Vårdtagarnas behov av stöd och hjälp enligt personalen

IP1 berättar att fler som bor på boendet vill sluta med missbruket efter behandlingen men inte har lyckats på grund av att de kommer tillbaka till samma miljö. Det finns även de som slutar dricka en period men inte väljer att flytta till ett vanligt boende eftersom att de vet att de ska komma tillbaka till boendet igen, efter den nyktra perioden. Enligt IP2 är det många på boendet som inte trivs där och vill flytta därifrån och säger:

Vissa är placerade bara för att de har inget annat men som helst vill bo i en egen lägenhet, men tyvärr även de som har haft egen lägenhet har inte lyckats behålla den på grund av missbruket. För många som går på behandlingar handlar det om att de ska “vila” i någon vecka, innan de återvänder till boendet och sitt missbruk. Enligt Järvinen (2001) kan man förstå att dessa klienter klassificeras som icke-behandlingsbara och är som en kastboll mellan behandlings- och omsorgssystemet. IP2 berättar:

Det finns även de som inte gillar alkohol och som röker kanske lite hasch då och då, de tycker att det är för mycket liv på boendet, mycket ljud och alkohol, men personalen kan inte göra mer än att prata

med deras socialsekreterare som kanske kan hitta en annan lösning.

Även IP3 säger att det är många som inte vill bo på boendet utan vill ha eget boende trots att de inte klarar av det. IP3 förklarar att det beror på normer som säger att man ska ta hand om sig själv. Boendet i sig som en verksamhet kan tillgodose vårdtagarnas behov. Problemet är, enligt IP3 att andra besvär (oftast psykiska) inte tillgodoses. Vårdtagarna får inte den hjälpen som de verkligen behöver för att det alltid är missbruket som är primärt:

De får de hepatit, sen blir de utsatta för en våldtäkt, sen våldtäkter leder till sjukdomar, sedan blir det PTSP, panikångest, sen har de utvecklingsstörning.. men de säger nej, han/hon är missbrukare. De sätter de på ett ställe där de blir ännu mer utnyttjade, ännu mer utsatta.. och jag går ju sönder när jag

ser sånt!

Detta motsätter sig de andra intervjupersonernas åsikter som menar att missbruket inte står i centrum utan istället själva individen. Enskilda professionella försöker bemöta klienter som människor och inte som missbrukare. Däremot kan man se att i större utsträckning anses de av systemet som missbrukare, och deras problematik som en följd av missbruk. På detta sättet är det lätt att gömma alla andra besvär bakom missbruket eller åldern. Detta kan kopplas till den institutionella uppfattningen att det handlar om individuella beslut, om individens motivation som en måttstock för att mäta klientens värdighet till att erbjudas behandling (Järvinen 2001). På detta sätt anses andra psykiska eller fysiska besvär självförvållade av individen genom

31 missbruket, någonting som individen orsakar. Att skylla klientens psykiska eller somatiska besvär på åldern, är ett tydligt exempel på ålderism. Stereotypa uppfattningar av äldre påverkas oftast av individens fysiska tillstånd (Andersson 2013).

Enligt IP5 är de flesta vårdtagare på boendet där informanten arbetar, tacksamma för att de finns och deras behov av vård och omsorg är väldigt individuellt eftersom vissa behöver all hjälp i de dagliga aktiviteterna, medan vissa klarar sig helt själva rent vård- och omsorsmässigt. Problemet är, enligt IP5, att lägenheter på detta boende är väldigt små och då blir det svårt att manövrera med hjälpmedel som till exempel en taklyft, men sjukhussäng har de flesta. IP5 berättar:

Det är många som exempelvis, bryter höften och då uppstår stor behov av hjälpmedlen och om någon är sängliggande då finns det bara 2-3 rum med taklyft men inte de andra.

Därför är målet att vårdtagarna på detta boende ska vara så självgående som möjligt för att kunna bo där, enligt IP5. Detta bekräftas även i Gunnarssons studie där det framkommer att äldreomsorgen inte är anpassad för denna grupp och att de oftast hamnar i utsatthet på grund av det (Gunnarsson 2008).

Men, enligt IP6 är de flesta inte nöjda med att bo där men att de vet alternativet vilket är att bo på gatan eller på ett tillfälligt boende. ”Det är lite uppgivenhet på det sättet”, säger IP6 och uttrycker att de åtminstone får en trygg bostad. Själva vårdtagarna ser inte deras problem, alkoholkonsumtionen är bas till deras tillvaro och deras (vårdtagarnas) tanke är, enligt IP6, om man inte dricker alkohol i stora mängder har man ingenting i världen att göra. IP6 berättar att de flesta vill skydda sitt missbruk och även om det blir så illa att de blir utskrivna från boendet så blir det inget stort problem eftersom “Att bo på gatan betyder mer pengar i kassan att dricka”. Det är väldigt vanligt att personer inte vill bo på denna typ av boende, IP 7 säger:

Vårdtagarna känner sig tvingade att bo på dessa boenden men socialtjänsten tycker att de inte har en bättre insats att erbjuda eftersom de får vård och omsorg 24 timmar om dygnet, måltider, personal,

medicinsk hjälp, d v s en mest omfattande insats.

