervjumaterialet är således invävt i uppsatsens samtliga kapital då dessa ger en förståelse för hur en film förväntas vara uppbyggd, förståelsen för vad en film ska vara samt vad den tillför till samhället och livet. Uppsatsen kommer därför inledningsvis utforska de förutsättningar och kontextuella sammanhang ur vilka KBJ växte fram, samt vilka som låg bakom detta verk. Efter detta rör sig texten mot vad som sker framför kameran där det mänskliga historieberättandets syfte och värderingar utforskas i samband med olika former av budskap, moraliteter, tecknad film, musik och stereotypifieringsprocesser. I följande kapitel vävs slutsatser och kommentarer delvis samman för att sedan dekonstruera vad KBJ egentligen kan förstås som skådat från dagens perspektiv.
Här undersöks även hur traditioner och ritualer kan förstås i samband med detta populärkulturella verk. Uppsatsen avrundas med en avslutande diskussion där sammanfattande slutpoänger utifrån olika perspektiv dras. Då uppsatsens disposition är uppdelad utefter en metodologisk princip där olika delar av film närmar sig på särskilda sätt utgör den också mer än bara en berättarteknisk aspekt i uppsatsens struktur.
2. Bakom kameran
Kapitlet undersöker några av de kontextuella förutsättningarna som kulturprodukten KBJ skapades inom. Tillkomsten av denna tecknade film präglas av en viss historisk tidsanda som bör synliggöras i kombination med verkets andra förutsättningar för att kunna bidra till en övergripande förståelse av kulturverkets specifika kontext. Dessa aspekter behöver även synliggöras i relation till hur filmens tillkomst kan förstås, vilket är varför vissa uttalanden av informanter väva samman med övrig analys.
De aktörer som bidragit till utformandet av KBJ kan brytas ned till de som konkret arbetade med projektet, den samhälleliga tidsandan som förelåg och den moderna teknik (film, tv, inspelning etc.) som öppnade upp för nya sätt att förmedla berättelser. Dessa tre olika former av aktörer besitter alla olika former av makt där sociala värderingar, världsuppfattningar och tekniska aspekter måste ses och förstås i relation och kombination med varandra. Här föreligger dock en risk med att råka överdriva olika årtal och decenniers skillnader, vilket som jag hoppas undvika om än skillnader kommer påtalas och granskas. Begreppet tidsanda används därför relativt övergripande, då det då det är som samtidshistorikern Kjell Östberg uttrycker sig komplicerat att fånga de svårt mätbara glidningarna i tankemönster och värderingar som sker under specifika tidsepoker (2002:22). Tidsanda används alltså i denna kontext som ett begrepp för att fånga upp den övergripande världssyn och livsåskådning som präglar tankebanor och prioriteringar i Sverige under en viss tid. Under 60- och 70-talet sker många förändringar i svenskarnas levnadssätt som till stor del bottnar i komplexa förskjutningar inom politiska, kulturella och sociala strukturer. Med svenskarnas levnadssätt menar jag här de vanor, beteenden och praktiker svenska invånare dagligen förkroppsligar och gör uttryck för. Svenskar och svenskhet innebär i denna uppsats den kulturella identitet en människa besitter. Denna kulturella identitet görs genom en kombination av att antingen identifiera sig med känslan av att vara svensk eller besitta erfarenhet av att leva i Sverige (Frykman & Löfgren 1991:27). Både svenskt kulturarv och svensk identitet är under konstant nybildning och omladdning, där meningsskapanden hela tiden omvärderas och kopplas till nya företeelser beroende på olika tidsepoker (1991:31f). Meningssammanhangen dessa kopplingar utgör ingår ofta i vanor och traditioner, vilket gör svenskhet till ett gynnsamt begrepp att stundvis använda i relation till KBJ. Människor och Sveriges kulturella historia bör förstås som ett komplext nätverk, där många olika aktörer kan brytas ner och undersökas; men dessa måste synas kausalt, relationellt och i samverkan med varandra för att bidra till gynnsam kunskap.
2.1 Tv och tidsanda
Östberg skriver i boken 1968 (2002) att ”underhållning och förströelse, men också vägledning och fostran” var det som media under 60- och 70-talet skulle bidra med till dess publik (2002:59). I samband med att Sveriges enda tv-kanal under 1969 blev två (SVT 1 och TV 2), florerade också en ny form av social rörelse där konservativa traditioner som kyrka och monarki ifrågasattes (2002:44, 163). Detta resulterade i att TV2 under en period kunde refereras till som ”den mindre kristna kanalen”, där både nytt folk och nya program fluktuerade (Lysander 2013:102). Under mitten av 60-talet kunde upp till 80% av Sveriges befolkning se på samma program samtidigt, på grund av det smala mediala utbud som förelåg (Östberg 2002:60). Detta förklarar till viss del argumentet att det som sändes på tv skulle uppvisa en nyttig form av ”vägledning och fostran”, då tv:s genomslagskraft under denna era var på en nivå ej tillgänglig idag. I samband med rådande tidsanda och den kritik som riktades mot kyrkan och kristendomen förekom en ökning av sekularisering inom Sverige under denna period. Svenskarna hade, som religionshistorikern David Thurfjell skriver i Det Gudlösa folket (2015), genomgått en förändring bort från institutionaliserad kristendom och dess förhållningssätt (2015:27). Ett religiöst sätt att se på sin tillvaro levde dock kvar, och både frågor kring moral och livsåskådning var högst aktuella. Vad tv skulle visa, speciellt på självaste julafton, var alltså en viktig fråga som bar på många värderingar kring vilka budskap som var viktiga för det svenska folket.
