Brunkulla (Gymnadenia nigra; tidigare Nigritella nigra) intresse-rade Rolf sig särskilt för efter att ha följt artens tillbakagång och utgång på medel padsängarna. År 1976 var han medförfattare till en artikel i tidskriften Fauna och Flora som behandlade brun-kullans ekologi och utbredning i Sverige. Folke Björkbäck från Naturhistoriska riksmuseet var huvudförfattare och den som senare gjorde försök med återinplanteringar av brunkulla på några ställen i Medelpad.
figur 66. Teckning av dvärg
yxne (Chamorchis alpina) från Rolfs dagbok.
Wanja och Tommy Joneström från Sundsvall har fritidshus nära sjön Ransarn i Vilhelminafjällen. I slutet av 1970-talet upptäckte Wanja att det växte brunkulla i ett område vid sjön.
Hon berättade om fyndet för Rolf Lidberg några år senare och sommaren 1987 följde Rolf med till Ransarn. Brunkullan var vid den här tiden känd från endast en lokal i Västerbottensfjällen, på Rödingsnäset i Tärna där den växer i fuktig fjällsipphed.
Rolf hade varit på Åsele marknad där han sålt trolltavlor och gjort hyggliga affärer. De åkte båt från Ransarluspen, cirka 3 mil ovanför Saxnäs, och de hade tur med vädret och fick en fin resa.
Rolf var vid mycket gott humör vid den här tiden och Wanja och Tommy var helt fascinerade av hans kunskaper när de vandrade figur 67. Vid ett besök i Sölen
det 1993 målade Rolf av en brunkulla (Gymnadenia nigra) och dagen efter en brudkulla (G. runei) från Ransarn i Vilhel
mina för att visa på den uppen
bara skillnaden i blomfärgen.
över fjällhedarna. Rolf berättade om alla växter de såg och trots att han var rökare så var han i god form och det var svårt att hänga med i hans tempo och hungrig tycktes han inte bli.
Han visade dem dvärgyxne men också mossljung (Harrima-nella hypnoides) och den lilla gulldraban (Draba alpina) på en fjäll-sippshed. Berggrunden i området består bland annat av olivin, ett lättvittrat basiskt mineral med hög andel magnesium. De övernattade i tält och myggen var som vanligt talrika men Rolf besvärades inte av detta trots en halvtrasig skjorta där ena ärmen nästan var borta.
Wanja berättar:
Efter mycket kryssande, än hit, än dit, i långt gräs, bland enris, över bäckar stod den bara där – plötsligt – brunkullan, precis där jag sett den många år tidigare. Den stod där helt ensam lysande röd och enormt vacker, doftande vanilj. Vi fotograferade och Rolf tecknade. Han glömde tid och rum, mygg och knott. Efter ett idogt sökande hittade vi flera blommor till efter denna lilla fjällbäck. Rolf – orkidéernas mästare – trivdes. Han kunde nu pricka in en ny växtplats för brunkullan. Så – för första gången – tittade han upp och fäste blicken på ett fjäll i fjärran. ”Nästa år klämmer vi Daunevare”, tindrade han, Rolf Lidberg, vår tids Linné.
Samma år publicerades också en artikel i Sundsvalls Tidning om Rolfs besök vid brunkullan med foton av Wanja och Tommy Joneström.
De hittade sammanlagt 85 brunkullor längs Vuokerejukke vid detta tillfälle. Rolf Lidberg var förvånad över växtplatsen då han inte tidigare sett den så nära vatten där den växte på små tuvor.
Rolf menade att han aldrig sett brunkullan i en vackrare miljö än här vid Vuokerejukke och att det här inte förelåg ett hot om igenväxning på samma sätt som i de jämtländska lokalerna. Rolf noterade också att blomman var ljusare röd än den jämtländska och kanske något större.
Närmare vetenskapliga undersökningar några år senare visade att Tärna-populationen av brunkulla förutom rent utseendemässiga skillnader även hade ett annat kromosomtal än jämtlandsbrunkullorna. Man konstaterade även att brunkul-lorna i Tärna var apomiktiska (förökar sig utan befruktning där de nya fröna är genetiskt identiska med moderplantan) liksom de jämtländska.
De lappländska populationerna av brunkulla ansågs vara upp-komna genom hybridisering mellan brudsporre och brunkulla.
Den gavs det svenska namnet brudkulla och det vetenskapliga namnet Gymnigritella runei efter dess upptäckare, umebotanis-ten Olof Rune. Senare fördes både brudkulla och brunkulla till
figur 68. Rolf vid brudkullan 1987.
figur 69. Rolfs enkla kartbild och artlistan från dagboken sommaren 1987.
figur 70. Språkgeniet. En av de mer beundransvärda sidorna hos Rolf var hans stora språkkunskaper. Han talade, läste och skrev på flera av de stora europeiska språken, engelska, tyska, spanska, italienska, och natur
ligtvis även de skandinaviska språken. Dessutom kunde han de sicilianska och kanariska dialekterna. Ryska, grekiska och turkiska kunde han också göra sig förstådd på.
De flesta som är språkligt självlärda brukar inte bry sig om att dyka mer än nödvändigt djupt i grammatiken.
Men Rolf ville verkligen förstå hur språken var uppbyggda och han var noggrann med att lära sig de gramma
tiska reglerna i de nya språk han successivt erövrade. Han såg likheter mellan språkens grammatiska struktur och botanikens taxonomi och nomenklatur.
figur 71. En del av sällskapet anländer till Vuokerejukke 1993. I mitten av båten ses Rolf och Barbro Lidberg. I fören ses Ingemar Jonasson och Sven Hansson drar upp båten.
släktet Gymnadenia. Huruvida brudkulla verkligen har uppstått ur en korsning med brudsporre är omtvistat; se till exempel reso-nemangen i Stefan Ericssons artikel i Svensk Botanisk Tidskrift från 1997. Det råder olika syn på om släktnamnet ska vara Gym-nadenia eller om man ska anta en mer konservativ attityd och låta släktnamnet Gymnigritella kvarstå tills dess att man vet mer om brudkullans genetik.
Den vetenskapliga diskussionen om brudkullans ursprung och genetik intresserade Rolf i hög grad. Även om han inte var akademiker så läste han mycket vetenskaplig litteratur och var särskilt intresserad av frågor kring växternas genetik, evolution och geografiska utbredning.
År 1993 gjordes ett nytt besök vid Vuokerejukkes stränder och då med vetskapen om att det var rariteten brudkulla. De som denna gång följde med Wanja, Tommy och Rolf var Barbro Lidberg, Ingemar Jonasson från Göteborg, de tyska orkidéspe-cialisterna Karin och Ralf Bernd-Hansen, deras vän fysikprofes-sorn dr Schork och den svenska orkideexperten Sven Hansson och hans fru Zari.
Rolf gick gärna och nynnade och småsjöng när han var ute och botaniserade. Ingemar Jonasson berättar:
Efter brudkullebesöket när vi stod och tittade ut över Ransarn sa Rolf att nu var han klar med en visa han gjort som han skulle kalla för brudkullepolska. Han trallade sin polska innan vi begav oss hem över sjön.
Många botanister har besökt brudkullorna vid Vuokerejukke sedan dess. Sommaren 1998 räknade man in över tusen plantor.
Arten är rödlistad i Sverige som hänsynskrävande. Den finns också förtecknad i EU:s art- och habitatdirektiv och Sverige har därmed åtagit sig att se till att brudkullan har en gynnsam bevarande status.