Bostadens tillgänglighet

Ytterligare en central aspekt i viljan av att flytta berörde själva bostadens utformning där samtliga av de äldre beskrev bostaden som en utlösande faktor i sitt beslut om att flytta. Astrid, Henny och Eina beskrev sina bostäder som icke funktionella utifrån deras behov. Eina var ensamboende i en tvåplansvilla som hon på grund av nedsatt ork och kraft hade svårt att sköta om. Eina var i behov av stöd i form av hemtjänst, städfirma och anhöriga för att sköta om bostaden. Stödet bidrog till att ta bort press från Eina för att kunna skapa en mer hanterbar

situation. Trots försöket till att underlätta det för Eina ansåg hon sig inte hantera den nya situationen då hon var ensam i att hantera den. Behovet av att flytta uppstår inte förrän när den äldre upplever omgivningens press för stor och svår att hantera (Nahemow & Lawton, 1973). Eina menade att det blev för mycket för henne att hantera då hon bodde ensam i det stora huset. En vanligt förekommande aspekt som är avgörande för valet av att flytta är att den äldre besitter en för stor bostad (Granbom, 2014). Det är kombinationen med en allt för stor bostad, bristande ork och ensamboendet som ligger till grund för att vilja flytta till något mindre, där skötsel av hem och hushåll inte är av lika stor omfattning. Även Henny ansåg att hennes bostad blev för stor att hantera och sköta om. Bristen av ork blev särskilt märkbar i samband med att hon blev ensam och fick ansvar för att sköta om hushållet själv.

Henny ansåg att ensamheten i kombination med begränsningen av att inte kunna ta sig ut på egen hand var avgörande för att hon skulle flytta. Huset hon bodde i saknade hiss och hon kunde inte längre gå i trappor vilket innebar att hon blev isolerad i sin bostad. För att Henny skulle känna välbefinnande i sin bostad hade bostadens storlek och tillgänglighet behövt anpassas mer utifrån hennes förmåga. Bostadens storlek, avsaknaden av hiss och ensamboendet utgjorde svårigheter för att hon skulle känna en fungerande situation. Omgivningen i form av bostadens storlek och otillgänglighet orsakar press gentemot den äldre och i kombination med begränsad rörelseförmåga (motorisk kompetens) och nedsatt förmåga att vara självständig i vardagen (adaptiva färdigheten) blir pressen för stor att hantera (Nahemow & Lawton, 1973). På grund av Hennys begränsade förmåga att röra sig omkring hade hon svårt att ta sig ut på grund av avsaknad av hiss, alltså kunde hon inte anpassa sig utefter omgivningens krav. För flera av de andra

informanterna var avsaknaden av hiss ett problem i även i deras vardag, fyra av sex framförde att det utgjorde ett hinder i vardagen. Judith menade att

svårigheterna att ta sig ned för trapporna hängde över henne dagligen under en längre period:

”…Ja jag hade ju bott i lägenheten under så många år att, ehm, det där med hiss var ju inget man tänkte på när jag flyttade dit. Men nu så på ålderns höst så ligger det över en lite grann [paus]. Jag kunde nätt och jämnt ta mig

ned, eh, ja jag hade kanske 9 eller 10 trappsteg upp till min lägenhet så ja det var ju kanske inte sådär jättemycket, men ehm, det var tillräckligt.” Även om hon rent fysiskt förmådde att ta sig ned för trapporna fanns det en oro över att hon en dag inte skulle kunna. Flera informanter pratade om avsaknaden av hiss som ett framtida problem men som redan innan valet av flytt besvärade dem. Även Alf som bodde i ett hus med hiss hade tankar på hur han skulle ta sig ut om han behövde andra hjälpmedel än rollator:

”Jag hade gått och tänkt mycket på hur jag skulle kunna ta mig ut för att handla eller ja, eh, gå till mötesplatsen i mitt tidigare hem. Huset var smalt

och hissen, ja hissen som fanns var mycket liten, jag fick precis plats med mig själv och rollatorn om jag stod med den intill mig [drar rollatorn intill

benen] och sen fanns det inte mer utrymme.”

