Brist på vården för äldre med missbruk: en osynlig grupp

Enligt IP4 och IP8 står denna grupp av vårdtagare alltid lite i bakgrunden när det gäller samhälleliga insatser. IP4 säger att allt grundar sig i ekonomin och att samhället satsar mer på yngre, det finns inte tillräckligt många resurser för att kunna satsa på både yngre och äldre i samma mängd. “Man lägger resurserna där det finns hopp”, säger IP4. Detta är ett tydligt exempel av ålderism mot personer som är äldre. Principen om lika människovärde gäller inte för många personer när det gäller åldern (Andersson 2013). Till slut är det uppenbart att äldre inte får hjälp på grund av en osynlig diskriminering, på grund av att samhället misstror dem och att det inte är värt att satsa på en människa som inte har lång tid kvar att leva. En till anledning att denna grupp osynliggörs är enligt IP4 att:

..de oftast dricker eller tar droger ensamma i sina lägenheter eller på bänkarna medan de yngre är lite djupare i kriminaliteten och kriminaliteten leder till våldet oftast, som gör att de syns och hörs mer. Det uttrycker även IP7, som berättar att om någon av vårdtagarna dricker mycket ute på bänkarna, ringer man boendet och personalen går och hämtar klienten. IP7 menar att det är här

33 det blir fel, om man istället ringer polisen eller andra aktörer kan det leda till att de synliggörs mer, att polisen uppmärksammar socialtjänsten. För IP7 går personalens ansvar för långt. Informanten berättar att det resulterar i att gruppens problematik inte uppmärksammas: Om det kommer till personalens kännedom att en klient sitter ner och är i ett helt hjälplös tillstånd, då säger jag att nej, vi ska inte hämta dem, vi ska faktiskt ringa polisen, det ska faktiskt uppmärksammas

som ett uttryck för att klienten behöver hjälp, och han ska bli omhändertagen och det ska bli en rapport, polisen kontaktar sedan hans stadsdel och säger att men här har det blivit tre

omhändertagande på kort tid, vad gör ni för att hjälpa honom, och så kommer socialtjänst på ett besök och man börjar prata om frivilliga insatser.

En annan anledning till att äldres missbruk inte uppmärksammas är att gruppens missbruk ständigt göms bakom stängda dörrar, missbrukssymtom göms bakom ålderssjukdomar och de flesta äldre missbrukare lämnas i fred för att njuta av det som man tror är det sista man har. I andra studier har personal berättat om att de tror att alkoholdrickandet är det enda som äldre har kvar (Shaw & Palayttiyil 2008). Detta kan vara en förklaring till anledningen att äldre inte bemöts som yngre missbrukare när det gäller motivation och när det gäller regler som ska följas. Enligt Gunnarsson (2008), ses oftast de sociala och hälsomässiga problem som icke- giltiga efter sextiofemårsdagen. Det kan vara anledningen till att personalen hämtar tillbaka sina klienter från bänkarna istället för att ringa och anmäla det till andra aktörer i samhället.. IP7 förklarar att det är väldigt viktigt att man involverar andra samhälleliga aktörer för då sprider man information om att denna målgrupp finns, äldre med missbruk, och det ska uppmärksammas istället för att gömmas. Att det finns brister på insatser grundar sig i att man tidigare trodde att man inte kunde utveckla en missbruksproblematik efter 50 årsåldern, medan den moderna forskningen har bevisat det motsatta. Bilden av äldre som en grupp som inte kan utveckla missbruksproblematik eller å andra sidan kan inte bryta sitt missbruk och som inte ska behandlas beror på fördomar om äldre och dessa fördomar är starkt socialt integrerade i samhället (Andersson 2013).

IP7 lyfter en viktig aspekt när det gäller möjligheterna till förändring. Det råder en stor skillnad om man är under 65 år eller över:

Om du är över 65 år då har socialtjänsten ingen skyldighet att erbjuda dig någonting annat än äldreboende. Det handlar både om uppföljningar av beslutet, behandlingsinsatser, möjligheten att få

hjälp är mycket större om du är under 65 år.

