Ensamhet och isolering

Samtliga av de sex äldre angav att de bodde ensamma i sina bostäder varav fyra av dem hade blivit ensamboende efter sin partners bortgång. För tre av de äldre var ensamheten en av de främsta anledningar till att vilja flytta från sitt hem. Tankarna och funderingarna som de äldre hade kring att flytta till ett annat boende uppkom i samband med att ensamheten blev påtaglig efter sin partners bortgång. Både Eina och Henny beskrev att valet av att flytta till ett annat boende blev självklart när de miste sina makar och levde vidare ensamma i sina bostäder. Till en början hade de båda försökt bo kvar med stöd av hemtjänst och anhöriga men på grund av ensamheten ansåg de inte kvarboendet som hållbart

”…så med hjälp av hemtjänst, barnen och städfirma gick det något sånär. Men sen när Gunnar dog så var inget detsamma längre, mm, det är det fortfarande inte, men eh, jag kunde inte bo kvar i huset längre. Där satt jag själv i vårt finrum och åt uppvärmda frysrätter och det kändes, ja [tystnad], det var då jag ringde min dotter och sa att det här går inte längre.” (Eina) Ensamheten blev så påtaglig att kvarboendet inte längre ansågs vara ett alternativ och flytten blev på så vis istället en nödvändighet. Eina menade att det sociala utbyte hon och maken gett varandra genom att ha delat vardagen ihop år efter år låg till grund för att kunna bo kvar i bostaden. Det gick inte att ersätta med något annat. Negativa effekter som uppkommer i samband med ensamhet blir mer påtaglig när den äldre mister en partner eller en nära familjemedlem (Nordemark, 2006). De nära relationerna som finns inom familjen har på så vis en ökad

betydelse i vardagen för äldre. Ensamheten blev så påtaglig efter makens bortgång att Eina och Henny inte längre såg vardagen som fungerande. Henny fick även praktiskt stöd av sin make och när han inte fanns hos henne längre blev det plötsligt ett hinder att ta sig runt eller komma ut från sin bostad. Hennys vardag blev förändrad och kvarboendet ansågs inte längre vara ett alternativ. För Henny utgjorde maken inte bara ett socialt stöd utan även ett fysiskt stöd i vardagen:

”Jag var helt isolerad och ja ensam där jag bodde. Lägenheten var för stor och jag kunde inte ens ta mig ut, där fanns ingen hiss och jag inte längre kunde gå i trapporna. Jag och Erik bodde där under många år och ja på något vis fungerade det ända in i det sista. Erik var stark i kroppen medan

jag var stark i knoppen kan man väl säga [ler]. Han hjälpte mig rent praktiskt när min kropp inte orkade…”

Henny och hennes make hade gemensamt klarat av vardagen med hjälp av varandra. När hennes make Erik inte fanns kvar längre blev situationen plötsligt förändrad, såväl psykiskt som fysiskt. Även om boendemiljön sedan tidigare var utmanande förändrades Hennys situation till att bli för svår för henne att hantera varpå hon såg behovet av att flytta. Flytten ansågs nödvändig när omgivningens

press gick från att vara hanterbar till alltför stor (Nahemow & Lawton, 1973). Hennys förmåga att röra sig omkring var oförändrad men i en kombination med den plötsliga ensamheten såg hon situationen som svårhanterad. Ensamheten, vilken var en central faktor för flera av de äldre i valet av att flytta, berodde delvis på en avsaknad av sociala kontakter som inte gick att ersätta med punktinsatser av hemtjänst. Fem av de äldre uttryckte ett behov att vara nära andra och samtidigt kunna styra över hur de skulle få sitt sociala behov tillgodosett. Ensamheten och önskan om att kunna ingå i ett sammanhang är en vanlig aspekt i äldres önskan av att flytta från sin bostad (Lindahl, 2015). Eina och Henny som båda haft dagliga insatser av hemtjänst ansåg att omsorgspersonalen inte kunde ge dem den sociala stimulans de önskade för att kunna minimera ensamheten. För dem var det viktigt att ha närhet till andra, inte att det kom personal och besökte dem då och då. Det viktiga var själva känslan av närhet till andra och inte hur ofta någon besökte dem. Bertil som inte hade någon hemtjänst upplevde att han kände sig ensam och isolerad på grund av avsaknaden av närheten till andra äldre:

”Jag bodde ensam i en lägenhet tidigare och då hade jag en riktig känsla av ensamhet. Mm ja.. det är väl lite granna, att man är i samma ålder och har

kanske lite samma intresse som man vill bo nära varandra och det är väl ensamheten man vill komma ifrån. Den enorma ensamheten som finns och

då väljer man att flytta.”