2.2 Julhälsningen som blev film
Sex år efter att TV2 blivit en egen kanal, 1975, efterfrågar kanalen en julfilm av författaren och kulturskaparen Tage Danielsson. Hur det egentligen gick till när förslaget att filmatisera KBJ formulerades och arbetades fram är lite oklart och skiljer sig en del åt i de litterära verk som tar upp händelsen (Lysander 2013:94, Gustafson 2008:222, Åhlin 2021:44f). Det som står klart är i vilket fall att Danielsson och dåvarande ansvarig för TV2 enades om att Danielssons julhälsning från 1964, skriven till förlaget Wahlström & Widstrand skulle tillämpas till en tecknad kortfilm och visas på självaste julafton klockan sju.
Danielssons vän och tidigare kollega Per Åhlin utsågs till ansvarig för utformandet av filmen och enligt Danielsson själv ska majoriteten av projektets hyllningar gå till Åhlin då Danielsson ”bara bidrog med ett manus” (Gustafson 2008:223). Journalisten Klas Gustafson som skrivit boken På Tage Danielssons tid (2008), skriver vidare att då Åhlin och Danielsson tidigare arbetat tillsammans och Åhlin ansvarat för Danielssons illustreringar i böcker och
dylikt förelåg det väldigt fria tyglar för Åhlin under arbetet med KBJ (2008:147, 224).
Danielsson och Åhlin delade samma humor där båda tyckte om att driva med samhällsnormer och livsåskådningar för att ifrågasätta eller kommentera dessa. I samband med epokens tidsanda kring ifrågasättandet av kyrka, auktoriteter och politiska teman präglades också denna eras kultur- och filmskapande processer av en kritisk samhällsblick där estetisk kultur spelade en stor roll i att iscensätta de samtida idéer och känslor människor upplevde. I berättelsen möts en ironisk och satirisk komedi med det politiska, något som inte är främmande i kulturverk skapade av dessa män.
Också de intervjuade uttalar sig om filmens upphovsmakare. Flera informanter nämner den så kallade ”Hasseåtage” (Hasse Alfredson & Tage Danielsson) duon då de blir tillfrågade om de besitter någon form av relation till Danielsson eller hans andra verk, om än det verkar föreligga lite förvirring kring vem som faktiskt var vem i duon (Intervju, Maggie 26/1-2022, Zoomintervju, Ciri 24/1-2022). Manusförfattaren Kalle Lind skriver vackert i sin bok HasseåTage (2021) att det mentalt går att dela upp konstnärskapet mellan duon i tre olika parallella delar; Hasse Alfredssons, Tage Danielssons och HasseåTage. Lika ofta som deras kreativitet tränger in i varandra gör de också inte det (2021:13). Att informanterna känner till Hasseåtage duon som fenomen, även om de besitter något tunn kunskap kring mer specifika detaljer, visar att de besitter en viss form av kunskap om KBJs bakgrund och att detta kan påverka hur de uppfattar kulturprodukten.
2.3 Högtid och dåtid
När jag berättar för en av informanterna hur det gick till när det beslutades att KBJ skulle filmatiseras utbrister hon ”Oj vad intressant att det var SVT2 som tog initiativ att göra Karl- Bertil, då är det ju faktiskt sossepropagande.” (Intervju, Maggie 26/1-2022). Maggies kommentar stämmer ganska väl överens med det politiska klimat som förelåg under 1975, och att KBJ ses som ”sossepropaganda” är en aktiv debatt som även dykt upp flertalet gånger under de senaste årtiondena (Lysander 2013:104).
Gällande svenska högtider skriver etnologen Orvar Löfgren att just julens rutiner och traditioner kan agera en scen för att åskådliggöra viktiga teman och konflikter i svenska liv, och att det är en helg som i sig själv rymmer många motsägelser (1991:98). Genom att använda sig av julen för att reflektera över samtiden förmedlas en högt klingande samhällskommentar till en publik som även den besitter åsikter, föreställningar och förväntningar kring julens betydelser. Att KBJ visas år efter år och än idag görs relevant i både firande av julen och i debatter kring julen visar på att den gömmer många meningsbärande betydelser som kan
tolkas olika beroende på människors världssyner, politiska ståndpunkter och mediala tolkningsprocesser.
KBJ utgör alltså ett material där en bild av löst definierat 50-tal gestaltas i tv-skärmen, en bild som konstruerats under 70-talet, baserat på ett material från 1964. Produkten måste alltså förstås utifrån en samverkan mellan olika kontexter och tidsepoker, där olika sociala strömningar förelegat. Originalverket präglas av en kristendom som är på väg ut genom dörren, samtidigt som filmatiseringen av detta sker 10 år senare, när kristendomen stängt dörren bakom sig. Då svenskar som grupp enligt Thurfjell har en starkt andligt orienterad livsåskådning, om än låg nivå av regelbunden religiös praktik så väger det tungt att KBJ skapats under en tid vid slutet av den allmänna kristna inramningen (Thurfjell 2015:28).