Om man blir omhändertagen enligt Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM 1988:870) när man är över 65 år, finns det inga äldreboenden för nyligen nyktra som erbjuds utan vanliga äldreboenden vilka inte vill ta emot målgruppen. De blir då tvingade till att återkomma till ett äldreboende för aktiva missbrukare, vilket leder direkt till ett återfall. IP2 berättar om att många som blir omhändertagna enligt LVM skickas tillbaka till boendet: “Klarar du dig och är fri, du bli fri av droger och alkohol, du blir fri av det i 6 månader, varför ska du skickas tillbaka till samma plats?”. IP7 ger ett exempel av en man som har blivit mycket bättre efter behandlingen, har blivit nykter och vill leva som nykter, han ansökte om ett vanligt äldreboende hos socialtjänsten men fick beskedet att han är för frisk för ett sådant boende och blev därmed tvingad att komma tillbaka till detta boende där han kommer att hamna i ett återfall. Informanter betonar detta med följande ord:

Men om du är under 65 då finns det drogfria boenden […]det är en stor skillnad mellan de som är över 65 och under. Det är ju diskriminering!

34 kriminella eller inte, det har i stort sett att göra med vår bild av äldre, samt hur samhället vill se på dem. Andersson (2013) lyfter fram att äldre diskrimineras även inom sjukvården där det anses att yngre ska prioriteras, då de har en framtid. Detta tyder på att även människovärdesprincipen påverkas av åldern (Andersson 2013). Utifrån intervjuerna framkommer det att samma princip gäller inom socialtjänsten där vårdtagarna skickas återigen till samma boende efter LVM behandlingen, trots att de behöver en annan insats. En insats som skulle kunna hjälpa de att fortsätta ett nyktert liv, dock händer detta inte på grund av att de inte har samma “värde” som yngre personer. Gunnarsson uppmärksammar i sin studie att i dagens åldrande samhälle möter professionella äldre personer inom många olika områden i det sociala arbetet. De flesta äldre finns inom äldreomsorgen och de som har andra sociala problem, som till exempel de som har missbruksproblematik, hamnar oftast utanför äldreomsorgens ram. Dessa grupper av äldre som inte självklart faller inom äldreomsorgens område blir direkt osynliga (Gunnarsson 2008).

Sammanfattningsvis kan man säga att denna grupp inte prioriteras i samhället och står alltid i bakgrunden. Detta beror delvis på samhällsekonomi som inte räcker för alla och därför prioriteras de yngre. Detta är en självklar diskriminering på grund av ålder. Delvis beror det på att äldre väljer att dricka eller bruka narkotika hemma samt att de inte är inblandade i kriminaliteten vilket yngre kan vara, detta gör att de synliggörs mindre. Därför lyfter en av intervjupersonerna fram hur viktigt det är att involvera andra aktörer i samhället för att synliggöra denna grupp. Det framkommer även att det finns stora brister och skillnader i insatser beroende på människors ålder, d.v.s. om man är under eller över 65 år gammal. Äldre personer som inte faller inom äldreomsorgens ram riskerar att hamna mellan stolarna och i utsattheten. Dessa brister grundar sig, enligt en av informanterna, i tidigare tanken att man inte kan utveckla missbruket efter 50 års åldern som resulterar i att det inte finns tillräckligt bra insatser för denna grupp av människor.

6. Diskussion

Syftet med uppsatsen var att undersöka personalens erfarenheter i arbetet med äldre personer med missbruksproblematik, deras syn på äldres missbruk och hur det påverkar själva arbetet med vårdtagarna. Personalens erfarenheter i denna uppsats innebär erfarenheter om hur missbruket påverkar deras arbete med dessa klienter; vilka etiska och moraliska dilemman uppstår i arbetet med denna målgrupp samt vilken typ av stöd och hjälp har vårdtagarna enligt personalen. Dessa punkter är även uppsatsens frågeställningar. Fokus ligger på två äldreboenden för aktiva missbrukare och ett behandlingshem för personer i 40-70 årsåldern. Slumpmässigt utvalda anställda vid dessa tre verksamheter är informanter i detta arbetet. Intervjuerna visar på att dessa stödboenden för äldre personer med aktivt missbruk inte arbetar aktivt för att motverka missbruket utan att syftet med dessa boenden är att ge ett alternativ till missbruket och att erbjuda ett drägligt liv och stöd i vardagen. Till skillnad från stödboenden syftar behandlingshem till en förändring, man arbetar för att stödja klienter till att bryta sitt missbruk. Utifrån intervjuerna framkommer det även att det är tillåtet att missbruka på boendena, medan det på behandlingshemmet är strikt förbjudet. Flera intervjupersoner från boendena uttrycker att vårdtagarna har stor frihet och att de önskar mer regler i huset om hur man ska bete sig. Vissa uttrycker att det behövs mer konsekvenser för dåligt eller oacceptabelt beteende. Avsaknad av gränser kan tolkas som en del av boendenas tolerans mot narkotika och alkoholmissbruk. Eftersom missbruk av alkohol och andra substanser medför aggressivt eller

