Under 1600-talet ökade statens och kyrkans ambition att reglera sedligheten i Sverige. Det gjordes bland annat genom att införa strängare straff för sexualbrott. Kyrkans och religionens inflytande över lagen och domstolarna ökade och straffen för dessa brott kom att handla om avskräckning. Ogifta kvinnor med barn var både ett brott mot gud och mot samhället. De utgjorde ett hot mot den rådande ordningen.
Brottet lönskaläge var ett sedlighetsbrott som omfattade en sexuell förbindelse mellan två personer som inte var gifta. Brottet kunde också benämnas lägersmål och straffades med böter. Om ena parten var gift och den andra ogift kallades brottet enkelt hor och om bägge var gifta kallades det dubbelt hor. Det sistnämnda ansågs vara den grövsta formen och kunde leda till dödsstraff för båda parter. Det kunde vara svårt för samhället att upptäcka dessa förbindelser om det inte var så att kvinnan blev gravid.
Trots en sträng lagstiftning och hårda straff blev ändå många kvinnor gravida utanför äktenskapet, både till följd av frivilliga sexuella relationer och till följd av sexuella övergrepp. Dessa kvinnor straffades både av samhället och kyrkan och skammen att vara en ogift mor var mycket stor. En följd av detta var att kvinnor i vissa fall inte såg någon annan utväg än att försöka fördriva fostret eller döda sitt barn. Brottet barnamord innebär att en kvinna blivit gravid, dolt sin graviditet, fött sitt barn i lönndom och därefter dödat barnet och gömt undan kroppen.
Straffet för detta brott var döden. Under senare delen av 1700-talet kritiserades dödstraffet dock allt mer och under 1800-talets gång avkriminaliserades utomäktenskapliga sexuella relationer. 1855 var inte lönskaläge längre straffbart och 1861 togs dödstraffet bort för barnamord.
Lönskaläge
I Gällivare tingslags häradsrätts dombok från 1775 kan man för den 18 februari läsa följande:
I anledning af Länsmannens Mårten Elmströms angifwande, thet nijo ogifte Qwinspersoner här i Tingslaget födt oäkta barn, samt therföre blifwit af honom stämde, förekallades och förhördes thesse jemte the af them utnämde lägersmänn, och berättade…
Domstolen tog alltså på anledning av länsmannens anmälan upp nio kvinnor anklagade för lönskaläge. I domstolsprotokollet kan man läsa en kort redogörelse av kvinnornas berättelse om vad som hänt och alla nio fallen har stora likheter. Anledningen till att respektive kvinna blivit anklagad är att hon blivit gravid och fött barn. Hon berättar för domstolen vem mannen (lägersmannen) är, men när domstolen frågar denne så nekar han. Kvinnan ombedes då framföra bevis på att det är just den mannen, vilket hon i de allra flesta fall inte kan. Därför frikänns mannen medan kvinnan som burit på beviset (barnet) döms för lönskaläge.
Straffet för lönskaläge var böter, dels till domstolen och dels till kyrkan. Kunde man inte betala sina böter omvandlades straffet till kroppsstraff; i kvinnors fall var detta ett spöstraff med ris. Av kvinnorna som dömdes i de aktuella fallen var det en som fick sitt straff omvandlat, Magga Matsdotter, som straffades för lönskaläge för fjärde gången och dömdes att böta 40 daler silvermynt. Detta kunde hon inte betala och hon straffades därför istället med 10 par ris.
Kroppsbestraffningen gjordes offentligt. Förutom bötesstraffen skulle alla dömda personer göra enskild kyrkoplikt innan de åter upptogs i församlingens gemenskap. Det innebar att de inför prästen samt några utvalda församlingsmedlemmar fick erkänna sina brott och betyga sin ånger. I ett samhälle där den kyrkliga gemenskapen var ett viktigt socialt kitt var detta straff nog så kännbart.
Saköreslängd från dombok år 1775 i Gällivare tingslags häradsrätts arkiv. Foto: Lina Marklund
Det är intressant att notera barnadödligheten i fallen. Av de nio oäkta barn som fötts är det endast två som fortfarande levde vid tiden för målet.
Hur det kommer sig att så få barn överlevt går inte att utläsa av domstolshandlingarna. Vi får anta att det inte rör sig om barnamord då ingen av kvinnorna anklagades för detta. Barnadödligheten var hög på 1700-talet och ca 20 procent av alla barn dog under det första levnadsåret.
Om omständigheterna kring den ofrivilla graviditeten och skammen av att vara ogift mor påverkade dessa barns överlevnadsmöjligheter är svårt att säga, men det är en ledsam tanke.
I ett av lönskalägesfallen dömdes även mannen. Det var Kierstin Pålsdotter som erkände att hon fött ett oäkta barn och att lägersmannen var Olof Eriksson.
Häremot nekade väl Olof i förstone, men sedan Kierstin åberopat witnen therom att Olof och hon flere gånger i Lars Nilssons stuga uti säng tilsammans legat, tilstod ändterligen Olof Eriksson lägersmålet, och att han är fader til thet af Kierstin födde men sedermera genom döden afledne barn. Och ty fäldes Olof Eriksson samt Kierstn Pålsdotter att för theras nu första resa begångne lönskaläge böta, han tio och hon fem daler…
Det krävdes alltså ett ögonvittne till själva sexualakten för att mannen skulle erkänna sitt brott och få ta del av straffet. Man kan också notera att mannens böter var dubbla jämfört med kvinnans.