Vidare fortsätter IP7 att berätta att en del vill bo på en annan form av boende med mindre hjälp: ..de flesta önskar åtminstone prova att bo själva och klara sig själva, det handlar om allmänmänskliga längtan efter ett vanligt liv...man bara vill härifrån, det spelar ingen roll bara att det händer någonting. Många är även frustrerade över att inte ha något innehåll i sina dagar, de uttrycker att det är tråkigt och önskar en sysselsättning, berättar IP7. Äldre med missbruksproblematik är en grupp som verkar ha mycket komplexa behov av vård. I de flesta fall handlar det om outredda diagnoser, om missbruket och om den åldrande kroppen. Däremot krockar bilden av äldre som en grupp som ger upp, som drar sig tillbaka med bilden av äldre som en grupp som är frustrerade över sin vardag, som vill ha en sysselsättning, innehåll eller kanske ett annat boende. Det krockar med bilden om äldre som endast bryr sig om sitt alkoholmissbruk. Den “traditionella” bilden av äldre är starkt kopplat till föreställningar om äldre, hur de är och beter sig samt hur äldre vill ha det i livet. Dessa fördomar är starkt socialt integrerade i samhället och de påverkar inte bara professionellas syn av äldre utan även äldres självbild (Andersson 2013). IP4 berättar följande:

Ett annat som man kan eftersträva än nykterhet är ett boende men det som oftast erbjuds idag är ett kollektivboende av något slag, bortsett från de som väljer att inte sluta dricka […] det finns fler

32 anledningar till detta, en är bostadsbrist och den här gruppen är inte prioriterad, den andra anledningen

är att de redan har supit bort ett antal lägenheter eller inte tagit hand om dem.

De som inte vill sluta dricka går tillbaka till sitt boende där det finns acceptans för missbruk, säger IP4. Vidare berättar IP4 att behovet är att stödja vårdtagarna, till exempel i kontakt med myndigheter, kronofogden, socialtjänsten, inkasso och så vidare. De flesta upplever att det är svårt att ringa de här samtalen och de blir oftast skjutna till framtiden. IP4 berättar att de flesta klienter på behandlingshemmet tycker om den formen av behandling. IP8 uttrycker att det förekommer fel bemötande från sjukvårdens sida då sjukvården skyller på missbruket och att det tar lång tid till dess att de får rätt hjälp. Ännu en gång kan detta kopplas till Järvinens förklaring om hur missbrukare betraktas som icke värdiga, inte bara när det gäller missbruk utan även annan problematik som härstammar från det långvariga missbruket, antingen hemlöshet, fysiska problem eller skulder (Järvinen 2001) Det finns även de som uttrycker att de är nöjda att bo på dessa boenden. Enligt alla informanter är det största behovet hos vårdtagarna egen bostad men det är svårt att uppfylla det behovet på grund av olika anledningar, bland annat att denna grupp inte prioriteras och samtidigt blir lite osynlig.

I det här avsnittet framkommer att de flesta vårdtagare på boenden egentligen inte vill bo där men att de är nästan indirekt påtvingade att göra det på grund av att de inte har någon annanstans att ta vägen. Även de som vill bli nyktra och går på behandlingen lyckas inte att behålla nykterheten eftersom att de flyttar tillbaka till samma miljö där missbruket råder. De flesta uttrycker att de vill ha egen bostad men personalen på boendet kan inte göra mer än att förmedla detta till deras socialsekreterare. Det finns även de som uttrycker att de är nöjda med att bo på dessa boenden. Personal på behandlingshem uttrycker också att de flesta klienterna vill ha eget boende men att detta är svårt på grund av bostadsbristen och denna grupp prioriteras inte samt att en del redan har “supit bort” en egen bostad. Det framkommer även att vårdtagarnas behov av stöd och hjälp är helt individuell. Dessa två boenden kan uppfylla vårdtagarnas behov dock behövs det bättre förutsättningar för hantering av hjälpmedel, som till exempel taklyft. Ett annat problem är att de inte får hjälp när det gäller andra besvär, som ofta är psykiska då det alltid är missbruket som är primärt. Enligt en av informanterna är vårdtagarna oftast inte medvetna om deras problematik och de flesta vill skydda sitt missbruk. Men å andra sidan finns de som är frustrerade över att inte ha något innehåll i livet och önskar få mer sysselsättning i tillvaron.