35 olagligt beteende, skulle hårdare regler inte stämma överens med boendenas liberala syn på alkohol och narkotika. Det skulle betyda att hårda regler skulle gå emot själva syftet med boendena, d.v.s. friheten att missbruka. Det framkommer även att det idag finns flera olika typer av missbruk än tidigare, men att alkoholen alltid finns med, den är grunden. Enligt informanterna, finns det mycket blandmissbruk nuförtiden, exempelvis alkohol, tabletter, amfetamin eller hasch.

Utifrån intervjuerna kan man dra slutsatsen att till skillnad från boendena har behandlingshemmet mycket hårdare regler i huset vilket underlättar personalens arbete. Den stora självbestämmanderätten och friheten på boendena ställer oftast personalen i ett etiskt eller moraliskt dilemma. Personalen bör respektera klientens självbestämmanderätt, någonting som påverkar deras arbete som undersköterskor. För personalen kan detta vara förvirrande då det kan finnas vårdtagare som skadar sig själva genom missbruket medan personalen inte kan göra mycket mer än att skriva en orosanmälan. Detta leder även till en krock mellan Socialtjänstlagen som hyser självbestämmande och Hälso- och sjukvårdslagen som säger att man inte ska bidra till någons försämring av hälsa. Dessutom, har de flesta informanterna (för det mesta undersköterskor) uppgett att de saknar kunskap för att arbeta med målgruppen. De flesta av personalen känner också att de har ett för stort ansvar för klienterna och verksamheten. Krock mellan vårdtagarnas självbestämmanderätt och personalens vilja att hjälpa samt två olika lagar som krockar med varandra och bristande kunskap, ställer personalen dagligen inför moraliska och etiska dilemman.

Det har även framkommit av alla intervjupersoner, att äldre med missbruk är en grupp som förbises, som är osynlig och som tar emot minst insatser jämfört med andra grupper. Det framkommer också flera olika aspekter som avgör att denna grupp förbises eller blir osynlig. Dessa aspekter är till exempel ekonomiska resurser, där staten inte har tillräckligt med resurser att satsa lika på alla och därför prioriteras yngre människor. Denna prioritering bygger på antagandet att yngre människor har potential att bryta ifrån sitt missbruk och anpassa sig till ett vanligt liv som skattebetalare. Samma gäller inte för pensionärer. Det framkommer även att äldres missbruk uttrycker sig på annat sätt än yngres. Yngres missbruk kopplas ofta till kriminalitet, till aggressivt beteende på gator, någonting som synliggör missbruket bland yngre personer som ett problem. Äldre brukar isolera sig och ett problem som finns bakom stängda dörrar, blir inte ett problem för samhället. När det gäller målgruppens behov, kan det variera. Många vårdtagare är inte nöjda med denna typ av boende, många längtar efter ett vanligt liv, ett eget boende eller en sysselsättning vilket inte stämmer överens med bilden av äldre som blivit presenterad. Den bilden av äldre som ger upp på livet och endast vill luta sig tillbaka och njuta av sina sista levnadsår. När det gäller behandling har många informanter pratat om att äldre inte har samma motivation, samma längtan till ett vanligt liv, för de har ingenting att se fram emot. Detta beteende kan observeras även bland yngre personer med missbruksproblematik eller personer med svår psykisk ohälsa. Däremot tolkas det i detta fallet som en följd av ålder. Personal har genom intervjuerna visat hur mycket de känner för sina klienter, de har visat sin frustration över att inte kunna hjälpa dem mer. Däremot kan ens stereotypa uppfattningar om en grupp påverka ens bedömning som professionell. Man kan finna ålderism i lagarna eller verksamhetsreglerna, i vårdtagarnas självuppfattning och inte minst i personalens bild över de äldre som en grupp.