Bertil ansåg det särskilt betydelsefullt att vara nära andra i hans egen ålder. Han hade flera etablerade sociala relationer inom familj och släkt men kände ändå att det fanns en enorm ensamhet. Trots tillgången till flera sociala

relationer kan man känna ensamhet på grund av den subjektiva upplevelsen av själva utanförskapet (Masi m.fl., 2011). För Bertil låg ensamheten i att bo själv utan närhet och gemenskap med andra i samma ålder med liknande intressen. För samtliga av de äldre var den sociala aspekten en viktig faktor i valet att flytta och särskilt viktigt var det att kunna bestämma hur och när det sociala utbytet skulle ske. Alf och Judith var båda vana vid att styra över sitt sociala utbyte i samband med sina besök på mötesplatser. Även om besöken på mötesplatsen bidrog till en minskad ensamhetskänsla ökade deras vilja av att flytta. Alf och Judith var båda nöjda med den sociala stimulans som

mötesplatsen gav dem men de båda hade en rädsla av att det skulle kunna gå förlorat. De båda hade en begränsad rörelseförmåga varpå de med tiden skulle få svårare att ta sig till mötesplatsen. Både Alf och Judith ansåg sig tillräckligt rörliga för att kunna hantera sin omgivning och behålla sina vardagliga rutiner men avsaknaden av hiss eller trånga hissutrymmen gjorde att pressen ändå fanns där. För att de skulle kunna ta sig ut ur bostaden och besöka mötesplatsen var det viktigt att de bibehöll sin rörelseförmåga, den så kallade motoriska kompetensen (Nahemow & Lawton, 1973). Alf och Judith ansåg sig båda hantera miljöns press men bekymrades över eventuellt framtida förändringar som skulle kunna leda till begränsad rörlighet och påverka deras förmåga att ta sig ut. Alf och Judiths rörlighet påverkades av hög ålder och de båda var medvetna om att kompetensen inte skulle öka med åldern, utan snarare minska. Det fanns en oro för att även mindre förändringar i deras kroppsliga funktion skulle begränsa deras möjligheter att ta sig ut. För Alfs del var han beroende av hissens funktion för att kunna ta sig ut eftersom han inte kunde gå i trapporna.

En minskad rörelseförmåga skulle kunna bidra till att de blev isolerade i sina bostäder vilket var något som bekymrade dem båda.

Ensamheten utgjorde en central aspekt i de äldres val till att flytta och var även en viktig funktion när det gällde val av kommande boende. En av de främsta anledningarna till att vilja flytta till ett trygghetsboende var att de fick

möjlighet att bo i gemenskap med andra äldre. Fyra av de sex äldre angav att de specifikt ville flytta till ett trygghetsboende då de inte skulle behöva bo själva längre utan istället omges med andra äldre för att minimera känslan av ensamhet och isolering. Möjligheten att kunna ingå i ett socialt sammanhang är en av de främsta anledningarna i valet till att flytta till ett trygghetsboende (Lindahl, 2015). Trygghetsboendet var särskilt lockande då boendet även innebar en specifik åldersgrupp av äldre människor. Bertil hade särskilda önskemål om att få bo med människor som var i hans ålder eftersom han såg dem som likasinnade:

”Jag uppfattade trygghetsboende som att det var likasinnade, man behöver mer gemensamt när man bor som äldre och har samma symtom eller ja samma ålder, eh, man hör ihop det är den årsgruppen som man är född i man kommer ihåg samma saker och har mycket gemensamt från den tiden man var ung [ler] och den finns inte mer. Vi har ju den delen gemensamt att

prata om ju, mycket gemensamt har man ju.”