Även om fastigheten Alf bodde i faktiskt hade en hiss så var den inte anpassad för personer med behov av gånghjälpmedel. Hissen utgjorde den enda möjligheten för Alf att kunna ta sig ned för att komma ut. Andra aspekter av bostaden som

utgjorde svårigheter i vardagen var trånga utrymmen i form av små hallar och badrum eller smala dörrhål med höga trösklar. Astrid och Alf beskrev sina tidigare bostäder som omoderna med höga trösklar mellan rummen vilket påverkade deras förmåga att röra sig omkring. Fyra av de sex informanterna beskrev sina tidigare hem som icke funktionella utifrån deras behov. Samtliga av de äldre beskrev sina tidigare boenden som otillgängliga och att det var en viktig faktor i valet att flytta. De äldre sökte efter en bostad som var mer anpassad utefter deras förmåga. För Astrid, Henny och Eina var tillgängligheten i boendet en stor prioritering i valet av en ny bostad. Eina bodde i en stor villa som inte var anpassad efter hennes behov varpå hon såg trygghetsboendet som ett lämpligt alternativ på grund av dess tillgänglighet:

” Flytten var inget val för mig, jag kunde inte bo i mitt hem. Jag bodde i en tvåvåningsvilla som vi, ja eh, jag och min make, renoverade på 80-talet, så ja det var ju inte så ordnat för mig eller ja, oss, att bo där som gamla och

skröpliga.”

Till skillnad från sina tidigare bostäder innebar en flytt till ett trygghetsboende anpassade lägenheter med stora badrum, borttagna trösklar och hiss mellan våningsplanen. Till och med entrédörrarna var automatiska. Fem av de sex äldre önskade specifikt flytta till ett trygghetsboende på grund av boendets

tillgänglighet. Flytten skulle innebära en mer anpassad miljö med mindre utmaningar för att röra sig omkring varpå pressen gentemot den äldre skulle bli mer hanterbar. En förenklad miljö skulle kunna bidra till att den äldre skulle fungera utifrån bästa möjliga lösning i en hanterbar situation. Miljön skulle även kunna bidra till att den äldre inte längre utmanades av den fysiska miljön

(Nahemow & Lawton, 1973). För de äldre var det mer betydelsefullt att pressen var hanterbar istället för att utmanas till att bibehålla olika funktioner. De äldre såg flytten till en mer anpassad miljö som en viktig funktion för att få en fungerande vardag. Bostadens tillgänglighet var på så vis en viktig funktion i sökandet av ny bostad. Henny önskade sig i en mer fungerande vardag och sökte efter boendealternativ med större tillgänglighet:

”Jag stod inte i en specifik kö till trygghetsboende utan det var mer en allmän kö till bostäder häromkring. Det enda jag önskade var en mer

anpassad bostad då jag använder rullstol.”

Anpassade utrymmen skulle bidra till att informanterna kunde ta sig runt och ut på egen hand, oberoende behov av hjälpmedel. En av de främsta aspekterna för att äldre väljer trygghetsboende är dess tillgänglighet (Lindahl, 2015). Bland de äldre som på grund av nedsatt funktionsförmåga använder gånghjälpmedel och behöver gå i trappor är det en större mängd som önskar flytta till ett anpassat boende. Utifrån informanterna var det särskilt betydelsefullt att det fanns en tillgång till

hiss i fastigheten och att hissen var anpassad för hjälpmedel. Fyra informanter var tidigare boende i lägenheter utan tillgång till hiss från våningsplanet och ned till markplan och samtliga talade om önskan av att bo i en bostad där de kunde ta sig ned på egen hand för att gå ut. Avsaknaden av hissen bidrog till minskad

självständighet och ökad isolering varpå en hiss var högt upp på listan till nästkommande bostad.