Resultatet kan summeras med att kort sammanfatta svar på uppsatsens frågeställningar. Personalen upplever att arbetet med denna målgruppen kan variera mycket beroende på vårdtagarnas behov av stöd och hjälp. Personalen på boendena upplever även att det saknas mer regler för vårdtagarna på boendena samt att det råder bristande kunskap bland vissa i

36 personalen om arbetet med just denna målgrupp. Det framkommer även att denna grupp av vårdtagare medför olika utmaningar för professionella, speciellt när det gäller motivation till ett nyktert liv på behandlingshemmet. Det kan tolkas som att professionella anser att det är svårt att motivera äldre till ett nyktert liv i livets sista skede, när man inte har mycket att se fram emot. Vidare framkommer det att personalen på boendena sätts bland olika etiska dilemman och utmaningar, som oftast handlar om självbestämmanderätt när klienten inte själv inser sitt bästa. Det framkommer även att i arbetet med äldre missbrukare befinner man sig å ena sidan mellan föreställningar om gruppen som hjälplösa och som har förbrukat alla chanser och å andra sidan egna normer, värderingar och viljan att hjälpa en medmänniska som finns i samhällets bakgrund. Detta skiljer sig från behandlingshemmet där det finns hårda regler som gör jobbet lite mer fyrkantigt och där etiska dilemman och utmaningar är att hjälpa någon till självhjälp, d.v.s. göra en förändring där klienten själv inte är motiverad till det. Sist, det som framkommer utifrån alla intervjuer är att denna grupp av vårdtagare har ett komplext behov av stöd och hjälp men att de oftast förbises på grund av bristande sociala insatser. Problemet är även att gruppens andra besvär och behov ofta inte uppmärksammas på grund av missbruket som alltid blir primärt.

Under studiens gång har det framkommit även andra viktiga aspekter som vi inte har inkluderat i studien, men som kan forskas vidare. En av dem är hur dessa individer har påbörjat sitt missbruk. Det finns olika bakgrunder till missbruket, en del är personer som har missbrukat hela sitt liv och en del av de började senare i livet, till exempel efter pensionen. Detta är viktigt för att det bevisar att det är möjligt att utveckla ett missbruk även efter 50-års åldern. En till aspekt som framkom är socialt arv, det innebär att flera generationer har i en och samma familj hamnat i missbruket. Vi tycker att det är av stort värde att uppmärksamma detta fenomen och forska mer om det, så att man kan förebygga och finna lösningar i sådana fall. Intervjuerna belyser även att denna målgrupp har ett väldigt svagt socialt nätverk, d.v.s. att de flesta nästan inte har någon kontakt med sin familj och får inga besök av sina anhöriga. Men det är viktigt att nämna att det finns enstaka på boendena som har kontakt och får besök av någon från familjen och att det finns fler som upprättar kontakten på nytt med sina barn eller familjen under behandlingen på behandlingshemmet. Ett annat förslag för vidare forskning skulle vara att intervjua vårdtagarna för att kunna kartlägga fenomenet från vårdtagarnas perspektiv. Vi tycker att det är viktigt att uppmärksamma att denna grupp ofta hamnar mittemellan äldreomsorgen och missbruksvården. Ett väletablerat samarbete mellan de två aktörerna saknas och insatser riktade mot denna grupp är bristande. Å ena sidan riktar äldreomsorgen sina insatser mot individer som är över 65 år och har omfattande omsorgsbehov. Å andra sidan riktar sig missbruksvårdens insatser mot ett yngre klientel. Detta gör att många av äldre personer med missbruksproblematik ibland hamnar mellan stolarna och inte blir berättigade till rätt insats. Detta kan bero på att de inte är tillräckligt gamla eller är för friska för äldreomsorgens insatser samt att de är för gamla för behandling inom missbruksvården. Det blir en institutionaliserad uppgivenhet där systemet skiljer på behandlingsbara och icke behandlingsbara klienter (Järvinen 2001) som även leder till en diskriminering på grund av ålder.