I domboken från Gällivare tingslags häradsrätt går det att läsa korta redogörelser för vad som sades under rättegången och hur de anklagade dömdes. Skrivaren har inte noterat ordagrant vad som sagts, utan skrivit en sammanfattning. Det ger en övergripande bild av vad som hänt de olika kvinnorna, men inte någon fullständig redogörelse för hur de uppträtt. Läsaren får inte heller någon mer information om deras personliga levnadsöden eller hur de blivit behandlade av rätten. Detta står i kontrast till mitt nästa exempel som ger en mycket mer detaljerad beskrivning.
Barnamord
Under 1600-, 1700- och 1800-talen anklagades och dömdes tusentals unga svenska kvinnor för barnamord. Brottet ansågs vara en av samtidens största samhällsfaror och den som dömdes fick plikta med sitt liv. Som beskrivs ovan innebar barnamord inte bara att ett barn blivit dödat utan det krävs ett medvetet och planerat handlande från kvinnan
där hon redan från att hon upptäcker graviditeten försöker dölja den och tar barnets liv direkt det är fött.
I en fångrulla från 1859 ur Kriminalvårdsanstalten i Umeås arkiv kan man hitta pigan Anna Charlotta Nilsdotter som dömts för barnamord. I rullan finns uppgifter om hennes födelsedata, ett signalement, var och hur hon har dömts samt andra uppgifter av intresse för fängelset. För att sedan få reda på mer om hennes brott och hur domstolen bedömde fallet och dömde henne får man gå till domboken, som i det här fallet finns i arkivet från Umeå domsagas häradsrätt. Anna Charlotta ställdes inför rätta den 26 januari 1859 och i domboken hittar man hela rättsprocessen med förhör och obduktionsprotokoll.
Under rättegången redogörs för Anna Charlottas liv, att hon från 11 års ålder lämnat föräldrahemmet för att tjänstgöra som fäbojänta och piga och att hon vid en anställning som piga i Umeå blivit gravid och fött ett barn som sedan dog. ”Under synbar ånger och utgjutande av bittra tårar” erkänner sedan Anna Charlotta att hon åter blivit gravid och dödat sitt barn.
… förnekande … Anna Charlotta Nilsdotter, att hon någonsin umgåtts med tanken att afdaga taga sitt senare foster, förrän hon – under wåndan i födslostunden – inswept i mörker och blottställd för skarp köld – ögonblickligt efter det barnet med lif föddes i Jonas Olofssons i Täfteå fähus kl mellan 5 och 6 på morgonen den 29 sistlidne December, det sama afdatog genom strypning med ett om barnets hals hårdt tillknutet förklädesband.
Hon berättar för domstolen att hon när värkarna sätter igång drar sig undan till fähuset och där i ensamhet föder barnet som hon direkt dödar.
Hon sveper därefter in barnet i förklädet och gömmer det på logen och går så åter in i huset där hon tjänar som piga. Hustrun i huset upptäcker att Anna Charlottas händer är blodiga och hon och hennes man hittar ganska snart det döda barnet och påkallar länsmannen. Anna Charlotta erkänner direkt vad hon gjort.
Anna Charlotta Nilsdotter inskriven den 10 januari år 1859 i fångkulla från kriminalvårds-anstalten i Umeå arkiv. Foto: Lina Marklund.
Anna Charlotta döms enligt gällande straffbalk av Umeå häradsrätt den 1 februari 1859 till döden för sitt brott. Fallet tas även upp i Svea hovrätt den 21 april samma år och hovrätten slår fast domen ”att för barnamord mista lifvet genom hallshuggning.” Anna Charlotta skriver då till kungen för att be om nåd och slippa dödstraffet och den 1 augusti kommer svar till cellfängelset att hennes nådeansökan beviljas. Straffet omvandlas istället till 28 dagars fängelse på vatten och bröd samt fem års arbete på tukthus.
Att sitta på vatten och bröd var ett straff som fanns kvar i Sverige fram till 1870-talet. Det kan låta som en mild bestraffning, men de flesta som satt i fängelse under 1800-talet var fattiga människor som levde nära svältgränsen. Ett sådant straff drabbade dem mycket hårt.
I domboken från Umeå tingslags häradsrätt går det att följa rättegången med hjälp av väldigt detaljerade uppgifter. Alla vittnesmål och utsagor finns nedskrivna och bilagor i form av förhör och annan bevisföring finns med. Skrivaren beskriver hur Anna Charlotta gråter och ångrar sig och vittnena berättar om hennes karaktär och vanor. Som läsare kommer man på detta sätt närmare den anklagade
barnamörderskan. I jämförelse med exemplet ovan, med kvinnorna anklagade för lönskaläge, får läsaren i detta fall en mycket bättre bild av vem Anna Charlotta var och hur hennes liv dittills sett ut.