3. Framför kameran
Att närma sig vad som sker framför kameran innebär att de rent konkreta gestaltningar som KBJ konstruerar och visar upp utforskas. De illustrationer kulturprodukten förmedlar granskas utifrån filmmediets narrativa och mediala ramar, där både bild och ljud undersöks utifrån olika aspekter. Olika former av tolkningsprocesser utifrån teorier kring tankefigurer och olika representationella (av)kodningsprocesser presenteras också för att begripliggöra informanternas uttalanden om deras upplevelser av KBJ.
Genom att film medvetet använder sig av olika former av känslouttryck eller meningsbärande ageranden utgår också film som medium från att dess publik besitter en viss form av förförståelse och syn på världen. Detta är vad Stuart Hall menar med att människor besitter olika begreppsliga kartor; dessa är alltså kartor individer använder sig av för att tolka och förstå det vardagliga livet (Hall 2013:3f). Begreppskartor utgör den ena delen av Halls definition av vad som utgör en representation. Begreppskartor kan till viss del liknas tankefigurer, vilket som etnologen Ulf Palmenfelt menar är det som utgör människors förmedlande punkter när det handlar om att förmedla erfarenheter och värderingar (2017:213f). Begreppsliga kartor kan alltså ses som det övergripande system genom vilket individer hanterar och tolkar livet och dess betydelser, vilket som resulterar i olika formationer av tankefigurer där olika värderingar fluktuerar hos olika individer. Dessa är båda komplexa system vars tankemönster och värderingsprinciper delvis produceras via de berättelser och historier individer tar del av (2017:214).
Språk, den andra delen av Halls representationssystem, är det fragment som ger en fullbordad bild över hur representationer konstrueras. Halls definition av språk sluter sig inte bara kring talade och skrivna yttringar, utan också de tecken, symboler och koder som kan gömma betydelser och förståelser. För att tolka en berättelse korrekt måste alltså mottagare och publik kunna läsa av både språk, symboliker och tecken på ”korrekt” sätt. Hall beskriver själv detta som en process där avsändaren först måste konceptualisera hur den tänkta mottagaren kommer avkoda det som gestaltas, för att sedan mottagaren måste tolka det avsända enligt den föreställda publikrollen (2013:318f). Om referenspunkter och begreppsliga ramar inte stämmer överens och överlappar kommer filmens budskap bli mycket svårtydd för publiken, vilket som kan resultera i att en film anses osammanhängande eller obegriplig.
Fredrik Sunnemark utvecklar detta ytterligare och skriver att film ingår i större system av kulturella representationer där samhället utgörs som helhet, och att dessa samhälleliga föreställningar kontinuerligt kodifieras och översätts i filmiskt historieberättande (2009:9).
Filmer utgår alltså från att dess föreställda publik besitter en viss form av begreppskartor, där
narrativ och karaktärer ges specifika utformanden för att kunna avläsas och tolkas av vissa
”typer” av människor baserat på avsändarens föreställningar. Film kan därför ses som ett medium där en balansgång mellan filmiska och samhälleliga representationer kontinuerligt formas och gestaltas. I KBJ förekommer gestaltningar av båda representationsformerna, där både de symboliska och beskrivande illustreringarna kan tolkas både filmiskt och samhälleligt.
Att tillskriva något med betydelse sker genom relationen som föreligger mellan den reella företeelsen och det konceptuella system som agerar begreppskarta för det (Hall 2013:4).
3.1 Historieberättande
En berättelse kan definieras som en historia där händelser ordnas upp kausalt eller kronologiskt. Just begreppet berättelse härstammar ur en förståelse av något som betecknas rätt och riktigt (Palmenfelt 2017:206f). Mänskligt berättande utgör en stor del av kommunikativa och sociala situationer, det är en form av gemenskap som görs och skapas i mänsklig samvaro och i människors vardagsliv (Palmenfelt 2017:211f). Berättelser har olika funktioner beroende på dess sammanhang och situationer, och kan agera som något kulturellt, rituellt eller socialt. Att närma sig ett av Danielssons verk kan därför bjuda in till många tolkningsbara möjligheter, då hans verk som filmvetaren Elisabeth Lysander uttrycker sig
”brukar ha fler utgångar än ett rävgryt” (2013:103).
Berättelser kan förstås som en tidsfrusen utskuren remsa ur ett pågående händelseflöde.
De har alltid en början och ett slut, och bortser således från vad som skett före eller efter (Palmenfelt 2017:207). Händelseförloppet som berättelsen innebär delas också upp mindre delar, som kapitel eller hanterbara avsnitt, på samma sätt som människor ofta delar upp sina liv i kategorier som barn, tonåring, vuxen etc. Berättelser har utöver detta också en tendens att röra sig kring gestaltningar och tecken som är enkla att tyda för en så bred mängd mottagare som möjligt, vilket som är varför de lätt kan sammanfatta komplexa personligheter till stereotypa figurer. Film kan utifrån detta ses som ett materiellt fenomen som konstituerar berättelser utifrån sina egna ramar (Sunnemark 2009:14). Film blir en del av människans verklighetskonstruerande maskineri, genom vilket känslor, värderingar och budskap förmedlas och upplevs.
