Goffman skriver att det ofta är i skolan man blir medveten om att man är bärare av ett stigma och att när man förflyttas från den vanliga skolan till en verksamhet anpassad för bärare av stigmat, får den stigmatiserade ofta höra att det är för sitt eget bästa.205 Liknade resonemang för att legitimera HC har lyfts
ovan. Det är först när vi frågar om varför det inte finns några flickor på HC som informanterna berättar om skolans ”fördelar” av att barnen är avskilda från den vanliga skolan. Peter ger också sin förklaring till varför Hjälpcentrum behövs med hjälp av en metafor i färger:
203
Leissner i Berg (Stockholm, 1975) s. 144 204
Närvänen i Eriksson, Svensson (red.), (Linköping 1994) s. 107ff 205
L: Hur kommer det sig att det bara är pojkar tror du? P: Att det är pojkar för att pojkar är mer utåtagerande
en tjej i motsvarande situation hon gör inte så stort väsen av sig på lektionerna
B: Men är det dä som ska få mäta man kan ju ändå hamna lika mycket efter i skolan så att säga man kan ju ha lika svårt att hänga med.
P: Vad som är väldigt viktigt med den här verksamheten är att det finns en hel skala med barn va det finns ju dom här helt vita barnen som klarar sig va sen finns de gråbarnen å så finns det dom här svarta barnen om vi ska ta i färg.
B: mm
P: På dom här svarta barnen dom drar med sig dom grå barnen. Tar man bort dom svarta barnen då finns inget annat å ty sig för gråbarnen än dom vita å då blir dom kvar i skolan. Sen om dom fortfarande går å arbeta med även om dom inte lär sig något kunskapsmässigt inte fixar det eller får en APS i klassen gör ju ingenting det heller. Utan dä vi ska ta hand om dä ä dom här som inte funkar å påverkar alla andra. Det är dom vi ska ta hand om dom som påverkar andra negativt så det är inte alla, för då skulle vi ju ha fyra klasser. Det skapar en atmosfär som går att arbeta i. Det här är ju killar som har total noll respekt för andra vuxna människor. Kommer en lärare som inte har engagerat sig i dom här å säger nånting, då ber dom bara den att hålla käften eller är en bögjävel eller
allt va det är. Det skiter dom i för den här människan har dom ingen respekt för. Den har inte visat dom nån respekt. Den har ju inte visat var den står nånstans utan allt handlar ju om en kontakt. Har man en kontakt med dom här grabbarna då har man också en kommunikation. Det är ju så det funkar.206
Peter berättar att flickor med motsvarande problem inte är lika utåtagerande och syns inte på lektionerna i klassrummet. På frågan om inte flickor kan komma lika mycket efter svarar Peter med en metafor som gör gällande att det finns en grupp barn i skolan som förstör ”svarta barn” och drar med sig andra barn ”grå barn” till ett beteende som inte är önskvärt. Det finns även en grupp av barn som är skötsamma ”vita barn” och de barnen följer skolans normer. Plockar man bort de mest störande barnen kommer även de barn som bara stör lite anamma det skötsamma beteendet även om de inte lär sig något kunskapsmässigt. Det är de som påverkar andra negativt som HC ska ta hand om, skulle man ta hand om alla som hade behovet skulle det behövas fyra klasser. Killarna i verksamheten har ingen respekt för andra vuxna människor. Om en lärare som inte engagerat sig för killarna säger något åt dem, ber de den läraren att hålla käften eller att han är en bögjävel. Läraren får ingen respekt för att han inte själv har visat någon respekt, det är kommunikation det handlar om.
206
Barnen på HC är flyttade från skolan inte bara för sin egen skull utan lika mycket för att de inte ska dra med sig andra barn till ett beteende som inte är förenligt med skolans normer.207 Sett ur det
här perspektivet är barnens stämpling inte bara en fara för dem själva utan de måste flyttas för att inte de ”grå barnen” ska förvärva samma stigma. Vår tolkning av detta blir att de ”grå barnen” är de ”normala” och på varje sida om normaliteten finns dels de som avviker på ett positivt sätt enligt skolan ”de vita barnen”. Dessa barn uppträder exemplariskt enligt skolans norm. På den andra sidan finns de ”svarta” barnen. Dessa barns biografiska schema blir bundet till en karriär som är näst intill opåverkbar enligt Peter. Det enda som är möjligt för att bibehålla normaliteten i skolan är att flytta de barn som är stämplade som problem. Peter menar samtidigt att både barn och vuxna ska ge varandra ömsesidig respekt och kommunicera med varandra men frågan är hur det ska gå till? HC legitimerar barnens förflyttning från den vanliga skolan med argumentet att dessa barn påverkar de normala barnen på ett negativt sätt, vilka konsekvenser får det här synsättet för de barn som blir flyttade? Om de redan är låsta till en karriär som avvikare, hur ska de då kunna förändras i en institution som HC där alla barn lider av samma stämpling? Genom detta tydliggörs hur svårt det är att bli av med en stämpel man en gång förvärvat. Interaktion är endast möjlig för de normala, att barnen på HC skulle kunna utvecklas och bli av med stämpeln som socialt oförmögna tillsammans med de vanliga barnen ses som en omöjlighet.
207
Fokus läggs på skötsamhet respektive oskötsamhet – så länge man är skötsam enligt skolans kriterier riskerar man inte att flyttas från skolan men anammar man inte skolans oskrivna regler riskerar man att bli stämplad som ”svart” och opåverkbar. Vi frågar oss om det är så man visar ömsesidig respekt?