Idag är missbruksproblematik ett stort problem bland äldre generationer och behöver uppmärksammas mer av samhället än det görs nuförtiden. Problematiken är stor och komplex och därför måste uppmärksammas utifrån två perspektiv, både brukarperspektiv och personalens perspektiv. Utifrån brukarens perspektiv menar vi att denna grupp måste ses mer av samhället, insatserna måste utvecklas och därför krävs det mer forskning inom området. Det förekommer mer och mer missbruk av olika substanser, det är inte bara alkoholen som är aktuell idag samt andra psykiska och somatiska problem som framkommer på grund av

37 åldrandet i kombination med missbruket gör problematiken ännu större. Utifrån personalens perspektiv, anser vi det viktigt att utveckla riktlinjer och arbetssätt just när det gäller personal som arbetar med denna målgrupp av vårdtagare. Personalen uttrycker att de saknar mer kunskap om hur de ska hantera vissa situationer på arbetet, trots att de har gått några utbildningar. Därför anser vi att tvärprofessionella teams på boendena och ett bra samarbete med experter inom missbruksfältet och psykiatrin skulle underlätta för övrig personal. Personalen på behandlingshem har inte samma problematik att överkomma men vi har uppmärksammat att dessa behandlingshem för äldre är väldigt få, detta gäller även äldreboenden för aktiva missbrukare. På grund av detta anser vi att det behövs ännu mer forskning om hur stort behovet av dessa två verksamhetstyper är idag, räcker det med endast dem som finns idag?

Genom att skriva denna studie har vi fått ta del av de föreställningar och stereotypa uppfattningar om äldre med missbruk som genomsyrar samhällets institutioner, verksamheter som arbetar med målgruppen och individerna vars uppgift är att stödja målgruppen. Gruppen äldre med missbruk är inte en homogen grupp med samma problematik och liknande behov, utan olika individer som har olika behov och olika problem. Det enda som de har gemensamt är missbruket och åldern.

38

7. REFERENSLISTA

Ahlman Hans, Bengt Eriksson, Siw-Merit Gustavsson, Margaretha Herrman & Olle Söderhamn (1995) En kunskapsöversikt om vardagsliv, vård och omsorg. Äldres liv och villkor. Vårdhögskolan i Vänersborg.

Akademikerförbundet SSR (2015) Etik i socialt arbete: Etisk kod för socialarbetare. Stockholm: Akademikerförbundet SSR

Andersson, Lars (2013) Ålderism. I: Andersson, Lars (red.)(2013). Socialgerontologi. Lund: Studentlitteratur.

Banks, Sarah (2012) Ethics and Values in Social Work. Fjärde uppl. London: Palgrave

Billinger, Kajsa (2012) 60 till 70-åringars tal om den egna alkoholkonsumtionen. Socialvetenskaplig tidskrift, 19(3-4), 170-184.

Bryman, Alan (2018) Samhällsvetenskapliga metoder. Tredje uppl. Malmö: Liber

Gilhooly, Mary L. M. (2005) Reduced drinking with age: Is it normal?. Addiction Research & Theory, 13:3, 267-280

Gunnarsson, Evy (2008) Socialt arbete: i otakt med ett åldrande samhälle. Nordisk sosialt arbeid, Vol. 28, 112-120.

Gunnarsson, Evy & Lis-Bodil Karlsson (2017) Äldre, alkohol och omsorgsbehov: Biståndshandläggare om arbetet med äldre personer med missbruksproblem. Nordic Studies on Alcohol and Drugs, 34(1), 43-56.

Harnett, Tove, Håkan Jönson, David Wästerfors (2012) Makt och vanmakt på äldreboenden. Lund: Studentlitteratur.

Iverus, Isabella (2008) Känner du någon med alkoholproblem? Stockholm: Viva.

Johansson, Stina (2010) Omsorg och mångfald. Första uppl. Malmö: Gleerups Utbildning AB. Johnson, Björn, Torkel Richert & Bengt Svensson (2017) Alkohol- och narkotikaproblem. Första uppl. Lund: Studentlitteratur AB.

Järvinen, Margaretha (2001) Institutionaliserad uppgivenhet: om utvecklingen av det danska behandlingssystemet. Nordisk Alkohol- og narkotikatidsskrift (NAT), 18(2), 125-137.

Jönson, Håkan & Tove Harnett (2015) Socialt arbete med äldre. Första uppl. Stockholm: Natur