3.2 Huvudkaraktärer
De starkaste berättelserna rör sig ofta kring enkla och tydliga skillnader, där budskap kan avkodas genom simpla tankefigurer som gemene man oftast besitter (Palmenfelt 2017:207).
Att avkoda och tolka berättelser innebär att en kontextuell utfyllning av mottagaren sker för att mening ska fogas samman och uttydas. Detta resulterar i att meningsskapandet i sig kräver en aktiv mottagare, som är öppen för att delta i konstruktionen av budskapsförmedlingen. De luckor som mottagaren fyller i gör det också enklare för mottagaren att faktiskt ta till sig budskap och symboler, då dessa ”översätts” och tolkas via mottagarens egna språk.
En av de centralaste intrigerna där meningsskillnader enkelt kan gestaltas och förmedlas till mottagare handlar om gott och ont. Illustrationen av detta kan ske genom att måla upp olika moraliska ståndpunkter, där två skilda sätt att leva och tolka världen konfronterar varandra.
Manusförfattaren John Truby skriver att för att en saga ska konstrueras kring ett narrativ där drama och spänning naturligt kan uppstå, delas ofta berättelsens tema upp i två kontraster, där god moral tillskrivs historiens protagonist, jämfört med tvivelaktig moral som tillskrivs antagonisten (2007:114f). Begreppen protagonist och antagonist benämner de karaktärer eller andra aktörer som utgör huvudaktör och dess motståndare (Eriksson 2017:18). I KBJ förkroppsligas den moraliska skillnaden genom protagonisten, Karl-Bertil, och antagonisten, Tyko, som är Karl-Bertils pappa. Det Truby skriver bekräftas även ytterligare när en av informanterna ska beskriva varför just Karl-Bertil är hennes favoritkaraktär och benämner honom som ”den goda”;
Ja men han är ju lite som en Robin Hood figur. Han är ju som den goda eller vad man ska säga. Han gör samhället lite mera rättvist, det gillar jag. (Zoomintervju, Ciri 24/1-2022)
Karl-Bertil skildras utöver detta som en ung pojke genom vilka samhällets orättvisor enkelt kan förstås och åskådliggöras. Att berättelsens protagonist är av ung ålder resulterar också i att publiken enklare kan ha förståelse för de ibland mycket naiva tankarna och handlingarna Karl-Bertil har och utför. Samtidigt framställs karaktären som både ödmjuk och handlingskraftig, vilket som i kombination med hans ärlighet genererar en älskvärd karaktär.
Karl-Bertils yttranden och funderingar är utöver detta även högst meningsbärande, tydliga och raka, vilket som ytterligare understryker att hans handlingar är rationella och visar på god moral. Tyko framställs och konstrueras däremot i ren kontrast till alla de karaktärsdrag Karl- Bertil besitter. Genom att Tyko förkroppsligar en synnerligen oreflekterad relation till pengar och ägande av kapital skapas en tydlig skillnadsskapande och gränsdragande metafor genom de bildliga, symboliska och språkliga uttrycken som kolliderar mellan KBJs protagonist och antagonist.
Det beror på vem man hejar på, kapitalism eller socialism, Tyko eller Karl-Bertil.
(Intervju, Maggie 26/1-2022)
Ytterligare en viktig del av Tyko och Karl-Bertils kamp grundar sig i deras olika syner på julen som högtid. Orvar Löfgren skriver om hur julen ofta associeras till ett äkthetsbegrepp, där det väsentliga inte rör vad som är hemlagat eller tradition, utan snarare om vad en sann julstämning faktiskt innebär (1991:99). Karl-Bertils syn på vad julen borde innebära skiljer sig grovt åt från sin faders, där också deras stundande världssyner och värderingar kolliderar.
Huvudkaraktärerna är alltså konstruerade för att utgöra varandras motsatser och visa på två olika moraliska ståndpunkter, där vissa symboliska beteenden och kodade ageranden förväntas värderas högre av publiken. Följaktligen konstruerar KBJ via berättelsens protagonist genom naturliga processer ett högre ideal om rättvisa. Protagonisten (Karl-Bertil) ser helt enkelt hur de ojämlika villkor och tillgångar som förekommer påverkar de som är fattigare än honom - och väljer efter denna insikt att agera. Agerandet är varken påtvingat eller beordrat utan det är Karl-Bertil som själv väljer att ”göra det rätta” utifrån sin egen världsuppfattning och moraliska utgångspunkter.
När det kommer till berättelser om gott och ont kan ofta den ”sista striden” gestaltas genom att protagonistens och antagonistens värderingar och trosuppfattningar sammandrabbas och ställs i konflikt till varandra, där uppgörelsen i slutändan tydligt uppvisar vilket moraliskt argument som vinner. I KBJ formas denna akt efter Karl-Bertil berättat för sin far att han tagit från de rika och gett till de fattiga - och nu tvingas besöka alla han stulit ifrån för att be om ursäkt. Beroende på hur berättelsens välbärgade karaktärer kommer reagera på att ha blivit bestulna av Karl-Bertil kommer här sagans protagonist antingen bevisas ha agerat rätt eller fel. Här nås ett spänningsklimax inför det kommande avgörandet. När de välbärgade bestulna karaktärerna dock reagerar på Karl-Bertils handlingar med tacksägelser och jubel, fastställs budskapet om vad god moral faktiskt innebär. Detta understryks också tydligt i och med att Tykos, berättelsens antagonist, generade uppsyn över sin sons beteende så småningom förbyts till ett leende, varpå han bringar en skål och hyllar sin sons initiativ. Författaren K. M. Weiland hävdar att en berättelses klimax och slutstrid bör efterliknas vad som faktiskt hade varit en seger i det verkliga livet och att denne bör gestaltas på ett rimligt sätt utifrån berättelsens egna ramar (2016:138). Då KBJ är ett karaktärsdrama där mänskliga agerande och sociala strukturer utgör den narrativa kärnan gör sig ett lågmält och mänskligt klimax både välgrundat och rimligt.
