Det äldsta minnet i Östersundsboken kom in som ett handskrivet brev.
Med sirlig handstil berättade det om ett hus på Återvändsgränd 8 som nu är rivet. Året var 1927:
Den 1 september började jag skolan, första klass. Det blev inte mycket skolgång då. Vi bodde på Kyrkgatan, mitt emot Gamla kyrkan. Det började med att sex barn i gården fick difteri, bland annat min lillebror och syster. Två veckor skulle vi vara hemma. Så kom min lillebror hem med scharlakansfeber. En vecka till ledigt. Första oktober skulle huset tömmas. Vi hade fått lägenhet på Söder, en gammal ruggig kåk.
Den dagen blev jag sjuk. Satt på flyttlasset och frös. Men efter tre veckor började jag skolan igen. Det blev en lång väg för en förstaklassare. Men den första december fick vi flytta igen till det som skulle bli Återvändsgränd 8.
Det var ett gammalt hus som stod mitt i gatan. Men det fina med huset var att det fanns ingen vägglus där. Alla möblerna skulle på avlusning. Så första veckan var vi helt utan möbler. Vi hade två bockar som vi lade bakbordet över. Där stod vi och åt och mina syskon kunde göra läxan. Dom fick klara sig med fotogenlampa. Elmätaren skulle bytas. Jag minns inte adressen, namnet Återvändsgränd kom senare, jag tror 1928 eller 1929. Det var flera gator som fick byta namn då. Till exempel hette Rådhusgatan Repslagargatan. Det var helt omodernt, vi fick bära vatten från granngården och slask tillbaka. Men vi hade potatis, grönsaksland och blommor.
Minnet är speciellt eftersom det är bokens äldsta och berättar också om hur staden ömsar skinn, Repslagargatan blir Rådhusgatan efter att staden fått sitt pampiga Rådhus 1912.
Det finns också flera exempel på hur platsers inofficiella namn berättas genom minnena, Lugnvik kallades exempelvis Lilla Texas. Ett stenkast från Återvändsgränd får en ung värnpliktig sex dygn i cellen på dåvarande A4 efter en minnesvärd natt på Frösön år 1967.
Minnet om Repslagargatan kom i ett hand- skrivet brev. Foto: Malin Palmqvist.
Ett av de nyaste minnena i Östersundsboken är från sommaren 2013 när en sjuttonårig tjej beskriver en utekväll under Yran:
Det är det finaste sommarminne jag har. När mascaran var kladdig under ögonen och håret liknade ett fågelbo. När klockan var efter 03:00 en mycket tidig söndagmorgon och jag fortfarande stod och nynnade på ’Jamtland, Jamtland jamt och ständut’ efter att Evert i år igen fått mitt Jämtlandshjärta att slå några extra slag.
När jag stod och dansade och sjöng högt och falskt till låtar jag egentligen inte kunde i en trång folkmassa med människor fulla av kärlek framför scenen i Badhusparken. När jag vinglade bort mot någon efterfest när portarna till festivalområdet slagits igen längs stans vackraste gator samtidigt som solen sakta och säkert reste sig över sjön. När jag inte brydde mig om vad klockan var eller om att en morgondag existerade. Då jag bara fick vara 17 år och älskad av staden.
Minnena säger något om den bredd vi eftersträvar. Platsen är densamma men livsvillkoren skiljer sig markant åt – från vägglus till värnplikt och efterfest. Minnet från Storsjöyran berättar också om en erfarenhet som förenar många av minneslämnarna i Östersund. Flera av minnena som lämnats in utspelar sig under festivalen.
En reflektion vi gjort över likheter och olikheter i de båda stadsinsamlingarna är att insamlingen totalt sett pågått en längre tid i Östersund än i Sundsvall, men variationen och spridningen av minnen från olika tider och platser blev i stort sett densamma. Men en sak som skiljde ut Sundsvall från Östersund är hamnen och kontakten med havet.
Här är ett exempel på ett minne från hamnstaden Sundsvall skrivet av Sven Larsson:
Sundsvalls hamn september 1956. Jag är en i besättningen på M/S Svanesund som lägger till vid hamnkajen med last av vägsalt från den franska kuststaden Calais. Det är liv och rörelse på kajen, tunnor med salt vinschas i land av ett samspelt arbetslag, en traktor kör tunnorna in i ett magasin, där utanför står några luggslitna personer som ser lite vilsna ut.
En av dem styr stegen mot fartygets landgång och kliver snart in på fartygsdäcket. Tullmannen som finns på fartyget för att se till att ingen smuggling äger rum frågar om hans ärende som jag inte uppfattar. Tullaren pekar mot relingen där jag står och mannen kommer fram till mig, sträcker ut sin hand och säger: ’Hej, Nisse, undrar om ni har nåt käk till övers för några som inte har det så fett?’
Jag svarar att jag ska höra hos kocken vad som kan finnas, nere i kabyssen hittar jag honom och lägger fram önskemålet. Kocken som sett det mesta av nöd ute i världen är inte sen att mixa ihop ett antal matlådor som jag lämnar över till en tacksam Nisse.
En stund senare, Nisse med vänner spisar dagens rätt från fartygsköket på hamnkajen på några tomlådor och låter sig väl smaka som jag kan se från relingen. De vinkar upp mot mig, det är nästan som det känns som en god gärning som kocken och jag bidragit till.
Tidigt nästa morgon stävar M/S Svanesund vidare mot ny hamn, nya människor, nöden är universell, den finns bakom nästa hörn i
kvarteret där vi bor. Minnet från kajen i Sundsvall 1956 lever kvar 58 år senare.
Sundsvall är också en stad som är större i förhållande till sina grannstäder, som Hudiksvall och Härnösand. Här tar en ung tjej från Hudik hål i öronen utan lov från föräldrarna vintern 1989, en 24-åring från Härnösand inser att hon är lesbisk och tar bussen till Sundsvall och RFSL:s kafé år 1995.