De äldre ansåg att sammanboendet med andra som var över 70 år skulle innebära en ökad känsla av samhörighet och även förenkla kommunikationen. Fyra av de äldre uttryckte en önskan om att omge sig med människor som hade gemensamma referensramar och liknande intressen. Trygghetsboendet i sig var utformat för målgruppen äldre fyllda 70 år. För att kvarhålla sin livshistoria och minnen från gångna tider får hemmet och den omgivande miljön en särskild betydelse för den äldre (Granbom, 2014). Flytten i sig underlättas om det nya hemmet karakteriseras av något inneboende personligt attribut som skapar ett band mellan de olika hemmen. De äldre var positivt inställda till att flytten till ett trygghetsboende skulle föra med sig en omgivning med liknande referensramar. De gemensamma utrymmena karaktäriserades av en stil som för dem var igenkänd varpå miljön öppnade upp för socialt utbyte med grannar tillhörande samma generation. Miljön skulle på så vis bidra till samhörighet och möjlighet att kvarhålla minnen från förr. Det som däremot ansågs vara den viktigaste delen av gemenskapen var att de äldre gavs möjlighet att själv få välja tid och rum för den sociala stimulansen. Valet av att delta i sociala sammanhang skulle istället styras av deras vilja eller lust och inte den

kroppsliga förmågan i kombination med miljöns begränsningar för att ta sig ut. Miljön skapade på så vis andra förutsättningar för de äldre att kunna styra över och kontrollera sin vardag och basala behov. Oavsett om den äldre hade behov av hjälpmedel för att röra sig omkring var trygghetsboendets miljö inte för svår för att hantera (Nahemow & Lawton, 1973).

Trygghetsboendet innebar en valmöjlighet till sociala sammanhang på grund av närheten till aktiviteter och detta gjorde boendeformen i sig till ett önskvärt val. De äldre skulle få välja om de önskade umgås med andra eller vara ensam i sitt

hem. Aktivitetsledaren Johannes menar att det är en viktig del att kunna stänga dörren om sig när man vill. Syftet med trygghetsboendet är att de äldre själva kan välja om de vill besöka mötesplatsen. De sociala aktiviteter som ordnas är frivilligt att delta i vilket gör att den äldre själv får välja om eller när den vill delta:

”Det är ju många som vill flytta hit för att kunna få det här sällskapet och vill man då stänga dörren om sig så gör man det, det är ju ett ordinärt boende det här, samtidigt som det är ett trygghetsboende och tryggheten är

ju att det finns hemtjänst här i huset och så att de har mig här också då.” Alla de äldre framförde att de önskade närhet till sociala sammanhang för att få en fungerande vardag och minimera känslan av ensamhet. Flytten till ett

trygghetsboende skulle även innebära en möjlighet till gemensamma måltider med andra och kunna delta i olika aktiviteter som anordnades. För fyra av de äldre var detta en väsentlig aspekt i att minska ensamheten och öka sitt sociala sammanhang. För Alf och Judith som inräknas i dessa fyra handlade det om möjligheten att kunna bibehålla det sociala, vilket flytten till trygghetsboendet skulle bidra till. Tillgången till ett aktivitetscentrum där äldre kan mötas är en väsentlig aspekt som ligger till grund för valet av boendeform (Hjalmarsson & Österman, 2017). Enligt aktivitetsledaren Johannes är det vanligt att besökare på mötesplatsen önskar flytta till trygghetsboendet och att det är främst via mötesplatsen som de upptäcker att boendet finns:

”Det är många som säger att de önskar flytta hit och bo här, oh ja, väldigt många, vi har ju haft en kö på kötid på flera år, fast nu är den kanske lite kortare. Men det är många som säger att gud jag skulle vilja bo här och så.

Så det är många som vill in.”

Alf och Judith som båda besökt mötesplatser beskriver i enighet med Johannes att de önskade flytta från sina bostäder när de fick kännedom om boendet intill mötesplatsen. Eina och Henny såg båda mötesplatsen som positivt inför valet att flytta till ett trygghetsboende men att det inte var något som var avgörande. Bertil och Astrid ansåg inte att mötesplatsen var av större betydelse för valet av flytt då de istället tyckte att det var mer betydelsefullt med närheten till andra.