3.3 Tecknad film
Det berättar mycket på kort tid. Tyko Jonsson är jättestor och med stor näsa jämfört med den ynkliga Karl-Bertil. Konflikten som uppstår mellan dom två blir större eftersom deras fysiska kroppar är större. (Skriftlig intervju, Emil 2/2-2022)
Här beskrivs ännu ett perspektiv till hur skillnad mellan Karl-Bertil och Tyko görs. Tyko är stor, högljudd, barsk och styrande - vilket som resulterar i att Karl-Bertil upplevs ännu mindre och ynklig i jämförelse. När Emil fortsätter reflektera vidare om sina favoritkaraktärer skriver han:
På andra plats kommer den skitroliga rika tanten i rullstol som stakar sig fram när hon spelar biljard. Hon stakar sig fram, men det går så jävla fort när hon gör det. Det roliga är kontrasten i situationen och hur okommenterat det är. (Skriftlig intervju, Emil 2/2-2022)
Att berätta historier genom just tecknad film innebär att många nya dörrar öppnas för sådant som skulle vara omöjligheter i spelfilm. Detta gör det möjligt att skapa och förmedla situationer och karaktärer som annars bara existerar i människans fantasi. Ännu en gång handlar det dock om att lyckas kodifiera ett meningssammanhang på rätt sätt, för att mottagaren korrekt ska kunna avkoda situationens betydelser (Hall 2013:45f).
Åhlin berättar själv i en intervju med Elisabeth Lysander att det viktigaste med tecknandet för honom är att lyckas fånga rörelser (Lysander 2013:215). I tecknad film arbetar bildskapare utifrån ett minimalistiskt bildspråk där karaktärsdrag, scenografi och andra rörelser ska gestaltas via förenklade medel som är enkla att tolka för publik. Inför arbetet med KBJ användes nyinköpta tuschpennor som reagerade väldigt dåligt med den plastfilm som användes vid inspelning, vilket som resulterade i katastrofala resultat i slutskedet av skapandeprocessen. På grund av detta var den första visningen av KBJ på julafton 1975 faktiskt en arbetsprototyp av den riktiga filmen, som helt enkelt fick vänta till året därpå för att ha sin
”riktiga” premiär (Lysander 2013:98).
Jag tror att den kan ha hållit sig lite bättre som tecknad, att det hade sett mer omodernt ut snabbare om man hade spelat in med dåtidens skådespelare och kameror och allt möjligt. [---] Och det går ju att förstärka saker på ett annat sätt på, med ett tecknat vis […]
liksom miner och känslor och sånt där. (Zoomintervju, Ciri 24/1-2022)
Tecknat är (enligt mig) en mindre tidsmarkör än om det hade varit filmat med kamera.
Det gör att jag själv kan fantisera mer om materialet och inte bara är bunden av det jag faktiskt ser på bild. Vissa skämt eller situationer skulle jag inte heller säga fungera på
foto. Mannen som får servettringar i present t.ex. Hans barn trär på ringarna på hans långa näsa. Det finns ingen människa med så lång näsa IRL. Den tragiska scenen med en människa som gömmer sig i ett cellofodral skulle inte vara lustig utan skulle bli
malplacerad och konstig om det var en realistisk tappning på filmen. (Skriftlig intervju, Emil 2/2-2022)
Att frångå mänskliga förhållningsramar och utgjuta berättelsers verkligheter utefter dess eget narrativ är alltså den tecknade filmens styrka. Överdrifter som effektiviserar narrativets innebörd och förenklar publikens tolkningsprocess ger mediet egna referenspunkter och förhållningsramar. En ytterligare gynnsam aspekt med att arbeta med tecknad film är dess förmåga att leva vidare trots tidens påverkan. Karaktärerna och miljöerna lider helt enkelt inte offer till samma granskande blick som spelfilmens reella människor och stadsgator.
Jag hade inte kollat på den om den var otecknad. Jag hade tyckt att den var cringe då. [--- ] Alltså om jag ska välja mellan Karl-Bertil eller Kan du vissla Johanna kommer jag ALLTID välja KB baserat på att den är tecknad. (Intervju, Maggie 26/1-2022)
Att något är ”cringe”, innebär att informanten reagerar med att uppleva ett starkt obehag över att något är pinsamt. Här görs en jämförelse mellan KBJ och Kan du vissla Johanna (1994), en spelfilm där handlingen kretsar kring två unga pojkar en sommar på 1950-talet. Baserat på denna informants känslomässiga reaktioner har KBJ allt att vinna på sin tecknade stil och gestaltning.
