På samma gång man på detta sätt fullgör sin pligt mot den fattige, är det naturligtvis meningen, att något skall komma igen. Först och främst skola hjonen bli bättre förnöjda och bättre skyddade till lif och helsa, och dernäst gifves dem arbete och ett väl ordnadt hem med god tillsyn och ordnadt lefnadssätt, hvilket senare kanske är det förnämsta (Sundsvalls tidning 1891-11-02).
Fattiggården och ålderdomshemmet Birstahemmet i Skön byggdes 1891.
Med sitt läge, sin storlek och slottslika utformning med både torn och borggård döptes den raskt i folkmun till fattigpalatset. Byggnaden var vid invigningen hypermodern, med värmeelement, mathiss, luftväxling och egna rum för sjuka, kvinnor och barn. Inte ett spår finns kvar idag, förutom i människors personliga minnen – och i fotodokumentationen av rivningen 1964.
Berättelsen om framväxten av det moderna samhället blir inkomplett utan de hål av tystnader som den rymmer. Skyddade och värnade kulturmiljöer finns runt om i landskapet. Som urval synliggör de den tidens värderingsskala, vad som då (och nu) har setts som värt att bevara, och vad som samtidigt, i tystnad, rivits och fallit i glömska. Ofta finns en outtalad värdeskala där sådant som symboliserar exempelvis det offentliga livet, makt och högre sociala klasser värnats. Annat som värderats lägre är kulturarv kopplat till fattiga, äldre, funktionsnedsatta, sjuka, barn och kvinnor. En viktig del av det förflutna har tidigare ansetts av majoritetssamhället som oviktigt att spara och har därför på olika vis uteslutits, glömts och negligerats.
Vid rivningen av Birstahemmet 1964. Foto: Sundsvalls museum.
Att läsa tystnader innebär att ha viljan – och modet - att ställa andra frågor och se bortom skenet, förbi ”vi och dem” och de etablerade värdeskalor för vad som anses värt att bevara. Vilka röster talar i tystnaden; kanske yrkesarbetande kvinnor som ur sina personliga perspektiv berättar om den politiska kampen för ökade rättigheter och framväxten av offentlig sektor? Vi som lyssnar kanske får höra om vilken lokal betydelse en institutionsetablering som exempelvis ett ålderdomshem eller barnhem haft för en mindre kommun som arbetsplats och gemenskap. När tystnaderna talar återfinns inte någon förlorad idyll, däremot en värld rik av röster, konflikter, viljor och motsättningar som tillsammans skapar berättelsen om vårt land. Varför kan det då ibland upplevas svårt att närma sig dessa minnen, dessa tystnader?
Det svenska samhället har präglats av en stark skamkultur, och gör det till viss del fortfarande. Den som oreflekterat dyker in i berättelser om platser som kopplas till skam, utan att förstå dess mekanismer, kan få stora svårigheter att få fram information om platsen – eftersom hot om skambeläggande så effektivt tystat och fungerat som social kontroll. Man vill inte förknippas med skammen som då blir svår att hantera (då den dels berör så många personligen, i släktens historia, dels som vag rädsla för att räknas till de utanför ståendes skara). Skammens mekanismer på individplan kan i sin tur leda till stigmatisering av hela grupper, som kopplas samman med olika typer av utanförskap i samhället. Det kan väcka tankar och känslor hos äldre som kan vara svårt för yngre generationer att förstå.
I varje samhälle och varje tid finns mer eller mindre outtalade tabun, om det man inte talar. I det svenska samhället har tabun funnits som berör exempelvis psykisk sjukdom och barn födda utanför äktenskapet.
I den sociala historien är det möjligt att studera hur samhället tidigare hanterat stigmatiserade individer och grupper. Skamstraff (offentlig förnedring av brottsling) avskaffades inte förrän 1864. En del negativa attityder har bleknat bort på ganska kort tid, som att vara ogift mor.
Andra är mer seglivade och har långa rötter bakåt i historien, som homofobi och antiziganism.
Då skam och stigma upplevs ”smitta” av sig leder det lätt till beröringsskräck, då hen tror sig riskera status och legitimitet genom att förknippas med någon stigmatiserad grupp eller verksamhet. Även förlöjligande av personer och deras verksamhet kan verka stigmatiserande. Ett exempel på detta är såväl kvinnorättsaktivister som syföreningar. Kvinnors engagemang och politiska verksamhet har exempelvis under långa tider förlöjligats, förminskats och tystats. Det blir även tydligt hur hen istället påfört skam och negativa attribut till någon som inte följer normen, exempelvis ogifta mödrar i och kvinnor dömda för lösdriveri (Dahlbäck 2005, Holmlund och Sandén 2013).
Liksom materiellt kulturarv ärvs även attityder och värderingar från förr. Rester av detta arv påverkar lyssnandet, vilka som lyssnas till, vad som hörs, och vilka skuggor som läggs märkes till. Stigmatiseringar och tabun utgör i sig ett ”negativt” immateriellt kulturarv och bildar basen
för dagens fördomar; om exempelvis nationella minoritetsgrupper, kön, sexuell läggning och psykisk sjukdom. Dessa negativa bedömningar kan även smitta av sig på platsers tillskrivna värde och kan därför i förlängningen riskera att påverka den betydelse och det värde platsen långt senare kommer att tillskrivas i ett kulturarvsperspektiv. Ett konkret exempel på detta är rivningen av symbolerna för fattigsverige under sextio- och sjuttiotalen, som ödet blev för Fattigpalatset i Skön 1964.
Hur påverkar detta immateriella arv vilka betydelser olika platser ges idag, och hur bevaras de minnen de bär på? Vilka berättelser lyssnas till – och hur är det möjligt att tänka annorlunda kring dessa berättelser och hantera det som kanske glömts eller gömts? Hur inkluderas även det svåra i berättelser om kulturarv?