3.4 Musik
Both experience of the music and the music’s meanings themselves change complexly in relation to the style-competence of the listener, and to the social situations in which they occur.. music can never be played or heard outside a situation, and every situation will affect the music’s meaning (Frith 1998:250)
Mot slutet av intervjuerna bad jag informanterna lyssna och reagera på ett stycke musik jag spelade upp. Detta var musikstycket Karl-Bertil Jonssons Julafton (1975) vilket som agerar ledmotiv till KBJ, skriven av Gunnar Svensson och framförd av Arne Domnérus, Sture Åkerberg och Gunnar Svensson. Samtliga informanter reagerade mycket positivt och utbrast att de kände sig tillfredsställda, lyckliga och lugna. Enligt etnologerna Ehn och Löfgren kan referenser till specifika tidsperioder ofta fungera som tidsmaskiner, där publik och mottagare
transporteras tillbaka i tid och rum (2001:116f). Det som Ehn och Löfgren refererar till om att transporteras tillbaka i tid och rum anser jag lika väl kan tillskrivas materaliteter, minnen eller upplevelser. Citatet ovanför av sociomusikologen Simon Frith bjuder in till en djupare förståelse av hur musik är med och skapar känsla i likväl filmiska sammanhang som andra kontexter. Frith menar att upplevelsen av att uppleva musik aldrig kan ske utanför den situation det sker i, vilket som är viktigt att påpeka i relation till insamlat intervjumaterial.
Musikstycket besitter en tydlig känsloassociation för samtliga informanter men tillskrivs också viss betydelse i och med det sammanhang den spelas upp i under intervjun. Det faktum att de blir ombedda att reagera påverkar oundvikligen deras respons och upplevelse, om än minnet av musikens tidigare situationella uppspelningar är laddat med olika meningar. Frith skriver dock vidare att upplevelsen av musik också handlar om både minnen och förväntan, då individens förväntan kring vad som skall komma spelar en meningsfull roll i att erfara musiken (1998:255).
3.4.1 Filmmusik
Filmmusik består till stor del av vad som kallas modifierande musik, en form av musik som kommunicerar känslor. Denna musikform påverkar likväl scener som karaktärer och spelar in i publikens upplevelse av dessa genom att förhöja intryck och betydelser (Frith 1998:105f).
Genom relationen mellan ljud och drama skapas alltså olika filmiska meningar, och scener kommer tolkas olika baserat på den musik eller det ljud som spelas.
Temamusiken till KBJ spelas totalt fyra gånger under filmen, där alla tillfällen då den spelas markerar någon form av viktig narrativ händelse. I filmen sker det vad som kallas en dubbel process, där musikalisk struktur och dramatiskt narrativ samspelar (Frith 1998:114f). Den första gången musiken hörs är i samband med filmens start, där en titeltext visar sig och Danielssons berättarröst presenterar sagans kontext för publiken. Detta beskriver Palmenfelt som orientation eller bakgrund, den del av berättelsen som förklarar dess kontext och situationella sammanhang (2017:209) Andra gången musiken smyger sig in är då Karl-Bertil är på väg hem efter att ha jobbat natt på posten och tar beslutet att han ska stjäla från de rika i staden och ge till de fattiga. Nästan tio minuter fortgår innan musiken för en tredje gång gör entré, denna gång i samband med att Karl-Bertil sätter sig i taxin och beger sig till slumkvarteret utklädd till tomte, redo att dela ut sina stulna julklappar. Sist men inte minst dyker musiken upp när Tyko bringar en skål för Karl-Bertil, varpå musiken ligger kvar i bakgrunden ända fram till att eftertexterna visar sig och sagan når sitt slut.
Musiken skapar här en symbolisk konstruerad mening, där musiken symboliserar och markerar olika delar av narrativet likväl som att det i sig själv utgör en del av berättelsen. Att melodin dyker upp vid olika former av klimax resulterar i att människor förstår det dramatiska narrativet (Frith 1998:113). Jazz är också en musikstil som präglas av vad jazzhistorikerna Jan
Bruér och Lars Westin kallar ekonomisk osäker tillvaro, där dess uttryck och musikgenre vuxit fram i avskilda och lågt ansedda rum (2006:13). På grund av att jazzens identitet genomsyras av ett mellanförskap kring att utgöra en del av samhällets erkända konstmusik och oanständig smörja gör sig valet av använda just jazzmusik i KBJ väldigt passande.
För att faktiskt kunna förstå musik skriver Frith att mottagaren måste besitta tolkningsramar som faktiskt kan tyda musikens innebörd (Frith 1998:249). Musik kan alltså förstås som ett kodat sätt att förmedla känsla, där individers egna kulturella och sociala ljudupplevelse går hand i hand med deras kulturella och sociala position i samhället. För att förstå musik och den betydelse den bär på måste därför publiken besitta en lämplig begreppslig karta för att kunna urskilja tänkt meningsinnebörd. Upplevelser av ljud är dock högst subjektivt och kan bära på många olika betydelser beroende på vem som lyssnar. Film är på grund av detta konstant delaktig i en cirkulär process där dess inarbetade melodier är med och skapar en historia, för att sedan bäras med publik och individer som genom dessa ljud tillskriver och tolkar hur olika kulturer och berättelser låter. Modifierande musik förmedlar kulturella koder, platser och tider; musiken får alltså individer att se. Genom musiken konstruerar KBJ både en drömsk, lugn julatmosfär samtidigt som musikstyckets kontinuerliga uppspel genom historien blir av avgörande byggsten till att skapa kontinuitet och stämning.
3.5 Stereotyper
Olika medier använder sig av olika former av berättarlogiker, där berättelser artikuleras och gestaltas utifrån vad som är lämpligast för det aktuella mediet. Enligt medieforskarna Anja Hirdman och Madeleine Kleberg kan detta resultera i att olika delar av stereotypiska drag används för att förmedla olika innebörder och budskap (2015:10).
3.5.1 Maskulinitet och femininitet
Genom att undersöka hur maskulinitet och femininitet görs och representeras via de olika karaktärerna kan ännu ett lager av värderingsprocesser och olika meningsskapanden synliggöras. Utifrån sin gestaltning och uppbyggnad kan protagonisten Karl-Bertil anses besitta en relativt feminin maskulinitet, där hans utseende och tecknade stil uppvisar en svag maskulin kodning. Han uppvisar både en slank och icke-bredaxlad figur, vilket som i kombinationen att hans språkbruk och betoningar i största utsträckning visar stor avsaknad av drag som stereotypt karakteriseras maskulina.
Eftersom språk och språkliga samband utgör ett fragment av de representationssystem som används för att tyda de stilfigurer via vilka berättelser förmedlar budskap och betydelser
är även karaktärernas språkanvändning högst relevant att undersöka. Språkvetarna Ann- Catrine Edlund, Eva Erson & Karin Milles skriver att de stereotypa drag som ofta tillskrivs feminina samtalsstilar är saker som medkännande, relationsinriktning och samhörighetssökande. Författarna beskriver även hur stereotypt maskulina samtalsstilar kännetecknas, där exempelvis kontrollerande, monologiska och föreläsande språkstilar listas som karaktärsdrag (2007:63)
Alltså Tyko (Pappan) är en jävla over-the-top karaktär och vinner nog första pris för det.
Toivo Pawlo gör ett fantastiskt jobb som explosiv tjurgubbe. ”Stackars man. Han ser nog också på TV. HÅLL TYST!”. Jätteroligt och alldeles för stark reaktion för scenen.
(Skriftlig intervju, Emil 2/2-2022)
Informanten berättar här hur Tyko (och den skådespelare som framträder som hans röst) uppvisar typiskt maskulint kodat språkbruk, där informanten utöver detta även refererar till Tyko som en ”explosiv tjurgubbe”. Genom att koppla samman de språkliga tecken och interaktionsmodeller protagonisten och antagonisten förkroppsligar framskrider här två olika konstruktioner av maskulinitet, där dessa konkurrerar med varandra.
De representationer av maskulint och feminint som berättelsen uppvisar kan ses som ett återskapande av könskategorier, där både språk och andra illustrerade kodningar kan antas antingen ifrågasätta eller berättiga stereotypa framställningar. KBJs räddning ligger i dess satiriska och ironiska ton, vilket som snarare än att berättiga stereotyper driver dessa till sin spets. Just ironi beskriver sociologen Simon Lindgren som en form av humor och kommunikationsstil där något annat än det uppenbara förmedlas, genom att exempelvis säga att något är alldeles underbart när det egentligen är outhärdligt (2009:92). Ironin som kommunikationsmedel förlitar sig på grund av sin mångtydighet på att dess mottagare besitter
”rätt” språk och begreppskarta för att tolka det ironiska, och utgör genom detta en form av gränsdragande då ironin lika väl kan flyga förbi vissa helt obemärkt. För att synliggöra olika sidor av detta fenomen kan "Karl-Bertils ömma moder” användas som exempel. Å ena sidan utgör hon en stereotyp gestaltning av den forna ”kvinnorollen”, en kvinna som i berättelsen porträtteras utan namn, karaktärsutveckling eller eget syfte. Hon förkroppsligar också en så kallad ”pladdrande kvinna”, vilket som innebär en kvinna som tjatar och pratar utan att någon egentligen lyssnar, eller vill lyssna på henne (Edlund, Erson & Milles 2007:58f). De scener hon väl är med i faller lätt i glömska och hennes existens kan tolkas sakna något annat syfte än ge Tyko något att gorma åt i kombination med att belysa hur Karl-Bertil vuxit upp i något av en kärnfamilj. Den kvinnoroll som faktiskt tar plats utgörs alltså av den ömma pladdrande modern, vilket som kan liknas en form av kommunikativ diskriminering. Med kommunikativ diskriminering menas helt enkelt att vissa röster och karaktärer hörs, och vissa gör inte det (Lindgren 2009:113).
Att skildra femininitet och den kvinnliga rollen på detta sätt är en del av en historisk problematisk gestaltning där den kvinnliga karaktären endast existerar för ge de manliga karaktärerna något att interagera med. Här uppstår också konflikten kring filmens representation av kvinnorollen. Starten på 1960-talet präglas av en ny feministisk våg där en förvandling av samtalet kring kvinnans roll sker, vilket som resulterar i att vad som tidigare definierats en ”kvinnofråga” nu anses vara ett samhällsproblem. Det fastslås att det inte bara är kvinnorollen som måste förändras för att kvinnan ska kunna inta en ny position i samhället, utan även mansrollen och manlighet måste genomgå en förändring (Östberg 2002:49). Här uppstår därför en paradox av hur berättelsens representation av kvinnorollen kan tolkas och förstås då det berörda verket produceras så sent som 1975. Maggie nämner i sin intervju att Karl-Bertils mamma framställs som en ”typisk 60-tals fru”, vilket som görs högst meningsbärande då 60-talet som nämnt egentligen präglas av nya tankar kring kvinnan och hennes roll i samhället (Intervju, Maggie 26/1-2022). Detta spelar också ett givande exempel för att visa på hur populärkulturella verk kan agera konstruktionsdelar gällande skapandet av bilder eller föreställningar kring förr, vilket som kommer utforskas ytterligare i kommande kapitel. Även om Danielssons saga är satir och till viss del kan utläsas driva med dessa stereotypa förlegade porträtt är det viktigt att understryka att den fortfarande utgör en del av de vardagsförståelser, normativa strukturer och mönster alla människor förhåller och anpassar sig till.
3.5.1 Rika och fattiga
Det är ju lite stereotypt. Alla dom fattiga är ju knarkare och alkoholister och dom rika är svin […] Fattigdomen går väl runt med massa flaskor också och så går han väl till en pub?
Och lämnar ut paket? Dom fattiga dom framställs ju som hedonister. (Intervju, Maggie 26/1-2022)
Hedonism är en livstro där njutning anses vara det centrala målet med en människas liv.
Filosofen Bengt Brülde definierar detta förenklat som en form av livstro där upplevelser med en positiv känsla anses bra och de upplevelserna med negativa känslor anses dåliga (2003:31).
Brülde utvecklar vidare att det heller inte spelar någon roll om en behaglig upplevelse uppstått genom falska medel så som droger, alkohol eller andra sadistiska medel, utan upplevelsen anses fortfarande vara lika värdefull och positiv för individen (2003:33). Till vardags kan en hedonist alltså jämföras med livsnjutare fast med dålig klang, någon som prioriterar sitt eget välmående utan att riktigt bry sig om hur det påverkar andra.
De fattiga ser dock inte så lyckliga ut i KBJ, vilket som på vissa sätt avvisar teorin kring att de målas som hedonister. Det faktum att ingen av dessa karaktärer uttalar sig eller visar vare sig missnöje eller lycka gör också deras gestaltningar svårtolkade och otydliga. Valet att inte gestalta de fattiga som vare sig glada eller ledsna kan dock vara ett aktivt val av de bakom kameran, då berättelsen helst bör kunna ses av alla åldrar utan att skapa obehag på grund av för råa eller sanningsenliga scener. Att Maggie dock anser att fattigdom och de karaktärer som associeras till det framställs som hedonister bottnar sig i att de meningsbärande uttryck som kopplar karaktärerna till fattigdom genomgående är tecken kopplat till saker som alkohol, sex och smuts.
På grund av att rikedom och fattigdom gestaltas genom dessa symboler konstrueras två olika vardagsverkligheter där det sker en andrafiering via klasskillnader. Ett andrafierande sker genom att olikheter och skillnader tillskrivs något eller någon som anses avvikande från det ”normala”. Begreppet används ofta i sammanhang där rasifieringsprocesser och främlingsfientlighet kring etniska aspekter förekommer och beskrivs av Stuart Hall som ett skadligt stereotypifierande av gränsdragande praktiker (2013:215f).
Andrafierinadet som sker i KBJ rör sig kring en kulturkamp där klass inte bara representeras genom bildliga symboler utan också av karaktärers handlingar och ageranden.
De som har det bättre ställt målas upp i denna position genom deras inredning, kläder och språk; där ordning genomgående präglar alla aspekterna. På vissa sätt går det att dra parallellen mellan ordning och kaos, där kaoset gestaltas av de fattiga ”hedonisterna” som hotar att rubba den ordning och kontroll som råder i det välbärgade rummet. Det faktum att de fattiga aldrig uttalar eller symboliskt förmedlar sina egna åsikter kring klasskillnaderna som råder gör det dock svårt att identifiera var de olika klassernas föreställningar om varandra kolliderar eller möts. De välbärgade karaktärerna artikulerar i sin gemenskap (gestaltat via bland annat dyra kläder, språkbruk, inredning) en tydlig gräns mellan sig själva och de fattiga, vilket som ytterligare synliggör andrafieringen och understryker skapandet av ett vi och ett dom.
Eftersom klass är en social konstruktion som handlar om utsiktspunkter kan inga klassdefinitioner någonsin vara oskyldiga. De bygger alltid på politiska grunder, på ett inneslutande och uteslutande av perspektiv och tolkningar (Holgersson 2011:165).
Jag väljer att belysa dessa klassbaserade stereotyper och skildringar för att dekonstruera och synliggöra hur klass konstrueras och förmedlas genom KBJ, inte för att definiera klass utifrån olika faktorer. Representationer av klass handlar om komplexa och subjektiva teckenförståelser där känslor och attityder utgör en central del av de tolkningar som sker.
Mediehistorikern Ulrika Holgersson argumenterar för att klass inte bara handlar om ekonomi
